Sverige införde som första land i världen förbud mot barnaga för 40 år sedan. Förbudet innebär att föräldrar inte får utsätta sina barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.  Förbudet är dock inte någon straffrättslig bestämmelse, utan om våld mot barn ska vara straffbart så måste händelsen stämma överens med de allmänna bestämmelserna så som misshandel, ofredande och olaga hot.

Det medför en del svårig­heter utifrån ett barn­rätts­per­spektiv. Lagen inte tar till­räcklig hänsyn till att barnet befinner sig i en särskilt utsatt situa­tion och till barnets beroende­ställ­ning i för­hållande till för­äldern. Att barnet dess­utom utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara trygg, är ännu en för­svårande omständig­het som inte beaktas till­räck­ligt mycket i lag­stift­ningen.

Att utreda och lag­föra brott som begåtts mot barn medför ibland stora utmaningar. Barn bedöms ofta inte som tro­värdiga i sina berättelser då det är lättare att tro på en vuxen som berättar på ett sätt som är mer begrip­ligt. Barn har ibland svårt att för­klara vad de varit med om.

Barn uttrycker sig på olika sätt och inte alltid på det sättet som vi vuxna enklast förstår. Berättel­sen kan vara osamman­hängande vad gäller till exempel tid och rum och hur barn uttrycker smärta. Det krävs mycket av oss vuxna att förstå hur hand­lingen upp­fattas för ett barn.

Varför blir det inte en fällande dom?

• För att brott ska vara styrkt så måste alla rekvi­siten (villkor) vara upp­fyllda.
• Alla bevis måste vara styrkta och det måste finnas en avsikt (uppsåt) att begå hand­lingen.

Den vanligaste anledningen till att det inte blir en fällande dom är att det brister i bevisningen eller att gärningen inte är straffbar, det vill säga att rekvisiten (villkoren) inte är uppfyllda eller att uppsåt (avsikt) saknas. Det kan till exempel handla om att en förälder handlat i affekt utan avsikt att skada barnet eller att villkoret på smärta inte kan bevisas.

När det gäller bevis och barn finns det sär­skilda utmaningar. Ofta händer det att hän­delsen inte kan styrkas på grund av att för­höret med barnet brister i kvali­tet eller att rätten anser att barnets berät­telse är påverkad av till exempel en pågående vårdnads­tvist.

Det finns alltså både utmaningar i hur en gärning ska bedömas rent straffrättsligt samt processuella frågor kopplade till barns berättelser. Barnet har inte alltid fått möjlighet att komma till tals och att berätta vad hen upplevt utifrån sina förutsättningar och förmåga att uttrycka sig. Barn har ibland svårt att berätta så att det passar in på rekvisiten för en viss straffbestämmelse eller de hårda kraven på rättssystemets tillförlitlighet.

Det krävs en förändring i perspektiv och attityder

Utöver de mer lag­tekniska svårig­heterna finns det också utmaningar i tillämp­ningen av lagen i dom­stolarna. Inom straff­rätten lyfts barns sär­skilda utsatta situa­tion ofta fram som för­svårande omständig­heter. Trots det ges ibland en för­stående atti­tyd mot för­äldrar att utöva visst våld mot sina barn.

Straff­rätten ska ställa krav på legali­tet och rätts­säkerhet vilket innebär att dom­stolarna ska vara objek­tiva i sina bedöm­ningar och att moraliska och person­liga bedöm­ningar inte ska ges betydelse. Synen på barn och föräldrar kan ändå i hög grad påverka den straff­rätts­liga bedöm­ningen beroende på vems perspek­tiv rätten väljer att ta.

Om rätten anlägger ett barn­perspek­tiv bedömer de utifrån hur en hand­ling kan upp­fattas för ett barn och tar hänsyn till hur barn uttrycker smärta och barns sär­skilda utsatt­het. Ett föräldra­perspek­tiv innebär att för­äldrar på olika sätt ursäktas. Det kan till exempel handla om ursäkter om att barnet är sär­skilt krävande eller för­äldern själv är pressad och stressad.

Det krävs därför att rätts­väsendet för­bättrar sin kunskap om hur barn uttrycker sig och agerar för en mer rätts­säker bedöm­ning där barnets vittnes­mål inte per auto­matik väger lättare i bevis­vär­dering bara för att de är barn.

Barn har rätt att komma till tals i rätts­liga pro­cesser och var del­aktiga utifrån ålder och mognad och uti­från sina förut­sätt­ningar. Vi behöver skydda barnet i del­tagandet snarare än att skydda dem ifrån att delta.

En ny straffrättslig bestämmelse behövs

UNICEF Sverige anser att det behöver införas en ny straff­rättslig bestäm­melse, miss­handel mot barn, som utgår från barn­konven­tionens bestäm­melser. En bestäm­melse, som sär­reglerar för­äldrars och andra omsorgs­personers våld mot barn, stärker barnets rätt att inte utsättas för våld.

Ett av syftena med ett nytt brott är att vara mer för­enlig med aga­för­budet och barn­konven­tionens bestäm­melser om barns rätt att skyddas från alla former av våld. Brotts­bestäm­melsen måste också vägas in i barnets rätt till familj samt hur barnet påverkas av straff­ansvar för en förälder.

Barnets bästa bör således vara väg­ledande när det gäller påföljder. Stöd och reha­bili­tering till för­övaren och familjen kan i många fall vara ett alter­nativ. Viktigt är dock att lyfta fram det prin­cipi­ella värdet genom en fällande dom och påvisa vad som är rätt och fel och tydligt visa på barnet som rättig­hets­bärare.

Alla former av våld mot barn måste bli straff­bara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politi­kerna:

Jag vill skriva under

Rapporten ”Olagligt men inte straffbart” har dels granskat ett antal domar där föräldrar har åtalats för att ha utövat våld mot sina barn, dels under­sökt hur det straff­rätts­liga skyddet ser ut för barn som utsätts för våld i hemmet. Borde inte det förbud mot aga som infördes för 40 år sedan, i kombi­nation med barn­konven­tionens bestäm­melser, ge barn i Sverige ett hel­täckande skydd?

Rapporten visar att så inte är fallet. Det finns ett glapp mellan aga­för­budet i föräldra­balken och bestäm­melserna i brotts­balken. Det inne­bär att vissa former av barn­aga inte räknas som ett brott enligt brotts­balken. Våldet är alltså olag­ligt men sam­tidigt inte straff­bart.

– Sam­hället sviker de här barnen efter­som det saknas ett hel­täckande rätts­ligt skydd när de utsätts för miss­handel av sina för­äldrar. Det här handlar om barn som befinner sig i en sär­skilt utsatt situation, som har en beroende­ställning till föräl­dern och som utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara barnets trygg­het, säger Christina Heilborn, chefs­jurist vid UNICEF Sverige.

Luckorna i lagen inne­bär till exempel att psykiskt våld, som att tvingas bevittna våld i hemmet och att utsättas för hot och trakas­serier, inte ses som ett brott mot barnet. När det gäller fysiskt våld måste det anses ha orsakat barnet till­räcklig smärta för att händel­sen ska ses som miss­handel och vara straff­bar.

Några exempel ur rapporten:

Två flickor tvingas bevittna hur deras pappa mördar deras mamma med en bajo­nett. Han åtalas för olaga hot mot barnen efter­som han närmat sig dem med bajo­netten i handen. Hov­rätten konsta­terar att visser­ligen har pappan skrämt barnen oer­hört när han dödade deras mamma, men anser inte att han haft upp­såt att skrämma dem och därför inte kan dömas för olaga hot mot barnen.

En styv­pappa åtalas för ofredande efter att ha tejpat sin tio­årige styv­sons ansikte med silver­tejp. Pojken blev tejpad bakifrån, och tejpen, som täckte hela ansiktet, gjorde att han inte kunde andas eller tala ordent­ligt. Han berättar att han varit tejpad två – tre minuter och försökt ropa på hjälp. Styv­pappan uppger att han tejpat pojken för att visa att han står vid sitt ord.

Tings­rätten anser att pojkens berät­telse ska bedömas med för­siktig­het på grund av hans låga ålder och att han av rädsla kan ha miss­tagit sig på hur långt för­loppet egent­ligen var. Rätten anser att det ingår i rollen som för­älder att sätta gränser, och styv­pappan frias.

Rapporten pekar på att bedöm­ningarna i dom­stolarna ofta görs uti­från ett föräldra­pers­pek­tiv, där för­äldern på olika sätt ursäktas med att det rörde sig om en stressad situation eller ett krävande barn. Gransk­ningen av domarna visar att även i de fall där för­äldern döms för miss­handel, lyfter dom­stolarna i många fall fram ursäkter för föräld­rarnas agerande, vilket leder till mildare straff:

En mamma åtalas för miss­handel sedan hon i upp­fostrings­syfte slagit sin nioårige son med en stek­spade av trä vilket orsakat smärta, rodnad och ett blå­märke. Högsta dom­stolen säger i sin väg­ledande dom att visser­ligen är det inte tillåtet att använda aga som upp­fost­rings­metod, men anser ändå att miss­handeln ska betecknas som ringa. HD för­klarar även mammans beteende med att hon ”tog till våld i en för henne pressad situation, när hon var sjuk och oroad för sin fort­satta anställ­ning”.

Föräldrar kan med andra ord i vissa fall frias från miss­handel, eller få ett mildare straff, trots att de har erkänt att de slagit sina barn. Rapporten lyfter fram att bris­terna i lag­stift­ningen öppnar upp för god­tyck­liga bedöm­ningar i dom­stolarna. Vissa dom­stolar försöker tillämpa den lag­stift­ning som finns för att barns rättig­heter ska tas till­vara, medan andra intar en för­låtande och över­slätande attityd gente­mot för­äldrar.

– Brister i lag­stift­ningen till­sammans med en god­tyck­lig­het i dom­stolarna leder till att för­äldrar i prak­tiken tillåts utöva visst våld mot barn, säger Christina Heilborn.

– Det här visar att det behövs en ändring i lagen som gör att alla former av våld mot barn blir straffbara.

Trots det rådande för­budet mot barn­aga är det fort­farande många barn som utsätts för våld i hemmet i Sverige. Enligt den senaste nation­ella kart­lägg­ningen uppger inte mindre än 36 procent av barnen att de har utsatts för någon form av miss­handel av sina föräldrar under sin upp­växt.

UNICEF Sverige anser att alla former av våld mot barn ska för­bjudas och vara straff­bara enligt lag. Så är det inte idag, trots att det är tydlig­gjort i barn­konven­tionen. Barns rätts­liga ställ­ning behöver stärkas och barn måste få upp­rättelse när deras rättig­heter kränks.

UNICEF Sverige kräver:

1. Att det införs en särskild bestäm­melse i brotts­balken om miss­handel mot barn.
2. Att våld mot barn i svensk lag överens­stämmer med barn­konven­tionens bestäm­melser och därmed även inne­fattar alla former av psykiskt våld.
3. Att barn som utsätts för våld i hemmet får till­gång till socialt stöd och skydd samt till ett anpassat stöd i rätts­processen.

Alla former av våld mot barn måste bli straffbara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politikerna.

Jag vill skriva under

Läs rapporten i sin helhet.

Barn är en av de grupper som drabbats allra hårdast av lagen och vi ser inte att det är moti­verat att förlänga den. Det finns starka anled­ningar att ifråga­sätta beslutet utifrån barn­konven­tionen och dess bestäm­melser.

Barn drabbas oproportionerligt hårt

Idag skickar vi in vårt remissvar till regeringens förslag på för­läng­ning av den till­fälliga utlännings­lagen. Vi tar avstånd från för­slaget att för­länga lagen. Det saknas en ordentlig utvär­dering och analys av lagens effekter, och den över­syn som skulle genom­föras vad gäller lagens inverkan på barns rättig­heter har inte genom­förts.

Barn har visat sig drabbats oproportioner­ligt hårt av den till­fälliga lagen. Vi anser att det inte finns skäl för att fort­sätta göra inskränk­ningar på barns rättig­heter, särskilt då situa­tionen ser annor­lunda ut i Sverige idag vad gäller antalet asyl­sökande som kommer hit.

Vad säger lagförslaget?

Lagen ska förlängas i ytter­ligare två år, och till­fälliga uppe­hålls­till­stånd är fort­satt huvud­regel. Vi beklagar att till­fälliga uppe­hålls­till­stånd fort­satt beviljas som utgångs­punkt. Det avrådde vi från redan i vårt tidigare remissvar till lagen om till­fälliga begräns­ningar av möjlig­heten att få uppe­hålls­till­stånd i Sverige.

FN:s barnrätts­kommitté har uttryck­ligen påtalat att stater ska sträva efter håll­bara och lång­siktiga lös­ningar för barn som är på flykt och söker en fristad. Att ha asyl­skäl men ändå inte ges en permanent fristad som barn är inte för­en­ligt med den rekommen­dationen.

Några få positiva ändringar, men det räcker inte

Vi välkomnar framför­allt för­slaget om att utöka rätten till familje­åter­förening. Det är något som vi sedan lagen infördes påtalat att det strider mot barn­konven­tionen och behöver åtgärdas.

Vi ser dock all­varligt på att rege­ringen inte före­slår att åter­införa bestäm­melsen om uppe­hålls­till­stånd för särskilt ömmande omständig­heter för barn. Det är visser­ligen en undan­tags­bestäm­melse, men den är av­görande för de svårt utsatta barn som den berör.

Vi ser positivt på för­slaget att stats­lösa barn i Sverige ges perma­nent uppe­hålls­till­stånd, men ser att det är fler grupper av barn som behöver en perma­nent fristad. Så kallade devitali­serade barn (barn med uppgiven­hets­syndrom) är en mycket utsatt grupp. Tidigare bevil­jades de skydd av humani­tära skäl men inte på samma sätt idag, trots att det visats sig vara det enda sättet att få barnen att till­friskna. Det är mycket all­varligt ur ett barn­rätts­pers­pektiv.

Vi efterfrågar en permanent human asylrättslagstiftning

Rent principi­ellt anser vi att rege­ringen bör driva fram en perma­nent human asyl­rätts­lag­stift­ning snarare än att stifta fler till­fälliga lagar.

Regeringen har till­satt en parla­men­tarisk kommitté som ska ge förslag på hur vår fram­tida migrations­politik ska utformas. Vi ser fram emot att följa det arbetet och hoppas att det blir ett genom­arbetat förslag, som föregås av en ordentlig utvär­dering och väl under­byggd analys utifrån ett barn­rätts­per­spektiv.

Regeringen behöver sär­skilt för­hålla sig till det faktum att barn­konven­tionen ska bli svensk lag nästa år med alla åtaganden som det innebär.

Läs hela vårt remissvar

Inom projektet utbildas och inspireras gymnasie­ungdomar på Barn- och fritids­programmet i Östersund och Skellefteå till att bli ledare för snö­aktivi­teter på skidor och bob. Målet är att ge över 2 000 barn i åldrarna 6-10 år – på fritids­hem på de här orterna – möjlig­heten att testa på lek på snö.

Alla barn har rätt kommer löpande att erbjuda barn olika sätt att leka och glida på snö. Förhopp­ningen är att väcka ett intresse för fysisk aktivi­tet och att barnen söker sig till förenings­livet – där de kan skapa en livs­lång relation till rörelse och natur.

För att alla barn som projektet når ska få sin rätt till fysisk aktivitet till­godo­sedd, oavsett för­utsätt­ningar, ordnar Alla barn har rätt med material som kommer att finnas på fritids­hemmen under hela vintern.

För att göra aktivi­teterna så trygga och lek­fulla som möjligt utbildas fritids­hems­personal, gymnasie­personal och elever på Barn- och fritids­programmet, i pedagogik, miljö­frågor, barnets rättig­heter och snö­kunskap.

I helgen var vi på plats under Vitbergets dag i Skellefteå för att till­sammans med Skellefteå Skid­klubb erbjuda barnen på plats en möjlig­het att prova att åka skidor. En härlig dag med mycket snölek och många skratt, som toppades med ”Barnens Vasalopp”, där alla del­tagare fick en medalj efter målgång.

Läs mer om projektet

Det här är en dom som väcker många frågor. Det som är mest anmärk­nings­värt är att barnens röst och behov inte till­mäts någon betydelse, trots deras ålder och tydliga ställnings­tagande att de inte vill träffa sin pappa, samt det våld som barnen tidigare utsatts för.

Domen är ett tydligt exempel på den starka föräldra­rätten vi har i svensk rätt och barns svaga rätts­liga ställning. Barnen har inte blivit lyssnade till och rätten har inte tagit deras rädsla på allvar.

Trots att barnen känner en rädsla för sin pappa tvingas de att bo med honom. Barnen får inte heller träffa sin mamma under en inledande tid för att de ska ges möjlig­het att knyta an till sin pappa, utan att hamna i lojalitets­konflikt mellan föräldrarna.

Bedrövligt säger många, och andra har svårt att förstå hur dom­stolen så tydligt kan bedöma att det inte före­ligger någon betydlig risk att barnen kan utsättas för våld från pappan. I stället bedöms han som den mest lämpliga föräldern att ha ensam vårdnad om barnen.

Enligt svensk lag (föräldra­balken) ska barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Det innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före, till exempel föräldrarnas behov av kontakt med barnet, rätt­visa mellan föräldrarna eller vad som är bekvämast för föräldrarna.

I bedömningen av vad som är barnets bästa ska det särskilt vägas in om det före­ligger en risk för att barnet eller annan familje­medlem utsätts för över­grepp, eller far illa på annat sätt, och barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Hänsyn ska tas till barnets vilja, med beaktande av dess ålder och mognad.

Domstolens riskbedömning av fallet

I det här fallet har domstolen gjort en risk­bedöm­ning och vägt in de risker som man ansett vara mest ange­lägna; risken att barnens ska utsättas för våld eller kränk­ningar, och risken för att ena föräldern exkluderas från umgänge. Rätten ansåg att mamman inte samarbetat till­räckligt för att främja ett konti­nuer­ligt umgänge med pappan. Hon kan därför inte anses lämplig för ensam vårdnad.

Gemensam vårdnad anser hovrätten inte är lämplig utifrån barnets bästa eftersom det före­ligger en över­hängande risk att föräldrarna inte kommer att sam­arbeta kring barnen. Barnens uttryckta vilja att inte vilja träffa sin pappa, än mindre bo hos honom, anser dom­stolen inte kan ges någon större betydelse efter­som barnen är så pass små (åtta och snart tolv år).

Barnen har inte träffat sin pappa på fyra år. Dom­stolen medger att det kommer bli påfres­tande för barnen att ryckas upp från sitt nuvarande hem där de känner sig trygga, men att betydel­sen för barnen att knyta an och skapa en god relation till sin pappa är viktigare och för­enligt med barnets bästa.

En grundläggande princip enligt barnkonventionen

För att kunna fatta beslut om vad som är barnets bästa måste det alltid göras en indivi­duell bedöm­ning i varje enskilt fall och olika faktorer vägas mot varandra. Att besluta vad som är barnets bästa kräver att man till­frågar barnet och att deras åsikt till­mäts betydelse utifrån ålder och mognad. Det är en grund­läggande princip enligt barn­konven­tionen, och både en materiell rättig­het och ett till­väga­gångs­sätt i rätts­tillämp­ning.

Det råder idag en obalans i det svenska rätts­systemet där vuxna och framför allt föräldrar har ett över­tag. Det är något av en paradox att en förälder som inte vill träffa sina barn kan strunta i det, men barn kan tvingas träffa sin förälder mot sin vilja.

Föräldrar har rätt till umgänge med sina barn, men barn har inte rätt att välja umgänge eller inte. I realiteten tvingas ofta barn till umgänge med föräldrar trots att de kan riskera att utsättas för våld eller fara illa på annat sätt.

Enligt barn­konven­tionen ska barn skyddas från alla former av våld och risker att utsättas för våld och annan kränkande behand­ling. Barn måste få en starkare rätts­lig ställ­ning framför­allt i vårdnads­tvister.

Det är tydligt, särskilt efter en dom som den här, att det även behövs mer kunskap om barns rättig­heter och en attityd­föränd­ring till barn och deras rätt att bli lyssnade till och förmåga att vara delaktiga i beslut som berör dem.

Barns rättig­heter är mänskliga rättig­heter som ska efter­levas och priori­teras av samtliga politiker och andra besluts­fattare.

Inför förra årets val­rörelse tog UNICEF Sverige fram ett val­mani­fest där vi lyfte tre frågor som vi anser är särskilt viktiga för att säkra barns rättig­heter: Alla barn ska har rätt till familjeåterförening, alla former av våld mot barn ska vara straff­bara, och ett ökat statligt ansvar för en lik­värdig skola.

I regerings­överens­kommelsen som nu har beslutats ser vi en del förslag i rätt riktning för att uppfylla de här kraven:

• Alla barn ska ha rätt till familje­­åter­­förening

Vi ser mycket positivt på att rätten till familje­åter­förening utökas och nu ska gälla även för dem som beviljas alternativ skydds­status. Idag är det endast de asyl­sökande som beviljas flykting­status som ges rätt till familje­åter­förening. Det kommer nu att ändras.

De praktiska hindren, så som hårda försörj­nings­krav samt adminis­trativa hinder vid själva ansökan, bör dock också ses över och ändras för att säker­ställa att barn och familjer ges möjlig­het att utöva rätten till familje­åter­förening i praktiken.

Vi har för­ståelse för att det behöver ta tid att arbeta fram en håll­bar och lång­siktig migrations­lag­stift­ning av god kvalitet. Men den humani­tära skydds­grund för barn, särskilt ömmande omständig­heter, som togs i och med den till­fälliga lagen måste dock skynd­samt åter­införas. Att ta bort den har visats sig ge opropor­tioner­ligt negativa konse­kvenser för barn och kan därför inte för­längas.

• Alla former av våld mot barn ska vara straff­bara

Överens­kommelsen har ett stort fokus på heders­brott, med både förslag på införande av särskild brotts­rubri­cering och föränd­ringar i skydds­lag­stift­ning, till exempel lagen om vård av unga – LVU.

UNICEF Sverige ser positivt på det här men vill gärna se en bredare inrikt­ning kring utsatt­heten för vålds­utsatta barn. Alla barn som utsätts för våld i hemmet av när­stående måste uppmärk­sammas, och åt­gärder bör vid­tas både inom straff­rätten och skydds­lag­stift­ningen.

• Ökat statligt ansvar för en likvärdig skola

Vi ser mycket positivt på att överens­kommel­sen presen­terar förslag i rikt­ning för ökad lik­värdig­het så som statligt huvud­manna­skap och fort­satt arbete med Skol­kommis­sionens rekommen­dationer. Av de reformer som föreslås är det dock viktigt att det enskilda barnets behov och rättigheter tydligt sätts i fokus.

Att införa för­längd skol­plikt för en del barn eller lämna upp till skolan att själva be­sluta om betyg i års­kurs fyra är exempel som kan behöva ses över för att stärka alla barns rätt till en lik­värdig utbild­ning.

Just nu pågår det årliga evenemanget Socionom­dagarna i Stockholm, en mötes­plats som årligen samlar socio­nomer och andra yrkes­verk­samma runt temat kvalifi­cerat socialt arbete. UNICEF Sverige var i år inbjudna för att presentera vår Handbok för social­sekreterare – Om barnrätts­perspektivet från förhands­bedömning till avslutad utred­ning.

Ladda ner handboken

Den sociala barn- och ungdoms­vården har under lång tid kämpat med utmaningar kopplade till hög arbets­belast­ning, hög personal­omsätt­ning och utmaningar med kompetens­för­sörj­ning. Och det är barnen som betalar det högsta priset.

Som tidigare utredare inom den sociala barn- och ungdoms­vården är min erfaren­het att barnrätts­perspek­tivet allt­för ofta får stå till­baka för ett verk­sam­hets­perspek­tiv. Politisk vilja och ekonomiska begräns­ningar innebär att man som hand­läggare tvingas utveckla strate­gier för att orka vara kvar i den verk­sam­het man arbetar inom.

Det kan till exempel inne­bära att utbudet på insatser blir styrande i barna­vårds­utred­ningar, snarare än barnets faktiska behov. Barn­samtalen reduceras till ett ”nöd­vändigt moment”, som oftare handlar om favorit­maten än om den oro som finns för barnet. I ärenden där tvång inte är aktuellt, men där stöd­behoven är stora, riskerar barn att helt stå utan stöd när föräld­rar tackar nej till insatser.

Och trots den lag­stad­gade rätten till delak­tig­het upp­lever många barn i kon­takt med social­tjänsten, att de inte blev lyssnade till eller tagna på allvar.

UNICEF Sveriges handbok ger infor­mation och prak­tiska tips på hur barn­konven­tionen kan användas i utred­ningar av barns behov av skydd och stöd, och är ett lättill­gängligt stöd för social­sekreterare i det dagliga arbetet. Hand­boken för­klarar på ett konkret och kort­fattat sätt social­tjänstens ansvar för att vara barn­rätts­baserade i pro­cessen, från inkommen anmälan till kommuni­cerat beslut i barna­vårds­utred­ningar.

Ladda ner handboken

Onsdagens semi­narium lockade ett hundra­tal enga­gerade åhörare som fick ta del av hur hand­boken kan användas – socionomer som nu kan gå ut i sina verk­sam­heter och till­sammans med oss kämpa för att stärka barns rättig­heter inom den sociala barn- och ungdoms­vården.

För att ytter­ligare stärka förut­sätt­ningarna för att barn i utsatta livs­situa­tioner ska få det skydd och stöd de behöver, riktar UNICEF Sverige följande krav till kommande rege­ring och ansvariga besluts­fattare:

• Kunskaps­läget gällande barns rättig­heter måste stärkas hos besluts­fattare, inom myndig­heter och i sam­hället i stort
• Ett nationellt ansvar måste tas för att sam­verkan mellan olika samhälls­aktörer ska utvecklas och stärkas
• Kommande regering behöver ta ett aktivt ansvar för att stärka barns rätt till infor­mation och möjlig­het till delak­tig­het i frågor som rör dem

 

Det aktuella fallet rör en åttaårig pojke från Syrien som kom till Sverige som asyl­sökande till­sammans med sin morbror, hösten 2015. Pojken bevil­jades uppehålls­tillstånd som alter­nativt skydds­behövande. Hans familj (föräldrar och bror) som var kvar i Syrien har sedan ansökt om att få åter­förenas med sin son. Men enligt den gällande lagen har pojken inte rätt till familje­åter­förening, eftersom det endast är de asyl­sökande som beviljas så kallad flykting­status som ges rätt till familje­åter­förening.

Det finns dock en undantags­bestämmelse i lagen som säger att om ett beslut att neka familje­åter­förening skulle strida mot ett svenskt konventions­åtagande så kan det ändå beviljas. Det är den här bestämmelsen som nu har prövats, och dom­stolen har kommit fram till att det inte är propor­tioner­ligt att neka ett barn rätten att åter­förenas med sin familj.

Migrationsverket och migrations­domstolarna är överens om att det utgör en kränkning av rätten till familje­liv. Men skill­naden ligger i hur de har bedömt om det anses propor­tioner­ligt, det vill säga om beslutet står i proportion till resultatet. Å ena sidan bedöms barnets intresse av att åter­förenas och å andra sidan statens intresse av att minska antalet asyl­sökande. Enligt lagen så måste besluts­fattarna (Migrations­verket och sedan dom­stolarna vid ett eventuellt över­klagande) göra en propor­tionalitets­bedömning om barnets bästa, och intresset av att minska antalet asyl­sökande som kommer till Sverige. Man väger alltså dessa ”våg­skålar” mot varandra och avgör sedan vilket som väger tyngst.

Migrationsverket konstaterade i sitt beslut att det var rimligt och propor­tioner­ligt att neka pojken rätt till familje­åter­förening eftersom lagen är till­fällig och behovet av att minska antalet asyl­sökande till Sverige är ett intresse som väger tyngre.

Men migrations­överdom­stolen landade dock i motsatt slutsats. De använder sig både av Europa­konventionen och barn­konven­tionen i sitt resone­mang, och är tydliga med att när det gäller barn ska det i bedöm­ningen läggas särskilt vikt vid barnets ålder, situa­tionen i hem­landet och graden av beroende­förhållande till föräld­rarna.

I det här fallet kunde pojken inte åter­förenas med sin familj i hem­landet (Syrien). Det fanns inte heller något annat land där det var möjligt för dem att leva till­sammans, förutom i Sverige. Pojken har också visat tyd­liga signaler på att hans psykiska hälsa för­sämrats på grund av att han saknar sina föräldrar. I det här fallet väger alltså rätten till ett familje­liv, och barnens rätt till sina föräldrar, tyngre än statens intresse av att ha en minskad asyl­invandring. Beslutet strider mot svenska konven­tions­åtaganden, artikel 8 i Europa­konven­tionen och barn­konven­tionens artiklar 3, 9 och 10.

UNICEF Sverige ser mycket positivt på beslutet. Det innebär en stor möjlig­het för fler barn i liknande ömmande situa­tioner att få rätt att åter­förenas med sin familj. Den väg­ledande domen visar tydligt att barn­konven­tionen fått större utrymme i rätts­till­ämp­ningen genom att dom­stolen tydligt markerat vad som är tillåtet och propor­tioner­ligt när det gäller barns rättig­heter.

Beslutet är också viktigt i den kommande debatten om vår framtida migrations­politik, då våra politiker kommer få svårt att motivera möjlig­heten att för­länga bestämmel­serna om nekad rätt till familje­åter­förening i den till­fälliga utlännings­lagen. Alla barn ska ha rätt att leva med sin familj om det är fören­ligt med barnets bästa. Allt annat står i strid med barn­konven­tionen och inskränker dess­utom en av få lag­liga vägar som finns för barn på flykt.

Så som den svenska migra­­tions­­­lag­stift­­ningen ser ut idag har inte alla barn rätt till familje­­åter­­förening. Det är inte bara inhumant, utan även en kränk­ning av barns mänsk­liga rättig­heter. UNICEF valde att göra det här till en valfråga och vi kommer att fort­sätta driva frågan gente­mot våra poli­tiker och ansvarig rege­ring för att alla barn ska få sina rättig­heter upp­fyllda.

Läs domen i sin helhet.

 

Rapporten Vem skyddar mig från våld? lyfter fram barns egna berättelser om erfarenheter av våld i hemmet. I djupintervjuer berättar barn i Sverige om sina upplevelser av våld, men även om rättsprocessen, samhällets agerande och om vikten av att bli lyssnad på och tagen på allvar.

I rapporten vittnar barnen om hur deras utsatthet förstärks i ett system som inte är anpassat till barn, och där rådande attityder leder till att vuxnas ord väger tyngre än barnens upplevelser. Barn kommer många gånger inte till tals, utan får ofta ge efter för de vuxnas perspektiv och beslut.

Ett återkommande tema är att myndigheterna brister i samverkan när det gäller ärenden där barn utsatts för våld. Det handlar även om rättsprocesser som inte är avslutade eller behandlingar som skjuts på framtiden. Avbruten eller oregelbunden skolgång är mycket vanligt. Många påtvingade flyttar och stora uppbrott är mönster som regelbundet återkommer. I rapporten berättar barnen om vilka konsekvenserna har blivit för dem.

Barnens berättelser vittnar också om att det rättsliga skyddet för våldsutsatta barn är för svagt, något som skulle förbättras genom att barnmisshandel erkänns som ett särskilt brott. Idag skiljer man inte på misshandel av barn och vuxna, vilket innebär att man måste tillämpa de lagar som gäller för misshandel och ofredande av vuxna, även när barn är drabbade.

Därmed ställs orimliga krav på att barnet ska visa vad det varit utsatt för. Barn förväntas kunna redogöra på ett vuxet sätt för vad som hänt, till exempel när det gäller smärta och tidsangivelser. Det gör att barnet riskerar att uppfattas som icke-trovärdigt, då barn ofta har en annan tidsuppfattning än vuxna.

Lagens definition av vad som är våld mot barn är också alltför snäv. Lagstiftningen fokuserar på det fysiska våldet, men forskning visar att barn far lika illa av att utsättas för psykisk misshandel (som att till exempel tvingas bli vittne till våld i hemmet), men där är det rättsliga skyddet som svagast.

Seminariet idag blir ett samtal mellan några av de yrkesverksamma experter som ingått i rapporten. Samtalet blir en reflektion över de berättelser barnen delat med sig av, samt vad som måste göras för att stärka barns position i fall där de upplevt och själva blivit utsatta för våld i hemmet. Samtalet leds av Nina Rung, kriminolog och grundare av Huskurage – en ideell förening med mål att förebygga och förhindra våld i nära relationer.

Seminariet äger rum 14.30 i lokal T3, Älvsjömässan. Ska du dit? Varmt välkommen att lyssna!

När det gäller våld mot barn har UNICEF Sverige följande krav:

• Att misshandel mot barn blir ett särskilt brott, och att en bestämmelse om det införs i brottsbalken.
• Att alla former av våld mot barn, även psykiskt våld, ska vara straffbara.
• Att det införs en tydlig lagreglering för hur polis, socialtjänst och rättsväsende ska samverka i ärenden som rör barn som utsätts för våld i hemmet.

 

Huvudsyftet med utredningen är att ge konkreta förslag på ett mer samman­hållet och effektivt system för mot­tagande av asyl­sökande och nyan­lända. Vårt nuvarande system har mycket långa vänte­tider, något som har lett till för­seningar i eta­blering eller åter­vändande. Sam­verkan mellan ansvariga aktörer och tydligare roller mellan staten, lands­tingen och kommunerna är en av huvud­frågorna.

Vi skickar idag in vårt remissvar, som inne­håller både ris och ros, och lämnar syn­punkter till regeringen på delar av förslagen i utred­ningen utifrån ett barn­rätts­perspektiv.

UNICEF Sverige ser positivt på att utred­ningen före­språkar ett gemen­samt samlat system för mot­tagande av asyl­sökande. Vi tycker att utred­ningens syfte och ända­mål med ett gemen­samt helhets­grepp där rätts­säker­het och snabba pro­cesser står i fokus är bra.

Däremot anser vi att utred­ningen har ett bris­tande barnrätts­perspektiv och även på andra sätt brister i att lyfta individens perspektiv och skydds­behov som asyl­sökande, samt brister i principen om lika­behand­ling.

Exempel på brister i barnrätts­perspek­tivet är olika behand­ling av barn beroende på deras asyl­prognos. Utred­ningens förslag gör en tydlig distink­tion mellan de barn som har god prognos för att beviljas asyl och de barn som med största sanno­lik­het kommer att nekas asyl och i stället åter­vända.

Det här blir särskilt tydligt när det gäller rätten till utbild­ning, där barn som anses ha en god prognos att stanna i landet ges rätt att inom 30 dagar börja skolan, medan barn med dålig prognos att få stanna i Sverige går en oklar framtid till mötes gällande sin utbild­ning. Alla barn som vistas i Sverige har rätt att få tillgång till samma grund­läggande skydd och rättig­heter utifrån icke-diskrimi­nerings­principen. Det innebär att även asyl­sökande barn bör omfattas av skol­plikt på samma sätt som övriga barn i Sverige. Att gå i skolan är en betydande faktor för integra­tion och trygg­het för barnen.

Det är bra att utred­ningen tar upp frågan om eget boende (EBO) och ger förslag på hur trång­bodd­het och annan utsatt­het kan före­byggas. Att införa total­förbud på boende i vissa områden, utan individuell prövning av barnets bästa, anser vi dock inte är förenligt med ett barnrätts­perspektiv.

I utredningens förslag gällande till exempel rätt till informa­tion har utred­ningen lyft fram behovet endast för ensam­kommande barn. Vi anser att även barn i familj måste ges informa­tion om asyl­processen och få ett större utrymme till delaktig­het. Barn i familj glöms ofta bort och blir osynliga i pro­cessen och det är därför särskilt viktigt att deras rättig­heter synlig­görs och att informa­tion till barn görs till­gänglig.

Mottagandet av ensam­kommande barn som söker asyl omfattas inte närmare av utred­ningens förslag eftersom man anser att många reformer redan gjorts på det området. Det tycker vi är beklag­ligt eftersom nuvarande system är brist­fälligt och kräver omtag vad gäller till exempel för­ordnande av god man, och tydliga roller och ansvar mellan myndig­heter.

Förutom ett bristande barn­rätts­perspektiv ställer vi oss frågande till syn­sättet på indi­videns behov och rättig­heter i asyl­processen. Många av föränd­ringarna är omfat­tande och det ställs många vill­kor och obliga­toriska krav med inskränk­ning i till exempel rörelse­friheten som följd. Den asyl­sökandes rätt att söka en fristad och barns rätt till trygg­het och skydd måste vara central under pro­cessen. Det gäller även rätten att få sina grund­läggande rättig­heter till­godo­sedda.

Barnkonventionen ska bli svensk lag 2020. Det är alltså särskilt viktigt att vi stiftar nya lagar som överens­stämmer med barn­konven­tionens grund­läggande prin­ciper för att undvika norm­kon­flikter och svårig­heter i tillämpning.

Läs vårt remissvar i sin helhet.

 

Rapporten An Unfair Start – Inequality in Children´s Education in Rich Countries har under­sökt hur ojämlik­heten i skolan ser ut i olika faser av skol­åldern i 41 av världens rika länder inom EU och OECD. I förskole­åldern mäts andelen barn som går i förskole­klass, medan mät­ningarna för mellan­stadiet och hög­stadiet bygger på skill­naderna i läs­för­ståelse mellan de lägst och högst pres­terande eleverna. Studien under­söker sam­bandet mellan elevernas skol­resultat och faktorer som ursprung, kön, föräl­drars socio­ekonomiska bak­grund samt skol­systemets utform­ning.

Totalt hamnar Sverige på plats 25 av 41 jäm­förda länder, strax ovan­för den tredje­del som pres­terar allra sämst. Rapporten pekar även på att ett lands ekonomi inte är en garanti för ökad lik­värdig­het. Sverige hamnar till exempel långt efter länder som Lettland och Litauen, där de ekono­miska förut­sätt­ningarna är sämre men där lik­värdig­heten i skol­systemet rankas högre.

– Det är anmärknings­värt att Sverige inte ligger bättre till i en inter­nationell jäm­förelse, efter­som vi har en stark väl­färd. Det är djupt oro­väckande att barn riskerar att fastna i ett livs­långt utanför­skap för att skolan inte klarar av att kompen­sera för de skill­nader som finns i barns livs­villkor, säger Christina Heilborn, program­chef vid UNICEF Sverige.

Rapporten visar att skill­naderna i resultat mellan de bäst och sämst pres­terande eleverna i Sverige ökar ju äldre de blir. Nästan var femte femton­åring i Sverige bedöms inte ha de grund­läggande läs­kun­skaper som behövs för att på ett full­gott sätt kunna delta i sam­hälls­livet.

De senaste årens migra­tion har haft inverkan på Sveriges resultat, men enligt rapporten är det inte hela förkla­ringen till varför Sverige inte pres­terar bättre när det gäller att se till att det finns en kvali­tativ utbild­ning och en skola som klarar av att kompen­sera för ogynn­samma livs­för­hållanden. Andra fak­torer som spelar in och påverkar elevernas resul­tat är till exempel föräl­drarnas yrken och skill­naderna mellan olika skolor.

Enligt barn­konven­tionen har alla barn samma rätt att utveck­las till sin fulla poten­tial och att få den kun­skap som krävs för ett bra liv. Trots det ser till­gången till lik­värdig utbild­ning i de rika länderna i världen olika ut för olika barn. Risken är stor att barn som har en sämre utgångs­punkt än sina kamrater när de börjar skolan, hamnar i en ännu mer utsatt position om skolan inte klarar av att kompen­sera för olika för­utsätt­ningar.

– Att se till att barn får lik­värdig utbild­ning av god kvali­tet är den enskilt vikti­gaste skydds­faktorn mot utan­för­skap. Nu är det i stället barnets bak­grund som får styra över hur det ska gå i skolan. Det får konse­kvenser för det enskilda barnet, men också för sam­hället i stort, säger Christina Heilborn.

Rapporten under­stryker att ökad lik­värdig­het inte handlar om att sänka kvali­teten i skolan, snarare tvärtom. I länder med hög lik­värdig­het tenderar genom­snitts­resul­taten att vara höga. Likv­ärdig­het gynnar med andra ord alla elever, även dem som pres­terar bättre än genom­snittet.

UNICEF Sverige föreslår följande för att främja lik­värdig­heten i den svenska skolan:

• Ökat statligt ansvar för en likvärdig skola, så att alla barn får till­gång till utbild­ning med hög kvalitet som kan kompen­sera för ogynn­samma livs­för­hållanden.
• Tillgången till lik­värdig utbild­ning ska gälla för alla barn, med tidiga och riktade stöd­insatser till de barn som är mest utsatta.
• Berörda barn ska själva få vara del­aktiga i åtgärder som rör dem.

Ladda ner rapporten

 

Utbildning av god kvalitet för alla barn är en av grund­förut­sätt­ningarna för ett väl­mående sam­hälle. Det är också en viktig mot­kraft mot ökande klyftor och polari­sering i sam­hället.

Men idag är skillnaderna stora både när det gäller skol­resultat och hur mycket Sveriges kommuner satsar på skola och utbild­ning. Barns och ungas möjlig­heter att klara av skol­arbetet påverkas i allt högre ut­sträck­ning av faktorer som var de bor, deras socio­ekono­miska bak­grund och ur­sprung.

”Jag har missat mycket i skolan och nu känns det som att det är kört. Det känns som att det är uppbyggt så, att chanserna ska bli mindre och mindre. Att dom som redan har det bra får det bättre, medan dom som har det sämre får det sämre… Vissa har en backup, har det bra hemma med saker och föräldrar som säger åt dem att plugga. /…/Jag är bara 15 år, men ibland känns det som att det redan är kört” (Pojke, 15 år, i en UNICEF-rapport om socialt utanförskap i Sverige.)

Bilden som pojken beskriver bekräftas av Barnombudsmannens årsrapport 2018. Rapporten bygger på en under­sökning där 900 barn får berätta om sina upp­levelser av hur det är att växa upp i kommuner och förorter där barn har statis­tiskt sämre skol­resultat, ekonomi och hälsa, än i övriga landet. Resul­taten visar att många barn upp­lever ett utan­för­skap och att de exkluderas från stora delar av sam­hället.

I en UNICEF-rapport från 2016 undersöktes hur stora klyftorna i hög­inkomst­länder tillåtits bli mellan de tio procent av barnen som är mest utsatta i sam­hället, och de barn som utgör genom­snittet. Resultaten visar att samhälls­klyftorna i rika länder generellt ökar. Sverige lyfts dessutom fram som ett av de länder där klyftorna ökat allra mest.

Utbildnings­frågorna debatteras frekvent i val­rörelsen. Dock disku­teras sällan skolan utifrån utgångs­punkten att barn har rätt till en lik­värdig utbild­ning av hög kvalitet.

Skolan är den ansvars­bärare i sam­hället som ska se till att våra barn får sin rätt till utbild­ning till­godo­sedd. Vi vet att hur skolan fungerar har stor betydelse för hur vi klarar oss senare i livet. En miss­lyckad skol­gång ökar riskerna för arbets­lös­het, psykisk ohälsa, krimi­na­litet med mera. Och en fungerande skol­gång är den enskilt viktigaste skydds­faktorn för barn i social utsatt­het.

Den 1 januari 2020 blir barn­konven­tionen svensk lag. En av kon­ven­tionens grund­principer är att alla rättig­heter ska gälla alla barn, utan undan­tag eller diskrimi­nering. Det är inte accep­tabelt att till­gången till utbild­ning av god kvali­tet ser så väldigt olika ut för barn i Sverige.

Oavsett vilken regering vi får efter valet på söndag måste den ökade ojäm­lik­heten i skolan vända. Det är därför glädjande att flera partier i sina val­mani­fest också uttrycker att de vill se ett ökat centrali­serat ansvar för skolan.

UNICEF Sverige kräver en handlings­plan för att stärka skolans möjlig­heter att leva upp till sitt ansvar att ge alla barn bra förutsättningar att klara skolan, oavsett barnets bakgrund och boendeort. Alla barn ska ha till­gång till en kvalitativ och lik­värdig utbild­ning. Skolan måste fungera som häv­stång för alla barn, snarare än att bli ett forum där utan­för­skap förstärks.

Utan politisk handling riskerar vi skapa ett sam­hälle där allt­fler barn hamnar i ett perma­nent utan­för­skap. Det är ett svek som vi varken mora­liskt eller poli­tiskt kan accep­tera.

Läs UNICEFs valmanifest

Se gärna våra för­djup­ningar om de andra viktiga frågor vi valt att lyfta inför valet:

• alla barns rätt till familje­åter­förening, 
• att alla former av våld mot barn ska vara straff­bara,
• och vår granskning av riksdags­partiernas val­mani­fest utifrån ett barn­rätts­perspektiv.

När politiker pratar våld mot barn i valrörelsen handlar det oftast om heders­våld, barn­äkten­skap eller hur man ska ta krafttag mot otrygg­heten på offent­liga platser. Det är självklart bra eftersom barns rättig­heter kraftigt åsido­sätts där.

Det finns dock många barn som lever med våld i hemmet och i sin vardag. I vårt valmanifest har vi valt att sätta ljuset på dem, då deras rättig­heter inte till­räckligt uppmärk­sammas. UNICEF Sverige anser att alla former av våld mot barn ska för­bjudas och vara straff­bara enligt lag.

Sverige var först i världen med att införa anti­aga­lag­stift­ning och har en skyldig­het enligt barn­konven­tionen att skydda barn från alla former av våld. Samtidigt uppger 36 procent av barnen i Sverige att de utsätts för våld i hemmet.

Våld förknippas ofta med fysisk eller avsiktlig skada, men det finns olika former av våld och idag vet vi att andra former är minst lika skadliga som det fysiska våldet. Exempel på andra former av våld är psykiskt våld, vanvård eller försumlig behand­ling.

Psykiskt våld kan till exempel handla om att vid upprepade till­fällen säga till barn att de är värde­lösa eller oälskade, skrämma eller hota dem, strunta i dem, föro­lämpa eller isolera dem under förned­rande för­hållan­den. Vanvård kan till exempel handla om att ett barn inte får till­räckligt med mat, blir nekad sjukvård eller husrum. Det kan också handla om att ett barn inte får emotio­nellt stöd och kärlek av de personer som ska ta hand om barnet. Att leva med våld i familjen är ytter­ligare en form av psykiskt våld.

Barn som utsätts för våld i hemmet har en mycket svag rättslig ställning och de har svårt att komma tills tals och hävda sina rättig­heter. Idag är nämligen inte alla former av våld mot barn straff­bara.

I Sverige är det sedan 1979 förbjudet enligt lag att slå sina barn i upp­fostrings­syfte. Det innebär att föräldrar inte får utsätta sina barn för kroppslig bestraff­ning eller annan kränkande behand­ling. Den så kallade anti­aga­lagen skapades med syfte att vara norm­givande och förändra atti­tyder i sam­hället kring aga som upp­fost­rings­metod. Men trots lag­stift­ningen, och en allmän upp­fatt­ning om att våld mot barn ”borde” vara för­bjudet, utsätts ett stort antal barn för våld i hemmet.

Ett av problemen är att aga­för­budet omfattar fler former av våld än vad de straff­rätts­liga bestämmel­serna för miss­handel i brotts­balken gör. Det innebär att vissa former av barnaga, som finns med i aga­för­budet, inte räknas som ett brott enligt brotts­balken. Våldet är alltså olagligt men inte straff­bart.

Det lag­stiftade skyddet för barn som utsätts för våld inne­fattar enbart de former av våld som ingår i de all­männa straff­bestämmel­serna, så som miss­handel och ofredande. Lagen tar inte till­räcklig hänsyn till att barnet befinner sig i en särskilt utsatt situation och till barnets beroende­ställning i för­hållande till föräldern. Att barnet dessutom utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara trygg, är ännu en för­svårande omstän­dighet som inte beaktas till­räckligt mycket.

Att utsätta barn för att upp­leva eller bevittna våld i hemmet är heller inte ett särskilt brott i svensk lag, trots att forsk­ning visar att bevitt­nande av våld kan vara minst lika plåg­samt och leda till minst lika all­varliga konse­kvenser för barnet.

UNICEF Sverige kräver:

• Att alla former av våld mot barn ska vara straffbara, även psykiskt våld.
• Att misshandel mot barn blir ett särskilt brott, och att en bestäm­melse om det införs i brotts­balken.
• Att det införs en tydlig lag­reglering för hur polis, social­tjänst och rätts­väsende ska sam­verka i ärenden som rör barn som utsätts för våld i hemmet.

Barns rättig­heter har inte någon parti­politisk till­hörig­het eller särskild politisk färg. Barns rättig­heter är mänskliga rättig­heter som ska efter­levas och priori­teras av samtliga politiker och andra besluts­fattare.

Läs UNICEFs valmanifest

Mer information hittar du i vårt fakta­blad om våld mot barn, och se gärna vår för­djupning om de andra viktiga frågorna i vårt valmanifest:

• Varför alla barn ska ha rätt till familj­eåter­förening 
• Ökat statlig ansvar för en likvärdig skola

Vi har även gjort en granskning av riksdagspartiernas valmanifest utifrån ett barnrättsperspektiv. Den hittar du här. 

 

Det finns många frågor inom barnrätts­området och migrations­rätten som är viktiga för att barns rättig­heter fullt ut ska efter­levas i Sverige. Barn har till exempel rätt till en rätts­säker asyl­process, och för en håll­bar varaktig lösning för barn på flykt borde permanenta uppehålls­tillstånd vara en regel snarare än ett undantag.

I den pågående valrörelsen har vi valt att lyfta rätten till familje­återförening som en särskilt viktig fråga. Den står särskilt uttryckt i barn­konventionen och är en mycket viktig rättighet för att barn ska ges rätt att vara med sina föräldrar. Det är en förut­sättning för att få trygghet och skydd samt rätt till liv och utveckling. Så som den svenska migrations­lagstift­ningen ser ut idag har inte alla barn rätt till familje­åter­förening. Det är inte bara inhumant, utan även en kränkning av barns mänskliga rättig­heter.

Enligt barnkonvention har alla barn rätt att leva med sin familj. Barn som separerats från sina föräldrar har rätt att åter­förenas med dem, om det är för barnets bästa. Barn har rätt att få sin ansökan behandlad på ett positivt, humant och snabbt sätt. ”Positivt” innebär inte per automatik att barnet ska få återförenas med föräldern i det land där föräldern är. Det innebär att man vid behand­lingen ska se till barnets bästa, lyssna på barnets åsikt och inte applicera för restriktiva regler för att godkänna ansökan om åter­förening.

Dagens lagstiftning är inte förenlig med barn­kon­ven­tionen eftersom den behandlar barn olika beroende på vilken skydds­status de beviljas vid uppehålls­tillstånd. Idag är det endast de asyl­sökande som beviljas flykting­status som ges rätt till familje­åter­förening. De som i stället får så kallad alternativ skydds­status ges inte rätt till familje­åter­förening.

En stor del av de asyl­sökande som flyr en väpnad konflikt, snarare än att vara för­följda av indi­viduella skäl, beviljas alternativ skydds­status. Det gäller till exempel en stor del av dem som flytt från Syrien och Afghanistan. Alternativt skydds­behövande grundar sig på bestämmelserna i EU:s skydds­grunds­direktiv och har en bredare tolkning, medan flykting­status­förklaringen grundar sig på reglerna i FN:s flykting­konvention med fokus på indi­viduella skäl.

I den tidigare utlännings­lagen gjordes det ingen större skillnad mellan de olika status­begreppen, vad gäller uppehålls­tillstånd och efter­följande rättig­heter. Idag har man valt att göra skillnad vilket vi starkt motsätter oss.

Att inte ge barn rätt att åter­förenas med sin familj strider inte bara mot barn­konven­tionens bestäm­melser. Det ökar även risken att barn i stället söker ille­gala vägar för att åter­förenas med sina föräldrar och närstående, och löper hög risk att hamna i händerna på smugglare eller utnyttjas på andra sätt.

Enligt beräkningar från Interpol försvinner ett av nio barn som befinner sig på flykt. Mörker­talet är stort och siffrorna ger endast en finger­visning om hur situa­tionen ser ut i verklig­heten.

Vi anser därför att:

• Alla barn ska ha rätt till familje­åter­förening oberoende av skydds­skäl. Det är högst orimligt och diskrimi­nerande att barn som får uppehålls­tillstånd som alternativt skydds­behövande eller som flykting inte har samma rättig­heter att få vara med sin familj.
• Familjeåter­förenings­ärenden måste priori­teras och hanteras skyndsamt. Före­träde måste ges åt anknytnings­ärenden som berör barn. Ärendena måste hanteras positivt, humant och skyndsamt.

Barns rättigheter har inte någon partipolitisk tillhörighet eller särskild politisk färg. Barns rättigheter är mänskliga rättigheter som ska efterlevas och prioriteras av samtliga politiker och andra beslutsfattare.

Läs UNICEFs valmanifest

Se gärna vår fördjupning om de andra viktiga frågorna i vårt valmanifest:

• Alla former av våld mot barn ska vara straffbara 
• Ökat statlig ansvar för en likvärdig skola

Vi har även gjort en granskning av riksdagspartiernas valmanifest utifrån ett barnrättsperspektiv. Den hittar du här.