Varje år far barn i Sverige illa på grund av okunskap, rädsla, lathet eller att personer som borde ta ansvar inte gör det. Varför är det så? Det ska vi ta reda på. Idag på FN-dagen den 24 oktober drar vi igång vår egen variant av ett ”realtidsgräv” på temat undanflykter.
En person som fått höra många skylla ifrån sig och komma med undanflykter är författaren och skådespelaren Morgan Alling. Här kommer hans egen berättelse:
Morgan Alling. Foto: Thron Ullberg
- ”Åh, Morgan så roligt att se dig igen efter alla dessa år!”
Jag och min fru Anna-Maria står utanför det hus jag och min bror var fosterhemsplacerad i som femåring. Ett hem som var fint utåt sett med kyrkobesök och söndagsskola, men innanför väggarna var det inte lika fint. Där pågick fysiska och psykiska bestraffningar, tvångsmatning och vi kunde bli inlåsta i ett litet rum i flera timmar medan familjen åkte iväg.
När vi står där i solskenet kommer några grannar glatt ut och vi småpratar om allt. Plötsligt från ingenstans säger någon allvarligt:
- ”Vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?”
Jag söker Anna-Marias blick samtidigt som jag försöker lindra deras dåliga samvete:
- ”Ja, nej, vad skulle ni göra”, skrattar jag.
I bilen på väg hem kan Anna-Maria inte hålla sig längre.
- ”Det där var inte okej! Man kommer inte 35 år senare och säger att man hörde era rop på hjälp men valde att inget göra!”
- ”Det är inte så himla lätt”, försöker jag.
- ”Jo, det är lätt när man hör barn blir sönderslagna”, fortsätter min arga vackra fru.
Självklart har hon rätt! Man får inte vara tyst, man knackar på och frågar om man kan hjälpa till. Nästa gång ska förövarna veta att grannarna hör och då är det inte lika lätt att slå. Klart de har dåligt samvete, det ska de ha. Hade de valt att ta sitt sociala ansvar hade de varit stolta i 35 år istället.
Det handlar om medmänsklighet, moral och civilkurage och det gäller alla; grannar, vänner, släktingar, klasskamrater, lärare, poliser, sociala myndigheter, politiker, rättsväsendet, ja alla i hela samhället.
De som far illa ska känna att de inte är ensamma i sin smärta. De måste känna att hela samhället står bakom de, att vi är en enda stor massa av civilkurage. Men då krävs det att vi pratar med varandra. Vi knackar på.
Idag lever 100 000-tas barn med svek, lögner, smärta. Barn som blir utsatta för sexuella övergrepp, barn till missbrukare, som blir mobbade i skolan, flyktingbarn som inte får rättvis bedömning. Barn som står utanför sina egen dörr med handen på handtaget och ont i magen för hur deras föräldrar mår, ont i magen för att gå till skolan.
115 000 barn ringde till BRIS förra året.
20 000 lever inom socialtjänstens beskydd.
Det som gör mig förbannad är att till varje utsatt barn så finns det minst flera personer som sett, hört men ingenting gjort. När det sen uppdagas skyller folk ifrån sig. Kanske är det mänskligt att inte vilja vara den personen som gjort fel. Men för mig tar man ansvar för sina handlingar. Att man gör fel och misstag är mänskligt, det gör vi alla varje dag och det är OK, men problemet är när man inte erkänner sina fel och sen rättar till det.
Vad ska man göra då?
Det är ganska lätt. Man engagerar sig, pratar, lägger en hand på axeln, ger beröm, lyssnar, tar strid för mänskliga rättigheter. Man står upp för den maktlösa individen. Man knackar på. Man ringer till alla de organisationer och myndigheter som arbetar dagligen med utsatta barn. Att inte göra det när man ser någon som far illa är också ett val.
Tar man inte sitt sociala och moraliska ansvar får man stå 35 år senare framför ett hus som Gud glömde och skämmas.
/Morgan Alling
Det finns inga undanflykter. Idag startar ”månaden då man inte får skylla ifrån sig”. Var med i kampen för barns rättigheter du med. Läs mer om kampanjen här.
Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att ”gilla” och dela denna bloggpost!
Tags: barnkonventionen, barns rättigheter, Morgan Alling, undanflykter
Tweet
[...] jag läser Morgan Allings text om hur grannarna till det fosterhem där han misshandlades och vanvårdades som barn, hörde skriken men i vanmakt [...]
Precis samma sak har jag hört från många lärare genom åren…ja, vad skulle vi ha gjort? Under flera år var jag mobbad i skolan p ga att jag var invandrare. Skolan har blundat för det och bett mig och mina föräldrar att bita ihop. Nu jobbar jag aktivt mot våld i skolan och har involverat mig i politiken. Flera av mina gamla lärare sitter i samma nämnder som jag och säger aldrig emot mig när vi talar om utsatta barn…de sänker sin blick och är tysta.
Så sorgligt att leva med sådan skam som de måste göra.De kommer aldrig att kunna se mig i ögonen.
Tack Lejla för att du delar med mig.
Mobbad i skolan. Misshandlad hemma.
Sökte hjälp hos lärare i skolan – under 6 år – och fick ständigt höra ”du som är så stark. Du klarar det här!”.
Skolkade från lektionerna sista 2½ åren i högstadiet, pluggade ensam på fritidsgården och tvingade mej in i klassrum för att göra skrivningar.
Fick toppbetyg av lärare som inte förstod hur jag kunde få så bra betyg då jag inte kom på lektionerna.
Och, så gick jag ut med usla betyg, pga frånvaro…
Lärarna VISSTE. För jag bad ofta om hjälp.
Dom VALDE att inte hjälpa – och istället stjälpa.
Och, klassföreståndarens sista ord till mej: ”Dej blir det aldrig något av!” ekar ännu inom mej.
Men, han har säkert glömt bort mej sen länge… liksom flertalet av de som mobbade mej.
[...] Jag säger inte att man gjort rätt mot familjen, jag vet alldeles för lite om det. Men … om man misstänker att barn far illa och det borde man göra i ett fall där mamman dessutom säger att barnen får röra pappas kön. Då SKA man reagera. Jag tänker på UNICEF kampanjen som pågått ett tag. Läs till exempel Jo vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?” [...]
För lite mer än ett år sen kom vår stora familjehemlighet ut.
Min far misshandlade oss (mor, bror och mig) under hela min uppväxt.
Jag var knappt 4 år när jag för första gången stoppade min far från att ha i hjälp min mor.
Han stod över henne med en sko i handen och slog henne i ansiktet och på kroppen.
Jag är säker på att alla visste, eller iaf misstänkte vad som pågick.
Men alla skyggade tillbaka, låtsades inte se.
Jag hade en kort kontakt med min skolkurator när jag gick på lågstadiet. Hon fick veta allt, hur det pågick fysisk- och psykisk misshandel i vår familj.
Hon borde ha haft stake nog att kontakta det sociala men inget hände.
Jag var stökig och oregerlig under hela min skolgång för att jag ville att folk/lärare/kompisar skulle reagera, fråga, undra hur jag egentligen mådde.
På gymnasiet hamnade jag med fel människor och provade lite olagliga grejer. Det hjälpte där och då tyckte jag och jag trodde att jag kunde straffa dom som gjort mig illa. Men jag mådde egentligen bara sämre.
Under den tiden försökte jag ta livet av mig 3 ggr.
Nu är jag 28 år gammal, snart 29. Jag har fortfarande svårt att lita på människor, har en väldigt sporadisk kontakt med min far/fars släkt.
Jag har gått igenom terapi som hjälpt en del men inte på långa vägar läkt alla mina själsliga sår.