Sverige införde som första land i världen förbud mot barnaga för 40 år sedan. Förbudet innebär att föräldrar inte får utsätta sina barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.  Förbudet är dock inte någon straffrättslig bestämmelse, utan om våld mot barn ska vara straffbart så måste händelsen stämma överens med de allmänna bestämmelserna så som misshandel, ofredande och olaga hot.

Det medför en del svårig­heter utifrån ett barn­rätts­per­spektiv. Lagen inte tar till­räcklig hänsyn till att barnet befinner sig i en särskilt utsatt situa­tion och till barnets beroende­ställ­ning i för­hållande till för­äldern. Att barnet dess­utom utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara trygg, är ännu en för­svårande omständig­het som inte beaktas till­räck­ligt mycket i lag­stift­ningen.

Att utreda och lag­föra brott som begåtts mot barn medför ibland stora utmaningar. Barn bedöms ofta inte som tro­värdiga i sina berättelser då det är lättare att tro på en vuxen som berättar på ett sätt som är mer begrip­ligt. Barn har ibland svårt att för­klara vad de varit med om.

Barn uttrycker sig på olika sätt och inte alltid på det sättet som vi vuxna enklast förstår. Berättel­sen kan vara osamman­hängande vad gäller till exempel tid och rum och hur barn uttrycker smärta. Det krävs mycket av oss vuxna att förstå hur hand­lingen upp­fattas för ett barn.

Varför blir det inte en fällande dom?

• För att brott ska vara styrkt så måste alla rekvi­siten (villkor) vara upp­fyllda.
• Alla bevis måste vara styrkta och det måste finnas en avsikt (uppsåt) att begå hand­lingen.

Den vanligaste anledningen till att det inte blir en fällande dom är att det brister i bevisningen eller att gärningen inte är straffbar, det vill säga att rekvisiten (villkoren) inte är uppfyllda eller att uppsåt (avsikt) saknas. Det kan till exempel handla om att en förälder handlat i affekt utan avsikt att skada barnet eller att villkoret på smärta inte kan bevisas.

När det gäller bevis och barn finns det sär­skilda utmaningar. Ofta händer det att hän­delsen inte kan styrkas på grund av att för­höret med barnet brister i kvali­tet eller att rätten anser att barnets berät­telse är påverkad av till exempel en pågående vårdnads­tvist.

Det finns alltså både utmaningar i hur en gärning ska bedömas rent straffrättsligt samt processuella frågor kopplade till barns berättelser. Barnet har inte alltid fått möjlighet att komma till tals och att berätta vad hen upplevt utifrån sina förutsättningar och förmåga att uttrycka sig. Barn har ibland svårt att berätta så att det passar in på rekvisiten för en viss straffbestämmelse eller de hårda kraven på rättssystemets tillförlitlighet.

Det krävs en förändring i perspektiv och attityder

Utöver de mer lag­tekniska svårig­heterna finns det också utmaningar i tillämp­ningen av lagen i dom­stolarna. Inom straff­rätten lyfts barns sär­skilda utsatta situa­tion ofta fram som för­svårande omständig­heter. Trots det ges ibland en för­stående atti­tyd mot för­äldrar att utöva visst våld mot sina barn.

Straff­rätten ska ställa krav på legali­tet och rätts­säkerhet vilket innebär att dom­stolarna ska vara objek­tiva i sina bedöm­ningar och att moraliska och person­liga bedöm­ningar inte ska ges betydelse. Synen på barn och föräldrar kan ändå i hög grad påverka den straff­rätts­liga bedöm­ningen beroende på vems perspek­tiv rätten väljer att ta.

Om rätten anlägger ett barn­perspek­tiv bedömer de utifrån hur en hand­ling kan upp­fattas för ett barn och tar hänsyn till hur barn uttrycker smärta och barns sär­skilda utsatt­het. Ett föräldra­perspek­tiv innebär att för­äldrar på olika sätt ursäktas. Det kan till exempel handla om ursäkter om att barnet är sär­skilt krävande eller för­äldern själv är pressad och stressad.

Det krävs därför att rätts­väsendet för­bättrar sin kunskap om hur barn uttrycker sig och agerar för en mer rätts­säker bedöm­ning där barnets vittnes­mål inte per auto­matik väger lättare i bevis­vär­dering bara för att de är barn.

Barn har rätt att komma till tals i rätts­liga pro­cesser och var del­aktiga utifrån ålder och mognad och uti­från sina förut­sätt­ningar. Vi behöver skydda barnet i del­tagandet snarare än att skydda dem ifrån att delta.

En ny straffrättslig bestämmelse behövs

UNICEF Sverige anser att det behöver införas en ny straff­rättslig bestäm­melse, miss­handel mot barn, som utgår från barn­konven­tionens bestäm­melser. En bestäm­melse, som sär­reglerar för­äldrars och andra omsorgs­personers våld mot barn, stärker barnets rätt att inte utsättas för våld.

Ett av syftena med ett nytt brott är att vara mer för­enlig med aga­för­budet och barn­konven­tionens bestäm­melser om barns rätt att skyddas från alla former av våld. Brotts­bestäm­melsen måste också vägas in i barnets rätt till familj samt hur barnet påverkas av straff­ansvar för en förälder.

Barnets bästa bör således vara väg­ledande när det gäller påföljder. Stöd och reha­bili­tering till för­övaren och familjen kan i många fall vara ett alter­nativ. Viktigt är dock att lyfta fram det prin­cipi­ella värdet genom en fällande dom och påvisa vad som är rätt och fel och tydligt visa på barnet som rättig­hets­bärare.

Alla former av våld mot barn måste bli straff­bara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politi­kerna:

Jag vill skriva under

Rapporten ”Olagligt men inte straffbart” har dels granskat ett antal domar där föräldrar har åtalats för att ha utövat våld mot sina barn, dels under­sökt hur det straff­rätts­liga skyddet ser ut för barn som utsätts för våld i hemmet. Borde inte det förbud mot aga som infördes för 40 år sedan, i kombi­nation med barn­konven­tionens bestäm­melser, ge barn i Sverige ett hel­täckande skydd?

Rapporten visar att så inte är fallet. Det finns ett glapp mellan aga­för­budet i föräldra­balken och bestäm­melserna i brotts­balken. Det inne­bär att vissa former av barn­aga inte räknas som ett brott enligt brotts­balken. Våldet är alltså olag­ligt men sam­tidigt inte straff­bart.

– Sam­hället sviker de här barnen efter­som det saknas ett hel­täckande rätts­ligt skydd när de utsätts för miss­handel av sina för­äldrar. Det här handlar om barn som befinner sig i en sär­skilt utsatt situation, som har en beroende­ställning till föräl­dern och som utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara barnets trygg­het, säger Christina Heilborn, chefs­jurist vid UNICEF Sverige.

Luckorna i lagen inne­bär till exempel att psykiskt våld, som att tvingas bevittna våld i hemmet och att utsättas för hot och trakas­serier, inte ses som ett brott mot barnet. När det gäller fysiskt våld måste det anses ha orsakat barnet till­räcklig smärta för att händel­sen ska ses som miss­handel och vara straff­bar.

Några exempel ur rapporten:

Två flickor tvingas bevittna hur deras pappa mördar deras mamma med en bajo­nett. Han åtalas för olaga hot mot barnen efter­som han närmat sig dem med bajo­netten i handen. Hov­rätten konsta­terar att visser­ligen har pappan skrämt barnen oer­hört när han dödade deras mamma, men anser inte att han haft upp­såt att skrämma dem och därför inte kan dömas för olaga hot mot barnen.

En styv­pappa åtalas för ofredande efter att ha tejpat sin tio­årige styv­sons ansikte med silver­tejp. Pojken blev tejpad bakifrån, och tejpen, som täckte hela ansiktet, gjorde att han inte kunde andas eller tala ordent­ligt. Han berättar att han varit tejpad två – tre minuter och försökt ropa på hjälp. Styv­pappan uppger att han tejpat pojken för att visa att han står vid sitt ord.

Tings­rätten anser att pojkens berät­telse ska bedömas med för­siktig­het på grund av hans låga ålder och att han av rädsla kan ha miss­tagit sig på hur långt för­loppet egent­ligen var. Rätten anser att det ingår i rollen som för­älder att sätta gränser, och styv­pappan frias.

Rapporten pekar på att bedöm­ningarna i dom­stolarna ofta görs uti­från ett föräldra­pers­pek­tiv, där för­äldern på olika sätt ursäktas med att det rörde sig om en stressad situation eller ett krävande barn. Gransk­ningen av domarna visar att även i de fall där för­äldern döms för miss­handel, lyfter dom­stolarna i många fall fram ursäkter för föräld­rarnas agerande, vilket leder till mildare straff:

En mamma åtalas för miss­handel sedan hon i upp­fostrings­syfte slagit sin nioårige son med en stek­spade av trä vilket orsakat smärta, rodnad och ett blå­märke. Högsta dom­stolen säger i sin väg­ledande dom att visser­ligen är det inte tillåtet att använda aga som upp­fost­rings­metod, men anser ändå att miss­handeln ska betecknas som ringa. HD för­klarar även mammans beteende med att hon ”tog till våld i en för henne pressad situation, när hon var sjuk och oroad för sin fort­satta anställ­ning”.

Föräldrar kan med andra ord i vissa fall frias från miss­handel, eller få ett mildare straff, trots att de har erkänt att de slagit sina barn. Rapporten lyfter fram att bris­terna i lag­stift­ningen öppnar upp för god­tyck­liga bedöm­ningar i dom­stolarna. Vissa dom­stolar försöker tillämpa den lag­stift­ning som finns för att barns rättig­heter ska tas till­vara, medan andra intar en för­låtande och över­slätande attityd gente­mot för­äldrar.

– Brister i lag­stift­ningen till­sammans med en god­tyck­lig­het i dom­stolarna leder till att för­äldrar i prak­tiken tillåts utöva visst våld mot barn, säger Christina Heilborn.

– Det här visar att det behövs en ändring i lagen som gör att alla former av våld mot barn blir straffbara.

Trots det rådande för­budet mot barn­aga är det fort­farande många barn som utsätts för våld i hemmet i Sverige. Enligt den senaste nation­ella kart­lägg­ningen uppger inte mindre än 36 procent av barnen att de har utsatts för någon form av miss­handel av sina föräldrar under sin upp­växt.

UNICEF Sverige anser att alla former av våld mot barn ska för­bjudas och vara straff­bara enligt lag. Så är det inte idag, trots att det är tydlig­gjort i barn­konven­tionen. Barns rätts­liga ställ­ning behöver stärkas och barn måste få upp­rättelse när deras rättig­heter kränks.

UNICEF Sverige kräver:

1. Att det införs en särskild bestäm­melse i brotts­balken om miss­handel mot barn.
2. Att våld mot barn i svensk lag överens­stämmer med barn­konven­tionens bestäm­melser och därmed även inne­fattar alla former av psykiskt våld.
3. Att barn som utsätts för våld i hemmet får till­gång till socialt stöd och skydd samt till ett anpassat stöd i rätts­processen.

Alla former av våld mot barn måste bli straffbara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politikerna.

Jag vill skriva under

Läs rapporten i sin helhet.

Det här är en dom som väcker många frågor. Det som är mest anmärk­nings­värt är att barnens röst och behov inte till­mäts någon betydelse, trots deras ålder och tydliga ställnings­tagande att de inte vill träffa sin pappa, samt det våld som barnen tidigare utsatts för.

Domen är ett tydligt exempel på den starka föräldra­rätten vi har i svensk rätt och barns svaga rätts­liga ställning. Barnen har inte blivit lyssnade till och rätten har inte tagit deras rädsla på allvar.

Trots att barnen känner en rädsla för sin pappa tvingas de att bo med honom. Barnen får inte heller träffa sin mamma under en inledande tid för att de ska ges möjlig­het att knyta an till sin pappa, utan att hamna i lojalitets­konflikt mellan föräldrarna.

Bedrövligt säger många, och andra har svårt att förstå hur dom­stolen så tydligt kan bedöma att det inte före­ligger någon betydlig risk att barnen kan utsättas för våld från pappan. I stället bedöms han som den mest lämpliga föräldern att ha ensam vårdnad om barnen.

Enligt svensk lag (föräldra­balken) ska barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Det innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före, till exempel föräldrarnas behov av kontakt med barnet, rätt­visa mellan föräldrarna eller vad som är bekvämast för föräldrarna.

I bedömningen av vad som är barnets bästa ska det särskilt vägas in om det före­ligger en risk för att barnet eller annan familje­medlem utsätts för över­grepp, eller far illa på annat sätt, och barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Hänsyn ska tas till barnets vilja, med beaktande av dess ålder och mognad.

Domstolens riskbedömning av fallet

I det här fallet har domstolen gjort en risk­bedöm­ning och vägt in de risker som man ansett vara mest ange­lägna; risken att barnens ska utsättas för våld eller kränk­ningar, och risken för att ena föräldern exkluderas från umgänge. Rätten ansåg att mamman inte samarbetat till­räckligt för att främja ett konti­nuer­ligt umgänge med pappan. Hon kan därför inte anses lämplig för ensam vårdnad.

Gemensam vårdnad anser hovrätten inte är lämplig utifrån barnets bästa eftersom det före­ligger en över­hängande risk att föräldrarna inte kommer att sam­arbeta kring barnen. Barnens uttryckta vilja att inte vilja träffa sin pappa, än mindre bo hos honom, anser dom­stolen inte kan ges någon större betydelse efter­som barnen är så pass små (åtta och snart tolv år).

Barnen har inte träffat sin pappa på fyra år. Dom­stolen medger att det kommer bli påfres­tande för barnen att ryckas upp från sitt nuvarande hem där de känner sig trygga, men att betydel­sen för barnen att knyta an och skapa en god relation till sin pappa är viktigare och för­enligt med barnets bästa.

En grundläggande princip enligt barnkonventionen

För att kunna fatta beslut om vad som är barnets bästa måste det alltid göras en indivi­duell bedöm­ning i varje enskilt fall och olika faktorer vägas mot varandra. Att besluta vad som är barnets bästa kräver att man till­frågar barnet och att deras åsikt till­mäts betydelse utifrån ålder och mognad. Det är en grund­läggande princip enligt barn­konven­tionen, och både en materiell rättig­het och ett till­väga­gångs­sätt i rätts­tillämp­ning.

Det råder idag en obalans i det svenska rätts­systemet där vuxna och framför allt föräldrar har ett över­tag. Det är något av en paradox att en förälder som inte vill träffa sina barn kan strunta i det, men barn kan tvingas träffa sin förälder mot sin vilja.

Föräldrar har rätt till umgänge med sina barn, men barn har inte rätt att välja umgänge eller inte. I realiteten tvingas ofta barn till umgänge med föräldrar trots att de kan riskera att utsättas för våld eller fara illa på annat sätt.

Enligt barn­konven­tionen ska barn skyddas från alla former av våld och risker att utsättas för våld och annan kränkande behand­ling. Barn måste få en starkare rätts­lig ställ­ning framför­allt i vårdnads­tvister.

Det är tydligt, särskilt efter en dom som den här, att det även behövs mer kunskap om barns rättig­heter och en attityd­föränd­ring till barn och deras rätt att bli lyssnade till och förmåga att vara delaktiga i beslut som berör dem.

Konferensen i Stockholm är startskottet för Operation Dagsverke-kampanjen, och de medverkande eleverna och lärarna från skolor runt om i Sverige fick inspi­ration och tips på hur Operation Dagsverke på bästa sätt kan organi­seras på skolan.

I år går pengarna från kampanjen till UNICEFs arbete i Albanien, där våld mot barn i hemmet och skolan är vanligt. 83 procent av eleverna säger att de utsätts för våld och kränk­ningar i skolan. UNICEF arbetar med att förändra atti­tyder och normer kring våld hos både lärare och föräldrar.

Förra veckan var eleverna Jonilda och Djego från Albanien på besök i Sverige. Förutom konfe­rensen besökte de flera skolor, träffade elever och berättade om sina liv. På konfe­rensen berättade de hur viktigt bidraget från UNICEF är för att utbilda lärare, för­äldrar och elever i att för­ändra atti­tyder och normer kring våld.

Eleverna på konferensen fick också delta i fördjupande work­shops och lyssna på en tanke­väckande före­läsning av Lina Axelsson Kihlblom. Dessutom närvarade UNICEF Sveriges ambassadör Mark Levengood och infor­merade om årets tävling, där skolorna tävlar inom fyra kate­gorier; bästa kreativa initiativ, bästa budskap, bästa film samt högst insamlings­resultat.

Mark presenterade även årets eminenta jury bestående av: Lina Axelsson Kihlblom, Chef för barn- och utbild­nings­för­valt­ningen i Nynäshamn; Lina Hultqvist, ord­förande Sveriges Elevkårer; Viktor Frisk, artist och influencer; Mark Levengood, UNICEF-ambassadör; samt Christina Heilborn, UNICEFs programchef.

Skolorna röstade även fram vilket program Operation Dagsverke 2019 ska stödja. Det program som fick flest röster inne­bär att barn med funktions­ned­sätt­ningar blir bättre för­be­redda inför kata­strofer i Filippinerna. Dit kommer alltså pengarna som samlas in under nästa år att gå.

Operation Dagsverke är en insamlings- och informations­kampanj, riktad till hög­stadiet och gym­nasiet, som har arrangerats av svenska elever sedan 1960-talet. Syftet med kampanjen är att ge elever och lärare i Sverige större kunskap om barns rättig­heter.

Skolorna väljer själva vilken dag som passar bäst att genom­föra insam­lingen. FN-dagen den 24 oktober eller barn­konven­tionens dag den 20 november brukar vara bra dagar att anordna aktivi­teter. Sista insamlings­dag är den 15 december.

Nu önskar vi alla fantastiska och engagerade elever stort lycka till! Till­sammans gör ni en viktig insats för andra elever i vår värld.

Vill din skola också vara med och kämpa för att stoppa våld i skolan i Albanien? Anmäl er här:

Anmäl din skola

 

När politiker pratar våld mot barn i valrörelsen handlar det oftast om heders­våld, barn­äkten­skap eller hur man ska ta krafttag mot otrygg­heten på offent­liga platser. Det är självklart bra eftersom barns rättig­heter kraftigt åsido­sätts där.

Det finns dock många barn som lever med våld i hemmet och i sin vardag. I vårt valmanifest har vi valt att sätta ljuset på dem, då deras rättig­heter inte till­räckligt uppmärk­sammas. UNICEF Sverige anser att alla former av våld mot barn ska för­bjudas och vara straff­bara enligt lag.

Sverige var först i världen med att införa anti­aga­lag­stift­ning och har en skyldig­het enligt barn­konven­tionen att skydda barn från alla former av våld. Samtidigt uppger 36 procent av barnen i Sverige att de utsätts för våld i hemmet.

Våld förknippas ofta med fysisk eller avsiktlig skada, men det finns olika former av våld och idag vet vi att andra former är minst lika skadliga som det fysiska våldet. Exempel på andra former av våld är psykiskt våld, vanvård eller försumlig behand­ling.

Psykiskt våld kan till exempel handla om att vid upprepade till­fällen säga till barn att de är värde­lösa eller oälskade, skrämma eller hota dem, strunta i dem, föro­lämpa eller isolera dem under förned­rande för­hållan­den. Vanvård kan till exempel handla om att ett barn inte får till­räckligt med mat, blir nekad sjukvård eller husrum. Det kan också handla om att ett barn inte får emotio­nellt stöd och kärlek av de personer som ska ta hand om barnet. Att leva med våld i familjen är ytter­ligare en form av psykiskt våld.

Barn som utsätts för våld i hemmet har en mycket svag rättslig ställning och de har svårt att komma tills tals och hävda sina rättig­heter. Idag är nämligen inte alla former av våld mot barn straff­bara.

I Sverige är det sedan 1979 förbjudet enligt lag att slå sina barn i upp­fostrings­syfte. Det innebär att föräldrar inte får utsätta sina barn för kroppslig bestraff­ning eller annan kränkande behand­ling. Den så kallade anti­aga­lagen skapades med syfte att vara norm­givande och förändra atti­tyder i sam­hället kring aga som upp­fost­rings­metod. Men trots lag­stift­ningen, och en allmän upp­fatt­ning om att våld mot barn ”borde” vara för­bjudet, utsätts ett stort antal barn för våld i hemmet.

Ett av problemen är att aga­för­budet omfattar fler former av våld än vad de straff­rätts­liga bestämmel­serna för miss­handel i brotts­balken gör. Det innebär att vissa former av barnaga, som finns med i aga­för­budet, inte räknas som ett brott enligt brotts­balken. Våldet är alltså olagligt men inte straff­bart.

Det lag­stiftade skyddet för barn som utsätts för våld inne­fattar enbart de former av våld som ingår i de all­männa straff­bestämmel­serna, så som miss­handel och ofredande. Lagen tar inte till­räcklig hänsyn till att barnet befinner sig i en särskilt utsatt situation och till barnets beroende­ställning i för­hållande till föräldern. Att barnet dessutom utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara trygg, är ännu en för­svårande omstän­dighet som inte beaktas till­räckligt mycket.

Att utsätta barn för att upp­leva eller bevittna våld i hemmet är heller inte ett särskilt brott i svensk lag, trots att forsk­ning visar att bevitt­nande av våld kan vara minst lika plåg­samt och leda till minst lika all­varliga konse­kvenser för barnet.

UNICEF Sverige kräver:

• Att alla former av våld mot barn ska vara straffbara, även psykiskt våld.
• Att misshandel mot barn blir ett särskilt brott, och att en bestäm­melse om det införs i brotts­balken.
• Att det införs en tydlig lag­reglering för hur polis, social­tjänst och rätts­väsende ska sam­verka i ärenden som rör barn som utsätts för våld i hemmet.

Barns rättig­heter har inte någon parti­politisk till­hörig­het eller särskild politisk färg. Barns rättig­heter är mänskliga rättig­heter som ska efter­levas och priori­teras av samtliga politiker och andra besluts­fattare.

Läs UNICEFs valmanifest

Mer information hittar du i vårt fakta­blad om våld mot barn, och se gärna vår för­djupning om de andra viktiga frågorna i vårt valmanifest:

• Varför alla barn ska ha rätt till familj­eåter­förening 
• Ökat statlig ansvar för en likvärdig skola

Vi har även gjort en granskning av riksdagspartiernas valmanifest utifrån ett barnrättsperspektiv. Den hittar du här. 

 

I Jumla, högt uppe bland bergen i nordöstra Nepal ligger det UNICEF-stödda kvinnocentret Safe house, en fristad för kvinnor som farit mycket illa. Bhagawati är föreståndare och hjälper kvinnor i säkerhet och med allt från sjukvård, juridiska frågor och jobb. På Safe House finns idag sju sängar och kvinnorna får stanna upp till en månad. Det senaste året har Bhagawati tagit sig an 50 fall av misshandel, sex våldtäkter, 14 ekobrott och 27 fall av polygami.

En av de hundratals kvinnor som fått hjälp är Sana Hana Kulal, en 38-årig kvinna som lämnade sin man efter att i flera år ha blivit misshandlad. Hon var 13 år när hon giftes bort, deras äktenskap arrangerades när Sana var sex år gammal. Hennes man var ofta elak, när han lagade mat fick hon gå hungrig och när han åkte till sitt jobb låste han in henne. Han slog henne med sparkar och knytnävar, drog henne hårt i håret.

– En gång hällde han bensin över mig och skulle precis tända på när en man kom springande och ingrep, berättar Sana.

Efter en tid fick de barn och Sana trodde då att allt skulle bli bättre, men han fortsatte misshandeln. Sana stod inte ut längre och försökte ta sitt liv. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland vuxna kvinnor i Nepal.

Till slut lyckades hon skilja sig från sin man och kom till Safe House. Det är den enda trygga platsen för henne, men hon kan inte stanna för alltid.

– Vi försöker i möjligaste mån se till att familjen håller ihop, går inte det hjälper vi dem separera. Vi fortsätter att ha kontakt med alla de kvinnor som sökt hjälp hos oss. De flesta väljer att klara sig själva, de har fått utstå för mycket för att våga stanna, säger Bhagawati.

Vad gör UNICEF?

Vi vill lyfta fram flickors utsatta situation och visa på hur viktigt det är att ge stöd till kvinnors utveckling och hur det påverkar samhällsutvecklingen. För att lyckas med det pratar vi med regeringar och besöker byar över hela världen.

Vi försöker se till att jämställdhetsperspektivet genomsyrar alla våra projekt. I många länder har vi till exempel genomfört särskilda program som syftar till att förbättra flickors sociala ställning. Ett exempel är en animerad film vi har tagit fram om flickan Meena som bor i Nepal, för att visa betydelsen av flickors utbildning. Filmen har visats blad annat i Indien, Pakistan, Bangladesh och Nepal.

Berättelsen om kvinnocentret i Nepal är hämtad från en artikel i det senaste numret av tidningen M-magasin. Läs hela artikeln här. UNICEF och M-magasin samarbetar sedan nio år tillbaka. Efter besöket i Nepal i höstas bidrar M-magasin också med pengar till solceller så att Safe House får elektricitet.

Att kämpa för flickors och kvinnors rättigheter hör till en av våra allra viktigaste uppgifter. Vill du veta mer om UNICEFs arbete? Prenumerera på vårt e-nyhetsbrev.

Allt eftersom dödssiffran i Syrien ökar, kräver UNICEF omedelbara insatser från alla parter för att skydda civilbefolkningen, framförallt kvinnor och barn, som är de mest sårbara.

Sedan mitten av mars har rapporterna om barn som skadats, fängslats, fördrivits och dödats ökat. UNICEF kan inte bekräfta de rapporterade fallen och är därför särskilt bekymrade över av den senaste tidens bilder på barn som godtyckligt frihetsberövats och utsatts för tortyr eller misshandel. Något som i vissa fall lett till döden.

UNICEF uppmanar regeringen att utreda dessa rapporter ordentligt och att se till att förövarna identifieras och ställs inför rätta.

UNICEF betonar att det är staten som ansvar för de drabbade och är därför skyldig att säkerställa att sjukvård och katastrofhjälp finns tillgängligt.

Enligt uppgifter ska 30 barn ha dött genom användandet av skarp ammunition mot demonstranter. UNICEF har dock inte kunnat verifiera antalet offer eller dödsorsakerna.

UNICEF fördömer starkt alla former av våld mot barn oavsett var i världen det sker. Eftersom Syrien ställt sig bakom barnkonventionen, har man en skyldighet att säkerställa barns rätt till överlevnad, yttrandefrihet, rätten att delta i fredliga sammankomster samt att skyddas mot våld, utnyttjande och övergrepp. Dessa rättigheter måste upprätthållas vid alla tillfällen.

Mer information om UNICEFs arbete i Syrien hittar du på internationella UNICEFs webbplats.