Att bevittna våld mellan närstående uppmärk­­sammas av barn­konven­tionen som en form av psykiskt våld. Men detta har tidigare inte varit straff­bart enligt svensk lag, en fråga som UNICEF Sverige drivit länge. Lag­förslaget som presenterades igår synlig­gör en mycket utsatt grupp barn som länge varit osynliga, både i stati­stiken och för sam­hällets omsorg. De har också saknat möjlig­het till upp­rättelse.

Att kriminalisera hand­lingen att utsätta ett barn för att bevittna våld mot när­stående ger inte bara en tydlig signal att händelsen är skadlig och farlig för barnet. Det visar också att handlingen är en rättig­hets­kränkning.

Det finns en del utmaningar med det nya lag­för­slaget då barn­rätts­perspek­tivet och straff­rättens prin­ciper inte alltid överens­stämmer. Något som är för­ståeligt, men proble­matiskt utifrån barnets rättig­heter. 

Förändringar jämfört med utredningens förslag

Vissa förändringar har gjorts sedan utred­ningens slut­betänkande var ute på remiss. Några är positiva och stärker barnets rätt, medan vissa andra inne­bär att det nya lag­för­slaget blir mer begrän­sande än utred­ningens förslag – till exempel att färre barn omfattas av bestämmelsen.

• Närståendebegreppet utvidgas nu i jäm­förelse med utred­ningens förslag. Fokus flyttas från relationen mellan offer och förövare, till de bådas relation till barnet. Därmed kan fler situa­tioner där barn bevittnar våld inne­fattas av den nya straff­bestämmelsen. 

• En annan förändring är att man nu väljer att räkna upp de brott som ska omfattas av för­slaget. Det finns en risk att en snävare definition kan inne­bära att vissa former av våld hamnar utanför straff­bestämmelsen. Men en upp­räkning kan också leda till ökad tydlig­het och högre rätts­säkerhet för barnet. Detta då uppräk­ningen kan medföra att det inte behöver göras ytter­ligare en prövning av om brottet varit ägnat att skada barnets trygghet eller tillit, då det redan anses konstaterat. 

• Lagförslaget i propositionen begränsar nu den sär­skilda före­trädarens roll, i jäm­förelse med utred­ningens förslag. Nu har förslaget om informations­skyldig­het och ansvaret att hämta till förhör tagits bort. UNICEF Sverige hade snarare önskat att man gått åt andra hållet och utökat ställ­före­trädarens ansvar, till att även inne­fatta att barnet åter­förs på ett tryggt och säkert sätt efter förhör. Dessutom anser vi att det behöver till­sättas en utred­ning som särskilt tittar på frågan om en ny form av ombud för barn, för att ytter­ligare värna barnets rätt i rätts­processer.

Definitionen “bevittna” är problematisk

Något UNICEF tidigare lyft är defini­tionen av att ”bevittna” våld mot när­stående. Enligt för­slaget i proposi­tionen, och gällande straff­rätts­principer, måste barnet ha sett eller hört gärningen för att det ska kunna handla om att ett brott begåtts. 

Det innebär till exempel att barn som lever i en miljö med ständiga hot om våld, eller upp­lever våldets konse­kvenser i form av sönder­slagna saker, skador på när­stående med mera, inte omfattas av den nya bestäm­melsen. Vi, till­sammans med en rad andra remiss­instanser, har tidigare lyft problemet med denna begränsning. 

Trots att regeringen inte tagit fasta på detta i proposi­tionen fort­sätter UNICEF arbetet med att synlig­göra att fler former av psykiskt våld ska vara straff­bara, så att barn får rätt att skyddas från alla former av våld i enlighet med barn­konven­tionens bestämmelser.

En av de mest problematiska utmaningarna med den nya lag­stift­ningen, sett ur ett barn­rätts­per­spektiv, är det faktum att grund­brottet måste vara styrkt innan barn­frids­brottet kan hävdas. Det betyder att om själva vålds­hand­lingen som barnet bevittnat inte kan bevisas på rättslig väg, så finns det heller inte möjlig­het att fälla förövaren för barn­frids­brottet. Detta är ett exempel på hur barns rättig­heter fort­farande är avhängiga vuxnas utsatt­het, som ges före­träde framför barnets upp­levelser.

Behov av barn­anpassade processer

Något UNICEF önskat se i lag­förslaget om barn­frids­brottet är behovet av barn­anpassade rätts­processer, då fler barn kommer att invol­veras i processer genom den nya straff­bestämmelsen. Dagens rätts­system behöver möjlig­göra för barn att delta i rätts­processen utifrån sina förut­sätt­ningar, ålder och mognad. 

När barns rättig­heter stärks i lag­stift­ning krävs också att de system där barnen ingår är anpassade för barns del­tagande. Barn har rätt att skyddas och få rätt stöd för att möjlig­heten till upp­rättelse ska bli verklig­het. Tyvärr saknas det konkreta åtgärder i proposi­tionen för hur detta ska göras.

Ett steg i rätt riktning

Propositionen är ett positivt steg i rätt riktning för att på juridisk väg ge barn möjlig­het till upp­rättelse vid upp­levelser av våld i hemmet. De föränd­ringar som före­slås har en viktig norm­givande funktion, genom att erkänna att det är ett brott att utsätta barn för att bevittna våld mot en närstående.

Förhoppningsvis är det nya barn­frids­brottet ett första steg mot att synlig­göra det “osynliga” våldet och skapa verkliga föränd­ringar för de barn som tvingats leva med våld i hemmet, utan att tidigare varken synas eller räknas.

Rätten till delaktighet handlar inte om att barn ska “bestämma”. Det är vuxna som har det yttersta ansvaret och därmed också beslutanderätten. Men genom att ta in barnets perspektiv och göra barnet delaktigt i beslut som rör barnets liv, blir både verksamheter och beslut som rör barn bättre, mer effektiva och mer träffsäkra. 

Bättre förståelse och ökat engagemang

Beslut kring vårdnadstvister eller placeringar blir lättare att förstå och acceptera för barn som varit delaktiga i processen och upplever att deras röst har blivit hörd. Barn som får inflytande får också ett större engagemang. Genom att göra barn delaktiga i undervisningen ökar motivationen och inlärningen. Och när barn får möjlighet att påverka fritidsutbudet i en kommun minskar skadegörelse, missbruk och kriminalitet. Den som även frågar barnen får ett bättre och mer heltäckande beslutsunderlag.

Handbok för barns delaktighet och inflytande vänder sig till vuxna som arbetar med barn, men är också en tankeställare för den som är nyfiken och vill lära sig mer om värdet av att inkludera barnets perspektiv.

Teoretiskt ramverk och konkreta tips

Handboken ger ett teoretiskt ramverk kring värdet av att göra barn delaktiga och belyser de utmaningar det kan innebära. Den ger också konkreta tips på hur barn kan göras delaktiga, lyfter fram riktlinjer och förhållningssätt kring val av metod samt hur genomförandet kan göras på ett tryggt och inkluderande sätt.

Ladda ner handboken:

Handbok om barns delaktighet

Du kan också beställa handboken från Unicefbutiken.

I kartläggningen ingår 462 mål där barn­konven­tionen på något sätt omnämns eller åberopas. Besluten spänner över många områden och kommer från allmänna domstolar, förvaltnings­domstolar och special­domstolar. De olika målen handlar om allt från exempel­vis skol­skjuts och personlig assistans till ärenden som rör migration, vårdnad och umgänge.

Hur tillämpas barnkonventionen egentligen av domstolarna?

Barnkonventionen blev svensk lag 1 januari 2020, och granskningen har gjorts för att se i vilken utsträckning som den tillämpas av domstolarna, och då främst artiklarna om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals.

När det gäller vräkningar visar kartläggningen att inget mål under 2020 har bifallits med hänsyn till barnets bästa. Domstolarna har valt att helt och hållet följa tidigare praxis som innebär att hyresvärdens intresse alltid väger tyngre än barns rätt till boende.

I domar som rör vårdnad och umgänge görs det sällan några pröv­ningar av barnets bästa, enligt rapporten. Trots att barn i högsta grad påverkas av utgången i den här typen av mål, läggs tonvikten istället på vårdnads­havarnas rätt. Analyser av vad som är barnets bästa saknas ofta eftersom domstolarna inte hör barnets egna åsikter och väger in dem i bedömningen.

I rapporten betonas att en utförlig bedömning av barnets bästa inte auto­matiskt innebär att barnets bästa alltid kommer att ha före­träde. Det betyder bara att domstolen har tagit hänsyn till det enskilda barnet och gjort en genom­gång av barnets intressen och omständig­heter, och dessutom tydligt redogör för det. 

Så ser det inte ut när det gäller domar i mål som rör LSS, det vill säga lagen om insatser och rättig­heter för barn och unga med funktions­ned­sätt­ningar. För de berörda barnen kan besluten till exempel handla om personlig assistans eller rätt till korttids­vistelse. Trots att LSS innehåller bestäm­melser om barnets bästa och barns rätt att komma till tals, så har de inte tillämpats i de ärenden som ingår i granskningen.

Inom migrationsområdet ser utvecklingen något annorlunda ut

Domstolarna har tagit hänsyn till barnets bästa genom utförliga resone­mang och i några fall har barnets bästa fått väga tyngre än principen om reglerad invandring. Det innebär inte att alla barn som har sökt asyl har fått uppehålls­tillstånd, utan snarare att barn­konven­tionen och barnets bästa har beaktats och i vissa fall har det fått väga tyngst.

En vägledande dom kom till exempel från Migrations­överdomstolen under 2020 i ett ärende där en 14-årig flicka från Libanon fick uppehålls­tillstånd. Omständig­heterna i hennes enskilda fall gjorde att domstolen bedömde att det inte var till hennes bästa att utvisas efter att ha vistats hela sitt liv i Sverige.

Mål som handlar om tvångsvård enligt lagen om vård av unga (LVU) sticker ut i granskningen eftersom det är den enda måltyp där barnets bästa ska vara avgörande enligt lagen. Det ska med andra ord inte vara fråga om en intresse­avvägning. Här ser man också att dom­stolarna gör en bedömning utifrån barnets bästa i högre utsträckning jämfört med andra mål.

Kunskapen behöver bli större

Granskningen visar samman­taget att det finns en medveten­het om barn­konven­tionen inom domstols­väsendet, men att kunskapen behöver bli större om barns rättig­heter och särskilda behov.

– Domstolarna behöver växla upp arbetet med att tillämpa barn­konven­tionen. Det räcker inte med att slentria­nmässigt säga att man har beaktat barnets bästa, utan domstolarna måste kunna visa vad de har haft för underlag, hur de har har inhämtat barnets synpunkter och beskriva hur de har kommit fram till ett visst beslut, säger Pernilla Baralt.

Läs hela rapporten

Samtliga riksdagspartier verkar vara eniga om att lagen om särskilda bestäm­melser för vård av barn och unga, LVU, måste för­tyd­ligas och det är mycket välkommet. UNICEF Sverige har länge ansett att LVU-lag­stift­ningen måste göras om från grunden med ett tydligt rättig­hets­perspektiv. 

Nu är det dags för handling

Det är viktigt att det blir en politisk reaktion kring sam­hällets mest utsatta barn. Men reak­tionen måste följas av verklig hand­ling. Vi har hört till­räckligt många vittnes­mål från placerade barn som berättar hur de blivit kränkta och utsatta för våld. 

Med hänvisning till vårt remissvar angående en mer håll­bar social­tjänst ser vi ett behov av att eventuellt samla bestäm­melser från SoL och LVU i en särskild barnlag. Syfte skulle vara att över­brygga glappet mellan frivillig­het och tvång i lag­stift­ningen, samt tydlig­göra barnets rättig­heter i särskilt utsatta livs­situationer. 

Vi har hört barn som vittnar om att de upp­lever att de bara har “samlat en grupp bråkiga ungar och satt ihop dem i ett hus”. Barnen brukar inte vittna om att de får någon vård, utan snarare om avsaknad av vård. 

Vanligt att vården bryter samman

Statistik visar att det tyvärr är vanligt med samman­brott i placeringar, det vill säga att vården avbryts i förtid. Nästan var tredje ungdoms­placering och var sjätte placering av yngre barn slutar i samman­brott inom en fem­års­period.

Anled­ningarna till detta är flera, men i de fall ungdomar rymmer från vård­miljöer kan det tolkas som ett uttryck för miss­nöje med placeringen. 

Kommunerna måste utreda orsaker till sammanbrott

Det måste ställas högre krav på att kommuner utreder varför vården av barn och unga bryter samman och varför placeringar avbryts. Det behövs betydligt bättre upp­följning och utvär­dering när det gäller placeringar av barn, både fri­villiga och med tvång.

Ett absolut minimi­krav på sam­hället är att säker­ställa att barn som placeras i sam­hällets vård inte får det sämre än om de bott kvar hemma. 

Barn i Sverige måste även i praktiken märka av att barn­konven­tionen har blivit svensk lag. Speciellt barn som lever i utsatt­het och som av olika anled­ningar måste placeras utanför hemmet.

Inget barn får riskera att bli utsatt för någon form av våld eller kränk­ningar. Det gäller i allra högsta grad barn som är placerade, med syfte att till­försäkra dem stöd och skydd. 

En barndom går aldrig i repris

Nu måste vi göra allt för att placerade barn får en vård av hög kvalitet, och som är anpassad utifrån barnets behov och rättigheter. 

UNICEF Sverige anser att följande ändringar behöver göras: 

• Håkan Ceders statliga utredning gällande LVU (2015:71) behöver antas i sin helhet.

• Det måste säker­ställas att barn får ökat inflytande och delaktig­het i vårdens utform­ning och sin livs­situation i allmänhet.

• Det är hög tid att utveckla individu­ella klago­system som är anpassade för barn och där barns vittnes­mål tas på allvar.

• Det behöver införas specialist­utbildning för social­sekre­terare som arbetar med barna­vårds­utred­ningar. 

• Samverkan mellan myndig­heter såsom social­tjänst, skola, hälso- och sjuk­vård och polis måste stärkas, med barnets behov och rättig­heter i fokus.

• Vid upphörande av LVU-vård ska bedöm­ningen göras utifrån barnets nuvarande situation och hur barnet har knutit an till familje­hemmet, inte enbart utifrån anled­ningen till placeringen.  

• Alla former av umgängen med föräldrar och när­stående ska moti­veras utifrån det unika barnets bästa, inte utifrån föräldrars rätt till sina barn eller gene­rella antaganden om barn som grupp. 

Läs gärna mer i vårt remis­svar om utred­ningen av en ny social­tjänst­lag.

Shanti Ingeström
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige 

Marie Hugander Juhlin
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige

Regeringen beslutade i juli 2018 att en särskild utredning skulle göras för att analysera och föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola, med målet att öka likvärdigheten inom skolan. Idag kommenterar UNICEF Sverige slutbetänkandet i ett remissvar.

En likvärdig skola är ett viktigt bidrag till ett bättre samhälle och spelar en avgörande roll när det gäller att säkerställa barns rätt till jämlika uppväxtvillkor och rätten till utbildning enligt barnkonventionen. Likvärdig utbildning av god kvalitet, för alla barn, är en absolut grundläggande fråga för barns livskvalitet, deras utveckling och deras framtida möjligheter i livet.

Agenda 2030 lyfter också utbildning och livslångt lärande som en av nyckelfaktorerna för hållbar utveckling. En fungerande skolgång är den enskilt viktigaste skyddsfaktorn mot socialt utanförskap för alla barn, men särskilt för barn i utsatta livssituationer.

Ojämlikhet i skolan ett allt större problem

Men trots höga ambitioner och skolans uttalade uppgift att kompensera för skillnader i barns förutsättningar, har ojämlikheten vuxit till ett allt större problem inom skolans värld. I internationella studier är Sverige medelmåttigt vad gäller att klara det kompensatoriska uppdraget och förmågan att uppväga elevers socioekonomiska förutsättningar. 

Ett av statens ansvar är att jämna ut ekonomiska ojämlikheter mellan kommuner för att främja jämlikhet nationellt, en fråga som utredningen också fokuserar på. Bland annat genom att diskutera det decentraliserade skolsystemets bristande förmåga att nå de övergripande målen om en likvärdig och kompensatorisk skola.

Men sett ur ett nationellt likvärdighetsperspektiv går utvecklingen över tid i Sverige i en riktning där skolan tyvärr blir allt mindre likvärdig, snarare än tvärtom. Samtidigt vet vi idag att det finns ett samband mellan skolans likvärdighet och barns ökade psykiska ohälsa.

I takt med att likvärdigheten i skolan försämrats, har rapporterna från barn och unga som känner stress över skolprestationer och försämrade framtidsutsikter också ökat.

Viktigt att vända utvecklingen

Utredningen kommer med flera viktiga förslag för att vända utvecklingen vad gäller likvärdigheten i skolan i Sverige, men det kommer att kräva kontinuerligt arbete, rätt insatser och tydliga nationella mål att följa upp.

Utredningen kommer bland annat fram till att:

• Det finns behov av ett ökat statligt ansvar och ett mer enhetligt regelverk för skolan, för att möjliggöra uppföljning av likvärdigheten på nationell, regional och lokal nivå, vilket UNICEF Sverige håller med om. Att kunna följa utvecklingen och göra jämförelser är grundläggande för att veta att rätt insatser görs och att vi rör oss i rätt riktning.

• Kommunala resursskillnader måste jämnas ut och stabiliteten i resurssättningen till skolan behöver öka. Bland annat lägger utredningen fram förslag om sektorsbidrag och förändringar i beräkningar av grundbelopp för att bidra till detta. Tanken är att de kommunala skillnaderna i finansiering ska stabiliseras och att skillnader mellan kommuner och andra huvudmän ska bli rättvisare.

• Det behöver införas ett nationellt och gemensamt skolval med avskaffat kösystem. UNICEF Sverige håller med i utredningens analys om att ett sådant system kan bidra till att öka förutsättningarna för en mer sammansatt och allsidig skola som gynnar alla barn, inte enbart de mest utsatta.

• Utredningen lyfter också upp vikten av informationsinsatser till såväl elever som vårdnadshavare, spridning av information på olika språk samt godkända urvalsgrunder som viktiga faktorer för att skapa förutsättningar för att ett fritt skolval ska kunna vara jämlikt.

• Det finns ett tydligt orsakssamband mellan likvärdigheten i skolan och segregation inom andra samhällssektorer. Därmed blir det tydligt att skolsegregationen inte är en fråga som kan lösas enbart med förslag på åtgärder som rör skolan, utan det måste också ses ur ett bredare perspektiv. 

UNICEF Sverige efterfrågar:

• Ett ökat statligt ansvar för skolan.
• Ett mer enhetligt regelsystem, som möjliggör att utvecklingen av likvärdighet och kvalitet kan mätas på rätt sätt över tid för att se till att de insatser som sätts in har önskad effekt.
• En jämnare finansiering som bidrar till kontinuitet och förutsägbarhet i planeringen av skolans uppdrag.
• Ett helhetsperspektiv på de frågor som utmanar barns rätt till likvärdig skola och jämlika uppväxtvillkor.

Läs hela vårt remissvar här.

Det här är ett utdrag ur en debattartikel skriven i samarbete med WaterAid. Texten finns att läsa i sin helhet hos OmVärlden.

Att tvätta händerna med tvål och rent vatten är det första skyddet mot att smittas av covid-19, och för att minska smitt­spridning och förhindra att barn dör av sjuk­domar som kunnat förhindras. 

I många länder kan man inte tvätta sina händer. Tre miljarder saknar till­gång till rent vatten och tvål i sina hem. Till och med på platser där behovet av god hand­hygien är som störst, saknas detta i stor utsträckning.

Globalt saknar nästan hälften av världens vård­inrätt­ningar, och nästan hälften av skolorna, till­gång till hand­hygien genom tvål och vatten. I många tät­befolkade sam­hällen delar många hushåll på ett fåtal vatten­källor och toa­letter, vilket gör råden om såväl hand­hygien som social distansering omöjliga att efterleva.

God hygien är en förut­sättning för att ett flertal andra insatser ska vara effektiva och håll­bara. Därför ska det inte vara ett val mellan antingen hygien eller andra åtgärder, utan hygien måste tvärtom finnas med som en röd tråd i alla insatser som främjar människors hälsa.

Tidigare i år under­tecknade den svenska regeringen ett upprop tillsammans med drygt 60 världs­­ledare med upp­maningen att vatten, sanitet och hygien måste priori­teras i insatser för att bekämpa sprid­ningen av covid-19. Uppropets viktigaste åtaganden är att mobili­sera finansiering samt att se till att alla akuta insatser måste ha lång­siktiga lösningar i åtanke.

Även Sida har pekat ut vatten, sanitet och hygien som prioriterat i sina åtgärder i kampen mot pandemin. Detta är mycket viktiga och strategiskt kloka steg åt rätt håll.

Vi ser att satsningar på hygien riskerar att hamna mellan de politiska stolarna och därmed utebli. För att det inte ska ske, behöver regeringen och Sida säkerställa att hygien verkligen prioriteras långsiktigt. Konkret handlar det om Sveriges internationella strategier och insatser för hållbar utveckling som går direkt till enskilda länder eller via FN. 

Vi vet att rena händer räddar liv. Men det räcker inte att veta. Corona­­pandemin visar att globala hot påverkar oss alla och våra barns framtid. I slut­­­änden är vårt globala skyddsnät mot pandemier inte starkare än den svagaste länken.

Att se till att alla i hela världen kan tvätta sina händer är därför en fråga som vi i Sverige i allra högsta grad måste bry oss om. 

Cecilia Chatterjee-Martinsen
Generalsekreterare WaterAid Sverige

Pernilla Baralt
Generalsekreterare UNICEF Sverige

Läs debattartikeln i sin helhet hos OmVärlden.

Migrations­kommittén presen­terade sitt förslag den 15 september. Redan innan förslagen lämnades över har vi följt debatten i media, med stor oro för att vill­koren för asyl­sökande barn skulle komma att försämras. Det kan starkt ifråga­sättas om förslagen tar hänsyn till barn­konven­tionen i till­räckligt stor utsträckning. 

Förslag från migrations­­kommittén som särskilt berör barn

• Tillfälliga uppehålls­till­stånd ska även i fort­sätt­ningen vara huvud­regeln för barn som beviljas skydd. Flyktingar får uppe­hålls­till­stånd i tre år, som vid en ny ansökan kan för­längas med ytter­ligare två år. Alternativt skydds­behövande får 13 månader, som vid en ny ansökan kan för­längas med ytter­ligare två år. Inga undan­tag ges. 
  
• Försörjnings­krav (det vill säga krav på att den förälder som fått uppe­hålls­till­stånd ska kunna försörja make/maka och barn som den vill åter­förenas med) ska inte gälla för barn som är bosatta i Sverige och vars föräldrar ansöker om uppe­hålls­till­stånd här. Detsamma gäller barn som är födda i Sverige och ansöker om uppe­hålls­till­stånd för att en förälder redan har beviljats detta, och föräldern bor till­sammans med det sökande barnet i Sverige. 
  
• Undantag från försörj­nings­krav föreslås även för barn som antingen är kvar själva i ursprungs­landet, eller till­sammans med en förälder, och som ansöker om att få komma till Sverige för att åter­förenas med den andra föräldern. Detta om ansökan görs inom tre månader från det att föräldern som bor i Sverige har fått beslut om uppe­hålls­till­stånd.
  
• Barn som har en förälder som har fått uppe­hålls­till­stånd, eller som har en förälder som är gift eller sambo med någon som har uppe­hålls­till­stånd, ska också beviljas detta. Undantag gäller för barn där minst en förälder är under 21 år. Sverige kan vägra att ge dessa barn uppe­hålls­till­stånd så länge som föräldern inte har fyllt 21 år. 
  
• Uppe­hålls­till­stånd på grund av humani­tära skäl som synner­ligen ömmande om­ständig­heter* åter­införs, och före­slås nu också gälla för barn, men med ett lägre krav än för vuxna. Det innebär att även om om­ständig­heterna inte har samma allvar och tyngd som krävs för att en vuxen person ska beviljas uppe­hålls­till­stånd, så ska ett barn beviljas det. Till­ståndet ska vara begränsat till 13 månader och om ett nytt beviljas ska det vara i två år.

För UNICEF är det mycket oroande att många av bestäm­mel­serna i den till­fälliga lagen nu före­slås bli perma­nenta. Kontinuitet är viktigt för barns uppväxt och en osäker och utsatt situa­tion, som till­fälliga uppe­hålls­till­stånd skapar, påverkar barns väl­mående nega­tivt.

Kommittén konstaterar själva att de förslag som presen­terats kommer att få nega­tiva konse­kvenser för barn. Därför är det för­vånande och beklag­ligt att de i sitt arbete inte har tagit större hänsyn till barnets bästa och före­slagit undan­tag för att väga upp för detta.

Låt oss djup­dyka i för­slagen och konse­kven­serna de får för barn:

Tillfälliga uppe­hålls­till­stånd – är det verk­ligen barnets bästa?

Kommittén före­slår att till­fälliga uppe­hålls­till­stånd även i fort­sätt­ningen ska vara huvud­regeln för barn. Det inne­bär en otrygg­het som påverkar barn och deras hälsa nega­tivt. Det kan också påverka barnets möjlig­heter att utbilda sig och ut­vecklas.

Barnkonventionen rekommen­derar håll­bara och lång­sik­tiga lös­ningar för barn, inte till­fälliga och oförut­säg­bara, något som ett till­fälligt uppe­hålls­till­stånd är. Vi ställer oss därför kritiska till att kommittén över­huvud­taget inte före­slår några undan­tag till barn som ger perma­nent uppe­hålls­till­stånd, inte ens för de mest utsatta eller sjuka. 

Vi ser heller inte några god­tag­bara skäl till varför barnets skydds­status skulle moti­vera olika längd på uppe­hålls­till­ståndet. 

Synnerligen ömmande om­ständig­heter är inte ett till­räck­ligt starkt skydd

Vi ser positivt på att kommittén före­slår att uppe­hålls­till­stånd på humani­tära grunder, med synner­ligen ömmande om­ständig­heter, åter­införs i den nya lagen. För barn innebär det att de får en möjlig­het att bevil­jas till­fälligt uppe­hålls­till­stånd, även om de om­ständig­heter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att vuxna ska få till­stånd. 

Dock är det oro­väckande att även denna grupp av barn som huvud­regel får ett till­fälligt uppe­hålls­till­stånd, något som ger barn ett betyd­ligt sämre och svagare skydd än det som finns i tidi­gare utlännings­lagen.

Vi saknar undan­tag för barn som efter en indi­vidu­ell prövning kan få perma­nent uppe­hålls­till­stånd direkt, på grund av till exempel bestående hälso­till­stånd eller andra sär­skilda skäl.

Rätt till familje­åter­förening – inte för alla barn? 

Vi ser positivt på att det inte finns något för­sörj­nings­krav för barn, när barnet bor i Sverige och ansöker om att föräld­rar ska ansluta sig till barnet här. Det­samma gäller barn som föds i Sverige och bor till­sammans med en förälder. Däremot ser vi med djup oro på de andra för­slagen som presen­terats. 

Det är inte försvar­bart att kommittén före­slår att barn som har minst en förälder som är under 21 år inte har rätt till uppe­hålls­till­stånd förrän föräldern eller föräld­rarna har fyllt 21 år. Alla barn omfattas av barn­kon­ven­tionen och har rätt att förenas med sina föräldrar, oberoende av föräld­rarnas ålder och deras för­sörj­nings­förmåga. Konse­kvensen av det här för­slaget blir att barn under lång tid kan tvingas vara ifrån en förälder. 

Det är också olyckligt att för­sörj­nings­kravet inte lättas upp för att under­lätta för barn att kunna åter­förenas med sina föräldrar. För­slaget riskerar istället att i många fall bli ett hinder då det är orimligt och svårt att uppnå. 

Om förslagen som presen­terats går igenom ser vi ökad risk att barn dis­krimi­neras och att det görs skillnad på barn. Det är inte för­enligt med prin­cipen om icke-dis­krimi­nering i barn­konven­tionen. 

Den fortsatta vägen framåt

Förslaget ligger nu hos rege­ringen och hur pro­cessen fort­skrider är inte helt tydligt presen­terat. Detta då det råder stor politisk oenig­het både inom rege­ringen och bland övriga riks­dags­partier. Oavsett fort­satt process vill vi trycka på vikten av barn­konse­kvens­ana­lyser kring hur barns rättig­heter beaktas och bedöms i lag­för­slagen. 

Ett minimum är att beakta följande krav: 

• Permanent uppe­hålls­till­stånd till barn som bedöms ha skydds­skäl. Om till­fälliga uppe­hålls­till­stånd ändå ska vara huvud­regeln ska de också vara längre än vad som före­slås idag. 
• Rätt till familje­åter­förening med mer rimliga och rea­lis­tiska för­sörj­nings­krav.   
• Hänsyn till barnets bästa och barn­konse­kvens­analys med en indi­vidu­ell prövning i varje enskilt fall.

Det är hög tid att konkreta och riktade insatser sätts in för att vända den utveckling vi ser. Alla barn som växer upp i Sverige ska kunna ha en tro på fram­tiden, till­gång till utbild­ning av god kvalitet, en menings­full fritid och förut­sätt­ningar att vara del­aktiga och bli lyss­nade på.

För de barn som hamnat i ett krimi­nellt bete­ende måste det finnas tydliga alter­nativ och stöd för att bryta en krimi­nell livs­stil. Det krävs både före­byggande åtgärder och insatser här och nu.

Skolan är den viktigaste skydds­faktorn för ett barn

Vi kan inte accep­tera att en hög andel barn i våra utsatta områden inte klarar gymnasie­behörighet. Stöd­insatser från tidiga år är nöd­vändigt för att bryta utveck­lingen. Vi välkomnar de budget­sats­ningar på barn och unga som med­delats i och med höst­bud­geten, särskilt de förslag som handlar om att stärka utbil­dning för barn i utsatta situa­tioner. Det är dags att vi tar ett brett grepp för att ge alla barn en utbil­dning av god kvalitet.

Att många barn inte klarar sin skol­gång är inte ett ansvar som i första hand kan läggas på det enskilda barnet. Det är ett samhälls­ansvar som måste tas, för att för­hindra att fler barn hamnar i krimi­nali­tet och utan­för­skap. 

Utöver att vara en tragedi för de berörda barnen, vet vi att utan­för­skapet också är den perfekta rekry­terings­basen för gängen.

Socialtjänstens befogen­heter innebär ett glapp

En annan mycket viktig fråga är social­tjänstens befogen­heter gällande de barn som dragits in i krimi­nali­tet. Med nuvarande lag­stift­ning bygger social­tjänstens insatser i hög utsträck­ning på fri­vil­lig­het, vilket i sig är bra. Men det finns till­fällen när glappet mellan fri­vil­lig­het och tvång blir allt­för stort. 

När barn eller deras vårdnads­havare säger nej till insatser från social­tjänsten, kan följden bli att barnet ris­kerar att dras djupare in i krimi­nali­tet – utan att sam­hället har befog­en­het att ingripa. 

Det är först när situa­tionen blir så all­varlig att den unge måste tvångs­om­händer­tas som sam­hället kan ingripa och då kan det vara för sent. Det är djupt olyck­ligt för den enskilde såväl som för sam­hället i stort. 

Vad säger barnkonventionen?

I debatten om barn som begår brott och som befinner sig i gäng­krimi­nali­tet har fråge­tecken lyfts kring vad barn­konven­tionen egentligen säger om barn som är förövare. Om barn­konven­tionen som lag kan utgöra ett hinder för polisen i deras arbete att utreda brott, eller inne­bära svårig­heter i situa­tioner där barn blir frihets­berövade. Här behövs ett förtyd­ligande:

Enligt barn­­kon­­ven­tionen har barn rätt att skyddas från utan­för­skap och krimi­nali­tet. Kon­ven­tionen uttrycker också tydligt att barn har sär­skilda rättig­heter och inte ska behand­las som vuxna. Det gäller även barn som begår brott, och i en even­tuell efter­följande rätts­process. 

Däremot säger inte barn­kon­ven­tionen att barn ska kunna begå brott utan att mötas av på­följder. Den utgör heller inget hinder för att för­höra barn eller på annat sätt hindra polisen från att utreda brott. Snarare tvärtom. 

Barnkonventionen bör i dessa fall användas som väg­ledning och stöd i hur man ska hantera ärenden med barn på ett barn­an­passat sätt och utifrån all­männa rätts­säker­hets­prin­ciper.

Barnrättsperspektivet måste stå i fokus

För att stävja gäng­krimi­nali­teten anser vi att alla insatser och åt­gärder som riktas mot barn ska ta avstamp i ett barn­rätts­per­spek­tiv och att barn ska göras del­aktiga i beslut som rör dem. Föl­jande insatser är exempel på detta:

• Socialtjänst, skola, förskola, barn­hälso­vård, rätts­vårdande myndig­heter och civil­samhälle måste ges till­räckliga resurser och faktiska möjlig­heter att samverka för att kunna arbeta effektivt med före­byggande åtgärder och aktivt stöd till de barn som lämnar kriminali­teten.
• Inför ett “mellantvång” i svensk lagstiftning, för att minska glappet mellan frivillig­het och tvång inom social­tjänstens arbete. Skydds­åtgärder för barn måste kunna sättas in även om föräldrar säger nej.
• Inför tidiga insatser i skolan såsom läxhjälp på skoltid, redan från förskoleklass.

Rapporten Worlds of Influence – Understanding what shapes child well being in rich countries har undersökt hur barn har det i världens rika länder inom EU och OECD. Länderna har rankats utifrån barnens psykiska och fysiska hälsa samt skol­kunskaper och sociala färdig­heter. 

Barns psykiska väl­befinnande har mätts utifrån hur till­freds­ställda barn uppger att de är med livet, samt utifrån själv­mords­statistik. Sverige hamnar här på 22:a plats av 38 jäm­förda länder.

– Placeringen är en indikation på att Sverige är på väg åt fel håll, och inte har gjort till­räckligt för att fånga upp de barn som mår dåligt. Sverige har ju en uttalad mål­sätt­ning att vara det bästa landet för barn att växa upp i och då krävs det tyd­ligare åtgärder och priori­teringar, säger Pernilla Baralt, general­sekreterare för UNICEF Sverige.

Rapporten listar de bästa och sämsta länderna för ett barn att växa upp i. En rad olika områden har under­sökts, som till exempel barns kunskaper, över­vikt, barna­dödlig­het och delaktig­het. När resul­taten från alla områden slås samman till en över­gripande jäm­förelse hamnar Sverige på en tionde­plats. Nederländerna, Danmark och Norge rankas som de bästa länderna, medan USA, Bulgarien och Chile hör till de sämsta länderna för barn.

När det gäller fysisk hälsa får Sverige en femte­plats, medan skol­kunskaper och sociala färdig­heter ger en 14:e placering av 38 länder.

Det är inte ekonomiska förut­sättningar som avgör

Rapporten pekar på att det inte är ett lands ekonomiska förut­sätt­ningar som nöd­vändigt­vis avgör var det hamnar på listan. Till exempel rankas Slovenien högre än Sverige, medan Litauen presterar bättre än USA.

Rapporten rankar även länderna utifrån de sociala väl­färds­system som finns på plats för att främja barns välmående, till exempel föräldra­försäkring. Här ligger Norge, Island och Finland i topp, medan Sverige kommer på en sjätte plats.

De rika länder som ingår i studien visar inte upp goda resultat när det gäller barns möjlig­heter till del­aktig­het och att komma till tals. Mellan 40 och 60 procent av alla till­frågade barn uppger till exempel att de inte är del­aktiga i beslut som fattas i skolan. Enligt rapporten är det även ett problem att statistiken om barns del­aktig­het är brist­fällig och inget som priori­teras av länderna.

– Det är djupt olyckligt att inte barns röster och åsikter finns med när beslut fattas. För att veta vilka insatser som behövs måste vi ge barn möjlighet att komma till tals. Om vi inte pratar med barn och frågar hur de mår, så är risken stor att vi sätter in fel insatser och inte möter deras behov, säger Pernilla Baralt.

För att förbättra barns psykiska hälsa kräver UNICEF Sverige: 

• Metoder måste upp­rättas för att barn ska få inflytande och del­aktig­het i beslut som rör dem. På så sätt ökar kunskapen om hur barn faktiskt mår och vilka insatser de behöver.
• För­stärkta insatser för en mer jäm­lik skola. Skolan är en av de viktigaste skydds­faktorerna mot psykisk ohälsa, och måste därför prioriteras. 
• Riktade åtgärder till gruppen barn som är utanför arbets­marknaden och som inte går i skolan. Denna grupp har ökat i Sverige, och löper stor risk att hamna i utanförskap.

Läs hela rapporten här.

Det är ett stort antal frågor som ska besvaras inom många olika teman. UNICEF Sverige skickade till­sammans med 19 andra barn­rätts­orga­nisa­tioner tidigare i våras in förslag till kommittén på de mest brännande frågorna som vi anser att Sveriges regering ska ställas till svars för.

Vi ser nu med glädje att många av våra förslag på frågor har beaktats och finns med på den lista som nu offentlig­gjorts.

Bekämpa ojämlikhet och sätt barnets bästa i främsta rummet

Frågan kring hur Sverige ska bekämpa ojäm­lik­heten mellan barn, och regionala skill­nader, är ett tema som åter­kommer inom många olika områden. Också hur Sverige tillämpar prin­cipen om barnets bästa och möjlig­heter för barn att komma till tals i frågor som berör dem.

Kommittén vill bland annat få svar på hur Sverige ska stärka barns rätt och möjlig­het att komma till tals både i migrations­processen, klimat­frågan och vid vårdnad, boende och umgänge.

Man vill även att rege­ringen ska redo­göra för hur man säker­ställer att prin­cipen om barnets bästa får större genom­slag i beslut som rör barn, genom att den ska väga tungt och komma i främsta rummet, snarare än vara en princip av många.

Vilken effekt får barnkonventionen som lag?

En viktig aktuell fråga som kommittén tar upp är vilken effekt barn­konven­tionen som lag har fått i den praktiska tillämp­ningen. De vill att Sverige speci­fikt ska redo­göra för hur det säker­ställs att barn­konven­tionen får företräde framför annan lag­stift­ning vid en eventuell norm­konflikt. Detta är en fråga som vi särskilt har påtalat som brist­fällig när beslutet kom om att göra barn­konven­tionen till lag.

En annan intressant fråga som UNICEF har påtalat under en lång tid är bristen på en nationell klago­mekanism för barn, som kan användas när barn­konven­tionen inte efter­levs. Kommittén har i sin lista specifikt frågat hur arbetet fort­skrider med att ge Barn­ombuds­mannen eller annan lämplig aktör mandat att ta emot, utreda och behandla klago­mål från barn.

De tar även upp brister för barn i olika utsatta situationer när det gäller att få upp­rättelse och göra sin röst hörd, och efter­frågar någon form av klagomåls­förfarande för dem.

Bekämpa psykisk ohälsa och diskriminering

Några exempel på tematiska områden som kommittén vill veta mer om, som vi orga­nisa­tioner också påtalat, är åtgärder för att bekämpa den psykiska ohälsan bland barn och unga, inklusive själv­mord. Sveriges arbete mot hat­brott, rasism och diskrimi­nering av barn från utsatta grupper – såsom placerade barn, barn i migrations­processen, barn med funktions­nedsättning, minoritets­grupper och HBTQ – tas också upp.

Vad gäller barn med funktions­ned­sättning så efter­frågar man särskilt svar kring deras rätt till lik­värdig utbild­ning, personlig assistans och andra nöd­vändiga stöd­insatser.

Aktiva åtgärder för att skydda barn från våld och sexuella över­grepp (inklusive online) tas också upp, samt efter­frågan på en hel­täckande hand­lings­plan på området. Kommittén efter­frågar också att vålds­begreppet bör utvidgas till att omfatta psykiskt våld, inklusive för­summelse och bevitt­nande av våld, något vi länge tryckt på i vår kampanj för att stoppa våld mot barn.

Mer statistik efterfrågas kring barns levnadsvillkor

Kommittén vill också att Sverige besvarar frågor kring situa­tionen för de barn som lever i socio­ekonomisk utsatt­het, och specifikt hur man arbetar mot vräk­ningar och otrygga till­fälliga boenden. Arbetet mot skol­segrega­tionen och ojäm­lik­heten i skolan är en annan aktuell fråga som kommittén vill få svar på.

Slutligen efter­frågar kommittén både hur barns rättig­heter integreras i offent­liga budgetar och efter­frågar mycket statistik kring barns levnads­villkor. Detta för att främja en effektiv upp­följ­ning för efter­levnaden av barns rättig­heter i Sverige.

Regeringen ska lämna in sina svar senast den 30 juni 2021. UNICEF och övriga orga­nisa­tioner som arbetat aktivt med gransknings­processen kommer att följa rege­ringens arbete. Vi kommer även att lämna in en så kallad alternativ­rapport där vi själva kommer att svara på frågorna utifrån vår verk­sam­het och våra erfaren­heter av barn­konven­tionens tillämpning i praktiken. 

Vi kommer också att invol­vera och arbeta till­sammans med olika grupper av barn i Sverige för att få med deras röster och deras aktiva med­verkan i processen, som ju i allra högsta grad berör dem.

Läs hela listan från FN:s barnrätts­kommitté.

Vår samlade lista med förslag på frågor från UNICEF och 19 andra barnrätts­orga­nisa­tioner.

Den 6 april 2017 beslutade regeringen att en särskild utredare, Margareta Winberg, skulle göra en översyn av socialtjänstlagen och vissa av socialtjänstens uppgifter. UNICEFs huvudbudskap till utredningen är att maktförhållandet mellan föräldrar och barn måste jämnas ut och att barn ska ses som rättighetsbärare med egna rättigheter. 

Vi har lyft att vi anser att barn ska ha rätt till enskilda samtal och att man ska säkerställa att barn är delaktiga, dels genom att de får rätt information och dels att de får komma till tals.

Det krävs ett skifte inom social­tjänstens arbete och lag­stiftaren måste hjälpa till

Det finns en okunskap inom socialtjänsten när det gäller barnets rättigheter. Det är ett systemfel då föräldrarätten och vuxenperspektivet är styrande och att barnrättsperspektivet saknas helt i många utredningar och utformningar av insats eller beslut.

Inte minst behöver barn generellt synliggöras i socialtjänstlagen och inte bara nämnas vid ett enstaka kapitel. När man nämner ordet människor finns en risk att läsaren tänker att det enbart gäller vuxna. För att hjälpa läsaren borde det stå barn och vuxna. 

Lagstiftningen är en spegling av vilken syn vi har i vårt samhälle. Just nu är vi inne i en spännande tid i Sverige när det gäller synen på barn, att barn inte är ett bihang till sina föräldrar utan att de har egna rättigheter. Det måste synliggöras och genomsyra hela lagstiftningen. Detta då barn nästan alltid berörs av socialtjänstens beslut, antingen direkt eller indirekt.

Låt barn vara delaktiga på riktigt

Efter att riksdagen hade röstat igenom 2018 att barnkonventionen skulle bli svensk lag, fick utredningen ett tilläggsdirektiv att förtydliga barnrättsperspektivet i utredningen. I tillägget står det att socialtjänstens insatser ska vara tillgängliga och anpassade utifrån barns behov. 

Utifrån utredningens uppdrag har UNICEF Sverige höga förhoppningar på att utredaren lägger ett förslag på ett tvång kring att barn ska erbjudas vara delaktiga. Både i form av att barnen får information men också att de ska erbjudas att komma till tals vid olika tillfällen under socialtjänstens utredning eller insats.

Barn behöver vara med och definiera vad som är “problemet” och få vara med om att utforma lösningar på stöd. Det är först när vi lyssnar på barn på riktigt och låter dem vara delaktiga som vi kan få en anpassad socialtjänst. Det är endast när vi får en socialtjänst som grundar sig i ett barnrättsligt perspektiv som vi kan få till riktiga förändringar och anpassat stöd. 

Socialtjänstlagen är en av de viktigaste lagarna för barn då den är så pass övergripande och ska vara ett skydd för alla medborgare i Sverige. Det är verkligen dags att socialtjänstlagen görs om och blir en lagstiftning utifrån ett rättighetsperspektiv. 

Sverige införde som första land i världen förbud mot barnaga för 40 år sedan. Förbudet innebär att föräldrar inte får utsätta sina barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.  Förbudet är dock inte någon straffrättslig bestämmelse, utan om våld mot barn ska vara straffbart så måste händelsen stämma överens med de allmänna bestämmelserna så som misshandel, ofredande och olaga hot.

Det medför en del svårig­heter utifrån ett barn­rätts­per­spektiv. Lagen inte tar till­räcklig hänsyn till att barnet befinner sig i en särskilt utsatt situa­tion och till barnets beroende­ställ­ning i för­hållande till för­äldern. Att barnet dess­utom utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara trygg, är ännu en för­svårande omständig­het som inte beaktas till­räck­ligt mycket i lag­stift­ningen.

Att utreda och lag­föra brott som begåtts mot barn medför ibland stora utmaningar. Barn bedöms ofta inte som tro­värdiga i sina berättelser då det är lättare att tro på en vuxen som berättar på ett sätt som är mer begrip­ligt. Barn har ibland svårt att för­klara vad de varit med om.

Barn uttrycker sig på olika sätt och inte alltid på det sättet som vi vuxna enklast förstår. Berättel­sen kan vara osamman­hängande vad gäller till exempel tid och rum och hur barn uttrycker smärta. Det krävs mycket av oss vuxna att förstå hur hand­lingen upp­fattas för ett barn.

Varför blir det inte en fällande dom?

• För att brott ska vara styrkt så måste alla rekvi­siten (villkor) vara upp­fyllda.
• Alla bevis måste vara styrkta och det måste finnas en avsikt (uppsåt) att begå hand­lingen.

Den vanligaste anledningen till att det inte blir en fällande dom är att det brister i bevisningen eller att gärningen inte är straffbar, det vill säga att rekvisiten (villkoren) inte är uppfyllda eller att uppsåt (avsikt) saknas. Det kan till exempel handla om att en förälder handlat i affekt utan avsikt att skada barnet eller att villkoret på smärta inte kan bevisas.

När det gäller bevis och barn finns det sär­skilda utmaningar. Ofta händer det att hän­delsen inte kan styrkas på grund av att för­höret med barnet brister i kvali­tet eller att rätten anser att barnets berät­telse är påverkad av till exempel en pågående vårdnads­tvist.

Det finns alltså både utmaningar i hur en gärning ska bedömas rent straffrättsligt samt processuella frågor kopplade till barns berättelser. Barnet har inte alltid fått möjlighet att komma till tals och att berätta vad hen upplevt utifrån sina förutsättningar och förmåga att uttrycka sig. Barn har ibland svårt att berätta så att det passar in på rekvisiten för en viss straffbestämmelse eller de hårda kraven på rättssystemets tillförlitlighet.

Det krävs en förändring i perspektiv och attityder

Utöver de mer lag­tekniska svårig­heterna finns det också utmaningar i tillämp­ningen av lagen i dom­stolarna. Inom straff­rätten lyfts barns sär­skilda utsatta situa­tion ofta fram som för­svårande omständig­heter. Trots det ges ibland en för­stående atti­tyd mot för­äldrar att utöva visst våld mot sina barn.

Straff­rätten ska ställa krav på legali­tet och rätts­säkerhet vilket innebär att dom­stolarna ska vara objek­tiva i sina bedöm­ningar och att moraliska och person­liga bedöm­ningar inte ska ges betydelse. Synen på barn och föräldrar kan ändå i hög grad påverka den straff­rätts­liga bedöm­ningen beroende på vems perspek­tiv rätten väljer att ta.

Om rätten anlägger ett barn­perspek­tiv bedömer de utifrån hur en hand­ling kan upp­fattas för ett barn och tar hänsyn till hur barn uttrycker smärta och barns sär­skilda utsatt­het. Ett föräldra­perspek­tiv innebär att för­äldrar på olika sätt ursäktas. Det kan till exempel handla om ursäkter om att barnet är sär­skilt krävande eller för­äldern själv är pressad och stressad.

Det krävs därför att rätts­väsendet för­bättrar sin kunskap om hur barn uttrycker sig och agerar för en mer rätts­säker bedöm­ning där barnets vittnes­mål inte per auto­matik väger lättare i bevis­vär­dering bara för att de är barn.

Barn har rätt att komma till tals i rätts­liga pro­cesser och var del­aktiga utifrån ålder och mognad och uti­från sina förut­sätt­ningar. Vi behöver skydda barnet i del­tagandet snarare än att skydda dem ifrån att delta.

En ny straffrättslig bestämmelse behövs

UNICEF Sverige anser att det behöver införas en ny straff­rättslig bestäm­melse, miss­handel mot barn, som utgår från barn­konven­tionens bestäm­melser. En bestäm­melse, som sär­reglerar för­äldrars och andra omsorgs­personers våld mot barn, stärker barnets rätt att inte utsättas för våld.

Ett av syftena med ett nytt brott är att vara mer för­enlig med aga­för­budet och barn­konven­tionens bestäm­melser om barns rätt att skyddas från alla former av våld. Brotts­bestäm­melsen måste också vägas in i barnets rätt till familj samt hur barnet påverkas av straff­ansvar för en förälder.

Barnets bästa bör således vara väg­ledande när det gäller påföljder. Stöd och reha­bili­tering till för­övaren och familjen kan i många fall vara ett alter­nativ. Viktigt är dock att lyfta fram det prin­cipi­ella värdet genom en fällande dom och påvisa vad som är rätt och fel och tydligt visa på barnet som rättig­hets­bärare.

Alla former av våld mot barn måste bli straff­bara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politi­kerna:

Jag vill skriva under

Rapporten ”Olagligt men inte straffbart” har dels granskat ett antal domar där föräldrar har åtalats för att ha utövat våld mot sina barn, dels under­sökt hur det straff­rätts­liga skyddet ser ut för barn som utsätts för våld i hemmet. Borde inte det förbud mot aga som infördes för 40 år sedan, i kombi­nation med barn­konven­tionens bestäm­melser, ge barn i Sverige ett hel­täckande skydd?

Rapporten visar att så inte är fallet. Det finns ett glapp mellan aga­för­budet i föräldra­balken och bestäm­melserna i brotts­balken. Det inne­bär att vissa former av barn­aga inte räknas som ett brott enligt brotts­balken. Våldet är alltså olag­ligt men sam­tidigt inte straff­bart.

– Sam­hället sviker de här barnen efter­som det saknas ett hel­täckande rätts­ligt skydd när de utsätts för miss­handel av sina för­äldrar. Det här handlar om barn som befinner sig i en sär­skilt utsatt situation, som har en beroende­ställning till föräl­dern och som utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara barnets trygg­het, säger Christina Heilborn, chefs­jurist vid UNICEF Sverige.

Luckorna i lagen inne­bär till exempel att psykiskt våld, som att tvingas bevittna våld i hemmet och att utsättas för hot och trakas­serier, inte ses som ett brott mot barnet. När det gäller fysiskt våld måste det anses ha orsakat barnet till­räcklig smärta för att händel­sen ska ses som miss­handel och vara straff­bar.

Några exempel ur rapporten:

Två flickor tvingas bevittna hur deras pappa mördar deras mamma med en bajo­nett. Han åtalas för olaga hot mot barnen efter­som han närmat sig dem med bajo­netten i handen. Hov­rätten konsta­terar att visser­ligen har pappan skrämt barnen oer­hört när han dödade deras mamma, men anser inte att han haft upp­såt att skrämma dem och därför inte kan dömas för olaga hot mot barnen.

En styv­pappa åtalas för ofredande efter att ha tejpat sin tio­årige styv­sons ansikte med silver­tejp. Pojken blev tejpad bakifrån, och tejpen, som täckte hela ansiktet, gjorde att han inte kunde andas eller tala ordent­ligt. Han berättar att han varit tejpad två – tre minuter och försökt ropa på hjälp. Styv­pappan uppger att han tejpat pojken för att visa att han står vid sitt ord.

Tings­rätten anser att pojkens berät­telse ska bedömas med för­siktig­het på grund av hans låga ålder och att han av rädsla kan ha miss­tagit sig på hur långt för­loppet egent­ligen var. Rätten anser att det ingår i rollen som för­älder att sätta gränser, och styv­pappan frias.

Rapporten pekar på att bedöm­ningarna i dom­stolarna ofta görs uti­från ett föräldra­pers­pek­tiv, där för­äldern på olika sätt ursäktas med att det rörde sig om en stressad situation eller ett krävande barn. Gransk­ningen av domarna visar att även i de fall där för­äldern döms för miss­handel, lyfter dom­stolarna i många fall fram ursäkter för föräld­rarnas agerande, vilket leder till mildare straff:

En mamma åtalas för miss­handel sedan hon i upp­fostrings­syfte slagit sin nioårige son med en stek­spade av trä vilket orsakat smärta, rodnad och ett blå­märke. Högsta dom­stolen säger i sin väg­ledande dom att visser­ligen är det inte tillåtet att använda aga som upp­fost­rings­metod, men anser ändå att miss­handeln ska betecknas som ringa. HD för­klarar även mammans beteende med att hon ”tog till våld i en för henne pressad situation, när hon var sjuk och oroad för sin fort­satta anställ­ning”.

Föräldrar kan med andra ord i vissa fall frias från miss­handel, eller få ett mildare straff, trots att de har erkänt att de slagit sina barn. Rapporten lyfter fram att bris­terna i lag­stift­ningen öppnar upp för god­tyck­liga bedöm­ningar i dom­stolarna. Vissa dom­stolar försöker tillämpa den lag­stift­ning som finns för att barns rättig­heter ska tas till­vara, medan andra intar en för­låtande och över­slätande attityd gente­mot för­äldrar.

– Brister i lag­stift­ningen till­sammans med en god­tyck­lig­het i dom­stolarna leder till att för­äldrar i prak­tiken tillåts utöva visst våld mot barn, säger Christina Heilborn.

– Det här visar att det behövs en ändring i lagen som gör att alla former av våld mot barn blir straffbara.

Trots det rådande för­budet mot barn­aga är det fort­farande många barn som utsätts för våld i hemmet i Sverige. Enligt den senaste nation­ella kart­lägg­ningen uppger inte mindre än 36 procent av barnen att de har utsatts för någon form av miss­handel av sina föräldrar under sin upp­växt.

UNICEF Sverige anser att alla former av våld mot barn ska för­bjudas och vara straff­bara enligt lag. Så är det inte idag, trots att det är tydlig­gjort i barn­konven­tionen. Barns rätts­liga ställ­ning behöver stärkas och barn måste få upp­rättelse när deras rättig­heter kränks.

UNICEF Sverige kräver:

1. Att det införs en särskild bestäm­melse i brotts­balken om miss­handel mot barn.
2. Att våld mot barn i svensk lag överens­stämmer med barn­konven­tionens bestäm­melser och därmed även inne­fattar alla former av psykiskt våld.
3. Att barn som utsätts för våld i hemmet får till­gång till socialt stöd och skydd samt till ett anpassat stöd i rätts­processen.

Alla former av våld mot barn måste bli straffbara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politikerna.

Jag vill skriva under

Läs rapporten i sin helhet.

Barn är en av de grupper som drabbats allra hårdast av lagen och vi ser inte att det är moti­verat att förlänga den. Det finns starka anled­ningar att ifråga­sätta beslutet utifrån barn­konven­tionen och dess bestäm­melser.

Barn drabbas oproportionerligt hårt

Idag skickar vi in vårt remissvar till regeringens förslag på för­läng­ning av den till­fälliga utlännings­lagen. Vi tar avstånd från för­slaget att för­länga lagen. Det saknas en ordentlig utvär­dering och analys av lagens effekter, och den över­syn som skulle genom­föras vad gäller lagens inverkan på barns rättig­heter har inte genom­förts.

Barn har visat sig drabbats oproportioner­ligt hårt av den till­fälliga lagen. Vi anser att det inte finns skäl för att fort­sätta göra inskränk­ningar på barns rättig­heter, särskilt då situa­tionen ser annor­lunda ut i Sverige idag vad gäller antalet asyl­sökande som kommer hit.

Vad säger lagförslaget?

Lagen ska förlängas i ytter­ligare två år, och till­fälliga uppe­hålls­till­stånd är fort­satt huvud­regel. Vi beklagar att till­fälliga uppe­hålls­till­stånd fort­satt beviljas som utgångs­punkt. Det avrådde vi från redan i vårt tidigare remissvar till lagen om till­fälliga begräns­ningar av möjlig­heten att få uppe­hålls­till­stånd i Sverige.

FN:s barnrätts­kommitté har uttryck­ligen påtalat att stater ska sträva efter håll­bara och lång­siktiga lös­ningar för barn som är på flykt och söker en fristad. Att ha asyl­skäl men ändå inte ges en permanent fristad som barn är inte för­en­ligt med den rekommen­dationen.

Några få positiva ändringar, men det räcker inte

Vi välkomnar framför­allt för­slaget om att utöka rätten till familje­åter­förening. Det är något som vi sedan lagen infördes påtalat att det strider mot barn­konven­tionen och behöver åtgärdas.

Vi ser dock all­varligt på att rege­ringen inte före­slår att åter­införa bestäm­melsen om uppe­hålls­till­stånd för särskilt ömmande omständig­heter för barn. Det är visser­ligen en undan­tags­bestäm­melse, men den är av­görande för de svårt utsatta barn som den berör.

Vi ser positivt på för­slaget att stats­lösa barn i Sverige ges perma­nent uppe­hålls­till­stånd, men ser att det är fler grupper av barn som behöver en perma­nent fristad. Så kallade devitali­serade barn (barn med uppgiven­hets­syndrom) är en mycket utsatt grupp. Tidigare bevil­jades de skydd av humani­tära skäl men inte på samma sätt idag, trots att det visats sig vara det enda sättet att få barnen att till­friskna. Det är mycket all­varligt ur ett barn­rätts­pers­pektiv.

Vi efterfrågar en permanent human asylrättslagstiftning

Rent principi­ellt anser vi att rege­ringen bör driva fram en perma­nent human asyl­rätts­lag­stift­ning snarare än att stifta fler till­fälliga lagar.

Regeringen har till­satt en parla­men­tarisk kommitté som ska ge förslag på hur vår fram­tida migrations­politik ska utformas. Vi ser fram emot att följa det arbetet och hoppas att det blir ett genom­arbetat förslag, som föregås av en ordentlig utvär­dering och väl under­byggd analys utifrån ett barn­rätts­per­spektiv.

Regeringen behöver sär­skilt för­hålla sig till det faktum att barn­konven­tionen ska bli svensk lag nästa år med alla åtaganden som det innebär.

Läs hela vårt remissvar