Mod att förändra saknas i förslag om barnets bästa när vård enligt LVU upphör
Idag lämnar UNICEF Sverige över sitt remissvar gällande utredningen om hur barnets bästa kan stärkas i samband med när vård enligt LVU upphör. Besviket konstaterar vi att barnets rättigheter återigen får stå tillbaka för föräldrarättens starka position i svensk lagstiftning.
Våren 2020 tillsatte regeringen en särskild utredare, med syfte att se över hur principen om barnets bästa kan stärkas i samband med bedömning av om tvångsvård enligt LVU ska upphöra. Regeringen ansåg att tryggheten för barn, som placeras i tidig ålder eller under lång tid, behövde stärkas.
Den tillsatta utredningen var en reaktion på den tragiska händelse då treåriga Esmeralda hittades död hos sina biologiska föräldrar, som hon återförenats med ett år tidigare.
I uppdraget till utredaren ingick att se över ett antal bestämmelser i lagstiftningen, och även överväga om barnets bästa som självständigt rekvisit* bör införas för att stärka barnets rättigheter vid upphörande av vård enligt LVU.
UNICEF Sverige är positiva till den politiska vilja som visats när det gäller att skapa förändringar och stärka rättigheterna för barn som är placerade. Och några av utredningens förslag är ett steg i rätt riktning när det gäller att stärka barns rättigheter i samband med placeringar och återföreningar.
Men, vi hade hoppats få se en utredning som vågat gå steget längre och komma med skarpa förslag. Förslag som var väl förankrade i analyser med utgångspunkt i barnrättsperspektivet.
Barnets bästa som självständigt rekvisit
Utredningens slutsats och tonsättande bedömning, som både färgar vårt remissvar och har stor betydelse för övriga förslag i utredningen, är den att barnets bästa inte bör utgöra ett självständigt rekvisit vid bedömning av om vård enligt LVU ska upphöra.
*Barnets bästa som självständigt rekvisit skulle innebära att bedömningar av om vård enligt LVU ska upphöra skulle utgå från vad som bedöms vara det bästa för barnet i varje enskild situation, snarare än att bara utgå från det vårdbehov som fanns när vården inleddes.
Men som argument för sin slutsats uppger utredaren bland annat att begreppet barnets bästa är alltför allmänt hållet och därmed skulle innebära tolkningssvårigheter, rättsosäkerhet och därmed en risk för godtyckliga bedömningar.
Trots att vi förstår och håller med utredaren om vikten av att lagstiftning är tydlig och tolkningsbar anser vi inte att begreppet barnets bästa, per automatik, behöver innebära tolkningsproblem. Redan idag tillämpas principen om barnets bästa i domstolar, men det måste göras på ett mer systematiskt sätt.

När bedömningar av om vården enligt LVU ska upphöra görs enbart utifrån det ursprungliga vårdbehovet, kan det medföra stora konsekvenser för det enskilda barnet. Till exempel tas ingen hänsyn till hur barnet knutit an till sitt familjehem, som det kan ha varit placerat hos sedan födseln eller under väldigt lång tid.
Vägledning finns, nu handlar det om utbildning
Det finns redan idag tydlig vägledning i hur en prövning av barnets bästa ska gå till, med stöd i barnrättskommitténs allmänna kommentarer, Barnombudsmannens verktyg för prövningar av barnets bästa, och domar från både HD och Migrationsöverdomstolen. Vi ser det som en fråga om utbildning, metodstöd och kompetensutveckling för dem som ska tillämpa lagen. Sedan är det upp till domstolarna att utveckla praxis.
Prövningen av barnets bästa handlar förenklat om att utvärdera och väga allt som behövs för att fatta beslut i den specifika situation barnet befinner sig i. Hänsyn måste tas till olika former av utsatthet för varje enskilt barn, eftersom varje barn är unikt och varje situation måste bedömas utifrån det.
Det är viktigt att komma ihåg att det bästa för ett barn i en viss utsatt situation inte per automatik kommer vara samma som det bästa för andra barn i samma slags situation, vilket understryker vikten av att göra prövningar av barnets bästa i varje enskilt fall.
UNICEF Sveriges inställning
UNICEF Sverige anser att införandet av barnets bästa som självständigt rekvisit är en förutsättning för att i grunden stärka barns ställning som rättighetsbärare och göra helheten av den aktuella utredningens förslag mer rättssäkra ur ett barnrättsperspektiv.
När bedömningar av om vården enligt LVU ska upphöra görs enbart utifrån det ursprungliga vårdbehovet, kan det medföra stora konsekvenser för det enskilda barnet. Till exempel tas ingen hänsyn till hur barnet knutit an till sitt familjehem, som det kan ha varit placerat hos sedan födseln eller under väldigt lång tid.
Att enbart utgå från vårdbehovet vid inledningen av placeringen ger en endimensionell bild av barnets behov och ställer barnets rättigheter i skymundan.
Det är viktigt att komma ihåg att barnets liv inte sätts på paus i och med en placering, vilket blir extra viktigt att ta hänsyn till vid långa placeringar och placeringar från tidig ålder.
En prövning av barnets bästa skulle i högre utsträckning ta hänsyn till flera faktorer i barnets tillvaro och livssituation, och skulle dessutom stärka barnets rätt till delaktighet och inflytande. Det skulle också innebära att barnets ställning stärks i beslut som rör barnets framtid och liv.
Om vi vill stärka barnrättsperspektivet på riktigt, kan vi inte nöja oss med argument som att “det är för svårt” och därför anpassa lagstiftningen till rådande praxis. Vi kan heller inte godta att den ena statliga utredningen efter den andra presenteras utan att man överhuvudtaget involverat barn och unga i själva utredningsförfarandet.
För att få verklig förändring krävs modet att ta steget längre och öppna upp möjligheten för en lagstiftning som på riktigt sätter barnets rättigheter, behov och situation i första rummet.
Andra frågor som tas upp i remissvaret
- Flyttförbud när vård enligt LVU inte längre anses nödvändigt men barnet inte kan flytta hem
- Socialnämndens skyldighet att överväga överflyttning av vårdnaden
- Möjligheten för socialnämnden att besluta att vårdnadshavare eller förälder ska uppvisa resultat av drogtest, inför umgänge och i samband med vårdens upphörande.
- Skyldighet för socialnämnden att följa upp barns situation efter det att en placering har upphört.
- Möjligheten för socialnämnden att prata med barnet utan vårdnadshavares medgivande eller närvaro under uppföljningstiden.
Fler former av våld mot barn blir straffbara
Igår kom äntligen propositionen om barnfridsbrottet, en ny straffbestämmelse som innebär att det blir olagligt att låta barn bevittna våld i hemmet. Det nya lagförslaget är ett viktigt steg för att stärka barns rättigheter och göra fler former av våld mot barn straffbara.

Att bevittna våld mellan närstående uppmärksammas av barnkonventionen som en form av psykiskt våld. Men detta har tidigare inte varit straffbart enligt svensk lag, en fråga som UNICEF Sverige drivit länge. Lagförslaget som presenterades igår synliggör en mycket utsatt grupp barn som länge varit osynliga, både i statistiken och för samhällets omsorg. De har också saknat möjlighet till upprättelse.
Att kriminalisera handlingen att utsätta ett barn för att bevittna våld mot närstående ger inte bara en tydlig signal att händelsen är skadlig och farlig för barnet. Det visar också att handlingen är en rättighetskränkning.
Att barn erkänns som brottsoffer i sammanhanget ger en utökad rätt till upprättelse och en större möjlighet att få rätt stöd och skydd, något som kan vara avgörande för barnets hälsa och utveckling.
Det finns en del utmaningar med det nya lagförslaget då barnrättsperspektivet och straffrättens principer inte alltid överensstämmer. Något som är förståeligt, men problematiskt utifrån barnets rättigheter.
Förändringar jämfört med utredningens förslag
Vissa förändringar har gjorts sedan utredningens slutbetänkande var ute på remiss. Några är positiva och stärker barnets rätt, medan vissa andra innebär att det nya lagförslaget blir mer begränsande än utredningens förslag – till exempel att färre barn omfattas av bestämmelsen.
- Närståendebegreppet utvidgas nu i jämförelse med utredningens förslag. Fokus flyttas från relationen mellan offer och förövare, till de bådas relation till barnet. Därmed kan fler situationer där barn bevittnar våld innefattas av den nya straffbestämmelsen.
- En annan förändring är att man nu väljer att räkna upp de brott som ska omfattas av förslaget. Det finns en risk att en snävare definition kan innebära att vissa former av våld hamnar utanför straffbestämmelsen. Men en uppräkning kan också leda till ökad tydlighet och högre rättssäkerhet för barnet. Detta då uppräkningen kan medföra att det inte behöver göras ytterligare en prövning av om brottet varit ägnat att skada barnets trygghet eller tillit, då det redan anses konstaterat.
- Lagförslaget i propositionen begränsar nu den särskilda företrädarens roll, i jämförelse med utredningens förslag. Nu har förslaget om informationsskyldighet och ansvaret att hämta till förhör tagits bort. UNICEF Sverige hade snarare önskat att man gått åt andra hållet och utökat ställföreträdarens ansvar, till att även innefatta att barnet återförs på ett tryggt och säkert sätt efter förhör. Dessutom anser vi att det behöver tillsättas en utredning som särskilt tittar på frågan om en ny form av ombud för barn, för att ytterligare värna barnets rätt i rättsprocesser.
Definitionen “bevittna” är problematisk
Något UNICEF tidigare lyft är definitionen av att ”bevittna” våld mot närstående. Enligt förslaget i propositionen, och gällande straffrättsprinciper, måste barnet ha sett eller hört gärningen för att det ska kunna handla om att ett brott begåtts.
Det innebär till exempel att barn som lever i en miljö med ständiga hot om våld, eller upplever våldets konsekvenser i form av sönderslagna saker, skador på närstående med mera, inte omfattas av den nya bestämmelsen. Vi, tillsammans med en rad andra remissinstanser, har tidigare lyft problemet med denna begränsning.
Barns upplevelser av våld sker med alla sinnen och kan därmed vara minst lika traumatiska och skadliga för barnet som att se eller höra våldet pågå.
Trots att regeringen inte tagit fasta på detta i propositionen fortsätter UNICEF arbetet med att synliggöra att fler former av psykiskt våld ska vara straffbara, så att barn får rätt att skyddas från alla former av våld i enlighet med barnkonventionens bestämmelser.
En av de mest problematiska utmaningarna med den nya lagstiftningen, sett ur ett barnrättsperspektiv, är det faktum att grundbrottet måste vara styrkt innan barnfridsbrottet kan hävdas. Det betyder att om själva våldshandlingen som barnet bevittnat inte kan bevisas på rättslig väg, så finns det heller inte möjlighet att fälla förövaren för barnfridsbrottet. Detta är ett exempel på hur barns rättigheter fortfarande är avhängiga vuxnas utsatthet, som ges företräde framför barnets upplevelser.
Behov av barnanpassade processer
Något UNICEF önskat se i lagförslaget om barnfridsbrottet är behovet av barnanpassade rättsprocesser, då fler barn kommer att involveras i processer genom den nya straffbestämmelsen. Dagens rättssystem behöver möjliggöra för barn att delta i rättsprocessen utifrån sina förutsättningar, ålder och mognad.
När barns rättigheter stärks i lagstiftning krävs också att de system där barnen ingår är anpassade för barns deltagande. Barn har rätt att skyddas och få rätt stöd för att möjligheten till upprättelse ska bli verklighet. Tyvärr saknas det konkreta åtgärder i propositionen för hur detta ska göras.
Ett steg i rätt riktning
Propositionen är ett positivt steg i rätt riktning för att på juridisk väg ge barn möjlighet till upprättelse vid upplevelser av våld i hemmet. De förändringar som föreslås har en viktig normgivande funktion, genom att erkänna att det är ett brott att utsätta barn för att bevittna våld mot en närstående.
Förhoppningsvis är det nya barnfridsbrottet ett första steg mot att synliggöra det “osynliga” våldet och skapa verkliga förändringar för de barn som tvingats leva med våld i hemmet, utan att tidigare varken synas eller räknas.
Ny handbok från UNICEF ska stärka barns delaktighet
Alla barn har rätt till inflytande och delaktighet i beslut som påverkar deras liv. Men trots att barnkonventionen nu är svensk lag får Sverige kritik av FN:s barnrättskommitté för att inte göra tillräckligt inom det området. För att göra det lättare för vuxna att inkludera barn, har UNICEF Sverige nu tagit fram en handbok.

Handboken är framtagen av UNICEF Sverige med syfte att delge teori och praktik för nyfikna läsare som vill lära sig mer om värdet av barnets perspektiv.
Rätten till delaktighet handlar inte om att barn ska “bestämma”. Det är vuxna som har det yttersta ansvaret och därmed också beslutanderätten. Men genom att ta in barnets perspektiv och göra barnet delaktigt i beslut som rör barnets liv, blir både verksamheter och beslut som rör barn bättre, mer effektiva och mer träffsäkra.
Bättre förståelse och ökat engagemang
Beslut kring vårdnadstvister eller placeringar blir lättare att förstå och acceptera för barn som varit delaktiga i processen och upplever att deras röst har blivit hörd. Barn som får inflytande får också ett större engagemang. Genom att göra barn delaktiga i undervisningen ökar motivationen och inlärningen. Och när barn får möjlighet att påverka fritidsutbudet i en kommun minskar skadegörelse, missbruk och kriminalitet. Den som även frågar barnen får ett bättre och mer heltäckande beslutsunderlag.
Handbok för barns delaktighet och inflytande vänder sig till vuxna som arbetar med barn, men är också en tankeställare för den som är nyfiken och vill lära sig mer om värdet av att inkludera barnets perspektiv.
Teoretiskt ramverk och konkreta tips
Handboken ger ett teoretiskt ramverk kring värdet av att göra barn delaktiga och belyser de utmaningar det kan innebära. Den ger också konkreta tips på hur barn kan göras delaktiga, lyfter fram riktlinjer och förhållningssätt kring val av metod samt hur genomförandet kan göras på ett tryggt och inkluderande sätt.
Ladda ner handboken:
Du kan också beställa handboken från Unicefbutiken.
Domstolar brister när det gäller att tillämpa barnkonventionen
När vräkningar ska avgöras i domstol kommer principen om barnets bästa alltid till korta. Hyresvärdens intressen bedöms alltid väga tyngre än barns rätt till boende. Det visar en rapport från UNICEF Sverige som har granskat domar från 2020, för att undersöka hur rättsutvecklingen har sett ut sedan barnkonventionen blev svensk lag.

I kartläggningen ingår 462 mål där barnkonventionen på något sätt omnämns eller åberopas. Besluten spänner över många områden och kommer från allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar och specialdomstolar. De olika målen handlar om allt från exempelvis skolskjuts och personlig assistans till ärenden som rör migration, vårdnad och umgänge.
Hur tillämpas barnkonventionen egentligen av domstolarna?
Barnkonventionen blev svensk lag 1 januari 2020, och granskningen har gjorts för att se i vilken utsträckning som den tillämpas av domstolarna, och då främst artiklarna om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals.
När det gäller vräkningar visar kartläggningen att inget mål under 2020 har bifallits med hänsyn till barnets bästa. Domstolarna har valt att helt och hållet följa tidigare praxis som innebär att hyresvärdens intresse alltid väger tyngre än barns rätt till boende.
Det är mycket oroande att inte ett enda beslut ställer sig på barnets sida. Det ger intryck av att omständigheterna i det enskilda fallet överhuvudtaget inte beaktas i den här typen av ärenden.
I domar som rör vårdnad och umgänge görs det sällan några prövningar av barnets bästa, enligt rapporten. Trots att barn i högsta grad påverkas av utgången i den här typen av mål, läggs tonvikten istället på vårdnadshavarnas rätt. Analyser av vad som är barnets bästa saknas ofta eftersom domstolarna inte hör barnets egna åsikter och väger in dem i bedömningen.
I rapporten betonas att en utförlig bedömning av barnets bästa inte automatiskt innebär att barnets bästa alltid kommer att ha företräde. Det betyder bara att domstolen har tagit hänsyn till det enskilda barnet och gjort en genomgång av barnets intressen och omständigheter, och dessutom tydligt redogör för det.
Så ser det inte ut när det gäller domar i mål som rör LSS, det vill säga lagen om insatser och rättigheter för barn och unga med funktionsnedsättningar. För de berörda barnen kan besluten till exempel handla om personlig assistans eller rätt till korttidsvistelse. Trots att LSS innehåller bestämmelser om barnets bästa och barns rätt att komma till tals, så har de inte tillämpats i de ärenden som ingår i granskningen.
Inom migrationsområdet ser utvecklingen något annorlunda ut
Domstolarna har tagit hänsyn till barnets bästa genom utförliga resonemang och i några fall har barnets bästa fått väga tyngre än principen om reglerad invandring. Det innebär inte att alla barn som har sökt asyl har fått uppehållstillstånd, utan snarare att barnkonventionen och barnets bästa har beaktats och i vissa fall har det fått väga tyngst.
En vägledande dom kom till exempel från Migrationsöverdomstolen under 2020 i ett ärende där en 14-årig flicka från Libanon fick uppehållstillstånd. Omständigheterna i hennes enskilda fall gjorde att domstolen bedömde att det inte var till hennes bästa att utvisas efter att ha vistats hela sitt liv i Sverige.

Mål som handlar om tvångsvård enligt lagen om vård av unga (LVU) sticker ut i granskningen eftersom det är den enda måltyp där barnets bästa ska vara avgörande enligt lagen. Det ska med andra ord inte vara fråga om en intresseavvägning. Här ser man också att domstolarna gör en bedömning utifrån barnets bästa i högre utsträckning jämfört med andra mål.
Kunskapen behöver bli större
Granskningen visar sammantaget att det finns en medvetenhet om barnkonventionen inom domstolsväsendet, men att kunskapen behöver bli större om barns rättigheter och särskilda behov.
– Domstolarna behöver växla upp arbetet med att tillämpa barnkonventionen. Det räcker inte med att slentrianmässigt säga att man har beaktat barnets bästa, utan domstolarna måste kunna visa vad de har haft för underlag, hur de har har inhämtat barnets synpunkter och beskriva hur de har kommit fram till ett visst beslut, säger Pernilla Baralt.
Politikerna måste agera nu för samhällets mest utsatta barn
Idag sker en debatt i riksdagen om placerade barn och unga. Det är bra att det finns ett starkt politiskt engagemang från våra riksdagspartier för att förbättra barnens situationen. Men nu måste fokus ligga på barnets bästa och synen på barn som rättighetsbärare.
Samtliga riksdagspartier verkar vara eniga om att lagen om särskilda bestämmelser för vård av barn och unga, LVU, måste förtydligas och det är mycket välkommet. UNICEF Sverige har länge ansett att LVU-lagstiftningen måste göras om från grunden med ett tydligt rättighetsperspektiv.
Nu är det dags för handling
Det är viktigt att det blir en politisk reaktion kring samhällets mest utsatta barn. Men reaktionen måste följas av verklig handling. Vi har hört tillräckligt många vittnesmål från placerade barn som berättar hur de blivit kränkta och utsatta för våld.
Det ska inte behövas fler utredningar kring att mer behöver göras för placerade barn. Det är nu hög tid att de barn som blivit utsatta för kränkningar får upprättelse.
Med hänvisning till vårt remissvar angående en mer hållbar socialtjänst ser vi ett behov av att eventuellt samla bestämmelser från SoL och LVU i en särskild barnlag. Syfte skulle vara att överbrygga glappet mellan frivillighet och tvång i lagstiftningen, samt tydliggöra barnets rättigheter i särskilt utsatta livssituationer.
Vi har hört barn som vittnar om att de upplever att de bara har “samlat en grupp bråkiga ungar och satt ihop dem i ett hus”. Barnen brukar inte vittna om att de får någon vård, utan snarare om avsaknad av vård.

Vanligt att vården bryter samman
Statistik visar att det tyvärr är vanligt med sammanbrott i placeringar, det vill säga att vården avbryts i förtid. Nästan var tredje ungdomsplacering och var sjätte placering av yngre barn slutar i sammanbrott inom en femårsperiod.
Anledningarna till detta är flera, men i de fall ungdomar rymmer från vårdmiljöer kan det tolkas som ett uttryck för missnöje med placeringen.
Kommunerna måste utreda orsaker till sammanbrott
Det måste ställas högre krav på att kommuner utreder varför vården av barn och unga bryter samman och varför placeringar avbryts. Det behövs betydligt bättre uppföljning och utvärdering när det gäller placeringar av barn, både frivilliga och med tvång.
Ett absolut minimikrav på samhället är att säkerställa att barn som placeras i samhällets vård inte får det sämre än om de bott kvar hemma.
Vi vill påminna våra förtroendevalda om att många placerade barn är tonåringar som behöver stöd och hjälp men också mycket kärlek och vård.
Barn i Sverige måste även i praktiken märka av att barnkonventionen har blivit svensk lag. Speciellt barn som lever i utsatthet och som av olika anledningar måste placeras utanför hemmet.
Inget barn får riskera att bli utsatt för någon form av våld eller kränkningar. Det gäller i allra högsta grad barn som är placerade, med syfte att tillförsäkra dem stöd och skydd.
En barndom går aldrig i repris
Nu måste vi göra allt för att placerade barn får en vård av hög kvalitet, och som är anpassad utifrån barnets behov och rättigheter.
UNICEF Sverige anser att följande ändringar behöver göras:
- Håkan Ceders statliga utredning gällande LVU (2015:71) behöver antas i sin helhet.
- Det måste säkerställas att barn får ökat inflytande och delaktighet i vårdens utformning och sin livssituation i allmänhet.
- Det är hög tid att utveckla individuella klagosystem som är anpassade för barn och där barns vittnesmål tas på allvar.
- Det behöver införas specialistutbildning för socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredningar.
- Samverkan mellan myndigheter såsom socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och polis måste stärkas, med barnets behov och rättigheter i fokus.
- Vid upphörande av LVU-vård ska bedömningen göras utifrån barnets nuvarande situation och hur barnet har knutit an till familjehemmet, inte enbart utifrån anledningen till placeringen.
- Alla former av umgängen med föräldrar och närstående ska motiveras utifrån det unika barnets bästa, inte utifrån föräldrars rätt till sina barn eller generella antaganden om barn som grupp.
Läs gärna mer i vårt remissvar om utredningen av en ny socialtjänstlag.
Shanti Ingeström
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige
Marie Hugander Juhlin
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige
Hur ska vi uppnå en mer likvärdig skola i Sverige?
Barns rätt till jämlika uppväxtvillkor och rätten till utbildning har länge varit några av UNICEFs kärnfrågor, både globalt och i Sverige. Idag lämnar vi därför in ett remissvar på slutbetänkandet av utredningen om en mer likvärdig skola.
Regeringen beslutade i juli 2018 att en särskild utredning skulle göras för att analysera och föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola, med målet att öka likvärdigheten inom skolan. Idag kommenterar UNICEF Sverige slutbetänkandet i ett remissvar.

Foto: © UNICEF/Kyllerman
En likvärdig skola är ett viktigt bidrag till ett bättre samhälle och spelar en avgörande roll när det gäller att säkerställa barns rätt till jämlika uppväxtvillkor och rätten till utbildning enligt barnkonventionen. Likvärdig utbildning av god kvalitet, för alla barn, är en absolut grundläggande fråga för barns livskvalitet, deras utveckling och deras framtida möjligheter i livet.
Agenda 2030 lyfter också utbildning och livslångt lärande som en av nyckelfaktorerna för hållbar utveckling. En fungerande skolgång är den enskilt viktigaste skyddsfaktorn mot socialt utanförskap för alla barn, men särskilt för barn i utsatta livssituationer.
Ojämlikhet i skolan ett allt större problem
Men trots höga ambitioner och skolans uttalade uppgift att kompensera för skillnader i barns förutsättningar, har ojämlikheten vuxit till ett allt större problem inom skolans värld. I internationella studier är Sverige medelmåttigt vad gäller att klara det kompensatoriska uppdraget och förmågan att uppväga elevers socioekonomiska förutsättningar.
Ett av statens ansvar är att jämna ut ekonomiska ojämlikheter mellan kommuner för att främja jämlikhet nationellt, en fråga som utredningen också fokuserar på. Bland annat genom att diskutera det decentraliserade skolsystemets bristande förmåga att nå de övergripande målen om en likvärdig och kompensatorisk skola.
Men sett ur ett nationellt likvärdighetsperspektiv går utvecklingen över tid i Sverige i en riktning där skolan tyvärr blir allt mindre likvärdig, snarare än tvärtom. Samtidigt vet vi idag att det finns ett samband mellan skolans likvärdighet och barns ökade psykiska ohälsa.
I takt med att likvärdigheten i skolan försämrats, har rapporterna från barn och unga som känner stress över skolprestationer och försämrade framtidsutsikter också ökat.
Viktigt att vända utvecklingen
Utredningen kommer med flera viktiga förslag för att vända utvecklingen vad gäller likvärdigheten i skolan i Sverige, men det kommer att kräva kontinuerligt arbete, rätt insatser och tydliga nationella mål att följa upp.
Utredningen kommer bland annat fram till att:
- Det finns behov av ett ökat statligt ansvar och ett mer enhetligt regelverk för skolan, för att möjliggöra uppföljning av likvärdigheten på nationell, regional och lokal nivå, vilket UNICEF Sverige håller med om. Att kunna följa utvecklingen och göra jämförelser är grundläggande för att veta att rätt insatser görs och att vi rör oss i rätt riktning.
- Kommunala resursskillnader måste jämnas ut och stabiliteten i resurssättningen till skolan behöver öka. Bland annat lägger utredningen fram förslag om sektorsbidrag och förändringar i beräkningar av grundbelopp för att bidra till detta. Tanken är att de kommunala skillnaderna i finansiering ska stabiliseras och att skillnader mellan kommuner och andra huvudmän ska bli rättvisare.
- Det behöver införas ett nationellt och gemensamt skolval med avskaffat kösystem. UNICEF Sverige håller med i utredningens analys om att ett sådant system kan bidra till att öka förutsättningarna för en mer sammansatt och allsidig skola som gynnar alla barn, inte enbart de mest utsatta.
- Utredningen lyfter också upp vikten av informationsinsatser till såväl elever som vårdnadshavare, spridning av information på olika språk samt godkända urvalsgrunder som viktiga faktorer för att skapa förutsättningar för att ett fritt skolval ska kunna vara jämlikt.
- Det finns ett tydligt orsakssamband mellan likvärdigheten i skolan och segregation inom andra samhällssektorer. Därmed blir det tydligt att skolsegregationen inte är en fråga som kan lösas enbart med förslag på åtgärder som rör skolan, utan det måste också ses ur ett bredare perspektiv.
UNICEF Sverige efterfrågar:
- Ett ökat statligt ansvar för skolan.
- Ett mer enhetligt regelsystem, som möjliggör att utvecklingen av likvärdighet och kvalitet kan mätas på rätt sätt över tid för att se till att de insatser som sätts in har önskad effekt.
- En jämnare finansiering som bidrar till kontinuitet och förutsägbarhet i planeringen av skolans uppdrag.
- Ett helhetsperspektiv på de frågor som utmanar barns rätt till likvärdig skola och jämlika uppväxtvillkor.
Alla ska kunna tvätta händerna med tvål och vatten
Idag är det den internationella handtvättardagen, en årlig dag för att uppmärksamma vikten av god handhygien. Att tvätta händerna är ett av huvudbudskapen för att förhindra smittspridning av covid-19. Men miljarder människor kan inte följa rådet, helt enkelt för att de saknar vatten och tvål.

Rena händer räddar liv.
Det här är ett utdrag ur en debattartikel skriven i samarbete med WaterAid. Texten finns att läsa i sin helhet hos OmVärlden.
Att tvätta händerna med tvål och rent vatten är det första skyddet mot att smittas av covid-19, och för att minska smittspridning och förhindra att barn dör av sjukdomar som kunnat förhindras.
I många länder kan man inte tvätta sina händer. Tre miljarder saknar tillgång till rent vatten och tvål i sina hem. Till och med på platser där behovet av god handhygien är som störst, saknas detta i stor utsträckning.
Globalt saknar nästan hälften av världens vårdinrättningar, och nästan hälften av skolorna, tillgång till handhygien genom tvål och vatten. I många tätbefolkade samhällen delar många hushåll på ett fåtal vattenkällor och toaletter, vilket gör råden om såväl handhygien som social distansering omöjliga att efterleva.
God hygien är en förutsättning för att ett flertal andra insatser ska vara effektiva och hållbara. Därför ska det inte vara ett val mellan antingen hygien eller andra åtgärder, utan hygien måste tvärtom finnas med som en röd tråd i alla insatser som främjar människors hälsa.
Trots de stora hälsomässiga och ekonomiska vinsterna med förbättrad hygien har regeringar, myndigheter och internationella bidragsgivare under lång tid försummat satsningar på rent vatten och tvål.
Tidigare i år undertecknade den svenska regeringen ett upprop tillsammans med drygt 60 världsledare med uppmaningen att vatten, sanitet och hygien måste prioriteras i insatser för att bekämpa spridningen av covid-19. Uppropets viktigaste åtaganden är att mobilisera finansiering samt att se till att alla akuta insatser måste ha långsiktiga lösningar i åtanke.
Även Sida har pekat ut vatten, sanitet och hygien som prioriterat i sina åtgärder i kampen mot pandemin. Detta är mycket viktiga och strategiskt kloka steg åt rätt håll.
Att miljoner människor inte kan tvätta sina händer är ett resultat av bristande politiska prioriteringar. Men det positiva med detta är att det därför går att lösa – just genom politiska beslut.
Vi ser att satsningar på hygien riskerar att hamna mellan de politiska stolarna och därmed utebli. För att det inte ska ske, behöver regeringen och Sida säkerställa att hygien verkligen prioriteras långsiktigt. Konkret handlar det om Sveriges internationella strategier och insatser för hållbar utveckling som går direkt till enskilda länder eller via FN.
Vi vet att rena händer räddar liv. Men det räcker inte att veta. Coronapandemin visar att globala hot påverkar oss alla och våra barns framtid. I slutänden är vårt globala skyddsnät mot pandemier inte starkare än den svagaste länken.
Att se till att alla i hela världen kan tvätta sina händer är därför en fråga som vi i Sverige i allra högsta grad måste bry oss om.
Cecilia Chatterjee-Martinsen
Generalsekreterare WaterAid Sverige
Pernilla Baralt
Generalsekreterare UNICEF Sverige
Framtidens migrationspolitik – vilka rättigheter får barn på flykt?
Den tillfälliga utlänningslag som togs fram efter hösten 2015 går ut sommaren 2021. För att ersätta den tidigare lagen tillsattes en kommitté med uppdrag att ta fram en ny migrationspolitik. Nu har förslaget presenterats och det tar inte tillräcklig hänsyn till barnkonventionen, skriver Mohima Mumin, barnrättsjurist på UNICEF Sverige.
Migrationskommittén presenterade sitt förslag den 15 september. Redan innan förslagen lämnades över har vi följt debatten i media, med stor oro för att villkoren för asylsökande barn skulle komma att försämras. Det kan starkt ifrågasättas om förslagen tar hänsyn till barnkonventionen i tillräckligt stor utsträckning.

Förslaget till Sveriges nya migrationspolitik tar inte tillräcklig hänsyn till barnkonventionen.
Förslag från migrationskommittén som särskilt berör barn
- Tillfälliga uppehållstillstånd ska även i fortsättningen vara huvudregeln för barn som beviljas skydd. Flyktingar får uppehållstillstånd i tre år, som vid en ny ansökan kan förlängas med ytterligare två år. Alternativt skyddsbehövande får 13 månader, som vid en ny ansökan kan förlängas med ytterligare två år. Inga undantag ges.
- Försörjningskrav (det vill säga krav på att den förälder som fått uppehållstillstånd ska kunna försörja make/maka och barn som den vill återförenas med) ska inte gälla för barn som är bosatta i Sverige och vars föräldrar ansöker om uppehållstillstånd här. Detsamma gäller barn som är födda i Sverige och ansöker om uppehållstillstånd för att en förälder redan har beviljats detta, och föräldern bor tillsammans med det sökande barnet i Sverige.
- Undantag från försörjningskrav föreslås även för barn som antingen är kvar själva i ursprungslandet, eller tillsammans med en förälder, och som ansöker om att få komma till Sverige för att återförenas med den andra föräldern. Detta om ansökan görs inom tre månader från det att föräldern som bor i Sverige har fått beslut om uppehållstillstånd.
- Barn som har en förälder som har fått uppehållstillstånd, eller som har en förälder som är gift eller sambo med någon som har uppehållstillstånd, ska också beviljas detta. Undantag gäller för barn där minst en förälder är under 21 år. Sverige kan vägra att ge dessa barn uppehållstillstånd så länge som föräldern inte har fyllt 21 år.
- Uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl som synnerligen ömmande omständigheter* återinförs, och föreslås nu också gälla för barn, men med ett lägre krav än för vuxna. Det innebär att även om omständigheterna inte har samma allvar och tyngd som krävs för att en vuxen person ska beviljas uppehållstillstånd, så ska ett barn beviljas det. Tillståndet ska vara begränsat till 13 månader och om ett nytt beviljas ska det vara i två år.
*Fakta
I den tidigare utlänningslagen kunde vuxna beviljas uppehållstillstånd vid synnerligen ömmande omständigheter och barn vid särskilt ömmande omständigheter. Dessa togs bort i samband med den tillfälliga lagen. Synnerligen ömmande omständigheter föreslås nu också gälla för barn, men med ett lägre krav än för vuxna.
För UNICEF är det mycket oroande att många av bestämmelserna i den tillfälliga lagen nu föreslås bli permanenta. Kontinuitet är viktigt för barns uppväxt och en osäker och utsatt situation, som tillfälliga uppehållstillstånd skapar, påverkar barns välmående negativt.
Kommittén konstaterar själva att de förslag som presenterats kommer att få negativa konsekvenser för barn. Därför är det förvånande och beklagligt att de i sitt arbete inte har tagit större hänsyn till barnets bästa och föreslagit undantag för att väga upp för detta.
Låt oss djupdyka i förslagen och konsekvenserna de får för barn:
Tillfälliga uppehållstillstånd – är det verkligen barnets bästa?
Kommittén föreslår att tillfälliga uppehållstillstånd även i fortsättningen ska vara huvudregeln för barn. Det innebär en otrygghet som påverkar barn och deras hälsa negativt. Det kan också påverka barnets möjligheter att utbilda sig och utvecklas.
Barnkonventionen rekommenderar hållbara och långsiktiga lösningar för barn, inte tillfälliga och oförutsägbara, något som ett tillfälligt uppehållstillstånd är. Vi ställer oss därför kritiska till att kommittén överhuvudtaget inte föreslår några undantag till barn som ger permanent uppehållstillstånd, inte ens för de mest utsatta eller sjuka.
Vi ser heller inte några godtagbara skäl till varför barnets skyddsstatus skulle motivera olika längd på uppehållstillståndet.

34 miljoner barn befinner sig just nu på flykt runt om i världen.
Synnerligen ömmande omständigheter är inte ett tillräckligt starkt skydd
Vi ser positivt på att kommittén föreslår att uppehållstillstånd på humanitära grunder, med synnerligen ömmande omständigheter, återinförs i den nya lagen. För barn innebär det att de får en möjlighet att beviljas tillfälligt uppehållstillstånd, även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att vuxna ska få tillstånd.
Dock är det oroväckande att även denna grupp av barn som huvudregel får ett tillfälligt uppehållstillstånd, något som ger barn ett betydligt sämre och svagare skydd än det som finns i tidigare utlänningslagen.
Eftersom barnkonventionen är lag bör skyddet för barn stärkas, inte försämras, vilket det här förslaget innebär.
Vi saknar undantag för barn som efter en individuell prövning kan få permanent uppehållstillstånd direkt, på grund av till exempel bestående hälsotillstånd eller andra särskilda skäl.
Rätt till familjeåterförening – inte för alla barn?
Vi ser positivt på att det inte finns något försörjningskrav för barn, när barnet bor i Sverige och ansöker om att föräldrar ska ansluta sig till barnet här. Detsamma gäller barn som föds i Sverige och bor tillsammans med en förälder. Däremot ser vi med djup oro på de andra förslagen som presenterats.
Det är inte försvarbart att kommittén föreslår att barn som har minst en förälder som är under 21 år inte har rätt till uppehållstillstånd förrän föräldern eller föräldrarna har fyllt 21 år. Alla barn omfattas av barnkonventionen och har rätt att förenas med sina föräldrar, oberoende av föräldrarnas ålder och deras försörjningsförmåga. Konsekvensen av det här förslaget blir att barn under lång tid kan tvingas vara ifrån en förälder.
Att kommittén gör skillnad på barn genom att anse att vissa barn har rätt att återförenas med sina föräldrar medan andra inte har det, baserat på en godtycklig åldersgräns, är inte acceptabelt.
Det är också olyckligt att försörjningskravet inte lättas upp för att underlätta för barn att kunna återförenas med sina föräldrar. Förslaget riskerar istället att i många fall bli ett hinder då det är orimligt och svårt att uppnå.
Om förslagen som presenterats går igenom ser vi ökad risk att barn diskrimineras och att det görs skillnad på barn. Det är inte förenligt med principen om icke-diskriminering i barnkonventionen.
Den fortsatta vägen framåt
Förslaget ligger nu hos regeringen och hur processen fortskrider är inte helt tydligt presenterat. Detta då det råder stor politisk oenighet både inom regeringen och bland övriga riksdagspartier. Oavsett fortsatt process vill vi trycka på vikten av barnkonsekvensanalyser kring hur barns rättigheter beaktas och bedöms i lagförslagen.
Ett minimum är att beakta följande krav:
- Permanent uppehållstillstånd till barn som bedöms ha skyddsskäl. Om tillfälliga uppehållstillstånd ändå ska vara huvudregeln ska de också vara längre än vad som föreslås idag.
- Rätt till familjeåterförening med mer rimliga och realistiska försörjningskrav.
- Hänsyn till barnets bästa och barnkonsekvensanalys med en individuell prövning i varje enskilt fall.
Gängen lyckas där samhället sviker
Under senare tid har den eskalerande gängkriminaliteten uppmärksammats stort i media. I många fall är barn både förövare och brottsoffer. En djupt tragisk utveckling, inte minst för ett land med både resurser och förutsättningar att stävja den. Idag äger en särskild debatt rum i riksdagen på temat, och mot den bakgrunden vill UNICEF Sverige ge några konkreta förslag.

Det är hög tid att konkreta och riktade insatser sätts in för att vända den utveckling vi ser. Alla barn som växer upp i Sverige ska kunna ha en tro på framtiden, tillgång till utbildning av god kvalitet, en meningsfull fritid och förutsättningar att vara delaktiga och bli lyssnade på.
För de barn som hamnat i ett kriminellt beteende måste det finnas tydliga alternativ och stöd för att bryta en kriminell livsstil. Det krävs både förebyggande åtgärder och insatser här och nu.
Skolan är den viktigaste skyddsfaktorn för ett barn
Vi kan inte acceptera att en hög andel barn i våra utsatta områden inte klarar gymnasiebehörighet. Stödinsatser från tidiga år är nödvändigt för att bryta utvecklingen. Vi välkomnar de budgetsatsningar på barn och unga som meddelats i och med höstbudgeten, särskilt de förslag som handlar om att stärka utbildning för barn i utsatta situationer. Det är dags att vi tar ett brett grepp för att ge alla barn en utbildning av god kvalitet.
Att många barn inte klarar sin skolgång är inte ett ansvar som i första hand kan läggas på det enskilda barnet. Det är ett samhällsansvar som måste tas, för att förhindra att fler barn hamnar i kriminalitet och utanförskap.
Utöver att vara en tragedi för de berörda barnen, vet vi att utanförskapet också är den perfekta rekryteringsbasen för gängen.
Jag är bara 15 år, men ibland känns det som att det redan är kört.
Socialtjänstens befogenheter innebär ett glapp
En annan mycket viktig fråga är socialtjänstens befogenheter gällande de barn som dragits in i kriminalitet. Med nuvarande lagstiftning bygger socialtjänstens insatser i hög utsträckning på frivillighet, vilket i sig är bra. Men det finns tillfällen när glappet mellan frivillighet och tvång blir alltför stort.
När barn eller deras vårdnadshavare säger nej till insatser från socialtjänsten, kan följden bli att barnet riskerar att dras djupare in i kriminalitet – utan att samhället har befogenhet att ingripa.
Det är först när situationen blir så allvarlig att den unge måste tvångsomhändertas som samhället kan ingripa och då kan det vara för sent. Det är djupt olyckligt för den enskilde såväl som för samhället i stort.
Vad säger barnkonventionen?
I debatten om barn som begår brott och som befinner sig i gängkriminalitet har frågetecken lyfts kring vad barnkonventionen egentligen säger om barn som är förövare. Om barnkonventionen som lag kan utgöra ett hinder för polisen i deras arbete att utreda brott, eller innebära svårigheter i situationer där barn blir frihetsberövade. Här behövs ett förtydligande:
Enligt barnkonventionen har barn rätt att skyddas från utanförskap och kriminalitet. Konventionen uttrycker också tydligt att barn har särskilda rättigheter och inte ska behandlas som vuxna. Det gäller även barn som begår brott, och i en eventuell efterföljande rättsprocess.
Däremot säger inte barnkonventionen att barn ska kunna begå brott utan att mötas av påföljder. Den utgör heller inget hinder för att förhöra barn eller på annat sätt hindra polisen från att utreda brott. Snarare tvärtom.
Barnkonventionen bör i dessa fall användas som vägledning och stöd i hur man ska hantera ärenden med barn på ett barnanpassat sätt och utifrån allmänna rättssäkerhetsprinciper.
Barnrättsperspektivet måste stå i fokus
För att stävja gängkriminaliteten anser vi att alla insatser och åtgärder som riktas mot barn ska ta avstamp i ett barnrättsperspektiv och att barn ska göras delaktiga i beslut som rör dem. Följande insatser är exempel på detta:
- Socialtjänst, skola, förskola, barnhälsovård, rättsvårdande myndigheter och civilsamhälle måste ges tillräckliga resurser och faktiska möjligheter att samverka för att kunna arbeta effektivt med förebyggande åtgärder och aktivt stöd till de barn som lämnar kriminaliteten.
- Inför ett “mellantvång” i svensk lagstiftning, för att minska glappet mellan frivillighet och tvång inom socialtjänstens arbete. Skyddsåtgärder för barn måste kunna sättas in även om föräldrar säger nej.
- Inför tidiga insatser i skolan såsom läxhjälp på skoltid, redan från förskoleklass.
Sverige brister när det gäller barns psykiska hälsa
Sverige hamnar långt ner på listan när det gäller barns psykiska välbefinnande. Det visar en ny rapport från UNICEF, som jämför barns situation i världens rika länder.

Studien visar att världens rikaste länder har resurserna, men väljer att inte satsa tillräckligt mycket på barnen.
Rapporten Worlds of Influence – Understanding what shapes child well being in rich countries har undersökt hur barn har det i världens rika länder inom EU och OECD. Länderna har rankats utifrån barnens psykiska och fysiska hälsa samt skolkunskaper och sociala färdigheter.
Barns psykiska välbefinnande har mätts utifrån hur tillfredsställda barn uppger att de är med livet, samt utifrån självmordsstatistik. Sverige hamnar här på 22:a plats av 38 jämförda länder.
Sverige har en uttalad målsättning att vara det bästa landet för barn att växa upp i, men gör inte tillräckligt för att fånga upp de barn som mår dåligt.
– Placeringen är en indikation på att Sverige är på väg åt fel håll, och inte har gjort tillräckligt för att fånga upp de barn som mår dåligt. Sverige har ju en uttalad målsättning att vara det bästa landet för barn att växa upp i och då krävs det tydligare åtgärder och prioriteringar, säger Pernilla Baralt, generalsekreterare för UNICEF Sverige.
Rapporten listar de bästa och sämsta länderna för ett barn att växa upp i. En rad olika områden har undersökts, som till exempel barns kunskaper, övervikt, barnadödlighet och delaktighet. När resultaten från alla områden slås samman till en övergripande jämförelse hamnar Sverige på en tiondeplats. Nederländerna, Danmark och Norge rankas som de bästa länderna, medan USA, Bulgarien och Chile hör till de sämsta länderna för barn.
När det gäller fysisk hälsa får Sverige en femteplats, medan skolkunskaper och sociala färdigheter ger en 14:e placering av 38 länder.
Den här studien visar att världens rikaste länder har resurserna, men ändå väljer att inte satsa tillräckligt mycket på barnen.
Det är inte ekonomiska förutsättningar som avgör
Rapporten pekar på att det inte är ett lands ekonomiska förutsättningar som nödvändigtvis avgör var det hamnar på listan. Till exempel rankas Slovenien högre än Sverige, medan Litauen presterar bättre än USA.
Rapporten rankar även länderna utifrån de sociala välfärdssystem som finns på plats för att främja barns välmående, till exempel föräldraförsäkring. Här ligger Norge, Island och Finland i topp, medan Sverige kommer på en sjätte plats.
De rika länder som ingår i studien visar inte upp goda resultat när det gäller barns möjligheter till delaktighet och att komma till tals. Mellan 40 och 60 procent av alla tillfrågade barn uppger till exempel att de inte är delaktiga i beslut som fattas i skolan. Enligt rapporten är det även ett problem att statistiken om barns delaktighet är bristfällig och inget som prioriteras av länderna.
– Det är djupt olyckligt att inte barns röster och åsikter finns med när beslut fattas. För att veta vilka insatser som behövs måste vi ge barn möjlighet att komma till tals. Om vi inte pratar med barn och frågar hur de mår, så är risken stor att vi sätter in fel insatser och inte möter deras behov, säger Pernilla Baralt.
För att förbättra barns psykiska hälsa kräver UNICEF Sverige:
- Metoder måste upprättas för att barn ska få inflytande och delaktighet i beslut som rör dem. På så sätt ökar kunskapen om hur barn faktiskt mår och vilka insatser de behöver.
- Förstärkta insatser för en mer jämlik skola. Skolan är en av de viktigaste skyddsfaktorerna mot psykisk ohälsa, och måste därför prioriteras.
- Riktade åtgärder till gruppen barn som är utanför arbetsmarknaden och som inte går i skolan. Denna grupp har ökat i Sverige, och löper stor risk att hamna i utanförskap.
FN:s barnrättskommitté ställer krav på Sverige
Processen med att granska Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen har nu kommit igång. Under sommaren har FN:s barnrättskommitté offentliggjort sin lista på frågor till den svenska regeringen kring hur Sverige lever upp till barnkonventionen.
Det är ett stort antal frågor som ska besvaras inom många olika teman. UNICEF Sverige skickade tillsammans med 19 andra barnrättsorganisationer tidigare i våras in förslag till kommittén på de mest brännande frågorna som vi anser att Sveriges regering ska ställas till svars för.
Vi ser nu med glädje att många av våra förslag på frågor har beaktats och finns med på den lista som nu offentliggjorts.
Bekämpa ojämlikhet och sätt barnets bästa i främsta rummet
Frågan kring hur Sverige ska bekämpa ojämlikheten mellan barn, och regionala skillnader, är ett tema som återkommer inom många olika områden. Också hur Sverige tillämpar principen om barnets bästa och möjligheter för barn att komma till tals i frågor som berör dem.
Kommittén vill bland annat få svar på hur Sverige ska stärka barns rätt och möjlighet att komma till tals både i migrationsprocessen, klimatfrågan och vid vårdnad, boende och umgänge.
Man vill även att regeringen ska redogöra för hur man säkerställer att principen om barnets bästa får större genomslag i beslut som rör barn, genom att den ska väga tungt och komma i främsta rummet, snarare än vara en princip av många.

Vilken effekt får barnkonventionen som lag?
En viktig aktuell fråga som kommittén tar upp är vilken effekt barnkonventionen som lag har fått i den praktiska tillämpningen. De vill att Sverige specifikt ska redogöra för hur det säkerställs att barnkonventionen får företräde framför annan lagstiftning vid en eventuell normkonflikt. Detta är en fråga som vi särskilt har påtalat som bristfällig när beslutet kom om att göra barnkonventionen till lag.
En annan intressant fråga som UNICEF har påtalat under en lång tid är bristen på en nationell klagomekanism för barn, som kan användas när barnkonventionen inte efterlevs. Kommittén har i sin lista specifikt frågat hur arbetet fortskrider med att ge Barnombudsmannen eller annan lämplig aktör mandat att ta emot, utreda och behandla klagomål från barn.
De tar även upp brister för barn i olika utsatta situationer när det gäller att få upprättelse och göra sin röst hörd, och efterfrågar någon form av klagomålsförfarande för dem.
Bekämpa psykisk ohälsa och diskriminering
Några exempel på tematiska områden som kommittén vill veta mer om, som vi organisationer också påtalat, är åtgärder för att bekämpa den psykiska ohälsan bland barn och unga, inklusive självmord. Sveriges arbete mot hatbrott, rasism och diskriminering av barn från utsatta grupper – såsom placerade barn, barn i migrationsprocessen, barn med funktionsnedsättning, minoritetsgrupper och HBTQ – tas också upp.
Vad gäller barn med funktionsnedsättning så efterfrågar man särskilt svar kring deras rätt till likvärdig utbildning, personlig assistans och andra nödvändiga stödinsatser.
Aktiva åtgärder för att skydda barn från våld och sexuella övergrepp (inklusive online) tas också upp, samt efterfrågan på en heltäckande handlingsplan på området. Kommittén efterfrågar också att våldsbegreppet bör utvidgas till att omfatta psykiskt våld, inklusive försummelse och bevittnande av våld, något vi länge tryckt på i vår kampanj för att stoppa våld mot barn.
Mer statistik efterfrågas kring barns levnadsvillkor
Kommittén vill också att Sverige besvarar frågor kring situationen för de barn som lever i socioekonomisk utsatthet, och specifikt hur man arbetar mot vräkningar och otrygga tillfälliga boenden. Arbetet mot skolsegregationen och ojämlikheten i skolan är en annan aktuell fråga som kommittén vill få svar på.
Slutligen efterfrågar kommittén både hur barns rättigheter integreras i offentliga budgetar och efterfrågar mycket statistik kring barns levnadsvillkor. Detta för att främja en effektiv uppföljning för efterlevnaden av barns rättigheter i Sverige.
Regeringen ska lämna in sina svar senast den 30 juni 2021. UNICEF och övriga organisationer som arbetat aktivt med granskningsprocessen kommer att följa regeringens arbete. Vi kommer även att lämna in en så kallad alternativrapport där vi själva kommer att svara på frågorna utifrån vår verksamhet och våra erfarenheter av barnkonventionens tillämpning i praktiken.
Vi kommer också att involvera och arbeta tillsammans med olika grupper av barn i Sverige för att få med deras röster och deras aktiva medverkan i processen, som ju i allra högsta grad berör dem.
Läs hela listan från FN:s barnrättskommitté.
Vår samlade lista med förslag på frågor från UNICEF och 19 andra barnrättsorganisationer.
Stärkt barnrättsperspektiv ett måste inom Framtidens socialtjänst
2017 beslutade regeringen att göra en översyn av socialtjänstlagen. UNICEF Sverige har suttit med i referensgruppen och i augusti ska utredningen äntligen vara klar. Barnrättsperspektivet måste stärkas – det är ett systemfel då vuxenperspektivet är styrande, skriver Shanti Ingeström, barnrättsrådgivare på UNICEF Sverige.

Foto: © Frank Aschberg
Den 6 april 2017 beslutade regeringen att en särskild utredare, Margareta Winberg, skulle göra en översyn av socialtjänstlagen och vissa av socialtjänstens uppgifter. UNICEFs huvudbudskap till utredningen är att maktförhållandet mellan föräldrar och barn måste jämnas ut och att barn ska ses som rättighetsbärare med egna rättigheter.
Vi har lyft att vi anser att barn ska ha rätt till enskilda samtal och att man ska säkerställa att barn är delaktiga, dels genom att de får rätt information och dels att de får komma till tals.
Det krävs ett skifte inom socialtjänstens arbete och lagstiftaren måste hjälpa till
Det finns en okunskap inom socialtjänsten när det gäller barnets rättigheter. Det är ett systemfel då föräldrarätten och vuxenperspektivet är styrande och att barnrättsperspektivet saknas helt i många utredningar och utformningar av insats eller beslut.
Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
– ekonomiska och sociala trygghet,
– jämlikhet i levnadsvillkor,
– aktiva deltagande i samhällslivet.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
Inte minst behöver barn generellt synliggöras i socialtjänstlagen och inte bara nämnas vid ett enstaka kapitel. När man nämner ordet människor finns en risk att läsaren tänker att det enbart gäller vuxna. För att hjälpa läsaren borde det stå barn och vuxna.
Lagstiftningen är en spegling av vilken syn vi har i vårt samhälle. Just nu är vi inne i en spännande tid i Sverige när det gäller synen på barn, att barn inte är ett bihang till sina föräldrar utan att de har egna rättigheter. Det måste synliggöras och genomsyra hela lagstiftningen. Detta då barn nästan alltid berörs av socialtjänstens beslut, antingen direkt eller indirekt.
Låt barn vara delaktiga på riktigt
Efter att riksdagen hade röstat igenom 2018 att barnkonventionen skulle bli svensk lag, fick utredningen ett tilläggsdirektiv att förtydliga barnrättsperspektivet i utredningen. I tillägget står det att socialtjänstens insatser ska vara tillgängliga och anpassade utifrån barns behov.
Utifrån utredningens uppdrag har UNICEF Sverige höga förhoppningar på att utredaren lägger ett förslag på ett tvång kring att barn ska erbjudas vara delaktiga. Både i form av att barnen får information men också att de ska erbjudas att komma till tals vid olika tillfällen under socialtjänstens utredning eller insats.
Våra ord betydde egentligen inte någonting. Hon kunde ha skrivit pappret utan att vi hade varit där. För det var ändå hennes ord… Om hon bara hade lyssnat lite, lite till så hade det gjort en sådan skillnad.
Barn behöver vara med och definiera vad som är “problemet” och få vara med om att utforma lösningar på stöd. Det är först när vi lyssnar på barn på riktigt och låter dem vara delaktiga som vi kan få en anpassad socialtjänst. Det är endast när vi får en socialtjänst som grundar sig i ett barnrättsligt perspektiv som vi kan få till riktiga förändringar och anpassat stöd.
Socialtjänstlagen är en av de viktigaste lagarna för barn då den är så pass övergripande och ska vara ett skydd för alla medborgare i Sverige. Det är verkligen dags att socialtjänstlagen görs om och blir en lagstiftning utifrån ett rättighetsperspektiv.
Därför måste barnmisshandel bli ett särskilt brott
Varför är inte allt våld mot barn straffbart? Karin Ödquist Drackner, barnrättsjurist på UNICEF Sverige, djupdyker i några av de frågor som uppkommit i samband med lanseringen av UNICEFs nya rapport om våld mot barn i Sverige.
Sverige införde som första land i världen förbud mot barnaga för 40 år sedan. Förbudet innebär att föräldrar inte får utsätta sina barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Förbudet är dock inte någon straffrättslig bestämmelse, utan om våld mot barn ska vara straffbart så måste händelsen stämma överens med de allmänna bestämmelserna så som misshandel, ofredande och olaga hot.
Det medför en del svårigheter utifrån ett barnrättsperspektiv. Lagen inte tar tillräcklig hänsyn till att barnet befinner sig i en särskilt utsatt situation och till barnets beroendeställning i förhållande till föräldern. Att barnet dessutom utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara trygg, är ännu en försvårande omständighet som inte beaktas tillräckligt mycket i lagstiftningen.

Att utreda och lagföra brott som begåtts mot barn medför ibland stora utmaningar. Barn bedöms ofta inte som trovärdiga i sina berättelser då det är lättare att tro på en vuxen som berättar på ett sätt som är mer begripligt. Barn har ibland svårt att förklara vad de varit med om.
Barn uttrycker sig på olika sätt och inte alltid på det sättet som vi vuxna enklast förstår. Berättelsen kan vara osammanhängande vad gäller till exempel tid och rum och hur barn uttrycker smärta. Det krävs mycket av oss vuxna att förstå hur handlingen uppfattas för ett barn.
Varför blir det inte en fällande dom?
- För att brott ska vara styrkt så måste alla rekvisiten (villkor) vara uppfyllda.
- Alla bevis måste vara styrkta och det måste finnas en avsikt (uppsåt) att begå handlingen.
Den vanligaste anledningen till att det inte blir en fällande dom är att det brister i bevisningen eller att gärningen inte är straffbar, det vill säga att rekvisiten (villkoren) inte är uppfyllda eller att uppsåt (avsikt) saknas. Det kan till exempel handla om att en förälder handlat i affekt utan avsikt att skada barnet eller att villkoret på smärta inte kan bevisas.
När det gäller bevis och barn finns det särskilda utmaningar. Ofta händer det att händelsen inte kan styrkas på grund av att förhöret med barnet brister i kvalitet eller att rätten anser att barnets berättelse är påverkad av till exempel en pågående vårdnadstvist.
Det finns alltså både utmaningar i hur en gärning ska bedömas rent straffrättsligt samt processuella frågor kopplade till barns berättelser. Barnet har inte alltid fått möjlighet att komma till tals och att berätta vad hen upplevt utifrån sina förutsättningar och förmåga att uttrycka sig. Barn har ibland svårt att berätta så att det passar in på rekvisiten för en viss straffbestämmelse eller de hårda kraven på rättssystemets tillförlitlighet.
Det krävs en förändring i perspektiv och attityder
Utöver de mer lagtekniska svårigheterna finns det också utmaningar i tillämpningen av lagen i domstolarna. Inom straffrätten lyfts barns särskilda utsatta situation ofta fram som försvårande omständigheter. Trots det ges ibland en förstående attityd mot föräldrar att utöva visst våld mot sina barn.
Straffrätten ska ställa krav på legalitet och rättssäkerhet vilket innebär att domstolarna ska vara objektiva i sina bedömningar och att moraliska och personliga bedömningar inte ska ges betydelse. Synen på barn och föräldrar kan ändå i hög grad påverka den straffrättsliga bedömningen beroende på vems perspektiv rätten väljer att ta.

Om rätten anlägger ett barnperspektiv bedömer de utifrån hur en handling kan uppfattas för ett barn och tar hänsyn till hur barn uttrycker smärta och barns särskilda utsatthet. Ett föräldraperspektiv innebär att föräldrar på olika sätt ursäktas. Det kan till exempel handla om ursäkter om att barnet är särskilt krävande eller föräldern själv är pressad och stressad.
Det krävs därför att rättsväsendet förbättrar sin kunskap om hur barn uttrycker sig och agerar för en mer rättssäker bedömning där barnets vittnesmål inte per automatik väger lättare i bevisvärdering bara för att de är barn.
Barn har rätt att komma till tals i rättsliga processer och var delaktiga utifrån ålder och mognad och utifrån sina förutsättningar. Vi behöver skydda barnet i deltagandet snarare än att skydda dem ifrån att delta.
En ny straffrättslig bestämmelse behövs
UNICEF Sverige anser att det behöver införas en ny straffrättslig bestämmelse, misshandel mot barn, som utgår från barnkonventionens bestämmelser. En bestämmelse, som särreglerar föräldrars och andra omsorgspersoners våld mot barn, stärker barnets rätt att inte utsättas för våld.
Ett av syftena med ett nytt brott är att vara mer förenlig med agaförbudet och barnkonventionens bestämmelser om barns rätt att skyddas från alla former av våld. Brottsbestämmelsen måste också vägas in i barnets rätt till familj samt hur barnet påverkas av straffansvar för en förälder.
Barnets bästa bör således vara vägledande när det gäller påföljder. Stöd och rehabilitering till förövaren och familjen kan i många fall vara ett alternativ. Viktigt är dock att lyfta fram det principiella värdet genom en fällande dom och påvisa vad som är rätt och fel och tydligt visa på barnet som rättighetsbärare.
Alla former av våld mot barn måste bli straffbara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politikerna:
Luckor i lagen när barn misshandlas i hemmet
Luckor i svensk lag gör att barn som utsätts för våld i hemmet har ett bristande skydd. Trots att våldet är olagligt, är det inte alltid straffbart. Föräldrar tillåts att utöva visst våld mot sina barn, visar en ny rapport från UNICEF Sverige.
Rapporten ”Olagligt men inte straffbart” har dels granskat ett antal domar där föräldrar har åtalats för att ha utövat våld mot sina barn, dels undersökt hur det straffrättsliga skyddet ser ut för barn som utsätts för våld i hemmet. Borde inte det förbud mot aga som infördes för 40 år sedan, i kombination med barnkonventionens bestämmelser, ge barn i Sverige ett heltäckande skydd?
Rapporten visar att så inte är fallet. Det finns ett glapp mellan agaförbudet i föräldrabalken och bestämmelserna i brottsbalken. Det innebär att vissa former av barnaga inte räknas som ett brott enligt brottsbalken. Våldet är alltså olagligt men samtidigt inte straffbart.
– Samhället sviker de här barnen eftersom det saknas ett heltäckande rättsligt skydd när de utsätts för misshandel av sina föräldrar. Det här handlar om barn som befinner sig i en särskilt utsatt situation, som har en beroendeställning till föräldern och som utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara barnets trygghet, säger Christina Heilborn, chefsjurist vid UNICEF Sverige.
Luckorna i lagen innebär till exempel att psykiskt våld, som att tvingas bevittna våld i hemmet och att utsättas för hot och trakasserier, inte ses som ett brott mot barnet. När det gäller fysiskt våld måste det anses ha orsakat barnet tillräcklig smärta för att händelsen ska ses som misshandel och vara straffbar.
Några exempel ur rapporten:
Två flickor tvingas bevittna hur deras pappa mördar deras mamma med en bajonett. Han åtalas för olaga hot mot barnen eftersom han närmat sig dem med bajonetten i handen. Hovrätten konstaterar att visserligen har pappan skrämt barnen oerhört när han dödade deras mamma, men anser inte att han haft uppsåt att skrämma dem och därför inte kan dömas för olaga hot mot barnen.
En styvpappa åtalas för ofredande efter att ha tejpat sin tioårige styvsons ansikte med silvertejp. Pojken blev tejpad bakifrån, och tejpen, som täckte hela ansiktet, gjorde att han inte kunde andas eller tala ordentligt. Han berättar att han varit tejpad två – tre minuter och försökt ropa på hjälp. Styvpappan uppger att han tejpat pojken för att visa att han står vid sitt ord.
Tingsrätten anser att pojkens berättelse ska bedömas med försiktighet på grund av hans låga ålder och att han av rädsla kan ha misstagit sig på hur långt förloppet egentligen var. Rätten anser att det ingår i rollen som förälder att sätta gränser, och styvpappan frias.
Rapporten pekar på att bedömningarna i domstolarna ofta görs utifrån ett föräldraperspektiv, där föräldern på olika sätt ursäktas med att det rörde sig om en stressad situation eller ett krävande barn. Granskningen av domarna visar att även i de fall där föräldern döms för misshandel, lyfter domstolarna i många fall fram ursäkter för föräldrarnas agerande, vilket leder till mildare straff:
En mamma åtalas för misshandel sedan hon i uppfostringssyfte slagit sin nioårige son med en stekspade av trä vilket orsakat smärta, rodnad och ett blåmärke. Högsta domstolen säger i sin vägledande dom att visserligen är det inte tillåtet att använda aga som uppfostringsmetod, men anser ändå att misshandeln ska betecknas som ringa. HD förklarar även mammans beteende med att hon ”tog till våld i en för henne pressad situation, när hon var sjuk och oroad för sin fortsatta anställning”.
Föräldrar kan med andra ord i vissa fall frias från misshandel, eller få ett mildare straff, trots att de har erkänt att de slagit sina barn. Rapporten lyfter fram att bristerna i lagstiftningen öppnar upp för godtyckliga bedömningar i domstolarna. Vissa domstolar försöker tillämpa den lagstiftning som finns för att barns rättigheter ska tas tillvara, medan andra intar en förlåtande och överslätande attityd gentemot föräldrar.
– Brister i lagstiftningen tillsammans med en godtycklighet i domstolarna leder till att föräldrar i praktiken tillåts utöva visst våld mot barn, säger Christina Heilborn.
– Det här visar att det behövs en ändring i lagen som gör att alla former av våld mot barn blir straffbara.
Trots det rådande förbudet mot barnaga är det fortfarande många barn som utsätts för våld i hemmet i Sverige. Enligt den senaste nationella kartläggningen uppger inte mindre än 36 procent av barnen att de har utsatts för någon form av misshandel av sina föräldrar under sin uppväxt.
UNICEF Sverige anser att alla former av våld mot barn ska förbjudas och vara straffbara enligt lag. Så är det inte idag, trots att det är tydliggjort i barnkonventionen. Barns rättsliga ställning behöver stärkas och barn måste få upprättelse när deras rättigheter kränks.
UNICEF Sverige kräver:
- Att det införs en särskild bestämmelse i brottsbalken om misshandel mot barn.
- Att våld mot barn i svensk lag överensstämmer med barnkonventionens bestämmelser och därmed även innefattar alla former av psykiskt våld.
- Att barn som utsätts för våld i hemmet får tillgång till socialt stöd och skydd samt till ett anpassat stöd i rättsprocessen.
Alla former av våld mot barn måste bli straffbara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politikerna.
Regeringens förslag att förlänga tillfällig lag för asylsökande är omotiverat
Den tillfälliga lag för asylsökande som togs fram efter hösten 2015 går ut i sommar. Regeringen vill nu förlänga lagen utan att ha genomfört någon utvärdering eller analys av dess konsekvenser, skriver Karin Ödquist Drackner, barnrättsjurist på UNICEF Sverige.
Barn är en av de grupper som drabbats allra hårdast av lagen och vi ser inte att det är motiverat att förlänga den. Det finns starka anledningar att ifrågasätta beslutet utifrån barnkonventionen och dess bestämmelser.
Barn drabbas oproportionerligt hårt
Idag skickar vi in vårt remissvar till regeringens förslag på förlängning av den tillfälliga utlänningslagen. Vi tar avstånd från förslaget att förlänga lagen. Det saknas en ordentlig utvärdering och analys av lagens effekter, och den översyn som skulle genomföras vad gäller lagens inverkan på barns rättigheter har inte genomförts.
Barn har visat sig drabbats oproportionerligt hårt av den tillfälliga lagen. Vi anser att det inte finns skäl för att fortsätta göra inskränkningar på barns rättigheter, särskilt då situationen ser annorlunda ut i Sverige idag vad gäller antalet asylsökande som kommer hit.
Vad säger lagförslaget?
Lagen ska förlängas i ytterligare två år, och tillfälliga uppehållstillstånd är fortsatt huvudregel. Vi beklagar att tillfälliga uppehållstillstånd fortsatt beviljas som utgångspunkt. Det avrådde vi från redan i vårt tidigare remissvar till lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige.
FN:s barnrättskommitté har uttryckligen påtalat att stater ska sträva efter hållbara och långsiktiga lösningar för barn som är på flykt och söker en fristad. Att ha asylskäl men ändå inte ges en permanent fristad som barn är inte förenligt med den rekommendationen.
Några få positiva ändringar, men det räcker inte
Vi välkomnar framförallt förslaget om att utöka rätten till familjeåterförening. Det är något som vi sedan lagen infördes påtalat att det strider mot barnkonventionen och behöver åtgärdas.
Vi ser dock allvarligt på att regeringen inte föreslår att återinföra bestämmelsen om uppehållstillstånd för särskilt ömmande omständigheter för barn. Det är visserligen en undantagsbestämmelse, men den är avgörande för de svårt utsatta barn som den berör.
Vi ser positivt på förslaget att statslösa barn i Sverige ges permanent uppehållstillstånd, men ser att det är fler grupper av barn som behöver en permanent fristad. Så kallade devitaliserade barn (barn med uppgivenhetssyndrom) är en mycket utsatt grupp. Tidigare beviljades de skydd av humanitära skäl men inte på samma sätt idag, trots att det visats sig vara det enda sättet att få barnen att tillfriskna. Det är mycket allvarligt ur ett barnrättsperspektiv.
Vi efterfrågar en permanent human asylrättslagstiftning
Rent principiellt anser vi att regeringen bör driva fram en permanent human asylrättslagstiftning snarare än att stifta fler tillfälliga lagar.
Regeringen har tillsatt en parlamentarisk kommitté som ska ge förslag på hur vår framtida migrationspolitik ska utformas. Vi ser fram emot att följa det arbetet och hoppas att det blir ett genomarbetat förslag, som föregås av en ordentlig utvärdering och väl underbyggd analys utifrån ett barnrättsperspektiv.
Regeringen behöver särskilt förhålla sig till det faktum att barnkonventionen ska bli svensk lag nästa år med alla åtaganden som det innebär.