Gå till innehållet
Laddar…

Alla ska kunna tvätta händerna med tvål och vatten

Idag är det den internationella handtvättar­dagen, en årlig dag för att uppmärk­samma vikten av god hand­hygien. Att tvätta händerna är ett av huvud­budskapen för att förhindra smitt­spridning av covid-19. Men miljarder människor kan inte följa rådet, helt enkelt för att de saknar vatten och tvål.

Rena händer räddar liv.

Det här är ett utdrag ur en debattartikel skriven i samarbete med WaterAid. Texten finns att läsa i sin helhet hos OmVärlden.

Att tvätta händerna med tvål och rent vatten är det första skyddet mot att smittas av covid-19, och för att minska smitt­spridning och förhindra att barn dör av sjuk­domar som kunnat förhindras. 

I många länder kan man inte tvätta sina händer. Tre miljarder saknar till­gång till rent vatten och tvål i sina hem. Till och med på platser där behovet av god hand­hygien är som störst, saknas detta i stor utsträckning.

Globalt saknar nästan hälften av världens vård­inrätt­ningar, och nästan hälften av skolorna, till­gång till hand­hygien genom tvål och vatten. I många tät­befolkade sam­hällen delar många hushåll på ett fåtal vatten­källor och toa­letter, vilket gör råden om såväl hand­hygien som social distansering omöjliga att efterleva.

God hygien är en förut­sättning för att ett flertal andra insatser ska vara effektiva och håll­bara. Därför ska det inte vara ett val mellan antingen hygien eller andra åtgärder, utan hygien måste tvärtom finnas med som en röd tråd i alla insatser som främjar människors hälsa.

Trots de stora hälsomässiga och ekonomiska vinsterna med förbättrad hygien har regeringar, myndigheter och internationella bidragsgivare under lång tid försummat satsningar på rent vatten och tvål.

Tidigare i år under­tecknade den svenska regeringen ett upprop tillsammans med drygt 60 världs­­ledare med upp­maningen att vatten, sanitet och hygien måste priori­teras i insatser för att bekämpa sprid­ningen av covid-19. Uppropets viktigaste åtaganden är att mobili­sera finansiering samt att se till att alla akuta insatser måste ha lång­siktiga lösningar i åtanke.

Även Sida har pekat ut vatten, sanitet och hygien som prioriterat i sina åtgärder i kampen mot pandemin. Detta är mycket viktiga och strategiskt kloka steg åt rätt håll.

Att miljoner människor inte kan tvätta sina händer är ett resultat av bristande politiska prioriteringar. Men det positiva med detta är att det därför går att lösa – just genom politiska beslut.

Vi ser att satsningar på hygien riskerar att hamna mellan de politiska stolarna och därmed utebli. För att det inte ska ske, behöver regeringen och Sida säkerställa att hygien verkligen prioriteras långsiktigt. Konkret handlar det om Sveriges internationella strategier och insatser för hållbar utveckling som går direkt till enskilda länder eller via FN. 

Vi vet att rena händer räddar liv. Men det räcker inte att veta. Corona­­pandemin visar att globala hot påverkar oss alla och våra barns framtid. I slut­­­änden är vårt globala skyddsnät mot pandemier inte starkare än den svagaste länken.

Att se till att alla i hela världen kan tvätta sina händer är därför en fråga som vi i Sverige i allra högsta grad måste bry oss om. 

Cecilia Chatterjee-Martinsen
Generalsekreterare WaterAid Sverige

Pernilla Baralt
Generalsekreterare UNICEF Sverige

Läs debattartikeln i sin helhet hos OmVärlden.

Framtidens migrations­politik – vilka rättig­heter får barn på flykt?

Den tillfälliga utlänningslag som togs fram efter hösten 2015 går ut sommaren 2021. För att ersätta den tidigare lagen tillsattes en kommitté med uppdrag att ta fram en ny migrations­politik. Nu har förslaget presen­terats och det tar inte till­räcklig hänsyn till barn­konven­tionen, skriver Mohima Mumin, barnrätts­jurist på UNICEF Sverige.

Migrations­kommittén presen­terade sitt förslag den 15 september. Redan innan förslagen lämnades över har vi följt debatten i media, med stor oro för att vill­koren för asyl­sökande barn skulle komma att försämras. Det kan starkt ifråga­sättas om förslagen tar hänsyn till barn­konven­tionen i till­räckligt stor utsträckning. 

En liten pojke blir buren längs tågspåret i Idomeni, Grekland. Här på gränsen mellan Makedonien och Grekland hamnade tusentals barn på flykt under flyktingkrisen i Europa 2015, i väntan på en osäker framtid. Foto: © UNICEF/Georgiev

Förslaget till Sveriges nya migrationspolitik tar inte tillräcklig hänsyn till barnkonventionen.

Förslag från migrations­­kommittén som särskilt berör barn

  • Tillfälliga uppehålls­till­stånd ska även i fort­sätt­ningen vara huvud­regeln för barn som beviljas skydd. Flyktingar får uppe­hålls­till­stånd i tre år, som vid en ny ansökan kan för­längas med ytter­ligare två år. Alternativt skydds­behövande får 13 månader, som vid en ny ansökan kan för­längas med ytter­ligare två år. Inga undan­tag ges. 
  • Försörjnings­krav (det vill säga krav på att den förälder som fått uppe­hålls­till­stånd ska kunna försörja make/maka och barn som den vill åter­förenas med) ska inte gälla för barn som är bosatta i Sverige och vars föräldrar ansöker om uppe­hålls­till­stånd här. Detsamma gäller barn som är födda i Sverige och ansöker om uppe­hålls­till­stånd för att en förälder redan har beviljats detta, och föräldern bor till­sammans med det sökande barnet i Sverige. 
  • Undantag från försörj­nings­krav föreslås även för barn som antingen är kvar själva i ursprungs­landet, eller till­sammans med en förälder, och som ansöker om att få komma till Sverige för att åter­förenas med den andra föräldern. Detta om ansökan görs inom tre månader från det att föräldern som bor i Sverige har fått beslut om uppe­hålls­till­stånd.
  • Barn som har en förälder som har fått uppe­hålls­till­stånd, eller som har en förälder som är gift eller sambo med någon som har uppe­hålls­till­stånd, ska också beviljas detta. Undantag gäller för barn där minst en förälder är under 21 år. Sverige kan vägra att ge dessa barn uppe­hålls­till­stånd så länge som föräldern inte har fyllt 21 år. 
  • Uppe­hålls­till­stånd på grund av humani­tära skäl som synner­ligen ömmande om­ständig­heter* åter­införs, och före­slås nu också gälla för barn, men med ett lägre krav än för vuxna. Det innebär att även om om­ständig­heterna inte har samma allvar och tyngd som krävs för att en vuxen person ska beviljas uppe­hålls­till­stånd, så ska ett barn beviljas det. Till­ståndet ska vara begränsat till 13 månader och om ett nytt beviljas ska det vara i två år.

*Fakta

I den tidigare utlännings­lagen kunde vuxna beviljas uppe­hålls­till­stånd vid synner­ligen ömmande om­ständig­heter och barn vid sär­skilt ömmande om­ständig­heter. Dessa togs bort i sam­band med den till­fälliga lagen. Synner­ligen ömmande omständig­heter före­slås nu också gälla för barn, men med ett lägre krav än för vuxna.

För UNICEF är det mycket oroande att många av bestäm­mel­serna i den till­fälliga lagen nu före­slås bli perma­nenta. Kontinuitet är viktigt för barns uppväxt och en osäker och utsatt situa­tion, som till­fälliga uppe­hålls­till­stånd skapar, påverkar barns väl­mående nega­tivt.

Kommittén konstaterar själva att de förslag som presen­terats kommer att få nega­tiva konse­kvenser för barn. Därför är det för­vånande och beklag­ligt att de i sitt arbete inte har tagit större hänsyn till barnets bästa och före­slagit undan­tag för att väga upp för detta.

Låt oss djup­dyka i för­slagen och konse­kven­serna de får för barn:

Tillfälliga uppe­hålls­till­stånd – är det verk­ligen barnets bästa?

Kommittén före­slår att till­fälliga uppe­hålls­till­stånd även i fort­sätt­ningen ska vara huvud­regeln för barn. Det inne­bär en otrygg­het som påverkar barn och deras hälsa nega­tivt. Det kan också påverka barnets möjlig­heter att utbilda sig och ut­vecklas.

Barnkonventionen rekommen­derar håll­bara och lång­sik­tiga lös­ningar för barn, inte till­fälliga och oförut­säg­bara, något som ett till­fälligt uppe­hålls­till­stånd är. Vi ställer oss därför kritiska till att kommittén över­huvud­taget inte före­slår några undan­tag till barn som ger perma­nent uppe­hålls­till­stånd, inte ens för de mest utsatta eller sjuka. 

Vi ser heller inte några god­tag­bara skäl till varför barnets skydds­status skulle moti­vera olika längd på uppe­hålls­till­ståndet. 

28 miljoner barn befinner sig just nu på flykt runt om i världen. Foto: © UNICEF/Georgiev

34 miljoner barn befinner sig just nu på flykt runt om i världen.

Synnerligen ömmande om­ständig­heter är inte ett till­räck­ligt starkt skydd

Vi ser positivt på att kommittén före­slår att uppe­hålls­till­stånd på humani­tära grunder, med synner­ligen ömmande om­ständig­heter, åter­införs i den nya lagen. För barn innebär det att de får en möjlig­het att bevil­jas till­fälligt uppe­hålls­till­stånd, även om de om­ständig­heter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att vuxna ska få till­stånd. 

Dock är det oro­väckande att även denna grupp av barn som huvud­regel får ett till­fälligt uppe­hålls­till­stånd, något som ger barn ett betyd­ligt sämre och svagare skydd än det som finns i tidi­gare utlännings­lagen.

Eftersom barnkonventionen är lag bör skyddet för barn stärkas, inte försämras, vilket det här förslaget innebär. 

Vi saknar undan­tag för barn som efter en indi­vidu­ell prövning kan få perma­nent uppe­hålls­till­stånd direkt, på grund av till exempel bestående hälso­till­stånd eller andra sär­skilda skäl.

Rätt till familje­åter­förening – inte för alla barn? 

Vi ser positivt på att det inte finns något för­sörj­nings­krav för barn, när barnet bor i Sverige och ansöker om att föräld­rar ska ansluta sig till barnet här. Det­samma gäller barn som föds i Sverige och bor till­sammans med en förälder. Däremot ser vi med djup oro på de andra för­slagen som presen­terats. 

Det är inte försvar­bart att kommittén före­slår att barn som har minst en förälder som är under 21 år inte har rätt till uppe­hålls­till­stånd förrän föräldern eller föräld­rarna har fyllt 21 år. Alla barn omfattas av barn­kon­ven­tionen och har rätt att förenas med sina föräldrar, oberoende av föräld­rarnas ålder och deras för­sörj­nings­förmåga. Konse­kvensen av det här för­slaget blir att barn under lång tid kan tvingas vara ifrån en förälder. 

Att kommittén gör skillnad på barn genom att anse att vissa barn har rätt att återförenas med sina föräldrar medan andra inte har det, baserat på en godtycklig åldersgräns, är inte acceptabelt. 

Det är också olyckligt att för­sörj­nings­kravet inte lättas upp för att under­lätta för barn att kunna åter­förenas med sina föräldrar. För­slaget riskerar istället att i många fall bli ett hinder då det är orimligt och svårt att uppnå. 

Om förslagen som presen­terats går igenom ser vi ökad risk att barn dis­krimi­neras och att det görs skillnad på barn. Det är inte för­enligt med prin­cipen om icke-dis­krimi­nering i barn­konven­tionen. 

Den fortsatta vägen framåt

Förslaget ligger nu hos rege­ringen och hur pro­cessen fort­skrider är inte helt tydligt presen­terat. Detta då det råder stor politisk oenig­het både inom rege­ringen och bland övriga riks­dags­partier. Oavsett fort­satt process vill vi trycka på vikten av barn­konse­kvens­ana­lyser kring hur barns rättig­heter beaktas och bedöms i lag­för­slagen. 

Ett minimum är att beakta följande krav: 

  • Permanent uppe­hålls­till­stånd till barn som bedöms ha skydds­skäl. Om till­fälliga uppe­hålls­till­stånd ändå ska vara huvud­regeln ska de också vara längre än vad som före­slås idag. 
  • Rätt till familje­åter­förening med mer rimliga och rea­lis­tiska för­sörj­nings­krav.   
  • Hänsyn till barnets bästa och barn­konse­kvens­analys med en indi­vidu­ell prövning i varje enskilt fall.

Gängen lyckas där sam­hället sviker

Under senare tid har den eskalerande gäng­krimi­nali­teten upp­märk­sammats stort i media. I många fall är barn både förövare och brotts­offer. En djupt tragisk utveck­ling, inte minst för ett land med både resurser och för­ut­sätt­ningar att stävja den. Idag äger en sär­skild debatt rum i riks­dagen på temat, och mot den bak­grunden vill UNICEF Sverige ge några konkreta förslag.

Foto: © Frank Aschberg

Det är hög tid att konkreta och riktade insatser sätts in för att vända den utveckling vi ser. Alla barn som växer upp i Sverige ska kunna ha en tro på fram­tiden, till­gång till utbild­ning av god kvalitet, en menings­full fritid och förut­sätt­ningar att vara del­aktiga och bli lyss­nade på.

För de barn som hamnat i ett krimi­nellt bete­ende måste det finnas tydliga alter­nativ och stöd för att bryta en krimi­nell livs­stil. Det krävs både före­byggande åtgärder och insatser här och nu.

Skolan är den viktigaste skydds­faktorn för ett barn

Vi kan inte accep­tera att en hög andel barn i våra utsatta områden inte klarar gymnasie­behörighet. Stöd­insatser från tidiga år är nöd­vändigt för att bryta utveck­lingen. Vi välkomnar de budget­sats­ningar på barn och unga som med­delats i och med höst­bud­geten, särskilt de förslag som handlar om att stärka utbil­dning för barn i utsatta situa­tioner. Det är dags att vi tar ett brett grepp för att ge alla barn en utbil­dning av god kvalitet.

Att många barn inte klarar sin skol­gång är inte ett ansvar som i första hand kan läggas på det enskilda barnet. Det är ett samhälls­ansvar som måste tas, för att för­hindra att fler barn hamnar i krimi­nali­tet och utan­för­skap. 

Utöver att vara en tragedi för de berörda barnen, vet vi att utan­för­skapet också är den perfekta rekry­terings­basen för gängen.

Jag är bara 15 år, men ibland känns det som att det redan är kört.

Pojke, 15 år

Socialtjänstens befogen­heter innebär ett glapp

En annan mycket viktig fråga är social­tjänstens befogen­heter gällande de barn som dragits in i krimi­nali­tet. Med nuvarande lag­stift­ning bygger social­tjänstens insatser i hög utsträck­ning på fri­vil­lig­het, vilket i sig är bra. Men det finns till­fällen när glappet mellan fri­vil­lig­het och tvång blir allt­för stort. 

När barn eller deras vårdnads­havare säger nej till insatser från social­tjänsten, kan följden bli att barnet ris­kerar att dras djupare in i krimi­nali­tet – utan att sam­hället har befog­en­het att ingripa. 

Det är först när situa­tionen blir så all­varlig att den unge måste tvångs­om­händer­tas som sam­hället kan ingripa och då kan det vara för sent. Det är djupt olyck­ligt för den enskilde såväl som för sam­hället i stort. 

Vad säger barnkonventionen?

I debatten om barn som begår brott och som befinner sig i gäng­krimi­nali­tet har fråge­tecken lyfts kring vad barn­konven­tionen egentligen säger om barn som är förövare. Om barn­konven­tionen som lag kan utgöra ett hinder för polisen i deras arbete att utreda brott, eller inne­bära svårig­heter i situa­tioner där barn blir frihets­berövade. Här behövs ett förtyd­ligande:

Enligt barn­­kon­­ven­tionen har barn rätt att skyddas från utan­för­skap och krimi­nali­tet. Kon­ven­tionen uttrycker också tydligt att barn har sär­skilda rättig­heter och inte ska behand­las som vuxna. Det gäller även barn som begår brott, och i en even­tuell efter­följande rätts­process. 

Däremot säger inte barn­kon­ven­tionen att barn ska kunna begå brott utan att mötas av på­följder. Den utgör heller inget hinder för att för­höra barn eller på annat sätt hindra polisen från att utreda brott. Snarare tvärtom. 

Barnkonventionen bör i dessa fall användas som väg­ledning och stöd i hur man ska hantera ärenden med barn på ett barn­an­passat sätt och utifrån all­männa rätts­säker­hets­prin­ciper.

Barnrättsperspektivet måste stå i fokus

För att stävja gäng­krimi­nali­teten anser vi att alla insatser och åt­gärder som riktas mot barn ska ta avstamp i ett barn­rätts­per­spek­tiv och att barn ska göras del­aktiga i beslut som rör dem. Föl­jande insatser är exempel på detta:

  • Socialtjänst, skola, förskola, barn­hälso­vård, rätts­vårdande myndig­heter och civil­samhälle måste ges till­räckliga resurser och faktiska möjlig­heter att samverka för att kunna arbeta effektivt med före­byggande åtgärder och aktivt stöd till de barn som lämnar kriminali­teten.
  • Inför ett “mellantvång” i svensk lagstiftning, för att minska glappet mellan frivillig­het och tvång inom social­tjänstens arbete. Skydds­åtgärder för barn måste kunna sättas in även om föräldrar säger nej.
  • Inför tidiga insatser i skolan såsom läxhjälp på skoltid, redan från förskoleklass.

Sverige brister när det gäller barns psykiska hälsa

Sverige hamnar långt ner på listan när det gäller barns psykiska väl­befin­nande. Det visar en ny rapport från UNICEF, som jämför barns situation i världens rika länder.

Studien visar att världens rikaste länder har resurserna, men väljer att inte satsa tillräckligt mycket på barnen.

Rapporten Worlds of Influence – Understanding what shapes child well being in rich countries har undersökt hur barn har det i världens rika länder inom EU och OECD. Länderna har rankats utifrån barnens psykiska och fysiska hälsa samt skol­kunskaper och sociala färdig­heter. 

Barns psykiska väl­befinnande har mätts utifrån hur till­freds­ställda barn uppger att de är med livet, samt utifrån själv­mords­statistik. Sverige hamnar här på 22:a plats av 38 jäm­förda länder.

Sverige har en uttalad målsättning att vara det bästa landet för barn att växa upp i, men gör inte tillräckligt för att fånga upp de barn som mår dåligt.

Pernilla Baralt, generalsekreterare UNICEF Sverige

– Placeringen är en indikation på att Sverige är på väg åt fel håll, och inte har gjort till­räckligt för att fånga upp de barn som mår dåligt. Sverige har ju en uttalad mål­sätt­ning att vara det bästa landet för barn att växa upp i och då krävs det tyd­ligare åtgärder och priori­teringar, säger Pernilla Baralt, general­sekreterare för UNICEF Sverige.

Rapporten listar de bästa och sämsta länderna för ett barn att växa upp i. En rad olika områden har under­sökts, som till exempel barns kunskaper, över­vikt, barna­dödlig­het och delaktig­het. När resul­taten från alla områden slås samman till en över­gripande jäm­förelse hamnar Sverige på en tionde­plats. Nederländerna, Danmark och Norge rankas som de bästa länderna, medan USA, Bulgarien och Chile hör till de sämsta länderna för barn.

När det gäller fysisk hälsa får Sverige en femte­plats, medan skol­kunskaper och sociala färdig­heter ger en 14:e placering av 38 länder.

Den här studien visar att världens rikaste länder har resurserna, men ändå väljer att inte satsa tillräckligt mycket på barnen.

Pernilla Baralt, generalsekreterare UNICEF Sverige

Det är inte ekonomiska förut­sättningar som avgör

Rapporten pekar på att det inte är ett lands ekonomiska förut­sätt­ningar som nöd­vändigt­vis avgör var det hamnar på listan. Till exempel rankas Slovenien högre än Sverige, medan Litauen presterar bättre än USA.

Rapporten rankar även länderna utifrån de sociala väl­färds­system som finns på plats för att främja barns välmående, till exempel föräldra­försäkring. Här ligger Norge, Island och Finland i topp, medan Sverige kommer på en sjätte plats.

De rika länder som ingår i studien visar inte upp goda resultat när det gäller barns möjlig­heter till del­aktig­het och att komma till tals. Mellan 40 och 60 procent av alla till­frågade barn uppger till exempel att de inte är del­aktiga i beslut som fattas i skolan. Enligt rapporten är det även ett problem att statistiken om barns del­aktig­het är brist­fällig och inget som priori­teras av länderna.

– Det är djupt olyckligt att inte barns röster och åsikter finns med när beslut fattas. För att veta vilka insatser som behövs måste vi ge barn möjlighet att komma till tals. Om vi inte pratar med barn och frågar hur de mår, så är risken stor att vi sätter in fel insatser och inte möter deras behov, säger Pernilla Baralt.

För att förbättra barns psykiska hälsa kräver UNICEF Sverige: 

  • Metoder måste upp­rättas för att barn ska få inflytande och del­aktig­het i beslut som rör dem. På så sätt ökar kunskapen om hur barn faktiskt mår och vilka insatser de behöver.
  • För­stärkta insatser för en mer jäm­lik skola. Skolan är en av de viktigaste skydds­faktorerna mot psykisk ohälsa, och måste därför prioriteras. 
  • Riktade åtgärder till gruppen barn som är utanför arbets­marknaden och som inte går i skolan. Denna grupp har ökat i Sverige, och löper stor risk att hamna i utanförskap.

Läs hela rapporten här.

FN:s barnrätts­kommitté ställer krav på Sverige

Processen med att granska Sveriges åtaganden enligt barn­konven­tionen har nu kommit igång. Under sommaren har FN:s barn­rätts­kommitté offentlig­gjort sin lista på frågor till den svenska rege­ringen kring hur Sverige lever upp till barn­konven­tionen.

Det är ett stort antal frågor som ska besvaras inom många olika teman. UNICEF Sverige skickade till­sammans med 19 andra barn­rätts­orga­nisa­tioner tidigare i våras in förslag till kommittén på de mest brännande frågorna som vi anser att Sveriges regering ska ställas till svars för.

Vi ser nu med glädje att många av våra förslag på frågor har beaktats och finns med på den lista som nu offentlig­gjorts.

Bekämpa ojämlikhet och sätt barnets bästa i främsta rummet

Frågan kring hur Sverige ska bekämpa ojäm­lik­heten mellan barn, och regionala skill­nader, är ett tema som åter­kommer inom många olika områden. Också hur Sverige tillämpar prin­cipen om barnets bästa och möjlig­heter för barn att komma till tals i frågor som berör dem.

Kommittén vill bland annat få svar på hur Sverige ska stärka barns rätt och möjlig­het att komma till tals både i migrations­processen, klimat­frågan och vid vårdnad, boende och umgänge.

Man vill även att rege­ringen ska redo­göra för hur man säker­ställer att prin­cipen om barnets bästa får större genom­slag i beslut som rör barn, genom att den ska väga tungt och komma i främsta rummet, snarare än vara en princip av många.

UNICEF Sverige fortsätter det viktiga arbetet med att se till att barnkonventionen tillämpas i praktiken, så att alla barn får sina rättigheter respekterade och tillgodosedda. Foto: © Petra Kyllerman

Vilken effekt får barnkonventionen som lag?

En viktig aktuell fråga som kommittén tar upp är vilken effekt barn­konven­tionen som lag har fått i den praktiska tillämp­ningen. De vill att Sverige speci­fikt ska redo­göra för hur det säker­ställs att barn­konven­tionen får företräde framför annan lag­stift­ning vid en eventuell norm­konflikt. Detta är en fråga som vi särskilt har påtalat som brist­fällig när beslutet kom om att göra barn­konven­tionen till lag.

En annan intressant fråga som UNICEF har påtalat under en lång tid är bristen på en nationell klago­mekanism för barn, som kan användas när barn­konven­tionen inte efter­levs. Kommittén har i sin lista specifikt frågat hur arbetet fort­skrider med att ge Barn­ombuds­mannen eller annan lämplig aktör mandat att ta emot, utreda och behandla klago­mål från barn.

De tar även upp brister för barn i olika utsatta situationer när det gäller att få upp­rättelse och göra sin röst hörd, och efter­frågar någon form av klagomåls­förfarande för dem.

Bekämpa psykisk ohälsa och diskriminering

Några exempel på tematiska områden som kommittén vill veta mer om, som vi orga­nisa­tioner också påtalat, är åtgärder för att bekämpa den psykiska ohälsan bland barn och unga, inklusive själv­mord. Sveriges arbete mot hat­brott, rasism och diskrimi­nering av barn från utsatta grupper – såsom placerade barn, barn i migrations­processen, barn med funktions­nedsättning, minoritets­grupper och HBTQ – tas också upp.

Vad gäller barn med funktions­ned­sättning så efter­frågar man särskilt svar kring deras rätt till lik­värdig utbild­ning, personlig assistans och andra nöd­vändiga stöd­insatser.

Aktiva åtgärder för att skydda barn från våld och sexuella över­grepp (inklusive online) tas också upp, samt efter­frågan på en hel­täckande hand­lings­plan på området. Kommittén efter­frågar också att vålds­begreppet bör utvidgas till att omfatta psykiskt våld, inklusive för­summelse och bevitt­nande av våld, något vi länge tryckt på i vår kampanj för att stoppa våld mot barn.

Mer statistik efterfrågas kring barns levnadsvillkor

Kommittén vill också att Sverige besvarar frågor kring situa­tionen för de barn som lever i socio­ekonomisk utsatt­het, och specifikt hur man arbetar mot vräk­ningar och otrygga till­fälliga boenden. Arbetet mot skol­segrega­tionen och ojäm­lik­heten i skolan är en annan aktuell fråga som kommittén vill få svar på.

Slutligen efter­frågar kommittén både hur barns rättig­heter integreras i offent­liga budgetar och efter­frågar mycket statistik kring barns levnads­villkor. Detta för att främja en effektiv upp­följ­ning för efter­levnaden av barns rättig­heter i Sverige.

Regeringen ska lämna in sina svar senast den 30 juni 2021. UNICEF och övriga orga­nisa­tioner som arbetat aktivt med gransknings­processen kommer att följa rege­ringens arbete. Vi kommer även att lämna in en så kallad alternativ­rapport där vi själva kommer att svara på frågorna utifrån vår verk­sam­het och våra erfaren­heter av barn­konven­tionens tillämpning i praktiken. 

Vi kommer också att invol­vera och arbeta till­sammans med olika grupper av barn i Sverige för att få med deras röster och deras aktiva med­verkan i processen, som ju i allra högsta grad berör dem.

Läs hela listan från FN:s barnrätts­kommitté.

Vår samlade lista med förslag på frågor från UNICEF och 19 andra barnrätts­orga­nisa­tioner.

Stärkt barn­rätts­pers­pektiv ett måste inom Fram­tidens social­tjänst

2017 beslutade regeringen att göra en översyn av social­tjänst­lagen. UNICEF Sverige har suttit med i referens­gruppen och i augusti ska utred­ningen äntligen vara klar. Barn­rätts­pers­pek­tivet måste stärkas – det är ett system­fel då vuxen­pers­pek­tivet är styrande, skriver Shanti Ingeström, barn­rätts­råd­givare på UNICEF Sverige.

Foto: © Frank Aschberg

Den 6 april 2017 beslutade regeringen att en särskild utredare, Margareta Winberg, skulle göra en översyn av socialtjänstlagen och vissa av socialtjänstens uppgifter. UNICEFs huvudbudskap till utredningen är att maktförhållandet mellan föräldrar och barn måste jämnas ut och att barn ska ses som rättighetsbärare med egna rättigheter. 

Vi har lyft att vi anser att barn ska ha rätt till enskilda samtal och att man ska säkerställa att barn är delaktiga, dels genom att de får rätt information och dels att de får komma till tals.

Det krävs ett skifte inom social­tjänstens arbete och lag­stiftaren måste hjälpa till

Det finns en okunskap inom socialtjänsten när det gäller barnets rättigheter. Det är ett systemfel då föräldrarätten och vuxenperspektivet är styrande och att barnrättsperspektivet saknas helt i många utredningar och utformningar av insats eller beslut.

Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
– ekonomiska och sociala trygghet,
– jämlikhet i levnadsvillkor,
– aktiva deltagande i samhällslivet.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Ur Socialtjänstlagen (2001:453)

Inte minst behöver barn generellt synliggöras i socialtjänstlagen och inte bara nämnas vid ett enstaka kapitel. När man nämner ordet människor finns en risk att läsaren tänker att det enbart gäller vuxna. För att hjälpa läsaren borde det stå barn och vuxna. 

Lagstiftningen är en spegling av vilken syn vi har i vårt samhälle. Just nu är vi inne i en spännande tid i Sverige när det gäller synen på barn, att barn inte är ett bihang till sina föräldrar utan att de har egna rättigheter. Det måste synliggöras och genomsyra hela lagstiftningen. Detta då barn nästan alltid berörs av socialtjänstens beslut, antingen direkt eller indirekt.

Låt barn vara delaktiga på riktigt

Efter att riksdagen hade röstat igenom 2018 att barnkonventionen skulle bli svensk lag, fick utredningen ett tilläggsdirektiv att förtydliga barnrättsperspektivet i utredningen. I tillägget står det att socialtjänstens insatser ska vara tillgängliga och anpassade utifrån barns behov. 

Utifrån utredningens uppdrag har UNICEF Sverige höga förhoppningar på att utredaren lägger ett förslag på ett tvång kring att barn ska erbjudas vara delaktiga. Både i form av att barnen får information men också att de ska erbjudas att komma till tals vid olika tillfällen under socialtjänstens utredning eller insats.

Våra ord betydde egentligen inte någonting. Hon kunde ha skrivit pappret utan att vi hade varit där. För det var ändå hennes ord… Om hon bara hade lyssnat lite, lite till så hade det gjort en sådan skillnad.

Barn behöver vara med och definiera vad som är “problemet” och få vara med om att utforma lösningar på stöd. Det är först när vi lyssnar på barn på riktigt och låter dem vara delaktiga som vi kan få en anpassad socialtjänst. Det är endast när vi får en socialtjänst som grundar sig i ett barnrättsligt perspektiv som vi kan få till riktiga förändringar och anpassat stöd. 

Socialtjänstlagen är en av de viktigaste lagarna för barn då den är så pass övergripande och ska vara ett skydd för alla medborgare i Sverige. Det är verkligen dags att socialtjänstlagen görs om och blir en lagstiftning utifrån ett rättighetsperspektiv. 

Därför måste barn­miss­handel bli ett särskilt brott

Varför är inte allt våld mot barn straff­bart? Karin Ödquist Drackner, barn­rätts­jurist på UNICEF Sverige, djup­dyker i några av de frågor som upp­kommit i sam­band med lan­se­ringen av UNICEFs nya rapport om våld mot barn i Sverige.

Sverige införde som första land i världen förbud mot barnaga för 40 år sedan. Förbudet innebär att föräldrar inte får utsätta sina barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.  Förbudet är dock inte någon straffrättslig bestämmelse, utan om våld mot barn ska vara straffbart så måste händelsen stämma överens med de allmänna bestämmelserna så som misshandel, ofredande och olaga hot.

Det medför en del svårig­heter utifrån ett barn­rätts­per­spektiv. Lagen inte tar till­räcklig hänsyn till att barnet befinner sig i en särskilt utsatt situa­tion och till barnets beroende­ställ­ning i för­hållande till för­äldern. Att barnet dess­utom utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara trygg, är ännu en för­svårande omständig­het som inte beaktas till­räck­ligt mycket i lag­stift­ningen.

Foto: © Frank Aschberg

Att utreda och lag­föra brott som begåtts mot barn medför ibland stora utmaningar. Barn bedöms ofta inte som tro­värdiga i sina berättelser då det är lättare att tro på en vuxen som berättar på ett sätt som är mer begrip­ligt. Barn har ibland svårt att för­klara vad de varit med om.

Barn uttrycker sig på olika sätt och inte alltid på det sättet som vi vuxna enklast förstår. Berättel­sen kan vara osamman­hängande vad gäller till exempel tid och rum och hur barn uttrycker smärta. Det krävs mycket av oss vuxna att förstå hur hand­lingen upp­fattas för ett barn.

Varför blir det inte en fällande dom?

  • För att brott ska vara styrkt så måste alla rekvi­siten (villkor) vara upp­fyllda.
  • Alla bevis måste vara styrkta och det måste finnas en avsikt (uppsåt) att begå hand­lingen.

Den vanligaste anledningen till att det inte blir en fällande dom är att det brister i bevisningen eller att gärningen inte är straffbar, det vill säga att rekvisiten (villkoren) inte är uppfyllda eller att uppsåt (avsikt) saknas. Det kan till exempel handla om att en förälder handlat i affekt utan avsikt att skada barnet eller att villkoret på smärta inte kan bevisas.

När det gäller bevis och barn finns det sär­skilda utmaningar. Ofta händer det att hän­delsen inte kan styrkas på grund av att för­höret med barnet brister i kvali­tet eller att rätten anser att barnets berät­telse är påverkad av till exempel en pågående vårdnads­tvist.

Det finns alltså både utmaningar i hur en gärning ska bedömas rent straffrättsligt samt processuella frågor kopplade till barns berättelser. Barnet har inte alltid fått möjlighet att komma till tals och att berätta vad hen upplevt utifrån sina förutsättningar och förmåga att uttrycka sig. Barn har ibland svårt att berätta så att det passar in på rekvisiten för en viss straffbestämmelse eller de hårda kraven på rättssystemets tillförlitlighet.

Det krävs en förändring i perspektiv och attityder

Utöver de mer lag­tekniska svårig­heterna finns det också utmaningar i tillämp­ningen av lagen i dom­stolarna. Inom straff­rätten lyfts barns sär­skilda utsatta situa­tion ofta fram som för­svårande omständig­heter. Trots det ges ibland en för­stående atti­tyd mot för­äldrar att utöva visst våld mot sina barn.

Straff­rätten ska ställa krav på legali­tet och rätts­säkerhet vilket innebär att dom­stolarna ska vara objek­tiva i sina bedöm­ningar och att moraliska och person­liga bedöm­ningar inte ska ges betydelse. Synen på barn och föräldrar kan ändå i hög grad påverka den straff­rätts­liga bedöm­ningen beroende på vems perspek­tiv rätten väljer att ta.

Foto: Frank Aschberg

Om rätten anlägger ett barn­perspek­tiv bedömer de utifrån hur en hand­ling kan upp­fattas för ett barn och tar hänsyn till hur barn uttrycker smärta och barns sär­skilda utsatt­het. Ett föräldra­perspek­tiv innebär att för­äldrar på olika sätt ursäktas. Det kan till exempel handla om ursäkter om att barnet är sär­skilt krävande eller för­äldern själv är pressad och stressad.

Det krävs därför att rätts­väsendet för­bättrar sin kunskap om hur barn uttrycker sig och agerar för en mer rätts­säker bedöm­ning där barnets vittnes­mål inte per auto­matik väger lättare i bevis­vär­dering bara för att de är barn.

Barn har rätt att komma till tals i rätts­liga pro­cesser och var del­aktiga utifrån ålder och mognad och uti­från sina förut­sätt­ningar. Vi behöver skydda barnet i del­tagandet snarare än att skydda dem ifrån att delta.

En ny straffrättslig bestämmelse behövs

UNICEF Sverige anser att det behöver införas en ny straff­rättslig bestäm­melse, miss­handel mot barn, som utgår från barn­konven­tionens bestäm­melser. En bestäm­melse, som sär­reglerar för­äldrars och andra omsorgs­personers våld mot barn, stärker barnets rätt att inte utsättas för våld.

Ett av syftena med ett nytt brott är att vara mer för­enlig med aga­för­budet och barn­konven­tionens bestäm­melser om barns rätt att skyddas från alla former av våld. Brotts­bestäm­melsen måste också vägas in i barnets rätt till familj samt hur barnet påverkas av straff­ansvar för en förälder.

Barnets bästa bör således vara väg­ledande när det gäller påföljder. Stöd och reha­bili­tering till för­övaren och familjen kan i många fall vara ett alter­nativ. Viktigt är dock att lyfta fram det prin­cipi­ella värdet genom en fällande dom och påvisa vad som är rätt och fel och tydligt visa på barnet som rättig­hets­bärare.

Alla former av våld mot barn måste bli straff­bara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politi­kerna:

Jag vill skriva under

Luckor i lagen när barn miss­handlas i hemmet

Luckor i svensk lag gör att barn som utsätts för våld i hemmet har ett bristande skydd. Trots att våldet är olagligt, är det inte alltid straff­bart. Föräldrar tillåts att utöva visst våld mot sina barn, visar en ny rapport från UNICEF Sverige.

Rapporten ”Olagligt men inte straffbart” har dels granskat ett antal domar där föräldrar har åtalats för att ha utövat våld mot sina barn, dels under­sökt hur det straff­rätts­liga skyddet ser ut för barn som utsätts för våld i hemmet. Borde inte det förbud mot aga som infördes för 40 år sedan, i kombi­nation med barn­konven­tionens bestäm­melser, ge barn i Sverige ett hel­täckande skydd?

Rapporten visar att så inte är fallet. Det finns ett glapp mellan aga­för­budet i föräldra­balken och bestäm­melserna i brotts­balken. Det inne­bär att vissa former av barn­aga inte räknas som ett brott enligt brotts­balken. Våldet är alltså olag­ligt men sam­tidigt inte straff­bart.

– Sam­hället sviker de här barnen efter­som det saknas ett hel­täckande rätts­ligt skydd när de utsätts för miss­handel av sina för­äldrar. Det här handlar om barn som befinner sig i en sär­skilt utsatt situation, som har en beroende­ställning till föräl­dern och som utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara barnets trygg­het, säger Christina Heilborn, chefs­jurist vid UNICEF Sverige.

Luckorna i lagen inne­bär till exempel att psykiskt våld, som att tvingas bevittna våld i hemmet och att utsättas för hot och trakas­serier, inte ses som ett brott mot barnet. När det gäller fysiskt våld måste det anses ha orsakat barnet till­räcklig smärta för att händel­sen ska ses som miss­handel och vara straff­bar.

Några exempel ur rapporten:

Två flickor tvingas bevittna hur deras pappa mördar deras mamma med en bajo­nett. Han åtalas för olaga hot mot barnen efter­som han närmat sig dem med bajo­netten i handen. Hov­rätten konsta­terar att visser­ligen har pappan skrämt barnen oer­hört när han dödade deras mamma, men anser inte att han haft upp­såt att skrämma dem och därför inte kan dömas för olaga hot mot barnen.

En styv­pappa åtalas för ofredande efter att ha tejpat sin tio­årige styv­sons ansikte med silver­tejp. Pojken blev tejpad bakifrån, och tejpen, som täckte hela ansiktet, gjorde att han inte kunde andas eller tala ordent­ligt. Han berättar att han varit tejpad två – tre minuter och försökt ropa på hjälp. Styv­pappan uppger att han tejpat pojken för att visa att han står vid sitt ord.

Tings­rätten anser att pojkens berät­telse ska bedömas med för­siktig­het på grund av hans låga ålder och att han av rädsla kan ha miss­tagit sig på hur långt för­loppet egent­ligen var. Rätten anser att det ingår i rollen som för­älder att sätta gränser, och styv­pappan frias.

Rapporten pekar på att bedöm­ningarna i dom­stolarna ofta görs uti­från ett föräldra­pers­pek­tiv, där för­äldern på olika sätt ursäktas med att det rörde sig om en stressad situation eller ett krävande barn. Gransk­ningen av domarna visar att även i de fall där för­äldern döms för miss­handel, lyfter dom­stolarna i många fall fram ursäkter för föräld­rarnas agerande, vilket leder till mildare straff:

En mamma åtalas för miss­handel sedan hon i upp­fostrings­syfte slagit sin nioårige son med en stek­spade av trä vilket orsakat smärta, rodnad och ett blå­märke. Högsta dom­stolen säger i sin väg­ledande dom att visser­ligen är det inte tillåtet att använda aga som upp­fost­rings­metod, men anser ändå att miss­handeln ska betecknas som ringa. HD för­klarar även mammans beteende med att hon ”tog till våld i en för henne pressad situation, när hon var sjuk och oroad för sin fort­satta anställ­ning”.

Föräldrar kan med andra ord i vissa fall frias från miss­handel, eller få ett mildare straff, trots att de har erkänt att de slagit sina barn. Rapporten lyfter fram att bris­terna i lag­stift­ningen öppnar upp för god­tyck­liga bedöm­ningar i dom­stolarna. Vissa dom­stolar försöker tillämpa den lag­stift­ning som finns för att barns rättig­heter ska tas till­vara, medan andra intar en för­låtande och över­slätande attityd gente­mot för­äldrar.

– Brister i lag­stift­ningen till­sammans med en god­tyck­lig­het i dom­stolarna leder till att för­äldrar i prak­tiken tillåts utöva visst våld mot barn, säger Christina Heilborn.

– Det här visar att det behövs en ändring i lagen som gör att alla former av våld mot barn blir straffbara.

Trots det rådande för­budet mot barn­aga är det fort­farande många barn som utsätts för våld i hemmet i Sverige. Enligt den senaste nation­ella kart­lägg­ningen uppger inte mindre än 36 procent av barnen att de har utsatts för någon form av miss­handel av sina föräldrar under sin upp­växt.

UNICEF Sverige anser att alla former av våld mot barn ska för­bjudas och vara straff­bara enligt lag. Så är det inte idag, trots att det är tydlig­gjort i barn­konven­tionen. Barns rätts­liga ställ­ning behöver stärkas och barn måste få upp­rättelse när deras rättig­heter kränks.

UNICEF Sverige kräver:

  1. Att det införs en särskild bestäm­melse i brotts­balken om miss­handel mot barn.
  2. Att våld mot barn i svensk lag överens­stämmer med barn­konven­tionens bestäm­melser och därmed även inne­fattar alla former av psykiskt våld.
  3. Att barn som utsätts för våld i hemmet får till­gång till socialt stöd och skydd samt till ett anpassat stöd i rätts­processen.

Alla former av våld mot barn måste bli straffbara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politikerna.

Jag vill skriva under

Läs rapporten i sin helhet.

Regeringens förslag att för­länga till­fällig lag för asyl­sökande är omotiverat

Den tillfälliga lag för asyl­sökande som togs fram efter hösten 2015 går ut i sommar. Rege­ringen vill nu förlänga lagen utan att ha genom­fört någon utvär­dering eller analys av dess konse­kvenser, skriver Karin Ödquist Drackner, barn­rätts­jurist på UNICEF Sverige.

Barn är en av de grupper som drabbats allra hårdast av lagen och vi ser inte att det är moti­verat att förlänga den. Det finns starka anled­ningar att ifråga­sätta beslutet utifrån barn­konven­tionen och dess bestäm­melser.

Barn drabbas oproportionerligt hårt

Idag skickar vi in vårt remissvar till regeringens förslag på för­läng­ning av den till­fälliga utlännings­lagen. Vi tar avstånd från för­slaget att för­länga lagen. Det saknas en ordentlig utvär­dering och analys av lagens effekter, och den över­syn som skulle genom­föras vad gäller lagens inverkan på barns rättig­heter har inte genom­förts.

Barn har visat sig drabbats oproportioner­ligt hårt av den till­fälliga lagen. Vi anser att det inte finns skäl för att fort­sätta göra inskränk­ningar på barns rättig­heter, särskilt då situa­tionen ser annor­lunda ut i Sverige idag vad gäller antalet asyl­sökande som kommer hit.

Vad säger lagförslaget?

Lagen ska förlängas i ytter­ligare två år, och till­fälliga uppe­hålls­till­stånd är fort­satt huvud­regel. Vi beklagar att till­fälliga uppe­hålls­till­stånd fort­satt beviljas som utgångs­punkt. Det avrådde vi från redan i vårt tidigare remissvar till lagen om till­fälliga begräns­ningar av möjlig­heten att få uppe­hålls­till­stånd i Sverige.

FN:s barnrätts­kommitté har uttryck­ligen påtalat att stater ska sträva efter håll­bara och lång­siktiga lös­ningar för barn som är på flykt och söker en fristad. Att ha asyl­skäl men ändå inte ges en permanent fristad som barn är inte för­en­ligt med den rekommen­dationen.

Några få positiva ändringar, men det räcker inte

Vi välkomnar framför­allt för­slaget om att utöka rätten till familje­åter­förening. Det är något som vi sedan lagen infördes påtalat att det strider mot barn­konven­tionen och behöver åtgärdas.

Vi ser dock all­varligt på att rege­ringen inte före­slår att åter­införa bestäm­melsen om uppe­hålls­till­stånd för särskilt ömmande omständig­heter för barn. Det är visser­ligen en undan­tags­bestäm­melse, men den är av­görande för de svårt utsatta barn som den berör.

Vi ser positivt på för­slaget att stats­lösa barn i Sverige ges perma­nent uppe­hålls­till­stånd, men ser att det är fler grupper av barn som behöver en perma­nent fristad. Så kallade devitali­serade barn (barn med uppgiven­hets­syndrom) är en mycket utsatt grupp. Tidigare bevil­jades de skydd av humani­tära skäl men inte på samma sätt idag, trots att det visats sig vara det enda sättet att få barnen att till­friskna. Det är mycket all­varligt ur ett barn­rätts­pers­pektiv.

Vi efterfrågar en permanent human asylrättslagstiftning

Rent principi­ellt anser vi att rege­ringen bör driva fram en perma­nent human asyl­rätts­lag­stift­ning snarare än att stifta fler till­fälliga lagar.

Regeringen har till­satt en parla­men­tarisk kommitté som ska ge förslag på hur vår fram­tida migrations­politik ska utformas. Vi ser fram emot att följa det arbetet och hoppas att det blir ett genom­arbetat förslag, som föregås av en ordentlig utvär­dering och väl under­byggd analys utifrån ett barn­rätts­per­spektiv.

Regeringen behöver sär­skilt för­hålla sig till det faktum att barn­konven­tionen ska bli svensk lag nästa år med alla åtaganden som det innebär.

Läs hela vårt remissvar

Nytt projekt ska upp­muntra fler barn till lek på snö

Många barn i Sverige har inte utomhus­aktiviteter som en naturlig del av sin var­dag. För att för­ändra det driver UNICEF Sverige, Svenska Skid­förbundet och Håll Sverige Rent pro­jektet Alla barn har rätt till fysisk aktivitet i en skräp­fri miljö.

En grupp barn i skidspår.

I helgen var vi på plats under Vitbergets dag i Skellefteå för att tillsammans med Skellefteå Skidklubb erbjuda barnen på plats en möjlighet att prova att åka skidor. Foto: © UNICEF

Inom projektet utbildas och inspireras gymnasie­ungdomar på Barn- och fritids­programmet i Östersund och Skellefteå till att bli ledare för snö­aktivi­teter på skidor och bob. Målet är att ge över 2 000 barn i åldrarna 6-10 år – på fritids­hem på de här orterna – möjlig­heten att testa på lek på snö.

Alla barn har rätt kommer löpande att erbjuda barn olika sätt att leka och glida på snö. Förhopp­ningen är att väcka ett intresse för fysisk aktivi­tet och att barnen söker sig till förenings­livet – där de kan skapa en livs­lång relation till rörelse och natur.

För att alla barn som projektet når ska få sin rätt till fysisk aktivitet till­godo­sedd, oavsett för­utsätt­ningar, ordnar Alla barn har rätt med material som kommer att finnas på fritids­hemmen under hela vintern.

För att göra aktivi­teterna så trygga och lek­fulla som möjligt utbildas fritids­hems­personal, gymnasie­personal och elever på Barn- och fritids­programmet, i pedagogik, miljö­frågor, barnets rättig­heter och snö­kunskap.

I helgen var vi på plats under Vitbergets dag i Skellefteå för att till­sammans med Skellefteå Skid­klubb erbjuda barnen på plats en möjlig­het att prova att åka skidor. En härlig dag med mycket snölek och många skratt, som toppades med ”Barnens Vasalopp”, där alla del­tagare fick en medalj efter målgång.

Läs mer om projektet

Hur kan en vålds­dömd pappa få ensam vårdnad av sina barn?

Många frågor har väckts kring den hovrätts­dom som meddelats i veckan, då en pappa tilldelas ensam vårdnad om sina två barn, trots att han är dömd för misshandel mot dem. I det här fallet fram­står det inte som att barnens bästa har tagits i beaktande, skriver Karin Ödquist Drackner, barnrätts­jurist på UNICEF Sverige.

Det här är en dom som väcker många frågor. Det som är mest anmärk­nings­värt är att barnens röst och behov inte till­mäts någon betydelse, trots deras ålder och tydliga ställnings­tagande att de inte vill träffa sin pappa, samt det våld som barnen tidigare utsatts för.

Domen är ett tydligt exempel på den starka föräldra­rätten vi har i svensk rätt och barns svaga rätts­liga ställning. Barnen har inte blivit lyssnade till och rätten har inte tagit deras rädsla på allvar.

Trots att barnen känner en rädsla för sin pappa tvingas de att bo med honom. Barnen får inte heller träffa sin mamma under en inledande tid för att de ska ges möjlig­het att knyta an till sin pappa, utan att hamna i lojalitets­konflikt mellan föräldrarna.

Bedrövligt säger många, och andra har svårt att förstå hur dom­stolen så tydligt kan bedöma att det inte före­ligger någon betydlig risk att barnen kan utsättas för våld från pappan. I stället bedöms han som den mest lämpliga föräldern att ha ensam vårdnad om barnen.

Enligt svensk lag (föräldra­balken) ska barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Det innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före, till exempel föräldrarnas behov av kontakt med barnet, rätt­visa mellan föräldrarna eller vad som är bekvämast för föräldrarna.

I bedömningen av vad som är barnets bästa ska det särskilt vägas in om det före­ligger en risk för att barnet eller annan familje­medlem utsätts för över­grepp, eller far illa på annat sätt, och barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Hänsyn ska tas till barnets vilja, med beaktande av dess ålder och mognad.

Foto: Frank Aschberg

Foto: Frank Aschberg

Domstolens riskbedömning av fallet

I det här fallet har domstolen gjort en risk­bedöm­ning och vägt in de risker som man ansett vara mest ange­lägna; risken att barnens ska utsättas för våld eller kränk­ningar, och risken för att ena föräldern exkluderas från umgänge. Rätten ansåg att mamman inte samarbetat till­räckligt för att främja ett konti­nuer­ligt umgänge med pappan. Hon kan därför inte anses lämplig för ensam vårdnad.

Gemensam vårdnad anser hovrätten inte är lämplig utifrån barnets bästa eftersom det före­ligger en över­hängande risk att föräldrarna inte kommer att sam­arbeta kring barnen. Barnens uttryckta vilja att inte vilja träffa sin pappa, än mindre bo hos honom, anser dom­stolen inte kan ges någon större betydelse efter­som barnen är så pass små (åtta och snart tolv år).

Barnen har inte träffat sin pappa på fyra år. Dom­stolen medger att det kommer bli påfres­tande för barnen att ryckas upp från sitt nuvarande hem där de känner sig trygga, men att betydel­sen för barnen att knyta an och skapa en god relation till sin pappa är viktigare och för­enligt med barnets bästa.

En grundläggande princip enligt barnkonventionen

För att kunna fatta beslut om vad som är barnets bästa måste det alltid göras en indivi­duell bedöm­ning i varje enskilt fall och olika faktorer vägas mot varandra. Att besluta vad som är barnets bästa kräver att man till­frågar barnet och att deras åsikt till­mäts betydelse utifrån ålder och mognad. Det är en grund­läggande princip enligt barn­konven­tionen, och både en materiell rättig­het och ett till­väga­gångs­sätt i rätts­tillämp­ning.

Det råder idag en obalans i det svenska rätts­systemet där vuxna och framför allt föräldrar har ett över­tag. Det är något av en paradox att en förälder som inte vill träffa sina barn kan strunta i det, men barn kan tvingas träffa sin förälder mot sin vilja.

Föräldrar har rätt till umgänge med sina barn, men barn har inte rätt att välja umgänge eller inte. I realiteten tvingas ofta barn till umgänge med föräldrar trots att de kan riskera att utsättas för våld eller fara illa på annat sätt.

Enligt barn­konven­tionen ska barn skyddas från alla former av våld och risker att utsättas för våld och annan kränkande behand­ling. Barn måste få en starkare rätts­lig ställ­ning framför­allt i vårdnads­tvister.

Det är tydligt, särskilt efter en dom som den här, att det även behövs mer kunskap om barns rättig­heter och en attityd­föränd­ring till barn och deras rätt att bli lyssnade till och förmåga att vara delaktiga i beslut som berör dem.

UNICEFs krav på den nya rege­ringen för barns rättig­heter

UNICEF Sverige har inte någon parti­politisk till­hörig­het. Det har inte heller barns rättig­heter. Oavsett regering fortsätter vi att arbeta för att våra krav omsätts i prak­tiken och för att barns rättig­heter sätts i fokus.

Barns rättig­heter är mänskliga rättig­heter som ska efter­levas och priori­teras av samtliga politiker och andra besluts­fattare.

Inför förra årets val­rörelse tog UNICEF Sverige fram ett val­mani­fest där vi lyfte tre frågor som vi anser är särskilt viktiga för att säkra barns rättig­heter: Alla barn ska har rätt till familjeåterförening, alla former av våld mot barn ska vara straff­bara, och ett ökat statligt ansvar för en lik­värdig skola.

I regerings­överens­kommelsen som nu har beslutats ser vi en del förslag i rätt riktning för att uppfylla de här kraven:

  • Alla barn ska ha rätt till familje­­åter­­förening

Vi ser mycket positivt på att rätten till familje­åter­förening utökas och nu ska gälla även för dem som beviljas alternativ skydds­status. Idag är det endast de asyl­sökande som beviljas flykting­status som ges rätt till familje­åter­förening. Det kommer nu att ändras.

De praktiska hindren, så som hårda försörj­nings­krav samt adminis­trativa hinder vid själva ansökan, bör dock också ses över och ändras för att säker­ställa att barn och familjer ges möjlig­het att utöva rätten till familje­åter­förening i praktiken.

Vi har för­ståelse för att det behöver ta tid att arbeta fram en håll­bar och lång­siktig migrations­lag­stift­ning av god kvalitet. Men den humani­tära skydds­grund för barn, särskilt ömmande omständig­heter, som togs i och med den till­fälliga lagen måste dock skynd­samt åter­införas. Att ta bort den har visats sig ge opropor­tioner­ligt negativa konse­kvenser för barn och kan därför inte för­längas.

  • Alla former av våld mot barn ska vara straff­bara

Överens­kommelsen har ett stort fokus på heders­brott, med både förslag på införande av särskild brotts­rubri­cering och föränd­ringar i skydds­lag­stift­ning, till exempel lagen om vård av unga – LVU.

UNICEF Sverige ser positivt på det här men vill gärna se en bredare inrikt­ning kring utsatt­heten för vålds­utsatta barn. Alla barn som utsätts för våld i hemmet av när­stående måste uppmärk­sammas, och åt­gärder bör vid­tas både inom straff­rätten och skydds­lag­stift­ningen.

  • Ökat statligt ansvar för en likvärdig skola

Vi ser mycket positivt på att överens­kommel­sen presen­terar förslag i rikt­ning för ökad lik­värdig­het så som statligt huvud­manna­skap och fort­satt arbete med Skol­kommis­sionens rekommen­dationer. Av de reformer som föreslås är det dock viktigt att det enskilda barnets behov och rättigheter tydligt sätts i fokus.

Att införa för­längd skol­plikt för en del barn eller lämna upp till skolan att själva be­sluta om betyg i års­kurs fyra är exempel som kan behöva ses över för att stärka alla barns rätt till en lik­värdig utbild­ning.

Handbok till stöd för social­sekre­terare i kontakt med utsatta barn och unga

Den sociala barn- och ungdomsvården har under lång tid kämpat med utmaningar i sin verksamhet. För att hjälpa socialsekreterare att tillämpa barnkonventionen har UNICEF Sverige tagit fram en handbok som hjälpmedel vid barnavårdsutredningar. Handboken presenterades igår för ett hundratal engagerade på ett seminarium vid Socionomdagarna.

Just nu pågår det årliga evenemanget Socionom­dagarna i Stockholm, en mötes­plats som årligen samlar socio­nomer och andra yrkes­verk­samma runt temat kvalifi­cerat socialt arbete. UNICEF Sverige var i år inbjudna för att presentera vår Handbok för social­sekreterare – Om barnrätts­perspektivet från förhands­bedömning till avslutad utred­ning.

Ladda ner handboken

Den sociala barn- och ungdoms­vården har under lång tid kämpat med utmaningar kopplade till hög arbets­belast­ning, hög personal­omsätt­ning och utmaningar med kompetens­för­sörj­ning. Och det är barnen som betalar det högsta priset.

Som tidigare utredare inom den sociala barn- och ungdoms­vården är min erfaren­het att barnrätts­perspek­tivet allt­för ofta får stå till­baka för ett verk­sam­hets­perspek­tiv. Politisk vilja och ekonomiska begräns­ningar innebär att man som hand­läggare tvingas utveckla strate­gier för att orka vara kvar i den verk­sam­het man arbetar inom.

Det kan till exempel inne­bära att utbudet på insatser blir styrande i barna­vårds­utred­ningar, snarare än barnets faktiska behov. Barn­samtalen reduceras till ett ”nöd­vändigt moment”, som oftare handlar om favorit­maten än om den oro som finns för barnet. I ärenden där tvång inte är aktuellt, men där stöd­behoven är stora, riskerar barn att helt stå utan stöd när föräld­rar tackar nej till insatser.

Och trots den lag­stad­gade rätten till delak­tig­het upp­lever många barn i kon­takt med social­tjänsten, att de inte blev lyssnade till eller tagna på allvar.

Foto: Frank Aschberg

Foto: Frank Aschberg

UNICEF Sveriges handbok ger infor­mation och prak­tiska tips på hur barn­konven­tionen kan användas i utred­ningar av barns behov av skydd och stöd, och är ett lättill­gängligt stöd för social­sekreterare i det dagliga arbetet. Hand­boken för­klarar på ett konkret och kort­fattat sätt social­tjänstens ansvar för att vara barn­rätts­baserade i pro­cessen, från inkommen anmälan till kommuni­cerat beslut i barna­vårds­utred­ningar.

Ladda ner handboken

Onsdagens semi­narium lockade ett hundra­tal enga­gerade åhörare som fick ta del av hur hand­boken kan användas – socionomer som nu kan gå ut i sina verk­sam­heter och till­sammans med oss kämpa för att stärka barns rättig­heter inom den sociala barn- och ungdoms­vården.

För att ytter­ligare stärka förut­sätt­ningarna för att barn i utsatta livs­situa­tioner ska få det skydd och stöd de behöver, riktar UNICEF Sverige följande krav till kommande rege­ring och ansvariga besluts­fattare:

  • Kunskaps­läget gällande barns rättig­heter måste stärkas hos besluts­fattare, inom myndig­heter och i sam­hället i stort
  • Ett nationellt ansvar måste tas för att sam­verkan mellan olika samhälls­aktörer ska utvecklas och stärkas
  • Kommande regering behöver ta ett aktivt ansvar för att stärka barns rätt till infor­mation och möjlig­het till delak­tig­het i frågor som rör dem

 

Glädjande besked för barns rätt till familje­åter­förening

Nu har Migrationsöverdomstolen slagit fast att det strider mot Europakonventionen och barnkonventionen att neka familjeåterförening. Det här är ett viktigt principiellt beslut som kommer att få stor betydelse för Sveriges migrationspolitik och barns rätt att leva med sin familj, skriver Karin Ödquist Drackner, barnrättsjurist på UNICEF Sverige.

Det aktuella fallet rör en åttaårig pojke från Syrien som kom till Sverige som asyl­sökande till­sammans med sin morbror, hösten 2015. Pojken bevil­jades uppehålls­tillstånd som alter­nativt skydds­behövande. Hans familj (föräldrar och bror) som var kvar i Syrien har sedan ansökt om att få åter­förenas med sin son. Men enligt den gällande lagen har pojken inte rätt till familje­åter­förening, eftersom det endast är de asyl­sökande som beviljas så kallad flykting­status som ges rätt till familje­åter­förening.

Det finns dock en undantags­bestämmelse i lagen som säger att om ett beslut att neka familje­åter­förening skulle strida mot ett svenskt konventions­åtagande så kan det ändå beviljas. Det är den här bestämmelsen som nu har prövats, och dom­stolen har kommit fram till att det inte är propor­tioner­ligt att neka ett barn rätten att åter­förenas med sin familj.

Migrationsverket och migrations­domstolarna är överens om att det utgör en kränkning av rätten till familje­liv. Men skill­naden ligger i hur de har bedömt om det anses propor­tioner­ligt, det vill säga om beslutet står i proportion till resultatet. Å ena sidan bedöms barnets intresse av att åter­förenas och å andra sidan statens intresse av att minska antalet asyl­sökande. Enligt lagen så måste besluts­fattarna (Migrations­verket och sedan dom­stolarna vid ett eventuellt över­klagande) göra en propor­tionalitets­bedömning om barnets bästa, och intresset av att minska antalet asyl­sökande som kommer till Sverige. Man väger alltså dessa ”våg­skålar” mot varandra och avgör sedan vilket som väger tyngst.

Migrationsverket konstaterade i sitt beslut att det var rimligt och propor­tioner­ligt att neka pojken rätt till familje­åter­förening eftersom lagen är till­fällig och behovet av att minska antalet asyl­sökande till Sverige är ett intresse som väger tyngre.

Men migrations­överdom­stolen landade dock i motsatt slutsats. De använder sig både av Europa­konventionen och barn­konven­tionen i sitt resone­mang, och är tydliga med att när det gäller barn ska det i bedöm­ningen läggas särskilt vikt vid barnets ålder, situa­tionen i hem­landet och graden av beroende­förhållande till föräld­rarna.

I det här fallet kunde pojken inte åter­förenas med sin familj i hem­landet (Syrien). Det fanns inte heller något annat land där det var möjligt för dem att leva till­sammans, förutom i Sverige. Pojken har också visat tyd­liga signaler på att hans psykiska hälsa för­sämrats på grund av att han saknar sina föräldrar. I det här fallet väger alltså rätten till ett familje­liv, och barnens rätt till sina föräldrar, tyngre än statens intresse av att ha en minskad asyl­invandring. Beslutet strider mot svenska konven­tions­åtaganden, artikel 8 i Europa­konven­tionen och barn­konven­tionens artiklar 3, 9 och 10.

UNICEF Sverige ser mycket positivt på beslutet. Det innebär en stor möjlig­het för fler barn i liknande ömmande situa­tioner att få rätt att åter­förenas med sin familj. Den väg­ledande domen visar tydligt att barn­konven­tionen fått större utrymme i rätts­till­ämp­ningen genom att dom­stolen tydligt markerat vad som är tillåtet och propor­tioner­ligt när det gäller barns rättig­heter.

Beslutet är också viktigt i den kommande debatten om vår framtida migrations­politik, då våra politiker kommer få svårt att motivera möjlig­heten att för­länga bestämmel­serna om nekad rätt till familje­åter­förening i den till­fälliga utlännings­lagen. Alla barn ska ha rätt att leva med sin familj om det är fören­ligt med barnets bästa. Allt annat står i strid med barn­konven­tionen och inskränker dess­utom en av få lag­liga vägar som finns för barn på flykt.

Så som den svenska migra­­tions­­­lag­stift­­ningen ser ut idag har inte alla barn rätt till familje­­åter­­förening. Det är inte bara inhumant, utan även en kränk­ning av barns mänsk­liga rättig­heter. UNICEF valde att göra det här till en valfråga och vi kommer att fort­sätta driva frågan gente­mot våra poli­tiker och ansvarig rege­ring för att alla barn ska få sina rättig­heter upp­fyllda.

Läs domen i sin helhet.

 

UNICEF Sverige lyfter våld mot barn under Mänskliga Rättighets­dagarna

2018 års upplaga av Mänskliga Rättighetsdagarna pågår just nu vid Älvsjömässan i Stockholm. UNICEF Sverige är på plats för att lyfta en av våra viktigaste frågor – våld mot barn. Fredag eftermiddag håller vi ett seminarium där vi diskuterar rapporten ”Vem skyddar mig från våld?” som lanserades tidigare i år. Varmt välkommen att lyssna!

Rapporten Vem skyddar mig från våld? lyfter fram barns egna berättelser om erfarenheter av våld i hemmet. I djupintervjuer berättar barn i Sverige om sina upplevelser av våld, men även om rättsprocessen, samhällets agerande och om vikten av att bli lyssnad på och tagen på allvar.

I rapporten vittnar barnen om hur deras utsatthet förstärks i ett system som inte är anpassat till barn, och där rådande attityder leder till att vuxnas ord väger tyngre än barnens upplevelser. Barn kommer många gånger inte till tals, utan får ofta ge efter för de vuxnas perspektiv och beslut.

Ett återkommande tema är att myndigheterna brister i samverkan när det gäller ärenden där barn utsatts för våld. Det handlar även om rättsprocesser som inte är avslutade eller behandlingar som skjuts på framtiden. Avbruten eller oregelbunden skolgång är mycket vanligt. Många påtvingade flyttar och stora uppbrott är mönster som regelbundet återkommer. I rapporten berättar barnen om vilka konsekvenserna har blivit för dem.

Barnens berättelser vittnar också om att det rättsliga skyddet för våldsutsatta barn är för svagt, något som skulle förbättras genom att barnmisshandel erkänns som ett särskilt brott. Idag skiljer man inte på misshandel av barn och vuxna, vilket innebär att man måste tillämpa de lagar som gäller för misshandel och ofredande av vuxna, även när barn är drabbade.

Därmed ställs orimliga krav på att barnet ska visa vad det varit utsatt för. Barn förväntas kunna redogöra på ett vuxet sätt för vad som hänt, till exempel när det gäller smärta och tidsangivelser. Det gör att barnet riskerar att uppfattas som icke-trovärdigt, då barn ofta har en annan tidsuppfattning än vuxna.

Lagens definition av vad som är våld mot barn är också alltför snäv. Lagstiftningen fokuserar på det fysiska våldet, men forskning visar att barn far lika illa av att utsättas för psykisk misshandel (som att till exempel tvingas bli vittne till våld i hemmet), men där är det rättsliga skyddet som svagast.

Seminariet idag blir ett samtal mellan några av de yrkesverksamma experter som ingått i rapporten. Samtalet blir en reflektion över de berättelser barnen delat med sig av, samt vad som måste göras för att stärka barns position i fall där de upplevt och själva blivit utsatta för våld i hemmet. Samtalet leds av Nina Rung, kriminolog och grundare av Huskurage – en ideell förening med mål att förebygga och förhindra våld i nära relationer.

Seminariet äger rum 14.30 i lokal T3, Älvsjömässan. Ska du dit? Varmt välkommen att lyssna!

När det gäller våld mot barn har UNICEF Sverige följande krav:

  • Att misshandel mot barn blir ett särskilt brott, och att en bestämmelse om det införs i brottsbalken.
  • Att alla former av våld mot barn, även psykiskt våld, ska vara straffbara.
  • Att det införs en tydlig lagreglering för hur polis, socialtjänst och rättsväsende ska samverka i ärenden som rör barn som utsätts för våld i hemmet.