Gyllene tider, Carola, Zara Larsson och Yohio står på scen. Och förutom humor och musik bjuder galan på reportage. Anja Pärson, Anders Bagge och David Hellenius har alla rest till olika delar av världen och träffat utsatta barn.

Musikproducenten Anders Bagges resa till Da Nang i Vietnam. Där träffade han barn som fötts med funktionshinder på grund av de kemiska stridsmedel som användes under Vietnamkriget. Redan nu kan du se ett klipp från resan:

Reportaget i sin helhet ser du som sagt på onsdag kl 20 i TV4. Missa inte!

Trinh och Truc är fast i sitt hem

Trinh, 16 år, och Truc, 14 år, är båda funktionsnedsatta och bor med sina föräldrar i byn Hoa Tien. Den troliga orsaken till att de, och ytterligare ett syskon fötts med funktionsnedsättning, är att de gifter pappan utsattes för under Vietnamkriget.

Nedsättningarna är både mentala och fysikska men medan Trinh kan röra sig några meter själv är Truc helt orörlig. Han tillbringar dagarna liggandes på en filt med en liten fläkt bredvid. Barnen lever helt isolerade och träffar väldigt sällan andra barn. Familjen är extremt fattig och när föräldrarna jobbar på fältet eller på tillfälliga uppdrag måste storasyster Trinh ta hand om Truc. En uppgift som är övermäktig för ett barn.

Området där familjen bor, Hoa Vang, är ett av de absolut hårdast drabbade områdena av kemiska gifter.  Den amerikanska armén förvarade gifter på den lokala flygplatsen och i närheten av flygplatsen går det fortfarande inte att odla eller använda vattnet.

Ett långsiktigt arbete för förändrade attityder

I Vietnam lever 1,3 miljoner barn med funktionsnedsättningar. Många av dem utsätts för allvarlig diskriminering och har sämre tillgång till sjukvård och utbildning än andra barn. För att få till en hållbar förbättring för utsatta barn i Vietnam arbetar UNICEF nära de lokala myndigheterna, både på lokal-, regional- och nationell nivå. På så sätt kan man stärka skyddet för barn i utsatta familjer och grupper som traditionellt sätt ofta blir både diskriminerade och bortglömda.

UNICEF har bland annat sett till att regeringen har antagit en socialtjänstlag som även ger funktionsnedsatta barn rätt till omvårdnad.

UNICEF stödjer också den lokala organisationen DAVA (Da Nang Association for Victims of Agent Orange/Dioxin) i Hoa Nhon som driver 3 stycken dagcenter för barn med funktionsnedsättningar. På centren får de utbildning, mat och stöd och möjlighet att gå i skolan mellan 8 och 16. Upp till 150 barn kan få hjälp via centret men idag går bara 60 barn där. De långa avstånden mellan byarna gör att många barn, bland annat Trinh och Truc, inte har möjlighet att ta sig dit. Centret som ligger närmast familjen har en minibuss som finansierats av UNICEF, men det räcker inte.

Bättre levnadsvillkor avgörande för framtiden

Projektets insatser innebär att både barn i etniska minoritetsgrupper och barn med funktionsnedsättningar blir mer synliggjorda, delaktiga i samhället och skyddade från övergrepp och kränkningar. Deras levnadsvillkor kommer att förbättras och fler av deras rättigheter tillgodoses.

Förhoppningen är också att det ska leda till en stärkt lagstiftning, ekonomiska bidrag till utsatta familjer och ökad kapacitet hos ansvariga myndigheter. Barnen kommer att få tillgång till nya dagcenter, alternativa boenden och bättre utbildning.

Dessutom kommer kunskapen om barns rättigheter öka, något som leder till minskad diskriminering och fördomar.

Vi vet att det går att skapa en bättre värld för alla barn och vet hur man gör, men vi behöver bli fler i kampen för varenda unge. Vill du hjälpa till och förändra barns liv – bli Världsförälder!

”Barn föds fortfarande med funktionshinder och missbildningar till följd av kriget”

I maj 2011 fick jag, tillsammans med tre andra frivilliga från UNICEF Sverige, möjligheten att åka till Vietnam för att se hur UNICEF jobbar praktiskt för att förbättra barns villkor och förutsättningar i ett land där det är långt ifrån självklart.

Vi besökte en rad olika projekt och initiativ som organiserats eller koordinerats med hjälp av UNICEF. Jag tänker nu berätta om besöket på ett dagcenter i Da Nang, som drivs av VAVA (Victims of Agent Orange/Dioxin). Dagcentret välkomnar barn med funktionshinder orsakade av kemikalien Dioxin som användes under Vietnamkriget och förorenade grundvattnet.
Vi välkomnas av barnen som ivrigt sträcker fram händerna, vill hälsa och som skrattandes säger “-Hello”. Vi slår oss ned och Madame Hien, som vigt sitt liv till att kämpa för dessa barns villkor och eldsjälen bakom dagcentret, hälsar oss välkomna. Hon är så tacksam för UNICEFs stöd, både till verksamheten och för det opinionsbildande arbetet på myndighetsnivå, att tårarna rinner medan hon står och talar. Jag känner direkt hennes genuina engagemang för dessa barn och blir lika rörd.

Barnen har föreberett en show för oss med sång, dans och modevisning. Det uppträds med en sådan glädje och ett sådant engagemang så man riktigt känner hur stolta och glada barnen är, både över sig själva men också över gemenskapen dem emellan. Medans några barn står på scenen och sjunger står de andra vid sidan av, klappar händerna och sjunger med.

När showen var slut sprang en liten tjej fram till mig och drog med mig till scenen för att dansa. Det slutade med att alla barnen och vi besökare var uppe på scenen och dansade loss till musiken en bra stund. Alla var med! När en kille började dansa breakdance var flickan jag dansade med inte sen att visa upp sina färdigheter så hon slängde sig självsäkert ner på golvet och började snurra runt i äkta breakdance anda. Så härligt att se hennes självförtroende! Att det är viktigt för barn att få leka och skoja för att kunna utvecklas blir tydligt när man möter dessa barn.

Det är fruktansvärt att se vilka djupa spår kriget för 40-50 år sedan har förorsakat landet och dess befolkning. Barn föds fortfarande, flera generationer senare, med funktionshinder och missbildningar till följd av kriget. Det känns hårt att veta att dessa barn inte självfallet inkluderas i samhället eller får det stöd och hjälp de behöver för sin överlevnad och utveckling.

Samtidigt, var det mycket upplyftande att träffa barnen och att se den hängivna insats som Madame Hien uträttar vid dagcentret. Barnen får stimulans i form av att de får lära sig saker som att sy och göra smycken. Barnen känner sig bekräftade, får gemenskap och samtidigt möjligheten att bara vara barn. De har haft en svår start i livet men genom dagcentret och VAVA förbättras deras fortsatta utveckling. Att se dessa barn så glada och stolta över sig själva och att få visa vad de kan när deras samhälle tidigare inte trott på dem; det ger mig hopp!

Besöket vid dagcentret är ett av de starkaste minnena från resan. Jag känner mig oerhört stolt över UNICEFs arbete. De samarbetar med myndigheter och koordinerar olika projekt så att resurser styrs dit de behövs. Genom Madame Hien och UNICEFs opinionsbildande arbete har regeringen i Vietnam nu beslutat att integrera barn med funktionshinder och ge dessa barn och deras familjer stöd. Det innebär att Vietnam är ett steg närmre att faktiskt kämpa för varenda unge, såsom barnkonventionen förespråkar.

Tack vare UNICEF får dessa barn hjälp; rätt till överlevnad, rätt till utveckling och rätt till barns rättigheter.

Helena Enfors
Frivillig i UNICEF-gruppen Göteborg

”Vi besökte en familj som bestod av en pojke på sju år och hans morfar”

Jag är otroligt tacksam över att jag fick möjligheten att få följa med på årets fältresa och känner att den kommer att ha stor betydelse för mitt fortsatta engagemang inom UNICEF. Även om vi hade ett fullspäckat schema fanns det gott om tid för reflektion. Vi fick träffa utsatta barn, som i många fall levde utan socialt skyddsnät. I min roll som barnrättsinformatör känner jag mig nu ivrig att få sätta igång och övertyga så många som möjligt att barn är i behov av speciella rättigheter. Det var jobbigt att lämna Vietnam efter en vecka, eftersom jag skulle vilja göra så otroligt mycket mera för dessa barn.

Resan till Vietnam var väldigt intressant men också otroligt gripande. Något som slog mig var vilka enorma klyftor som rådde mellan rika och fattiga, inne i centrala Ho Chi Minh fanns exklusiva affärer, hotell och restauranger medan livet i utkanten av staden var helt annorlunda.

Redan första dagen fick jag vara med om ett hembesök, som jag aldrig kommer att glömma. Vi besökte bland annat en familj som bestod av en pojke på sju år och hans morfar. Pojken hade förlorat sin mamma i aids och var själv smittad. Det var fruktansvärt gripande att se in i hans ögon medan man fick höra honom berätta om sitt liv. Han berättade även för oss att han ville bli läkare när han blev stor, det var härligt att höra att han hade framtidsdrömmar.

Resan har gett mig en djupare förståelse för hur UNICEF arbetar på alla nivåer i samhället. I Ho Chi Minh City lever omkring 2 500 barn på gatan. Ett av de första besöken vi fick göra var på ett dagcenter för gatubarn. På centret arbetade bl.a. tio ”street educators”, vars arbetsuppgift bl.a. bestod av att söka upp barnen och få dem att komma till centret.

Några av barnen på centret berättade lite om sig själva och om sin vardag för oss. Jag hade svårt att förstå hur de orkade hålla modet uppe med tanke på allt de hade varit med om.
Föreståndaren för centret hette Madame Tong och hon berättade att man på lokal nivå arbetade med att i den mån det går återförena barnen med deras familjer. Utöver detta arbetar UNICEF tillsammans med beslutsfattare för att skapa hållbara lagar, som ska skydda utsatta barn. Detta är för mig ett konkret exempel på hur UNICEF på alla nivåer arbetar för barnets bästa.

Vi besökte även två center för barn med olika funktionshinder. Många var funktionshindrade på grund av ”Agent Orange”, som användes av amerikanarna under Vietnamkriget. Det som slår mig är vilka oerhört fruktansvärda konsekvenser som ett krig skapar och att oskyldiga barn drabbas långt efter att kriget är slut.

Ett av de två dagcenter som vi besökte hade bara varit igång någon vecka och var helt nybyggt. Vi fick även möjlighet att besöka en familj, vars dotter var 18 år och hon hade nyligen fått komma till detta dagcenter. Tidigare hade hon alltid tillbringat dagarna hemma utan att få träffa och umgås med andra jämnåriga. Det var verkligen rörande att få se denna otroligt glada tjej, så sprudlande och full av energi. Hon var verkligen överlycklig över att ha fått komma till detta dagcenter. På centret kunde barnen med hjälp av enkla redskap arbeta med rehabilitering, men de kunde även på prova på olika sysslor.

Det som jag kommer att minnas från resan är alla de fantastiska människorna som gör och har gjort en otrolig insats för barnen i Vietnam. Det är ett land med en ung befolkning och därför anser jag det vara viktigt att de får utbildning, omsorg, trygghet och kärlek. Att UNICEFs arbete är långsiktigt visste jag redan men nu har jag verkligen fått ett bevis på hur det kan se ut i praktiken. Alla de barn vi fick träffa har var och en med sin ”unika” historia skapat en plats i mitt minne.

Peter Brundin
Frivillig i UNICEF Luleå

”Jag är inte mindre värd för att jag är fattig.”

För en månad sedan kom jag tillbaka från UNICEFs fältresa för frivilliga. I år gick resan till Vietnam och vi var fyra frivilligarbetare som fick möjlighet att göra denna omtumlande resa. Mina medresenärers reflektioner från vår resa ger väldigt bra inblick i våra möten med barn och personal i de fantastiska projekt och utvecklingsarbeten som vi fick ta del av. Jag tänker därför komplettera deras reflektioner med att berätta lite om det förebyggande och strategiska arbetet.

Det har varit oerhört intressant att se hur UNICEF med barnkonventionen som grund bedriver förändringsarbete för alla barn. När vi pratade med barn, personal och UNICEF Vietnam i de lokala projekt och utvecklingsarbeten som vi besökte blev det så oerhört påtagligt hur abstrakta begrepp som till exempel barnkonventionen plötsligt får liv och ansikten.

Ett exempel är från en barngrupp, riktad till de barn som lever i en utsatt situation. Ett fyrtiotal barn träffas ett par gånger i veckan. Man kan säga att det var en grupp som hade till syfte att stärka barnens självförtroende och hjälpa dem att utveckla handlingsstrategier för hur de kan agera i olika situationer. Dessa grupper leds av volontärer utbildade av UNICEF och man kan se det som ett långsiktigt förebyggande förändringsarbete. Här gavs barnkonventionen ett fyrtiotal ansikten.

När vi träffade barnen ritade och berättade de om barns rättigheter utifrån barnkonventionen. Men, de gjorde det utifrån sina egna erfarenheter av att till exempel vara fattig, att känna sig utanför, få stryk, att inte vara lyssnad på och att känna vanmakt över att inte kunna påverka. Här ges barnen möjlighet att sätta ord på sina upplevelser samtidigt som de diskuterar strategier för hur de kan hantera olika situationer. Det var oerhört starkt att höra barnen säga:
”Det gör ont när man inte får vara med”,  ”Jag är inte mindre värd för att jag är fattig”, ”Pappa blir arg och slår”. Samtidigt tänker jag att vi har alla samma grundläggande behov av trygghet, att bli sedda och bekräftade, och att detta hade kunnat vara citat från barn i vilken skola som helst i Sverige. Vi är i grunden lika, det är resurserna och omständigheterna runt omkring som skiljer.

Vi fick också följa ett strategiskt och långsiktigt arbete för att minska andelen barn med kronisk undernäring. Mer är en tredjedel av barnen under fem år är undernärda. Detta är en av de stora utmaningarna i landet. Volontärer utbildas för uppsökande arbete bland gravida och nyblivna mammor, och för att hålla i ”mammagrupper” där man diskuterar kost och hygien.

Trots att tillgången på rent vatten och kunskapen om sambandet mellan hygien och infektioner har det i Vietnam bedrivits kampanjer för modersmjölksersättning. Därför har man nu som mål att få mammor att amma, då man vet att det är den absolut bästa grunden och skyddet för barnen. För att tidigt upptäcka barn med risk för undernäring har UNICEF nu i ett nationellt handlingsprogram beslutat att barnens vikt och längd regelbundet ska följas upp. Också detta känner vi igen från våra barnavårdscentraler. Vi besökte en ”vårdcentral” i ett av de landsbygdsområden som UNICEF utifrån ett antal kriterier anser behöver särskilt stöd. Här vägs och mäts alla barn, antingen att mammorna kommer till vårdcentralen eller att de utbildade volontärerna söker upp dem och har med ”mätsticka”.

Det mycket innehållsrika programmet för veckan var upplagt på ett sådant sätt att det verkligen gick att följa UNICEFs grundtankar. Efter några dagar blev betydelsen av att förändringsarbetet bedrivs långsiktigt och strategiskt alltmer tydlig. Det vill säga att Unicef verkligen riktar sina insatser till flera nivåer, från att stödja lokalt arbete på individnivå till att påverka beslutsfattare på kommun- region- och regeringsnivå.

Just detta att fältresan på ett så konkret sätt visade hur UNICEFs grundläggande tankar omsätts till praktisk handling kommer verkligen att vara användbart för mig som frivilligarbetare.
Det har varit en alldeles fantastisk resa, ett engagerande program, oerhört informativ och reflexionerna är väldigt många. Det var också bara såååå bra att det var så många från UNICEF Vietnam som var med under hela veckan. Deras kunskap, öppna och generösa sätt gjorde att vi hela tiden kunde ställa frågor som innebar att vi förstod bättre och fick en djupare kunskap. Det jag har varit med om känns som en oerhörd förmån. Alltså, det var en helt fantastisk vecka.

Agnetha Hammerin
Frivillig i UNICEF Kalmar

Barnrättshjältarna på denna resa har varit många. En av dem är Madame Hien, ansvarig för VAVA (Victims of Agent Oragne/Dioxin and Disadvantaged Children), som bland annat driver tre dagcenter i Da Nang. Tack vare henne och UNICEFs arbete får hundratals barn med olika funktionshinder möjlighet att tillbringa dagarna på centret. Där får de känna gemenskap, stimulans, blir sedda och samtidigt utvecklas genom att testa på till exempel sömnad och andra enklare sysslor.

En stor del av barnen är funktionshindrade på grund av agent orange – dioxin, som användes och lagrades i regionen under Vietnamkriget (eller amerikakriget som man säger här). Fortfarande finns dioxin i grundvattnet och spåren av kriget är tydliga. Siffrorna över hur många barn som drabbats är svårt att få grepp om. Vissa siffror pekar på att dioxin är orsaken till att 14 000 barn och unga i Da Nang-provinsen är funktionshindrade än idag, av totalt 16 000 funktionshindrade totalt i provinsen. Mörkertalen är stora samtidigt som skammen och stigmatiseringen kring funktionshindrade barn vilar tungt.

Mötet med barnen var mycket gripande. Verkligen för dem är ibland brutal. Än idag 2011 föds det barn med funktionshinder pga genetiska skador som uppkom för flera decennier sedan. Det känns helt ofattbart.

På samma gång var det en fantastisk känsla att träffa dessa barn och se den enorma glädje de känner när de får vara på hemmet. Det gick det verkligen inte att ta miste på.

De första familjerna vi besökte samma dag hade två funktionshindrade pojkar, varav den ena var gravt funktionshindrad. Att se hans tunna och bräckliga mamma bära honom upp för den branta backen till deras hus var gripande.

Livsvillkoren blev påtagliga. Engagemanget och värmen som både Madame Hien från centret visade och Lieve, specialist på barn med funktionshinder från UNICEF, var enormt rörande att ta del av.

Frågan är hur de två små pojkarna i familjerna mådde som inte var funktionshindrade? Hann föräldrarna med dem? Eller fick de sköta sig själva? Att vara syskon till ett svårt funktionshindrat barn är säkert också vara väldigt svårt.

”Innan hon fick komma till centret gillade Trang helgerna. Men nu längtar hon till måndagarna”, säger Luru, mamma till Trang, 18 år, när vi besöker hennes familj i deras hus. Trang har bara varit på centret i två veckor. Hennes spontana glädjereaktion när vi kom hem till henne tillsammans med Madame Hien säger mer än ord.

Trots tragiska livsöden och en brutal verklighet går utvecklingen långsamt framåt i landet. Tack vare människor som Madam Hien och UNICEFs intensiva påverkansarbete har den Vietnamesiska regeringen äntligen infört en ny lag som säger att funktionshindrade inkl. barn och unga har rätt till stöd. Nu fortsätter UNICEF att delta i arbetet med att implementera lagen och se över vilka konsekvenser den kommer att få i praktiken, t ex hur stödet kommer att utformas.

Det här är vårt sista blogginlägg från denna resa. Ses hemma i Sverige i kampen för varenda unge! / Peter, Helena, Agneta, Malin och Petra

Ps. Se även posten Vietnam: Arvet från ett krig – en fotoserie om krigets oändliga lidande

Idag har vi verkligen fått vara med om mycket: möten med politiker, besökt olika hälso-, vatten- och sanitetsprojekt samt en skola och en förskola som UNICEF stödjer på olika sätt.

Vi vaknade upp på ett guesthouse i staden Cao Lanh City, som ligger i provinsen Dong Thap i Mekongdeltat. Dagen inleddes med ett kort möte hos ”People’s Committee”, där vi fick träffa den ansvariga för provinsens ”Planerings- och utvecklingsdepartement”. Det är tydligen vanligt att man besöker olika ”People’s Committees” här när man besöker en ny provins eller kommun.

Därefter besökte vi en ”Hälsoklinik”, som framförallt riktar sig till blivande och nuvarande mammor och deras barn. På kliniken hjälper utbildad personal till med allt ifrån förlossningar till hälso- och näringskontroller på mammor och barn. Vi fick bland annat kika in i ett förlossningsrum. Det man verkligen skulle önska är att kvinnorna kunde erbjudas någon form av smärtlindring, men det finns tyvärr inte idag.

Något som är väldigt positivt är att man börjat följa upp barnens vikt och längd, enligt WHOs (Världshälsoorganisationen) standardtabeller. Här kunde vi se vissa likheter med det svenska systemet. Många vietnamesiska barn är kortväxta pga av en alltför ensidig kost eller för lite näring under de första fem åren, något som man hoppas komma till rätta med genom att t ex detta hälsocenter noga följer barnets utveckling.

Ett annat besök var på en ”Children’s Club”. På klubben deltar barn med olika bakgrund, de flesta är mycket fattiga och alla är utsatta på olika sätt: övergivna av sina förändrar, utsatta för trafficking, tvingade att arbeta, slagna eller utsatta för andra typer av övergrepp. Här får barnen information och kunskap om olika situationer samt möjlighet att dela sina erfarenheter.

Under vårt besök var temat barnkonventionen. Genom ett grupparbete fick de med hjälp av bilder illustrera olika situationer de befann sig i. Vi förstod ganska snabbt att bilderna speglade barnens tuffa vardag. Bilderna var väldigt rörande och gripande. En bild vi minns speciellt är en som föreställer en flicka som blir slagen av sin mamma eller pappa och inte får gå till skolan. Deras vardag blev väldigt påtaglig. Vi ser också likheter med hur barn i Vietnam och Sverige hanterar kriser och utsatthet. En del satt väldigt tysta, andra hade svårt att koncentrera sig medan vissa vågade berätta om sina upplevelser. Children’s Clubs leds av volontärer som besöker fattiga familjer för identifiera utsatta barn. De försöker sedan motivera dem att komma till klubben.

Senare under dagen fick vi ta del av en fenomenal uppfinning som Mr Quang, specialist på sanitetsfrågor, från UNICEF i Vietnam uppfunnit: en så kallad talande toalett. På skolan vi besökte hade UNICEF inte bara bidragit med det mesta inkl. installerat nya toaletter utan också inspelade budskap om att alltid tvätta händerna efter varje toalettbesök. Lysande! Vi fick veta att genom att tvätta händerna minskar risken drastiskt att drabbas av sjukdomar, t ex diarré.

Vi avslutade dagen med en båttur på floden. Vi fick då en inblick i hur människorna bor längs med floden. Det blev väldigt tydligt hur sårbart livet kan vara med tanke på hur deras hus är byggda. Vi reflekterade samtidigt över hur stora klyftorna fortfarande är mellan olika delar av Vietnam.

Idag besökte vi Thao Dan, ett center som arbetar med gatubarn, som UNICEF stödjer. Centret tar emot upp till 250 barn och fungerar som både förskola, läxhjälp, förberedande studier till den allmänna skolan, stöd, skydd, information och utbildning i barnkonventionen. Vi fick alla en ny bild och bättre kunskap om olika livsvillkor för gatubarn i Vietnam. Vissa var föräldralösa, andra bodde på gatan tillsammans med sina föräldrar eller en släkting, andra var immigrantbarn (internflyktingar) där föräldrarna bodde på annan ort.

Många av barnen är på centret på dagarna men sover på gatan ensamma eller med föräldrar eller släktingar på nätterna. Andra höll ihop i gäng. På centret jobbade tio så kallade ”street educators” och 40 frivilliga. ”Street educators” söker även upp barnen på gatan och undervisar dem på plats. Det gör man för att motivera och inspirera barnen att komma till centret. En annan anledning är att bilda sig en uppfattning om barnets familjesituation och hurvida en förälder, syskon eller annan släkting finns i barnets närhet.

Vi fick intrycket av att detta är en trygg och säker plats för barnen, där de inte bara får utbildning utan också får leka och bara vara barn. Engagemanget bland barn och vuxna är stort.

”Tidigare jobbade jag med min mormor med att sälja lotter på gatan. Tack vare centret har jag fått möjlighet att gå i skolan och känna mig trygg”, säger Quy, 15 år.

UNICEF jobbar tillsammans med centret på lokal nivå men också på nationell nivå för att påverka politiker och beslutsfattare att införa bättre trygghetssystem för de utsatta barnen, framförallt för de som hamnar på gatan och t ex råkar ut för trafficking. ”Det handlar om att synliggöra barnen och få fram bra statistik och fakta om deras situation”, säger Madame Tong, ansvarig för centret.

”Största utmaningen med mitt jobb är att få barnen att stanna kvar på hemmet och att få föräldrarna att förstå hur viktigt det är med utbildning”, avslutar Madame Tong. / Peter, Helena, Agneta och Malin

Vi inledde dagen med en kort introduktion på UNICEF-kontoret om barns situation i Vietnam och hur UNICEF jobbar. Vår skicklige kommunikationsansvariga, Huong, hade också ordnat en videohälsning från UNICEFs chef Lotta Sylvander, som befinner sig i Hanoi. Imponerande hur proffsiga UNICEF är med allt de jobbar med här.

Efter en fantastisk vietnamesisk lunch, där vi fick smaka vårrullar av alla dess slag, fick vi besöka ett buddistiskt projekt som UNICEF stöttar. BLA (Buddist Leadership Initiative), drivs genom sju olika projekt i Hoh Chi Minh med omnejd. Projektet handlar om att munkar genom sitt pagoda (buddistiskt tempel), driver ett barnhem för föräldralösa barn. En del av barnen var drabbade av hiv/aids och vissa var funktionshindrade. Munkarna gav också stöd direkt till hiv/aids-drabbade familjer i området. En stor del av arbetet går ut på att munkarna själva stöttar och hjälper de drabbade barnen att bearbeta situationen de befinner sig i.

Det kändes väldigt inspirerande att ta del av munkarnas kunskap och erfarenheter. Vietnam håller nu på att bygga upp bättre sociala strukturer och bland annat utbilda socialarbetare – något som tidigare inte funnits som yrke. På regeringsnivå har man nu beslutat att införa liknande projekt i samarbete med munkar i ytterligare 40 provinser. UNICEF har haft en stor del i detta arbete. En annan reflektion vi gjorde var förhållningssättet mellan barn och vuxna, där man lätt kunde känna av det harmoniska förhållandet som rådde mellan dem.

I anslutning till barnhemmet fanns även en förskola för barn i åldern 3-6 år. Vissa av barnen kom från barnhemmet, andra från var immigranters barn (som oftast kommer från andra delar av landet) som behövde någon som tog hand om barnen när de arbetade.

Efter besöket på barnhemmet och pagodan, fick vi besöka familjer som på olika sätt drabbats av hiv/aids och fick stöd av UNICEF genom BLA (Buddist leadership initiative). Vi fick bland annat träffa en sjuårig pojke som var sjuk. Det var oerhört gripande att titta in i hans ögon samtidigt som hans morfar förklarade att hans mamma var död. Samtidigt inser man att detta är hans vardag och hans verklighet. Hans morfar var en fantastisk man som tog hand om den sjuke sonen och hans syskon, körde dem till skolan varje dag för att sedan arbete som ”mopedtaxichaufför”.¨

Stigmatisering av hiv/aids-sjuka är fortfarande vanligt i Vietnam. För att förbättra situationen för den sjuårige pojken, hade familjen valt att placera honom i en skola där ingen kände till hans sjukdom. Han måste med andra ord exkluderas för att inkluderas för att få utbildning. Här kan man ju faktiskt se att det finns likheter med Sverige när det gäller mobbing och utanförskap.

”Jag vill bli läkare när jag blir stor så jag kan hjälpa och bota min morfar och andra som blir sjuka genom att ge dem medicin”, säger den sjuåriga pojken. ”Att gå i skolan är det roligaste jag vet och att lära mig det vietnamesiska språket”, fortsätter han.

Trots att fattigdomen minskar i Vietnam, så växer klyftorna bland fattiga och rika. Det märks framförallt bland minoriteter och barn på landsbygden. Behovet av hjälp är stort. Det vi alla slogs av var att UNICEFs arbete gör skillnad.  UNICEFs engagemang i de projekt vi idag fick se har uppenbarligen lett till förändring, eftersom regeringen gått vidare med projekten på andra ställen i landet. Här har UNICEF verkligen jobbat på alla nivåer: nationellt, provinsiellt, lokalt och på individnivå.

/ Helena, Agneta, Peter, Malin och Petra

För elfte året i rad åker UNICEFs frivilliga ut på en fältresa för att se hur UNICEF arbetar, vad pengarna de samlar in används till och för att fylla på med inspiration till arbetet på hemmaplan. I år går resan till Vietnam och med sig har de frivilliga, Malin Tellberg Westermark från Sundsvall, Helena från Göteborg, Agneta från Kalmar och Peter från Luleå, UNICEFs informationschef Petra. De har lovat att blogga om resan och den första texten publicerar vi i denna post. Men först lite info om Vietnam:

Vietnam

Vietnam ligger i Sydostasien och har gått igenom en enorm utveckling sedan kriget med amerikanerna på 1970-talet. Men trots stora framsteg är fortfarande stora delar av befolkningen fattig och nästan hälften av barnen är korta i växten på grund av undernäring.

Här finns många svårigheter. Handel med barn är ett växande problem. Många har fortfarande inte tillgång till rent vatten och toaletter. Barn som tillhör minoritetsgrupper, cirka 15 procent av befolkningen, har oftare dålig utbildning och sämre hälsa. UNICEF i Vietnam arbetar med dessa frågor tillsammans med regeringen, andra FN-organ och frivilligorganisationer. Målet är att alla barn ska ha samma tillgång till utbildning, hälsa och rättigheter.

På plats i Saigon

”Äntligen framme! Vi börjar resan i Hoh Chi Minh, även kallad Saigon. Det är varmt, fuktigt och galet mycket mopeder och vespor. Att korsa gatan här är inget för den velige. Imorgon skall vi besöka ett projekt som jobbar med gatubarn och ett annat där munkar engagerat sig i kampen mot hiv och aids hos barn.” / Petra, informationschef UNICEF Sverige

Håll utkik efter fler poster från Vietnam här!

Varje år utses UNICEF Photo of the Year, år 2009 vann svensken Johan Bävman med sin bildserie Albino – i skuggan av solen. År 2010 gick resan till Vietnam och priset till den amerikanske fotografen Ed Kashi som med sin fotoserie Vietnam: Arvet från ett krig, skildrar krigets oändliga lidande. Nedan (och ovan) kan du se ett urval av bildserien och den text som presenterades på UNICEF Photo of the Years sajt.

Vietnamkriget slutade år 1975. USA drog tillbaka sina trupper och Nord – och Sydvietnam återförenades. Efter 35 år, hade världens strålkastarljus på Vietnam slocknat men för det vietnamesiska folket var arvet från den amerikanska krigsföringen högst aktuell. Det var ett grymt och brutalt krig som också var mycket skadligt för miljön. Amerikanska styrkor hade använt bekämpningsmedlet Agent Orange för att förstöra det bladverk som nordvietnameserna gömde sig under.

Agent Orange innehåller dioxiner som är kända för att orsaka cancer och skador på generna. Effekterna av det giftiga ämnet kan ses hos det vietnamesiska folket än i dag: cancer, immunsjukdomar och svåra missbildningar. Enligt officiella uppskattningar  finns det 1,2 miljoner funktionshindrade barn i Vietnam. På landsbygden är andelen funktionshindrade barn betydligt högre än i städerna. 9-åriga Nguyen Thi Ly är ett sorgligt exempel på detta giftiga arv.

Nguyen Thi Ly och alla andra drabbade barnen som fotograferats av Ed Kashi bor i Da Nang.  Da Nang var en amerikansk bas för verksamheten där massor av Agent Orange lagrades. 56.000 av stadens 800.000 invånare lider av funktionshinder som orsakats av kemisk krigföring. Idag forskas det i Da Nang kring de effekter Agent Orange haft på bland annat miljö och hälsa. Forskningen finansieras av den amerikanska regeringen och av hjälporganisationer.

UNICEF stödjer Vietnams funktionshindrade barn, främst genom donationer från amerikanska stödprogram, med målet att de skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt och skyddas från diskriminering. Med sina bilder vill Ed Kashi visa att krig även påverkar kommande  generationer samt – och att det oftast inte finns något tydligt slut i sikte. I sin bildserie visar Ed Kashi vardagslivet för två familjer som får hjälp från organisationen ”Children of Vietnam”.

– Jag tror djupt på den kraft stillbilder har för att förändra människors sinnen, säger Kashi om sitt arbete.  Med sina bilder vill han visa att krig orsakar oändligt lidande – inte bara för en generation.

Tvåspråkig undervisning

Alla barn har rätt till undervisning på sitt eget språk, annars har de inte möjlighet att lära och utvecklas till sin fulla potential. När elever från etniska minoriteter får en högre standard på sin undervisning ökar också deras möjlighet till delaktighet i skolan och samhället.

Syftet med språkprojektet att utveckla metoder för att införliva minoritetsspråk i undervisningen. Lärare på de utvalda för- och grundskolorna får utbildning och stöd för att kunna samspela bättre med de tvåspråkiga eleverna. Det framställs också undervisningsmaterial på elevernas modersmål.

7 000 elever berörs

Språkprojektet, som  finansieras av IKEA, startade år 2006 och har blivit en stor framgång i de för- och grundskolor där det införts. Nu ska projektet förlängas och nå fler barn och lärare. Avsikten är att projektet ska omfatta 7 000 för- och grundskoleelever, 3 000 föräldrar och 500 lärare på 18 grundskolor och 16 förskolor. Projektet kommer att genomföras mellan 2009 och 2013.