CC/Ernst Vikne Obs. flickan på bilden har inget med fallet att göra
Ett föräldrapar har av Jönköpings tingsrätt åtalats för grov våldtäkt mot sina tre barn födda 2000, 2003 och 2006 (Tingsrättens målnr. B 3067-11). Det äldsta barnet har i polisförhör berättat om föräldrarnas grova sexuella övergrepp mot dem. Barnen har omhändertagits och placerats i ett familjehem. Tingsrätten har nu friat föräldrarna från våldtäktsanklagelserna. Tingsrätten har uppgett att det är märkligt att förhörssituationen inte har framstått som mer besvärande för flickan, utan snarare som något spännande. Flickan har visserligen i polisförhör berättat att hon och syskonen har borstat tänderna och tvättat händerna efter de sexuella handlingarna, samt att hon har känt vanmakt eftersom hon inte har kunnat komma undan. Enligt tingsrätten har dessa uppgifter talat för att flickan har utsatts för sexuella handlingar. Domstolen har också uppgett att barnen har uppvisat ett beteende som kan anses vara sexualiserat och utmanande och att den äldsta flickan har haft kännedom om sådant som en tioåring normalt inte förväntas ha. Porrfilmer i mammans bostad kan möjligtvis ha utgjort en förklaring till detta beteende.
Tingsrätten har ifrågasatt riktigheten av flera uppgifter, vilket inte kan bortses från vid bedömningen av flickans trovärdighet. Bland annat har flickan uppgett att hon har utsatts för sexuella handlingar när hon har haft en kompis hemma, vilket har framstått som överdrivet och osannolikt. Enligt tingsrättens bedömning kan det vara så att flickan har lämnat uppgifter om sexuella övergrepp för att få uppmärksamhet eller skada föräldrarna.
Fallet är ett av många som visar hur barns rättigheter kränks när det saknas ett barnperspektiv inom domstolars verksamhet. Barnkonventionen är tydlig: barn har rätt till skydd mot våld och övergrepp, de har rätt att bli lyssnade på och respekterade för det de uttrycker. Att barn måste få ett bättre skydd mot våld är något som också flera barnläkare lyfter på SvD Brännpunkt idag.
Det är inte acceptabelt att myndigheter bortförklarar ett barns berättelse om sexuella övergrepp som osannolik och överdriven, eller kommer med undanflykter om att barnet skulle vara sexualiserat, utmanande och beräknande. Sverige borde ha kommit längre än så när det gäller synen på barn och vad barn har för rättigheter.
Visa att du inte accepterar att vuxna skyller ifrån sig då barn far illa. Detta gör du genom att ”gilla” denna bloggpost och ta ställning mot undanflykter på Facebook (skriv under med din profilbild)!
CC/Treehouse1977
Ur: ”Dagispersonal slog inte larm trots misstankar om misshandel mot en 2-årig pojke”: /Mitt i Bromma tisdag 23 augusti 2011
”En tvåårig pojke kom in till sjukhuset med en svår brännskada. Sjukhuspersonalen upptäckte att pojken dessutom hade blåmärken över hela kroppen och anmälde föräldrarna till polisen. Åtal väcktes mot föräldrarna och de dömdes för grov misshandel. Under förhandlingarna kom det fram att dagispersonalen hade förstått att något inte stod rätt till med pojken, som vid blöjbyten ofta hade blåmärken. Det fanns också tecken på att pojken vanvårdades. Dagispersonalen är enligt lag skyldig att kontakta socialtjänsten så fort de misstänker att ett barn far illa. Dagispersonalen uppgav att de hade pratat om att göra en anmälan men ännu inte hade hunnit, samt att de i fortsättningen ska slå larm tidigare”.
Barn har rätt till skydd mot våld och vanvård. Dagispersonal – alla myndigheter vars verksamhet berör barn – har alltid en skyldighet att anmäla misstankar om detta till socialtjänsten. Ett barn som uppvisar blåmärken och tecken på vanvård är beroende av vuxna som ser och dessutom agerar till skydd för det. Det finns inte tid för bortförklaringar och undanflykter. Att blunda för tecken på misshandel och vanvård är att kränka det enskilda barnet och dess rättigheter.
Fall som ovan visar att det inom svensk myndighetsutövning finns akuta behov av ett uppdaterat synsätt på vad barn är, behöver och har rätt till. Barnkonventionen står för en sådan uppdaterad syn. Vore barnkonventionen svensk lag skulle myndigheter tvingas uppdatera sina kunskaper – de skulle tvingas ta barns rättigheter och behov på större allvar.
Det här var bara ett av flera exempel på undanflykter. Fler hittar du i vår film: ”UNICEF accepterar inte att man skyller ifrån sig”.
Läs mer här om kampanjen, var med oss och jaga undanflykter och gilla ”att man inte skyller ifrån sig” genom att gilla bloggposten.
Varje år far barn i Sverige illa på grund av okunskap, rädsla, lathet eller att personer som borde ta ansvar inte gör det. Varför är det så? Det ska vi ta reda på. Idag på FN-dagen den 24 oktober drar vi igång vår egen variant av ett ”realtidsgräv” på temat undanflykter.
En person som fått höra många skylla ifrån sig och komma med undanflykter är författaren och skådespelaren Morgan Alling. Här kommer hans egen berättelse:
Morgan Alling. Foto: Thron Ullberg
– ”Åh, Morgan så roligt att se dig igen efter alla dessa år!”
Jag och min fru Anna-Maria står utanför det hus jag och min bror var fosterhemsplacerad i som femåring. Ett hem som var fint utåt sett med kyrkobesök och söndagsskola, men innanför väggarna var det inte lika fint. Där pågick fysiska och psykiska bestraffningar, tvångsmatning och vi kunde bli inlåsta i ett litet rum i flera timmar medan familjen åkte iväg.
När vi står där i solskenet kommer några grannar glatt ut och vi småpratar om allt. Plötsligt från ingenstans säger någon allvarligt:
– ”Vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?”
Jag söker Anna-Marias blick samtidigt som jag försöker lindra deras dåliga samvete:
– ”Ja, nej, vad skulle ni göra”, skrattar jag.
I bilen på väg hem kan Anna-Maria inte hålla sig längre.
– ”Det där var inte okej! Man kommer inte 35 år senare och säger att man hörde era rop på hjälp men valde att inget göra!”
– ”Det är inte så himla lätt”, försöker jag.
– ”Jo, det är lätt när man hör barn blir sönderslagna”, fortsätter min arga vackra fru.
Självklart har hon rätt! Man får inte vara tyst, man knackar på och frågar om man kan hjälpa till. Nästa gång ska förövarna veta att grannarna hör och då är det inte lika lätt att slå. Klart de har dåligt samvete, det ska de ha. Hade de valt att ta sitt sociala ansvar hade de varit stolta i 35 år istället.
Det handlar om medmänsklighet, moral och civilkurage och det gäller alla; grannar, vänner, släktingar, klasskamrater, lärare, poliser, sociala myndigheter, politiker, rättsväsendet, ja alla i hela samhället.
De som far illa ska känna att de inte är ensamma i sin smärta. De måste känna att hela samhället står bakom de, att vi är en enda stor massa av civilkurage. Men då krävs det att vi pratar med varandra. Vi knackar på.
Idag lever 100 000-tas barn med svek, lögner, smärta. Barn som blir utsatta för sexuella övergrepp, barn till missbrukare, som blir mobbade i skolan, flyktingbarn som inte får rättvis bedömning. Barn som står utanför sina egen dörr med handen på handtaget och ont i magen för hur deras föräldrar mår, ont i magen för att gå till skolan.
115 000 barn ringde till BRIS förra året.
20 000 lever inom socialtjänstens beskydd.
Det som gör mig förbannad är att till varje utsatt barn så finns det minst flera personer som sett, hört men ingenting gjort. När det sen uppdagas skyller folk ifrån sig. Kanske är det mänskligt att inte vilja vara den personen som gjort fel. Men för mig tar man ansvar för sina handlingar. Att man gör fel och misstag är mänskligt, det gör vi alla varje dag och det är OK, men problemet är när man inte erkänner sina fel och sen rättar till det.
Vad ska man göra då?
Det är ganska lätt. Man engagerar sig, pratar, lägger en hand på axeln, ger beröm, lyssnar, tar strid för mänskliga rättigheter. Man står upp för den maktlösa individen. Man knackar på. Man ringer till alla de organisationer och myndigheter som arbetar dagligen med utsatta barn. Att inte göra det när man ser någon som far illa är också ett val.
Tar man inte sitt sociala och moraliska ansvar får man stå 35 år senare framför ett hus som Gud glömde och skämmas.
/Morgan Alling
Det finns inga undanflykter. Idag startar ”månaden då man inte får skylla ifrån sig”. Var med i kampen för barns rättigheter du med. Läs mer om kampanjen här.
Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att ”gilla” och dela denna bloggpost!
UNICEF/Roger Le Moyne
Varje år far barn i Sverige illa på grund av okunskap, rädsla, lathet eller att personer som borde ta ansvar inte gör det. Bara ett av flera exempel diskuterades i SVTs Gomorron Sverige i morse om Lex Bobby. Varför är det så? Det ska vi ta reda på. Det handlar om att inte skylla ifrån sig. Det finns ingen #undanflykt. Barns rättigheter kränks dagligen i Sverige. Det ska vi ge exempel på från och med måndag då vi drar vi igång vår realtidskampanj, ”UNICEF gillar inte att man skyller ifrån sig”. Vi behöver vi din hjälp med innehållet i kampanjen redan nu. Har du exempel på en bortförklaring eller #undanflykt där barns rättigheter kränks? Mejla oss redan nu på undanflykt@unicef.se eller märk din tweet med #undanflykt.
Vad vi menar med en undanflykt?
Det handlar om bortförklaringar runt situationer, händelser, beslut och problem som kränker barns rättigheter och inte tar barnen på allvar. Till exempel när:
- det skylls på andra personer, rådande normer, policys, lagar eller resurser
- barnrättsperspektivet inte lyfts fram och tas på tillräckligt stort allvar i diskussioner och debatter som påverkar barn
- barn som är i en svår situation eller i underläge ifrågasätts och nekas hjälp
- utredningar och handlingsplaner tillsätts utan att barnrättsperspektivet lyfts fram
- barn marginaliseras och generaliseras utifrån förutfattade meningar om vad barn är och inte är, dvs. inte respekteras och bemöts som unika individer med olika förutsättningar
- barnet glöms bort i konflikter mellan vuxna
Det handlar om flykten från att ta sitt ansvar för barnens rättigheter. Exempel:
1) En tvåårig pojke kom in till sjukhuset med en svår brännskada. Sjukhuspersonalen upptäckte att pojken dessutom hade blåmärken över hela kroppen och anmälde föräldrarna till polisen. Åtal väcktes mot föräldrarna och de dömdes för grov misshandel. Under förhandlingarna kom det fram att dagispersonalen hade förstått att något inte stod rätt till med pojken, som vid blöjbyten ofta hade blåmärken. Det fanns också tecken på att pojken vanvårdades. Dagispersonalen är enligt lag skyldig att kontakta socialtjänsten så fort de misstänker att ett barn far illa. Dagispersonalen uppgav att de hade pratat om att göra en anmälan men ännu inte hade hunnit, samt att de i fortsättningen ska slå larm tidigare. (Fallet är hämtat från en tidningsartikel i ”Mitt i Bromma”, 23 augusti 2011).
2) En kvinna misshandlades och våldtogs av sitt barns far som var narkotikamissbrukare. Barnet var i förskoleåldern. När informationen kom in till socialtjänsten gjordes en första bedömning att mamman och barnet behövde flytta till ett skyddat boende. Socialtjänsten samtalade med mamman två gånger, därefter bestämde de att ärendet skulle avskrivas för att mamman ansågs vara kapabel att ordna upp situationen själv. Några kontakter eller särskilda stödåtgärder mot pojken mobiliserades inte. Socialsekreteraren bedömde att pojken var för liten för att kunna bli påverkad av händelsen och ändå sov medan det hände. (Fallet är hämtat ur en forskningsrapport över socialtjänsten).
Håll utkik på måndag den 24 oktober på Facebook, Twitter och här i bloggen! Då drar vi igång på riktigt.
/Petra Hallebrant, informationschef