Gå till innehållet
Laddar…

Fler former av våld mot barn blir straffbara

Igår kom äntligen propositionen om barn­frids­brottet, en ny straff­bestämmelse som innebär att det blir olagligt att låta barn bevittna våld i hemmet. Det nya lag­förslaget är ett viktigt steg för att stärka barns rättig­heter och göra fler former av våld mot barn straffbara.

Foto: Frank Aschberg

Att bevittna våld mellan närstående uppmärk­­sammas av barn­konven­tionen som en form av psykiskt våld. Men detta har tidigare inte varit straff­bart enligt svensk lag, en fråga som UNICEF Sverige drivit länge. Lag­förslaget som presenterades igår synlig­gör en mycket utsatt grupp barn som länge varit osynliga, både i stati­stiken och för sam­hällets omsorg. De har också saknat möjlig­het till upp­rättelse.

Att kriminalisera hand­lingen att utsätta ett barn för att bevittna våld mot när­stående ger inte bara en tydlig signal att händelsen är skadlig och farlig för barnet. Det visar också att handlingen är en rättig­hets­kränkning.

Att barn erkänns som brotts­offer i samman­hanget ger en utökad rätt till upp­rättelse och en större möjlig­het att få rätt stöd och skydd, något som kan vara avgörande för barnets hälsa och utveck­ling.

Det finns en del utmaningar med det nya lag­för­slaget då barn­rätts­perspek­tivet och straff­rättens prin­ciper inte alltid överens­stämmer. Något som är för­ståeligt, men proble­matiskt utifrån barnets rättig­heter. 

Förändringar jämfört med utredningens förslag

Vissa förändringar har gjorts sedan utred­ningens slut­betänkande var ute på remiss. Några är positiva och stärker barnets rätt, medan vissa andra inne­bär att det nya lag­för­slaget blir mer begrän­sande än utred­ningens förslag – till exempel att färre barn omfattas av bestämmelsen.

  • Närståendebegreppet utvidgas nu i jäm­förelse med utred­ningens förslag. Fokus flyttas från relationen mellan offer och förövare, till de bådas relation till barnet. Därmed kan fler situa­tioner där barn bevittnar våld inne­fattas av den nya straff­bestämmelsen. 
  • En annan förändring är att man nu väljer att räkna upp de brott som ska omfattas av för­slaget. Det finns en risk att en snävare definition kan inne­bära att vissa former av våld hamnar utanför straff­bestämmelsen. Men en upp­räkning kan också leda till ökad tydlig­het och högre rätts­säkerhet för barnet. Detta då uppräk­ningen kan medföra att det inte behöver göras ytter­ligare en prövning av om brottet varit ägnat att skada barnets trygghet eller tillit, då det redan anses konstaterat. 
  • Lagförslaget i propositionen begränsar nu den sär­skilda före­trädarens roll, i jäm­förelse med utred­ningens förslag. Nu har förslaget om informations­skyldig­het och ansvaret att hämta till förhör tagits bort. UNICEF Sverige hade snarare önskat att man gått åt andra hållet och utökat ställ­före­trädarens ansvar, till att även inne­fatta att barnet åter­förs på ett tryggt och säkert sätt efter förhör. Dessutom anser vi att det behöver till­sättas en utred­ning som särskilt tittar på frågan om en ny form av ombud för barn, för att ytter­ligare värna barnets rätt i rätts­processer.

Definitionen “bevittna” är problematisk

Något UNICEF tidigare lyft är defini­tionen av att ”bevittna” våld mot när­stående. Enligt för­slaget i proposi­tionen, och gällande straff­rätts­principer, måste barnet ha sett eller hört gärningen för att det ska kunna handla om att ett brott begåtts. 

Det innebär till exempel att barn som lever i en miljö med ständiga hot om våld, eller upp­lever våldets konse­kvenser i form av sönder­slagna saker, skador på när­stående med mera, inte omfattas av den nya bestäm­melsen. Vi, till­sammans med en rad andra remiss­instanser, har tidigare lyft problemet med denna begränsning. 

Barns upplevelser av våld sker med alla sinnen och kan därmed vara minst lika traumatiska och skadliga för barnet som att se eller höra våldet pågå.

Trots att regeringen inte tagit fasta på detta i proposi­tionen fort­sätter UNICEF arbetet med att synlig­göra att fler former av psykiskt våld ska vara straff­bara, så att barn får rätt att skyddas från alla former av våld i enlighet med barn­konven­tionens bestämmelser.

En av de mest problematiska utmaningarna med den nya lag­stift­ningen, sett ur ett barn­rätts­per­spektiv, är det faktum att grund­brottet måste vara styrkt innan barn­frids­brottet kan hävdas. Det betyder att om själva vålds­hand­lingen som barnet bevittnat inte kan bevisas på rättslig väg, så finns det heller inte möjlig­het att fälla förövaren för barn­frids­brottet. Detta är ett exempel på hur barns rättig­heter fort­farande är avhängiga vuxnas utsatt­het, som ges före­träde framför barnets upp­levelser.

Behov av barn­anpassade processer

Något UNICEF önskat se i lag­förslaget om barn­frids­brottet är behovet av barn­anpassade rätts­processer, då fler barn kommer att invol­veras i processer genom den nya straff­bestämmelsen. Dagens rätts­system behöver möjlig­göra för barn att delta i rätts­processen utifrån sina förut­sätt­ningar, ålder och mognad. 

När barns rättig­heter stärks i lag­stift­ning krävs också att de system där barnen ingår är anpassade för barns del­tagande. Barn har rätt att skyddas och få rätt stöd för att möjlig­heten till upp­rättelse ska bli verklig­het. Tyvärr saknas det konkreta åtgärder i proposi­tionen för hur detta ska göras.

Ett steg i rätt riktning

Propositionen är ett positivt steg i rätt riktning för att på juridisk väg ge barn möjlig­het till upp­rättelse vid upp­levelser av våld i hemmet. De föränd­ringar som före­slås har en viktig norm­givande funktion, genom att erkänna att det är ett brott att utsätta barn för att bevittna våld mot en närstående.

Förhoppningsvis är det nya barn­frids­brottet ett första steg mot att synlig­göra det “osynliga” våldet och skapa verkliga föränd­ringar för de barn som tvingats leva med våld i hemmet, utan att tidigare varken synas eller räknas.

Domstolar brister när det gäller att tillämpa barn­konven­tionen

När vräkningar ska avgöras i domstol kommer principen om barnets bästa alltid till korta. Hyres­värdens intressen bedöms alltid väga tyngre än barns rätt till boende. Det visar en rapport från UNICEF Sverige som har granskat domar från 2020, för att under­söka hur rätts­utveck­lingen har sett ut sedan barn­konven­tionen blev svensk lag.

Barn i Sverige har rätt till en fullständig barnkonvention. Foto: © Frank Aschberg

I kartläggningen ingår 462 mål där barn­konven­tionen på något sätt omnämns eller åberopas. Besluten spänner över många områden och kommer från allmänna domstolar, förvaltnings­domstolar och special­domstolar. De olika målen handlar om allt från exempel­vis skol­skjuts och personlig assistans till ärenden som rör migration, vårdnad och umgänge.

Hur tillämpas barnkonventionen egentligen av domstolarna?

Barnkonventionen blev svensk lag 1 januari 2020, och granskningen har gjorts för att se i vilken utsträckning som den tillämpas av domstolarna, och då främst artiklarna om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals.

När det gäller vräkningar visar kartläggningen att inget mål under 2020 har bifallits med hänsyn till barnets bästa. Domstolarna har valt att helt och hållet följa tidigare praxis som innebär att hyresvärdens intresse alltid väger tyngre än barns rätt till boende.

Det är mycket oroande att inte ett enda beslut ställer sig på barnets sida. Det ger intryck av att omständigheterna i det enskilda fallet överhuvudtaget inte beaktas i den här typen av ärenden.

Pernilla Baralt, generalsekreterare vid Unicef Sverige, om målen kopplade till vräkningar

I domar som rör vårdnad och umgänge görs det sällan några pröv­ningar av barnets bästa, enligt rapporten. Trots att barn i högsta grad påverkas av utgången i den här typen av mål, läggs tonvikten istället på vårdnads­havarnas rätt. Analyser av vad som är barnets bästa saknas ofta eftersom domstolarna inte hör barnets egna åsikter och väger in dem i bedömningen.

I rapporten betonas att en utförlig bedömning av barnets bästa inte auto­matiskt innebär att barnets bästa alltid kommer att ha före­träde. Det betyder bara att domstolen har tagit hänsyn till det enskilda barnet och gjort en genom­gång av barnets intressen och omständig­heter, och dessutom tydligt redogör för det. 

Så ser det inte ut när det gäller domar i mål som rör LSS, det vill säga lagen om insatser och rättig­heter för barn och unga med funktions­ned­sätt­ningar. För de berörda barnen kan besluten till exempel handla om personlig assistans eller rätt till korttids­vistelse. Trots att LSS innehåller bestäm­melser om barnets bästa och barns rätt att komma till tals, så har de inte tillämpats i de ärenden som ingår i granskningen.

Inom migrationsområdet ser utvecklingen något annorlunda ut

Domstolarna har tagit hänsyn till barnets bästa genom utförliga resone­mang och i några fall har barnets bästa fått väga tyngre än principen om reglerad invandring. Det innebär inte att alla barn som har sökt asyl har fått uppehålls­tillstånd, utan snarare att barn­konven­tionen och barnets bästa har beaktats och i vissa fall har det fått väga tyngst.

En vägledande dom kom till exempel från Migrations­överdomstolen under 2020 i ett ärende där en 14-årig flicka från Libanon fick uppehålls­tillstånd. Omständig­heterna i hennes enskilda fall gjorde att domstolen bedömde att det inte var till hennes bästa att utvisas efter att ha vistats hela sitt liv i Sverige.

Mål som handlar om tvångsvård enligt lagen om vård av unga (LVU) sticker ut i granskningen eftersom det är den enda måltyp där barnets bästa ska vara avgörande enligt lagen. Det ska med andra ord inte vara fråga om en intresse­avvägning. Här ser man också att dom­stolarna gör en bedömning utifrån barnets bästa i högre utsträckning jämfört med andra mål.

Kunskapen behöver bli större

Granskningen visar samman­taget att det finns en medveten­het om barn­konven­tionen inom domstols­väsendet, men att kunskapen behöver bli större om barns rättig­heter och särskilda behov.

– Domstolarna behöver växla upp arbetet med att tillämpa barn­konven­tionen. Det räcker inte med att slentria­nmässigt säga att man har beaktat barnets bästa, utan domstolarna måste kunna visa vad de har haft för underlag, hur de har har inhämtat barnets synpunkter och beskriva hur de har kommit fram till ett visst beslut, säger Pernilla Baralt.

Läs hela rapporten

Politikerna måste agera nu för sam­hällets mest utsatta barn

Idag sker en debatt i riks­dagen om placerade barn och unga. Det är bra att det finns ett starkt politiskt engage­mang från våra riksdags­partier för att förbättra barnens situationen. Men nu måste fokus ligga på barnets bästa och synen på barn som rättig­hets­bärare.

Samtliga riksdagspartier verkar vara eniga om att lagen om särskilda bestäm­melser för vård av barn och unga, LVU, måste för­tyd­ligas och det är mycket välkommet. UNICEF Sverige har länge ansett att LVU-lag­stift­ningen måste göras om från grunden med ett tydligt rättig­hets­perspektiv. 

Nu är det dags för handling

Det är viktigt att det blir en politisk reaktion kring sam­hällets mest utsatta barn. Men reak­tionen måste följas av verklig hand­ling. Vi har hört till­räckligt många vittnes­mål från placerade barn som berättar hur de blivit kränkta och utsatta för våld. 

Det ska inte behövas fler utredningar kring att mer behöver göras för placerade barn. Det är nu hög tid att de barn som blivit utsatta för kränkningar får upprättelse.

Med hänvisning till vårt remissvar angående en mer håll­bar social­tjänst ser vi ett behov av att eventuellt samla bestäm­melser från SoL och LVU i en särskild barnlag. Syfte skulle vara att över­brygga glappet mellan frivillig­het och tvång i lag­stift­ningen, samt tydlig­göra barnets rättig­heter i särskilt utsatta livs­situationer. 

Vi har hört barn som vittnar om att de upp­lever att de bara har “samlat en grupp bråkiga ungar och satt ihop dem i ett hus”. Barnen brukar inte vittna om att de får någon vård, utan snarare om avsaknad av vård. 

Foto: © Frank Aschberg

Vanligt att vården bryter samman

Statistik visar att det tyvärr är vanligt med samman­brott i placeringar, det vill säga att vården avbryts i förtid. Nästan var tredje ungdoms­placering och var sjätte placering av yngre barn slutar i samman­brott inom en fem­års­period.

Anled­ningarna till detta är flera, men i de fall ungdomar rymmer från vård­miljöer kan det tolkas som ett uttryck för miss­nöje med placeringen. 

Kommunerna måste utreda orsaker till sammanbrott

Det måste ställas högre krav på att kommuner utreder varför vården av barn och unga bryter samman och varför placeringar avbryts. Det behövs betydligt bättre upp­följning och utvär­dering när det gäller placeringar av barn, både fri­villiga och med tvång.

Ett absolut minimi­krav på sam­hället är att säker­ställa att barn som placeras i sam­hällets vård inte får det sämre än om de bott kvar hemma. 

Vi vill påminna våra förtroendevalda om att många placerade barn är tonåringar som behöver stöd och hjälp men också mycket kärlek och vård.

Barn i Sverige måste även i praktiken märka av att barn­konven­tionen har blivit svensk lag. Speciellt barn som lever i utsatt­het och som av olika anled­ningar måste placeras utanför hemmet.

Inget barn får riskera att bli utsatt för någon form av våld eller kränk­ningar. Det gäller i allra högsta grad barn som är placerade, med syfte att till­försäkra dem stöd och skydd. 

En barndom går aldrig i repris

Nu måste vi göra allt för att placerade barn får en vård av hög kvalitet, och som är anpassad utifrån barnets behov och rättigheter. 

UNICEF Sverige anser att följande ändringar behöver göras: 

  • Det måste säker­ställas att barn får ökat inflytande och delaktig­het i vårdens utform­ning och sin livs­situation i allmänhet.
  • Det är hög tid att utveckla individu­ella klago­system som är anpassade för barn och där barns vittnes­mål tas på allvar.
  • Det behöver införas specialist­utbildning för social­sekre­terare som arbetar med barna­vårds­utred­ningar. 
  • Samverkan mellan myndig­heter såsom social­tjänst, skola, hälso- och sjuk­vård och polis måste stärkas, med barnets behov och rättig­heter i fokus.
  • Vid upphörande av LVU-vård ska bedöm­ningen göras utifrån barnets nuvarande situation och hur barnet har knutit an till familje­hemmet, inte enbart utifrån anled­ningen till placeringen.  
  • Alla former av umgängen med föräldrar och när­stående ska moti­veras utifrån det unika barnets bästa, inte utifrån föräldrars rätt till sina barn eller gene­rella antaganden om barn som grupp. 

Läs gärna mer i vårt remis­svar om utred­ningen av en ny social­tjänst­lag.

Shanti Ingeström
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige 

Marie Hugander Juhlin
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige

Se till att löften om rätt­vis för­del­ning av covid­vaccin inte ekar tomma

Trots uttalanden från regerings­före­trädare om att vaccin mot covid-19 måste fördelas efter behov står 90 av världens länder i dag helt utan vaccin. Om vi ska kunna stoppa pandemin måste löftena bli verklighet – och Sverige bör ta på sig ledar­tröjan. Det skriver UNICEF och Läkare Utan Gränser med flera, i en debatt­artikel i OmVärlden idag.

Över 90 av världens låginkomstländer förlitar sig på tillgång till vaccin genom Covax. Nu måste världen leva upp till sina löften, och Sverige bör ta på sig ledartröjan.

Vaccin mot covid-19 rullas nu ut världen över. Enligt världs­hälso­orga­nisa­tionen WHO har över 39 miljoner doser distri­buerats i hög­inkomst­länder, vilket kan jämföras med 25 doser i ett enda låg­inkomst­land: Guinea. 

Sveriges regering har uppgett att alla vuxna samt barn i risk­grupp ska kunna vaccineras före midsommar. Andra hög­inkomst­länder väntas också uppnå bred samhälls­vacci­nering under 2021. För låg- och medel­inkomst­länderna ser prognosen betydligt dystrare ut. Initiativet People’s Vaccine varnar för att 9 av 10 människor i fattiga länder inte kommer att få något vaccin under 2021.

Tveklöst är coronasituationen extremt utmanande i många höginkomstländer, som också har flest dödsfall i covid-19. Men en pandemi kan inte stoppas lokalt; experter påpekar att fler mutationer kommer uppstå ju längre viruset cirkulerar.

Vi får inte heller glömma de fruktans­värda konse­kven­serna som ned­stäng­ningar för att stoppa pandemin lett till i världens mest sårbara länder, dit medias upp­märk­sam­het sällan riktas. Länder där fattig­dom, väpnade konflikter och multipla kriser sargat hälso- och sjukvårds­systemen.

Även i dessa länder har covid-19 lett till stora dödstal, samtidigt som fallen av mässling, malaria, hiv, tuber­kulos, lung­inflam­mation och förl­oss­nings­skador ökat i spåren av restrik­tionerna. Utebliven barn- och mödra­hälso­vård och bristen på vaccina­tioner under pandemin befaras kosta miljoner barns liv.

Hälsoarbetare världen över behöver få vaccin så att de kan återgå till sitt viktiga arbete med att ge barn och mammor den vård de behöver, så som vaccin mot andra farliga sjukdomar. Foto: © UNICEF/Urdaneta

Det är av högsta vikt att vaccinera vård­personal så att vården kan hållas igång och samtidigt stärka hälso­systemen så att covid­vaccinering inte stjälper barn­vaccina­tionerna, som redan minskat med upp till 70 procent. 

Statsminister Stefan Löfven skrev ihop med andra världs­ledare i Washington Post att ”ingen av oss är säker förrän alla är säkra” och att vaccinet måste fördelas efter behov, inte betalnings­förmåga. 

Ändå har höginkomst­länderna köpt upp en majoritet av doserna genom att gå förbi WHO:s för­del­nings­mekanism Covax och teckna egna avtal med läke­medels­bolagen, något som WHO:s general­direktör kallat ett ”kata­stro­falt moraliskt miss­lyckande”.

Kanada och Storbritannien har köpt vaccin nog för att vaccinera invånarna fem gånger om. Även EU, inklusive Sverige, har köpt miljarder doser – ett ordentligt över­skott.

Höginkomstländerna menar att man avsiktligen köpt ett överflöd för att dela med sig till behövande länder. Men rättvis fördelning bör inte lösas med välgörenhet utan med tydliga politiska visioner.

Över 90 av världens låginkomst­länder förlitar sig på till­gång genom Covax. Avsikten med mekanismen var att länderna skulle poola sina resurser, upp­handla och rulla ut vaccinen till­sammans. Men det har gått trögt. UNICEF har en miljard sprutor redo för 2021, men det finns bara löften om covid-19 vaccin nog att använda fyra procent av dem.

Förra veckan kom nyheten att Pfizer/BioNTech:s vaccin kommer att ingå i Covax, men doserna utgör bara två procent av det antal som bolagen förväntas sälja och hög­inkomst­länderna har redan säkrat 75 procent.

Stora logistiska utmaningar lär vänta eftersom vaccinet måste lagras i extrem kyla. Det räcker inte med att skicka vaccinet; satsningar på infra­struktur och kommuni­ka­tion måste ske parallellt.

Stora satsningar på logistik, infrastruktur och information krävs parallellt för att vaccinet ska kunna nå ändra fram. Foto: © UNICEF/Pouget

Sydafrika och Indien lade nyligen fram ett förslag till världs­handels­orga­nisa­tionen WTO om att länder ska kunna frångå immaterial­rätten för att importera eller till­verka generiska vaccin, läke­medel och tester mot covid-19 under pandemin. 

Förslaget möjlig­gör ökad produk­tion av covid­vaccin och stöttas av över 100 låg- och medel­inkomst­länder. EU, inklusive Sverige, har tvärtom motsatt sig förslaget med argumentet att motiva­tionen för innovation hos läke­medels­bolag skulle minska. Förslaget ligger dock helt i linje med det folk­hälso­regel­verk som WTO införde 2001.

De kommande månaderna är avgörande

Vår förhoppning är att Sverige, med sitt uttalade engage­mang, går från ord till handling vad gäller löftena om rättvis fördel­ning av vaccin. Det inne­fattar att: 

  • Prioritera risk­grupper och sjukvårds­personal i alla länder 
    Både ur ett globalt smitt­skydds- och hälso­perspek­tiv är det fel att prio­ritera unga, friska personer i ett hög­inkomst­land före äldre, sköra personer eller sjuk­sköterskor i ett låg­inkomst­land. Länder som Sverige, som redan har säkrat mer än nog med vaccin, bör inte knyta nya avtal med läke­medels­bolagen innan man planerat för hur över­skottet ska fördelas direkt till mer behövande länder, företrädesvis via Covax.
  • Arbeta för full finansiering av Covax
    Covax behöver tredubbla sin finan­siering för att kunna genom­föra sitt uppdrag. Det inne­fattar även att stärka ländernas hälso­system så att de kan ta sig an nya mål­grupper för covid­vacci­nering utan att sätta barn­vaccina­tioner på undantag, vilket snabbt kan leda till nya pandemier och ökade döds­fall i mässling, diarré­sjuk­domar och luft­vägs­infek­tioner.
  • Villkora forskningsinvesteringar
    Sverige och EU har gett miljard­bidrag till covid­forskning, men inte vill­korat att inves­tering­arna används för att säkra rättvis distri­bution och rimliga vaccin­priser. Bidrags­givare måste vill­kora sina inves­teringar – stora vinster byggda på ojämlik till­gång hör inte hemma i en pandemi. 
  • Hindra skadliga monopol 
    En uppluckring av immaterial­rätten för medicinska produkter mot covid-19 och delning av forsknings­data är avgörande för att till­verkare i låg- och medel­inkomst­länder ska kunna öka vaccin­produk­tionen. Vi hoppas att Sverige och EU omprövar sin position kring WTO-förslaget inför nästa möte 4 februari. 

Sverige är ett föregångs­land inom global rätt­visa och hälsa och bör säker­ställa att alla parter – regerings­före­trädare, EU, inter­nationella nätverk och läk­emedels­bolag – tar sitt ansvar.

Pandemin är som sagt inte över förrän den är över, överallt.

Oliver Schulz
Generalsekreterare, Läkare Utan Gränser i Sverige

Pernilla Baralt
Generalsekreterare, UNICEF Sverige

Anna Johansson
T. f. generalsekreterare, Amnesty International Sverige

Margot Wallström
F. d. utrikesminister, undertecknare av People’s Vaccine

Anna Mia Ekström
Infektionsöverläkare, professor i global infektionsepidemiologi, Karolinska Institutet/Södersjukhuset

Stefan Swartling Peterson
Professor i systemomställning för hälsa, Karolinska Institutet och hälsospecialist, UNICEF Sverige

Johan von Schreeb
Professor i global katastrofmedicin, Karolinska Institutet

Hur ska vi uppnå en mer likvärdig skola i Sverige?

Barns rätt till jämlika uppväxtvillkor och rätten till utbildning har länge varit några av UNICEFs kärnfrågor, både globalt och i Sverige. Idag lämnar vi därför in ett remissvar på slutbetänkandet av utredningen om en mer likvärdig skola.

Regeringen beslutade i juli 2018 att en särskild utredning skulle göras för att analysera och föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola, med målet att öka likvärdigheten inom skolan. Idag kommenterar UNICEF Sverige slutbetänkandet i ett remissvar.

Foto: © UNICEF/Kyllerman

En likvärdig skola är ett viktigt bidrag till ett bättre samhälle och spelar en avgörande roll när det gäller att säkerställa barns rätt till jämlika uppväxtvillkor och rätten till utbildning enligt barnkonventionen. Likvärdig utbildning av god kvalitet, för alla barn, är en absolut grundläggande fråga för barns livskvalitet, deras utveckling och deras framtida möjligheter i livet.

Agenda 2030 lyfter också utbildning och livslångt lärande som en av nyckelfaktorerna för hållbar utveckling. En fungerande skolgång är den enskilt viktigaste skyddsfaktorn mot socialt utanförskap för alla barn, men särskilt för barn i utsatta livssituationer.

Ojämlikhet i skolan ett allt större problem

Men trots höga ambitioner och skolans uttalade uppgift att kompensera för skillnader i barns förutsättningar, har ojämlikheten vuxit till ett allt större problem inom skolans värld. I internationella studier är Sverige medelmåttigt vad gäller att klara det kompensatoriska uppdraget och förmågan att uppväga elevers socioekonomiska förutsättningar. 

Ett av statens ansvar är att jämna ut ekonomiska ojämlikheter mellan kommuner för att främja jämlikhet nationellt, en fråga som utredningen också fokuserar på. Bland annat genom att diskutera det decentraliserade skolsystemets bristande förmåga att nå de övergripande målen om en likvärdig och kompensatorisk skola.

Men sett ur ett nationellt likvärdighetsperspektiv går utvecklingen över tid i Sverige i en riktning där skolan tyvärr blir allt mindre likvärdig, snarare än tvärtom. Samtidigt vet vi idag att det finns ett samband mellan skolans likvärdighet och barns ökade psykiska ohälsa.

I takt med att likvärdigheten i skolan försämrats, har rapporterna från barn och unga som känner stress över skolprestationer och försämrade framtidsutsikter också ökat.

Viktigt att vända utvecklingen

Utredningen kommer med flera viktiga förslag för att vända utvecklingen vad gäller likvärdigheten i skolan i Sverige, men det kommer att kräva kontinuerligt arbete, rätt insatser och tydliga nationella mål att följa upp.

Utredningen kommer bland annat fram till att:

  • Det finns behov av ett ökat statligt ansvar och ett mer enhetligt regelverk för skolan, för att möjliggöra uppföljning av likvärdigheten på nationell, regional och lokal nivå, vilket UNICEF Sverige håller med om. Att kunna följa utvecklingen och göra jämförelser är grundläggande för att veta att rätt insatser görs och att vi rör oss i rätt riktning.
  • Kommunala resursskillnader måste jämnas ut och stabiliteten i resurssättningen till skolan behöver öka. Bland annat lägger utredningen fram förslag om sektorsbidrag och förändringar i beräkningar av grundbelopp för att bidra till detta. Tanken är att de kommunala skillnaderna i finansiering ska stabiliseras och att skillnader mellan kommuner och andra huvudmän ska bli rättvisare.
  • Det behöver införas ett nationellt och gemensamt skolval med avskaffat kösystem. UNICEF Sverige håller med i utredningens analys om att ett sådant system kan bidra till att öka förutsättningarna för en mer sammansatt och allsidig skola som gynnar alla barn, inte enbart de mest utsatta.
  • Utredningen lyfter också upp vikten av informationsinsatser till såväl elever som vårdnadshavare, spridning av information på olika språk samt godkända urvalsgrunder som viktiga faktorer för att skapa förutsättningar för att ett fritt skolval ska kunna vara jämlikt.
  • Det finns ett tydligt orsakssamband mellan likvärdigheten i skolan och segregation inom andra samhällssektorer. Därmed blir det tydligt att skolsegregationen inte är en fråga som kan lösas enbart med förslag på åtgärder som rör skolan, utan det måste också ses ur ett bredare perspektiv. 

UNICEF Sverige efterfrågar:

  • Ett ökat statligt ansvar för skolan.
  • Ett mer enhetligt regelsystem, som möjliggör att utvecklingen av likvärdighet och kvalitet kan mätas på rätt sätt över tid för att se till att de insatser som sätts in har önskad effekt.
  • En jämnare finansiering som bidrar till kontinuitet och förutsägbarhet i planeringen av skolans uppdrag.
  • Ett helhetsperspektiv på de frågor som utmanar barns rätt till likvärdig skola och jämlika uppväxtvillkor.

Läs hela vårt remissvar här.

Gängen lyckas där sam­hället sviker

Under senare tid har den eskalerande gäng­krimi­nali­teten upp­märk­sammats stort i media. I många fall är barn både förövare och brotts­offer. En djupt tragisk utveck­ling, inte minst för ett land med både resurser och för­ut­sätt­ningar att stävja den. Idag äger en sär­skild debatt rum i riks­dagen på temat, och mot den bak­grunden vill UNICEF Sverige ge några konkreta förslag.

Foto: © Frank Aschberg

Det är hög tid att konkreta och riktade insatser sätts in för att vända den utveckling vi ser. Alla barn som växer upp i Sverige ska kunna ha en tro på fram­tiden, till­gång till utbild­ning av god kvalitet, en menings­full fritid och förut­sätt­ningar att vara del­aktiga och bli lyss­nade på.

För de barn som hamnat i ett krimi­nellt bete­ende måste det finnas tydliga alter­nativ och stöd för att bryta en krimi­nell livs­stil. Det krävs både före­byggande åtgärder och insatser här och nu.

Skolan är den viktigaste skydds­faktorn för ett barn

Vi kan inte accep­tera att en hög andel barn i våra utsatta områden inte klarar gymnasie­behörighet. Stöd­insatser från tidiga år är nöd­vändigt för att bryta utveck­lingen. Vi välkomnar de budget­sats­ningar på barn och unga som med­delats i och med höst­bud­geten, särskilt de förslag som handlar om att stärka utbil­dning för barn i utsatta situa­tioner. Det är dags att vi tar ett brett grepp för att ge alla barn en utbil­dning av god kvalitet.

Att många barn inte klarar sin skol­gång är inte ett ansvar som i första hand kan läggas på det enskilda barnet. Det är ett samhälls­ansvar som måste tas, för att för­hindra att fler barn hamnar i krimi­nali­tet och utan­för­skap. 

Utöver att vara en tragedi för de berörda barnen, vet vi att utan­för­skapet också är den perfekta rekry­terings­basen för gängen.

Jag är bara 15 år, men ibland känns det som att det redan är kört.

Pojke, 15 år

Socialtjänstens befogen­heter innebär ett glapp

En annan mycket viktig fråga är social­tjänstens befogen­heter gällande de barn som dragits in i krimi­nali­tet. Med nuvarande lag­stift­ning bygger social­tjänstens insatser i hög utsträck­ning på fri­vil­lig­het, vilket i sig är bra. Men det finns till­fällen när glappet mellan fri­vil­lig­het och tvång blir allt­för stort. 

När barn eller deras vårdnads­havare säger nej till insatser från social­tjänsten, kan följden bli att barnet ris­kerar att dras djupare in i krimi­nali­tet – utan att sam­hället har befog­en­het att ingripa. 

Det är först när situa­tionen blir så all­varlig att den unge måste tvångs­om­händer­tas som sam­hället kan ingripa och då kan det vara för sent. Det är djupt olyck­ligt för den enskilde såväl som för sam­hället i stort. 

Vad säger barnkonventionen?

I debatten om barn som begår brott och som befinner sig i gäng­krimi­nali­tet har fråge­tecken lyfts kring vad barn­konven­tionen egentligen säger om barn som är förövare. Om barn­konven­tionen som lag kan utgöra ett hinder för polisen i deras arbete att utreda brott, eller inne­bära svårig­heter i situa­tioner där barn blir frihets­berövade. Här behövs ett förtyd­ligande:

Enligt barn­­kon­­ven­tionen har barn rätt att skyddas från utan­för­skap och krimi­nali­tet. Kon­ven­tionen uttrycker också tydligt att barn har sär­skilda rättig­heter och inte ska behand­las som vuxna. Det gäller även barn som begår brott, och i en even­tuell efter­följande rätts­process. 

Däremot säger inte barn­kon­ven­tionen att barn ska kunna begå brott utan att mötas av på­följder. Den utgör heller inget hinder för att för­höra barn eller på annat sätt hindra polisen från att utreda brott. Snarare tvärtom. 

Barnkonventionen bör i dessa fall användas som väg­ledning och stöd i hur man ska hantera ärenden med barn på ett barn­an­passat sätt och utifrån all­männa rätts­säker­hets­prin­ciper.

Barnrättsperspektivet måste stå i fokus

För att stävja gäng­krimi­nali­teten anser vi att alla insatser och åt­gärder som riktas mot barn ska ta avstamp i ett barn­rätts­per­spek­tiv och att barn ska göras del­aktiga i beslut som rör dem. Föl­jande insatser är exempel på detta:

  • Socialtjänst, skola, förskola, barn­hälso­vård, rätts­vårdande myndig­heter och civil­samhälle måste ges till­räckliga resurser och faktiska möjlig­heter att samverka för att kunna arbeta effektivt med före­byggande åtgärder och aktivt stöd till de barn som lämnar kriminali­teten.
  • Inför ett “mellantvång” i svensk lagstiftning, för att minska glappet mellan frivillig­het och tvång inom social­tjänstens arbete. Skydds­åtgärder för barn måste kunna sättas in även om föräldrar säger nej.
  • Inför tidiga insatser i skolan såsom läxhjälp på skoltid, redan från förskoleklass.

Stärkt barn­rätts­pers­pektiv ett måste inom Fram­tidens social­tjänst

2017 beslutade regeringen att göra en översyn av social­tjänst­lagen. UNICEF Sverige har suttit med i referens­gruppen och i augusti ska utred­ningen äntligen vara klar. Barn­rätts­pers­pek­tivet måste stärkas – det är ett system­fel då vuxen­pers­pek­tivet är styrande, skriver Shanti Ingeström, barn­rätts­råd­givare på UNICEF Sverige.

Foto: © Frank Aschberg

Den 6 april 2017 beslutade regeringen att en särskild utredare, Margareta Winberg, skulle göra en översyn av socialtjänstlagen och vissa av socialtjänstens uppgifter. UNICEFs huvudbudskap till utredningen är att maktförhållandet mellan föräldrar och barn måste jämnas ut och att barn ska ses som rättighetsbärare med egna rättigheter. 

Vi har lyft att vi anser att barn ska ha rätt till enskilda samtal och att man ska säkerställa att barn är delaktiga, dels genom att de får rätt information och dels att de får komma till tals.

Det krävs ett skifte inom social­tjänstens arbete och lag­stiftaren måste hjälpa till

Det finns en okunskap inom socialtjänsten när det gäller barnets rättigheter. Det är ett systemfel då föräldrarätten och vuxenperspektivet är styrande och att barnrättsperspektivet saknas helt i många utredningar och utformningar av insats eller beslut.

Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
– ekonomiska och sociala trygghet,
– jämlikhet i levnadsvillkor,
– aktiva deltagande i samhällslivet.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Ur Socialtjänstlagen (2001:453)

Inte minst behöver barn generellt synliggöras i socialtjänstlagen och inte bara nämnas vid ett enstaka kapitel. När man nämner ordet människor finns en risk att läsaren tänker att det enbart gäller vuxna. För att hjälpa läsaren borde det stå barn och vuxna. 

Lagstiftningen är en spegling av vilken syn vi har i vårt samhälle. Just nu är vi inne i en spännande tid i Sverige när det gäller synen på barn, att barn inte är ett bihang till sina föräldrar utan att de har egna rättigheter. Det måste synliggöras och genomsyra hela lagstiftningen. Detta då barn nästan alltid berörs av socialtjänstens beslut, antingen direkt eller indirekt.

Låt barn vara delaktiga på riktigt

Efter att riksdagen hade röstat igenom 2018 att barnkonventionen skulle bli svensk lag, fick utredningen ett tilläggsdirektiv att förtydliga barnrättsperspektivet i utredningen. I tillägget står det att socialtjänstens insatser ska vara tillgängliga och anpassade utifrån barns behov. 

Utifrån utredningens uppdrag har UNICEF Sverige höga förhoppningar på att utredaren lägger ett förslag på ett tvång kring att barn ska erbjudas vara delaktiga. Både i form av att barnen får information men också att de ska erbjudas att komma till tals vid olika tillfällen under socialtjänstens utredning eller insats.

Våra ord betydde egentligen inte någonting. Hon kunde ha skrivit pappret utan att vi hade varit där. För det var ändå hennes ord… Om hon bara hade lyssnat lite, lite till så hade det gjort en sådan skillnad.

Barn behöver vara med och definiera vad som är “problemet” och få vara med om att utforma lösningar på stöd. Det är först när vi lyssnar på barn på riktigt och låter dem vara delaktiga som vi kan få en anpassad socialtjänst. Det är endast när vi får en socialtjänst som grundar sig i ett barnrättsligt perspektiv som vi kan få till riktiga förändringar och anpassat stöd. 

Socialtjänstlagen är en av de viktigaste lagarna för barn då den är så pass övergripande och ska vara ett skydd för alla medborgare i Sverige. Det är verkligen dags att socialtjänstlagen görs om och blir en lagstiftning utifrån ett rättighetsperspektiv. 

Därför måste barn­miss­handel bli ett särskilt brott

Varför är inte allt våld mot barn straff­bart? Karin Ödquist Drackner, barn­rätts­jurist på UNICEF Sverige, djup­dyker i några av de frågor som upp­kommit i sam­band med lan­se­ringen av UNICEFs nya rapport om våld mot barn i Sverige.

Sverige införde som första land i världen förbud mot barnaga för 40 år sedan. Förbudet innebär att föräldrar inte får utsätta sina barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.  Förbudet är dock inte någon straffrättslig bestämmelse, utan om våld mot barn ska vara straffbart så måste händelsen stämma överens med de allmänna bestämmelserna så som misshandel, ofredande och olaga hot.

Det medför en del svårig­heter utifrån ett barn­rätts­per­spektiv. Lagen inte tar till­räcklig hänsyn till att barnet befinner sig i en särskilt utsatt situa­tion och till barnets beroende­ställ­ning i för­hållande till för­äldern. Att barnet dess­utom utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara trygg, är ännu en för­svårande omständig­het som inte beaktas till­räck­ligt mycket i lag­stift­ningen.

Foto: © Frank Aschberg

Att utreda och lag­föra brott som begåtts mot barn medför ibland stora utmaningar. Barn bedöms ofta inte som tro­värdiga i sina berättelser då det är lättare att tro på en vuxen som berättar på ett sätt som är mer begrip­ligt. Barn har ibland svårt att för­klara vad de varit med om.

Barn uttrycker sig på olika sätt och inte alltid på det sättet som vi vuxna enklast förstår. Berättel­sen kan vara osamman­hängande vad gäller till exempel tid och rum och hur barn uttrycker smärta. Det krävs mycket av oss vuxna att förstå hur hand­lingen upp­fattas för ett barn.

Varför blir det inte en fällande dom?

  • För att brott ska vara styrkt så måste alla rekvi­siten (villkor) vara upp­fyllda.
  • Alla bevis måste vara styrkta och det måste finnas en avsikt (uppsåt) att begå hand­lingen.

Den vanligaste anledningen till att det inte blir en fällande dom är att det brister i bevisningen eller att gärningen inte är straffbar, det vill säga att rekvisiten (villkoren) inte är uppfyllda eller att uppsåt (avsikt) saknas. Det kan till exempel handla om att en förälder handlat i affekt utan avsikt att skada barnet eller att villkoret på smärta inte kan bevisas.

När det gäller bevis och barn finns det sär­skilda utmaningar. Ofta händer det att hän­delsen inte kan styrkas på grund av att för­höret med barnet brister i kvali­tet eller att rätten anser att barnets berät­telse är påverkad av till exempel en pågående vårdnads­tvist.

Det finns alltså både utmaningar i hur en gärning ska bedömas rent straffrättsligt samt processuella frågor kopplade till barns berättelser. Barnet har inte alltid fått möjlighet att komma till tals och att berätta vad hen upplevt utifrån sina förutsättningar och förmåga att uttrycka sig. Barn har ibland svårt att berätta så att det passar in på rekvisiten för en viss straffbestämmelse eller de hårda kraven på rättssystemets tillförlitlighet.

Det krävs en förändring i perspektiv och attityder

Utöver de mer lag­tekniska svårig­heterna finns det också utmaningar i tillämp­ningen av lagen i dom­stolarna. Inom straff­rätten lyfts barns sär­skilda utsatta situa­tion ofta fram som för­svårande omständig­heter. Trots det ges ibland en för­stående atti­tyd mot för­äldrar att utöva visst våld mot sina barn.

Straff­rätten ska ställa krav på legali­tet och rätts­säkerhet vilket innebär att dom­stolarna ska vara objek­tiva i sina bedöm­ningar och att moraliska och person­liga bedöm­ningar inte ska ges betydelse. Synen på barn och föräldrar kan ändå i hög grad påverka den straff­rätts­liga bedöm­ningen beroende på vems perspek­tiv rätten väljer att ta.

Foto: Frank Aschberg

Om rätten anlägger ett barn­perspek­tiv bedömer de utifrån hur en hand­ling kan upp­fattas för ett barn och tar hänsyn till hur barn uttrycker smärta och barns sär­skilda utsatt­het. Ett föräldra­perspek­tiv innebär att för­äldrar på olika sätt ursäktas. Det kan till exempel handla om ursäkter om att barnet är sär­skilt krävande eller för­äldern själv är pressad och stressad.

Det krävs därför att rätts­väsendet för­bättrar sin kunskap om hur barn uttrycker sig och agerar för en mer rätts­säker bedöm­ning där barnets vittnes­mål inte per auto­matik väger lättare i bevis­vär­dering bara för att de är barn.

Barn har rätt att komma till tals i rätts­liga pro­cesser och var del­aktiga utifrån ålder och mognad och uti­från sina förut­sätt­ningar. Vi behöver skydda barnet i del­tagandet snarare än att skydda dem ifrån att delta.

En ny straffrättslig bestämmelse behövs

UNICEF Sverige anser att det behöver införas en ny straff­rättslig bestäm­melse, miss­handel mot barn, som utgår från barn­konven­tionens bestäm­melser. En bestäm­melse, som sär­reglerar för­äldrars och andra omsorgs­personers våld mot barn, stärker barnets rätt att inte utsättas för våld.

Ett av syftena med ett nytt brott är att vara mer för­enlig med aga­för­budet och barn­konven­tionens bestäm­melser om barns rätt att skyddas från alla former av våld. Brotts­bestäm­melsen måste också vägas in i barnets rätt till familj samt hur barnet påverkas av straff­ansvar för en förälder.

Barnets bästa bör således vara väg­ledande när det gäller påföljder. Stöd och reha­bili­tering till för­övaren och familjen kan i många fall vara ett alter­nativ. Viktigt är dock att lyfta fram det prin­cipi­ella värdet genom en fällande dom och påvisa vad som är rätt och fel och tydligt visa på barnet som rättig­hets­bärare.

Alla former av våld mot barn måste bli straff­bara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politi­kerna:

Jag vill skriva under

Luckor i lagen när barn miss­handlas i hemmet

Luckor i svensk lag gör att barn som utsätts för våld i hemmet har ett bristande skydd. Trots att våldet är olagligt, är det inte alltid straff­bart. Föräldrar tillåts att utöva visst våld mot sina barn, visar en ny rapport från UNICEF Sverige.

Rapporten ”Olagligt men inte straffbart” har dels granskat ett antal domar där föräldrar har åtalats för att ha utövat våld mot sina barn, dels under­sökt hur det straff­rätts­liga skyddet ser ut för barn som utsätts för våld i hemmet. Borde inte det förbud mot aga som infördes för 40 år sedan, i kombi­nation med barn­konven­tionens bestäm­melser, ge barn i Sverige ett hel­täckande skydd?

Rapporten visar att så inte är fallet. Det finns ett glapp mellan aga­för­budet i föräldra­balken och bestäm­melserna i brotts­balken. Det inne­bär att vissa former av barn­aga inte räknas som ett brott enligt brotts­balken. Våldet är alltså olag­ligt men sam­tidigt inte straff­bart.

– Sam­hället sviker de här barnen efter­som det saknas ett hel­täckande rätts­ligt skydd när de utsätts för miss­handel av sina för­äldrar. Det här handlar om barn som befinner sig i en sär­skilt utsatt situation, som har en beroende­ställning till föräl­dern och som utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara barnets trygg­het, säger Christina Heilborn, chefs­jurist vid UNICEF Sverige.

Luckorna i lagen inne­bär till exempel att psykiskt våld, som att tvingas bevittna våld i hemmet och att utsättas för hot och trakas­serier, inte ses som ett brott mot barnet. När det gäller fysiskt våld måste det anses ha orsakat barnet till­räcklig smärta för att händel­sen ska ses som miss­handel och vara straff­bar.

Några exempel ur rapporten:

Två flickor tvingas bevittna hur deras pappa mördar deras mamma med en bajo­nett. Han åtalas för olaga hot mot barnen efter­som han närmat sig dem med bajo­netten i handen. Hov­rätten konsta­terar att visser­ligen har pappan skrämt barnen oer­hört när han dödade deras mamma, men anser inte att han haft upp­såt att skrämma dem och därför inte kan dömas för olaga hot mot barnen.

En styv­pappa åtalas för ofredande efter att ha tejpat sin tio­årige styv­sons ansikte med silver­tejp. Pojken blev tejpad bakifrån, och tejpen, som täckte hela ansiktet, gjorde att han inte kunde andas eller tala ordent­ligt. Han berättar att han varit tejpad två – tre minuter och försökt ropa på hjälp. Styv­pappan uppger att han tejpat pojken för att visa att han står vid sitt ord.

Tings­rätten anser att pojkens berät­telse ska bedömas med för­siktig­het på grund av hans låga ålder och att han av rädsla kan ha miss­tagit sig på hur långt för­loppet egent­ligen var. Rätten anser att det ingår i rollen som för­älder att sätta gränser, och styv­pappan frias.

Rapporten pekar på att bedöm­ningarna i dom­stolarna ofta görs uti­från ett föräldra­pers­pek­tiv, där för­äldern på olika sätt ursäktas med att det rörde sig om en stressad situation eller ett krävande barn. Gransk­ningen av domarna visar att även i de fall där för­äldern döms för miss­handel, lyfter dom­stolarna i många fall fram ursäkter för föräld­rarnas agerande, vilket leder till mildare straff:

En mamma åtalas för miss­handel sedan hon i upp­fostrings­syfte slagit sin nioårige son med en stek­spade av trä vilket orsakat smärta, rodnad och ett blå­märke. Högsta dom­stolen säger i sin väg­ledande dom att visser­ligen är det inte tillåtet att använda aga som upp­fost­rings­metod, men anser ändå att miss­handeln ska betecknas som ringa. HD för­klarar även mammans beteende med att hon ”tog till våld i en för henne pressad situation, när hon var sjuk och oroad för sin fort­satta anställ­ning”.

Föräldrar kan med andra ord i vissa fall frias från miss­handel, eller få ett mildare straff, trots att de har erkänt att de slagit sina barn. Rapporten lyfter fram att bris­terna i lag­stift­ningen öppnar upp för god­tyck­liga bedöm­ningar i dom­stolarna. Vissa dom­stolar försöker tillämpa den lag­stift­ning som finns för att barns rättig­heter ska tas till­vara, medan andra intar en för­låtande och över­slätande attityd gente­mot för­äldrar.

– Brister i lag­stift­ningen till­sammans med en god­tyck­lig­het i dom­stolarna leder till att för­äldrar i prak­tiken tillåts utöva visst våld mot barn, säger Christina Heilborn.

– Det här visar att det behövs en ändring i lagen som gör att alla former av våld mot barn blir straffbara.

Trots det rådande för­budet mot barn­aga är det fort­farande många barn som utsätts för våld i hemmet i Sverige. Enligt den senaste nation­ella kart­lägg­ningen uppger inte mindre än 36 procent av barnen att de har utsatts för någon form av miss­handel av sina föräldrar under sin upp­växt.

UNICEF Sverige anser att alla former av våld mot barn ska för­bjudas och vara straff­bara enligt lag. Så är det inte idag, trots att det är tydlig­gjort i barn­konven­tionen. Barns rätts­liga ställ­ning behöver stärkas och barn måste få upp­rättelse när deras rättig­heter kränks.

UNICEF Sverige kräver:

  1. Att det införs en särskild bestäm­melse i brotts­balken om miss­handel mot barn.
  2. Att våld mot barn i svensk lag överens­stämmer med barn­konven­tionens bestäm­melser och därmed även inne­fattar alla former av psykiskt våld.
  3. Att barn som utsätts för våld i hemmet får till­gång till socialt stöd och skydd samt till ett anpassat stöd i rätts­processen.

Alla former av våld mot barn måste bli straffbara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politikerna.

Jag vill skriva under

Läs rapporten i sin helhet.

Regeringens förslag att för­länga till­fällig lag för asyl­sökande är omotiverat

Den tillfälliga lag för asyl­sökande som togs fram efter hösten 2015 går ut i sommar. Rege­ringen vill nu förlänga lagen utan att ha genom­fört någon utvär­dering eller analys av dess konse­kvenser, skriver Karin Ödquist Drackner, barn­rätts­jurist på UNICEF Sverige.

Barn är en av de grupper som drabbats allra hårdast av lagen och vi ser inte att det är moti­verat att förlänga den. Det finns starka anled­ningar att ifråga­sätta beslutet utifrån barn­konven­tionen och dess bestäm­melser.

Barn drabbas oproportionerligt hårt

Idag skickar vi in vårt remissvar till regeringens förslag på för­läng­ning av den till­fälliga utlännings­lagen. Vi tar avstånd från för­slaget att för­länga lagen. Det saknas en ordentlig utvär­dering och analys av lagens effekter, och den över­syn som skulle genom­föras vad gäller lagens inverkan på barns rättig­heter har inte genom­förts.

Barn har visat sig drabbats oproportioner­ligt hårt av den till­fälliga lagen. Vi anser att det inte finns skäl för att fort­sätta göra inskränk­ningar på barns rättig­heter, särskilt då situa­tionen ser annor­lunda ut i Sverige idag vad gäller antalet asyl­sökande som kommer hit.

Vad säger lagförslaget?

Lagen ska förlängas i ytter­ligare två år, och till­fälliga uppe­hålls­till­stånd är fort­satt huvud­regel. Vi beklagar att till­fälliga uppe­hålls­till­stånd fort­satt beviljas som utgångs­punkt. Det avrådde vi från redan i vårt tidigare remissvar till lagen om till­fälliga begräns­ningar av möjlig­heten att få uppe­hålls­till­stånd i Sverige.

FN:s barnrätts­kommitté har uttryck­ligen påtalat att stater ska sträva efter håll­bara och lång­siktiga lös­ningar för barn som är på flykt och söker en fristad. Att ha asyl­skäl men ändå inte ges en permanent fristad som barn är inte för­en­ligt med den rekommen­dationen.

Några få positiva ändringar, men det räcker inte

Vi välkomnar framför­allt för­slaget om att utöka rätten till familje­åter­förening. Det är något som vi sedan lagen infördes påtalat att det strider mot barn­konven­tionen och behöver åtgärdas.

Vi ser dock all­varligt på att rege­ringen inte före­slår att åter­införa bestäm­melsen om uppe­hålls­till­stånd för särskilt ömmande omständig­heter för barn. Det är visser­ligen en undan­tags­bestäm­melse, men den är av­görande för de svårt utsatta barn som den berör.

Vi ser positivt på för­slaget att stats­lösa barn i Sverige ges perma­nent uppe­hålls­till­stånd, men ser att det är fler grupper av barn som behöver en perma­nent fristad. Så kallade devitali­serade barn (barn med uppgiven­hets­syndrom) är en mycket utsatt grupp. Tidigare bevil­jades de skydd av humani­tära skäl men inte på samma sätt idag, trots att det visats sig vara det enda sättet att få barnen att till­friskna. Det är mycket all­varligt ur ett barn­rätts­pers­pektiv.

Vi efterfrågar en permanent human asylrättslagstiftning

Rent principi­ellt anser vi att rege­ringen bör driva fram en perma­nent human asyl­rätts­lag­stift­ning snarare än att stifta fler till­fälliga lagar.

Regeringen har till­satt en parla­men­tarisk kommitté som ska ge förslag på hur vår fram­tida migrations­politik ska utformas. Vi ser fram emot att följa det arbetet och hoppas att det blir ett genom­arbetat förslag, som föregås av en ordentlig utvär­dering och väl under­byggd analys utifrån ett barn­rätts­per­spektiv.

Regeringen behöver sär­skilt för­hålla sig till det faktum att barn­konven­tionen ska bli svensk lag nästa år med alla åtaganden som det innebär.

Läs hela vårt remissvar

UNICEFs krav på den nya rege­ringen för barns rättig­heter

UNICEF Sverige har inte någon parti­politisk till­hörig­het. Det har inte heller barns rättig­heter. Oavsett regering fortsätter vi att arbeta för att våra krav omsätts i prak­tiken och för att barns rättig­heter sätts i fokus.

Barns rättig­heter är mänskliga rättig­heter som ska efter­levas och priori­teras av samtliga politiker och andra besluts­fattare.

Inför förra årets val­rörelse tog UNICEF Sverige fram ett val­mani­fest där vi lyfte tre frågor som vi anser är särskilt viktiga för att säkra barns rättig­heter: Alla barn ska har rätt till familjeåterförening, alla former av våld mot barn ska vara straff­bara, och ett ökat statligt ansvar för en lik­värdig skola.

I regerings­överens­kommelsen som nu har beslutats ser vi en del förslag i rätt riktning för att uppfylla de här kraven:

  • Alla barn ska ha rätt till familje­­åter­­förening

Vi ser mycket positivt på att rätten till familje­åter­förening utökas och nu ska gälla även för dem som beviljas alternativ skydds­status. Idag är det endast de asyl­sökande som beviljas flykting­status som ges rätt till familje­åter­förening. Det kommer nu att ändras.

De praktiska hindren, så som hårda försörj­nings­krav samt adminis­trativa hinder vid själva ansökan, bör dock också ses över och ändras för att säker­ställa att barn och familjer ges möjlig­het att utöva rätten till familje­åter­förening i praktiken.

Vi har för­ståelse för att det behöver ta tid att arbeta fram en håll­bar och lång­siktig migrations­lag­stift­ning av god kvalitet. Men den humani­tära skydds­grund för barn, särskilt ömmande omständig­heter, som togs i och med den till­fälliga lagen måste dock skynd­samt åter­införas. Att ta bort den har visats sig ge opropor­tioner­ligt negativa konse­kvenser för barn och kan därför inte för­längas.

  • Alla former av våld mot barn ska vara straff­bara

Överens­kommelsen har ett stort fokus på heders­brott, med både förslag på införande av särskild brotts­rubri­cering och föränd­ringar i skydds­lag­stift­ning, till exempel lagen om vård av unga – LVU.

UNICEF Sverige ser positivt på det här men vill gärna se en bredare inrikt­ning kring utsatt­heten för vålds­utsatta barn. Alla barn som utsätts för våld i hemmet av när­stående måste uppmärk­sammas, och åt­gärder bör vid­tas både inom straff­rätten och skydds­lag­stift­ningen.

  • Ökat statligt ansvar för en likvärdig skola

Vi ser mycket positivt på att överens­kommel­sen presen­terar förslag i rikt­ning för ökad lik­värdig­het så som statligt huvud­manna­skap och fort­satt arbete med Skol­kommis­sionens rekommen­dationer. Av de reformer som föreslås är det dock viktigt att det enskilda barnets behov och rättigheter tydligt sätts i fokus.

Att införa för­längd skol­plikt för en del barn eller lämna upp till skolan att själva be­sluta om betyg i års­kurs fyra är exempel som kan behöva ses över för att stärka alla barns rätt till en lik­värdig utbild­ning.

Glädjande besked för barns rätt till familje­åter­förening

Nu har Migrationsöverdomstolen slagit fast att det strider mot Europakonventionen och barnkonventionen att neka familjeåterförening. Det här är ett viktigt principiellt beslut som kommer att få stor betydelse för Sveriges migrationspolitik och barns rätt att leva med sin familj, skriver Karin Ödquist Drackner, barnrättsjurist på UNICEF Sverige.

Det aktuella fallet rör en åttaårig pojke från Syrien som kom till Sverige som asyl­sökande till­sammans med sin morbror, hösten 2015. Pojken bevil­jades uppehålls­tillstånd som alter­nativt skydds­behövande. Hans familj (föräldrar och bror) som var kvar i Syrien har sedan ansökt om att få åter­förenas med sin son. Men enligt den gällande lagen har pojken inte rätt till familje­åter­förening, eftersom det endast är de asyl­sökande som beviljas så kallad flykting­status som ges rätt till familje­åter­förening.

Det finns dock en undantags­bestämmelse i lagen som säger att om ett beslut att neka familje­åter­förening skulle strida mot ett svenskt konventions­åtagande så kan det ändå beviljas. Det är den här bestämmelsen som nu har prövats, och dom­stolen har kommit fram till att det inte är propor­tioner­ligt att neka ett barn rätten att åter­förenas med sin familj.

Migrationsverket och migrations­domstolarna är överens om att det utgör en kränkning av rätten till familje­liv. Men skill­naden ligger i hur de har bedömt om det anses propor­tioner­ligt, det vill säga om beslutet står i proportion till resultatet. Å ena sidan bedöms barnets intresse av att åter­förenas och å andra sidan statens intresse av att minska antalet asyl­sökande. Enligt lagen så måste besluts­fattarna (Migrations­verket och sedan dom­stolarna vid ett eventuellt över­klagande) göra en propor­tionalitets­bedömning om barnets bästa, och intresset av att minska antalet asyl­sökande som kommer till Sverige. Man väger alltså dessa ”våg­skålar” mot varandra och avgör sedan vilket som väger tyngst.

Migrationsverket konstaterade i sitt beslut att det var rimligt och propor­tioner­ligt att neka pojken rätt till familje­åter­förening eftersom lagen är till­fällig och behovet av att minska antalet asyl­sökande till Sverige är ett intresse som väger tyngre.

Men migrations­överdom­stolen landade dock i motsatt slutsats. De använder sig både av Europa­konventionen och barn­konven­tionen i sitt resone­mang, och är tydliga med att när det gäller barn ska det i bedöm­ningen läggas särskilt vikt vid barnets ålder, situa­tionen i hem­landet och graden av beroende­förhållande till föräld­rarna.

I det här fallet kunde pojken inte åter­förenas med sin familj i hem­landet (Syrien). Det fanns inte heller något annat land där det var möjligt för dem att leva till­sammans, förutom i Sverige. Pojken har också visat tyd­liga signaler på att hans psykiska hälsa för­sämrats på grund av att han saknar sina föräldrar. I det här fallet väger alltså rätten till ett familje­liv, och barnens rätt till sina föräldrar, tyngre än statens intresse av att ha en minskad asyl­invandring. Beslutet strider mot svenska konven­tions­åtaganden, artikel 8 i Europa­konven­tionen och barn­konven­tionens artiklar 3, 9 och 10.

UNICEF Sverige ser mycket positivt på beslutet. Det innebär en stor möjlig­het för fler barn i liknande ömmande situa­tioner att få rätt att åter­förenas med sin familj. Den väg­ledande domen visar tydligt att barn­konven­tionen fått större utrymme i rätts­till­ämp­ningen genom att dom­stolen tydligt markerat vad som är tillåtet och propor­tioner­ligt när det gäller barns rättig­heter.

Beslutet är också viktigt i den kommande debatten om vår framtida migrations­politik, då våra politiker kommer få svårt att motivera möjlig­heten att för­länga bestämmel­serna om nekad rätt till familje­åter­förening i den till­fälliga utlännings­lagen. Alla barn ska ha rätt att leva med sin familj om det är fören­ligt med barnets bästa. Allt annat står i strid med barn­konven­tionen och inskränker dess­utom en av få lag­liga vägar som finns för barn på flykt.

Så som den svenska migra­­tions­­­lag­stift­­ningen ser ut idag har inte alla barn rätt till familje­­åter­­förening. Det är inte bara inhumant, utan även en kränk­ning av barns mänsk­liga rättig­heter. UNICEF valde att göra det här till en valfråga och vi kommer att fort­sätta driva frågan gente­mot våra poli­tiker och ansvarig rege­ring för att alla barn ska få sina rättig­heter upp­fyllda.

Läs domen i sin helhet.

 

Sverige behöver ett ökat statligt ansvar för en lik­värdig skola

Utbildnings­frågorna debatteras frekvent i val­rörelsen. Att barn har rätt till en lik­värdig utbild­ning av hög kvalitet är dock något som inte diskuteras särskilt ofta. Det är en av de frågor UNICEF Sverige tycker är allra viktigast inför valet på söndag.

Utbildning av god kvalitet för alla barn är en av grund­förut­sätt­ningarna för ett väl­mående sam­hälle. Det är också en viktig mot­kraft mot ökande klyftor och polari­sering i sam­hället.

Men idag är skillnaderna stora både när det gäller skol­resultat och hur mycket Sveriges kommuner satsar på skola och utbild­ning. Barns och ungas möjlig­heter att klara av skol­arbetet påverkas i allt högre ut­sträck­ning av faktorer som var de bor, deras socio­ekono­miska bak­grund och ur­sprung.

”Jag har missat mycket i skolan och nu känns det som att det är kört. Det känns som att det är uppbyggt så, att chanserna ska bli mindre och mindre. Att dom som redan har det bra får det bättre, medan dom som har det sämre får det sämre… Vissa har en backup, har det bra hemma med saker och föräldrar som säger åt dem att plugga. /…/Jag är bara 15 år, men ibland känns det som att det redan är kört” (Pojke, 15 år, i en UNICEF-rapport om socialt utanförskap i Sverige.)

Bilden som pojken beskriver bekräftas av Barnombudsmannens årsrapport 2018. Rapporten bygger på en under­sökning där 900 barn får berätta om sina upp­levelser av hur det är att växa upp i kommuner och förorter där barn har statis­tiskt sämre skol­resultat, ekonomi och hälsa, än i övriga landet. Resul­taten visar att många barn upp­lever ett utan­för­skap och att de exkluderas från stora delar av sam­hället.

I en UNICEF-rapport från 2016 undersöktes hur stora klyftorna i hög­inkomst­länder tillåtits bli mellan de tio procent av barnen som är mest utsatta i sam­hället, och de barn som utgör genom­snittet. Resultaten visar att samhälls­klyftorna i rika länder generellt ökar. Sverige lyfts dessutom fram som ett av de länder där klyftorna ökat allra mest.

Utbildnings­frågorna debatteras frekvent i val­rörelsen. Dock disku­teras sällan skolan utifrån utgångs­punkten att barn har rätt till en lik­värdig utbild­ning av hög kvalitet.

Skolan är den ansvars­bärare i sam­hället som ska se till att våra barn får sin rätt till utbild­ning till­godo­sedd. Vi vet att hur skolan fungerar har stor betydelse för hur vi klarar oss senare i livet. En miss­lyckad skol­gång ökar riskerna för arbets­lös­het, psykisk ohälsa, krimi­na­litet med mera. Och en fungerande skol­gång är den enskilt viktigaste skydds­faktorn för barn i social utsatt­het.

Den 1 januari 2020 blir barn­konven­tionen svensk lag. En av kon­ven­tionens grund­principer är att alla rättig­heter ska gälla alla barn, utan undan­tag eller diskrimi­nering. Det är inte accep­tabelt att till­gången till utbild­ning av god kvali­tet ser så väldigt olika ut för barn i Sverige.

Oavsett vilken regering vi får efter valet på söndag måste den ökade ojäm­lik­heten i skolan vända. Det är därför glädjande att flera partier i sina val­mani­fest också uttrycker att de vill se ett ökat centrali­serat ansvar för skolan.

UNICEF Sverige kräver en handlings­plan för att stärka skolans möjlig­heter att leva upp till sitt ansvar att ge alla barn bra förutsättningar att klara skolan, oavsett barnets bakgrund och boendeort. Alla barn ska ha till­gång till en kvalitativ och lik­värdig utbild­ning. Skolan måste fungera som häv­stång för alla barn, snarare än att bli ett forum där utan­för­skap förstärks.

Utan politisk handling riskerar vi skapa ett sam­hälle där allt­fler barn hamnar i ett perma­nent utan­för­skap. Det är ett svek som vi varken mora­liskt eller poli­tiskt kan accep­tera.

Läs UNICEFs valmanifest

Se gärna våra för­djup­ningar om de andra viktiga frågor vi valt att lyfta inför valet:

Oroande att barns utsatt­het för våld inte lyfts av partierna

Inget parti har i valrörelsen valt att lyfta att alla former av våld mot barn i hemmet ska vara straffbara. Det visar en granskning som UNICEF Sverige har gjort av riksdagspartiernas valmanifest utifrån ett barnrättsperspektiv.

Det är oroväckande och märkligt att inget parti uppmärk­sammar utsatt­heten hos de barn som antingen själva utsätts för våld eller tvingas bevittna våld mot någon annan i familjen. Idag är inte alla former av våld mot barn straff­bara, till exempel psykiskt våld. Detta trots att 36 procent av barnen i Sverige uppger att de utsätts för våld i hemmet.

Under kommande mandat­period, i januari 2020, blir barn­konven­tionen svensk lag. Det innebär att politiker, myndig­hets­utövare och andra besluts­fattare måste ge barn­rätts­perspek­tivet en större tyngd i frågor och beslut som rör barn. Inför årets val­rörelse har UNICEF Sverige tagit fram ett eget val­mani­fest där vi lyfter tre frågor som vi anser är särskilt viktiga för att säkra barns rättig­heter:

Mot bakgrund av detta har vi granskat de åtta riksdags­partiernas val­mani­fest för att se var de står. När det gäller familje­åter­förening kan vi konstatera att trots att det råder en polari­serad migrations- och integrations­debatt, där barns rättig­heter får begränsat utrymme, säger Miljö­partiet, Vänster­partiet, Libe­ralerna, Center­partiet och Krist­demo­kraterna ja till att ge alla barn rätt till familje­åter­förening.

Modera­terna, Social­demo­kraterna och Sverige­demokra­terna avvisar dock tanken. Att neka barn att leva med sin familj står i direkt strid med barn­konven­tionen och inskränker dess­utom en av de få lagliga vägar som finns för barn på flykt.

Utbildnings­frågorna debatteras frekvent i val­rörelsen. Dock disku­teras sällan skolan utifrån utgångs­punkten att barn har rätt till en lik­värdig utbild­ning av hög kvalitet. I stort sett alla partier vill dock se ett ökat statligt ansvar för skolan i linje med vårt krav. Libe­ralerna, Vänster­partiet och Sverige­demo­kraterna går till och med så långt att de vill ha ett förstat­ligande av skolan. Krist­demo­kraterna däremot tar inte alls upp skol­frågan i sitt val­mani­fest.

Utöver dessa tre frågor finns själv­fallet andra mycket viktiga frågor som spelar stor roll för att stärka barns rättig­heter. Samtliga partier lyfter till exempel frågan om psykisk ohälsa bland barn och vikten av att stärka barn- och ungdoms­psykiatrin, BUP och elev­hälsan. Att nå politiskt enig­het i en så viktig barnrätts­fråga är mycket positivt och kan för­hopp­nings­vis leda till fler överens­kommelser över parti­gränserna.

UNICEF Sverige har inte någon parti­politisk till­hörig­het. Det har inte heller barns rättig­heter. Barns rättig­heter är mänskliga rättig­heter som ska efter­levas och priori­teras av samtliga politiker och andra besluts­fattare. Efter val­dagen kommer vi att fort­sätta arbeta för att våra krav omsätts i prak­tiken och för att barns rättig­heter sätts i fokus.

Läs UNICEFs valmanifest

Alla former av våld mot barn ska vara straff­bara

Visste du att vissa former av våld mot barn inte är straffbara i Sverige idag? Det är en av de politiska frågor UNICEF Sverige särskilt valt att fokusera på i vårt valmanifest, inför valet på söndag.

UNICEF kräver att alla former av våld mot barn ska vara straffbara.

När politiker pratar våld mot barn i valrörelsen handlar det oftast om heders­våld, barn­äkten­skap eller hur man ska ta krafttag mot otrygg­heten på offent­liga platser. Det är självklart bra eftersom barns rättig­heter kraftigt åsido­sätts där.

Det finns dock många barn som lever med våld i hemmet och i sin vardag. I vårt valmanifest har vi valt att sätta ljuset på dem, då deras rättig­heter inte till­räckligt uppmärk­sammas. UNICEF Sverige anser att alla former av våld mot barn ska för­bjudas och vara straff­bara enligt lag.

Sverige var först i världen med att införa anti­aga­lag­stift­ning och har en skyldig­het enligt barn­konven­tionen att skydda barn från alla former av våld. Samtidigt uppger 36 procent av barnen i Sverige att de utsätts för våld i hemmet.

Våld förknippas ofta med fysisk eller avsiktlig skada, men det finns olika former av våld och idag vet vi att andra former är minst lika skadliga som det fysiska våldet. Exempel på andra former av våld är psykiskt våld, vanvård eller försumlig behand­ling.

Psykiskt våld kan till exempel handla om att vid upprepade till­fällen säga till barn att de är värde­lösa eller oälskade, skrämma eller hota dem, strunta i dem, föro­lämpa eller isolera dem under förned­rande för­hållan­den. Vanvård kan till exempel handla om att ett barn inte får till­räckligt med mat, blir nekad sjukvård eller husrum. Det kan också handla om att ett barn inte får emotio­nellt stöd och kärlek av de personer som ska ta hand om barnet. Att leva med våld i familjen är ytter­ligare en form av psykiskt våld.

Barn som utsätts för våld i hemmet har en mycket svag rättslig ställning och de har svårt att komma tills tals och hävda sina rättig­heter. Idag är nämligen inte alla former av våld mot barn straff­bara.

I Sverige är det sedan 1979 förbjudet enligt lag att slå sina barn i upp­fostrings­syfte. Det innebär att föräldrar inte får utsätta sina barn för kroppslig bestraff­ning eller annan kränkande behand­ling. Den så kallade anti­aga­lagen skapades med syfte att vara norm­givande och förändra atti­tyder i sam­hället kring aga som upp­fost­rings­metod. Men trots lag­stift­ningen, och en allmän upp­fatt­ning om att våld mot barn ”borde” vara för­bjudet, utsätts ett stort antal barn för våld i hemmet.

Ett av problemen är att aga­för­budet omfattar fler former av våld än vad de straff­rätts­liga bestämmel­serna för miss­handel i brotts­balken gör. Det innebär att vissa former av barnaga, som finns med i aga­för­budet, inte räknas som ett brott enligt brotts­balken. Våldet är alltså olagligt men inte straff­bart.

Det lag­stiftade skyddet för barn som utsätts för våld inne­fattar enbart de former av våld som ingår i de all­männa straff­bestämmel­serna, så som miss­handel och ofredande. Lagen tar inte till­räcklig hänsyn till att barnet befinner sig i en särskilt utsatt situation och till barnets beroende­ställning i för­hållande till föräldern. Att barnet dessutom utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara trygg, är ännu en för­svårande omstän­dighet som inte beaktas till­räckligt mycket.

Att utsätta barn för att upp­leva eller bevittna våld i hemmet är heller inte ett särskilt brott i svensk lag, trots att forsk­ning visar att bevitt­nande av våld kan vara minst lika plåg­samt och leda till minst lika all­varliga konse­kvenser för barnet.

UNICEF Sverige kräver:

Barns rättig­heter har inte någon parti­politisk till­hörig­het eller särskild politisk färg. Barns rättig­heter är mänskliga rättig­heter som ska efter­levas och priori­teras av samtliga politiker och andra besluts­fattare.

Läs UNICEFs valmanifest

Mer information hittar du i vårt fakta­blad om våld mot barn, och se gärna vår för­djupning om de andra viktiga frågorna i vårt valmanifest:

Vi har även gjort en granskning av riksdagspartiernas valmanifest utifrån ett barnrättsperspektiv. Den hittar du här.