För ett par månader sedan besökte jag och en kollega Palatset på Riddarholmen i Stockholm. Vi var på jakt efter en samarbetspartner inom kulturområdet som tillsammans med oss ville arbeta för att stärka barns rättigheter och motverka socialt utanförskap i Sverige. Vad vi fann var något helt unikt. Mitt i stadens kärna öppnades portarna till en byggnad som vanligtvis befolkas av regeringstjänstemän, högt uppsatta politiker eller andra vuxna i kostym, men som nu välkomnade barn och unga från hela staden. På knapparna i hissen upp kunde man bland annat välja mellan konstateljé, verkstad, filmstudio, teatersalong, bio, reprum, kostymateljé, bibliotek, fotostudio och hångelrum (!). När vi kliver ut ur hissen hamnar vi i Harry Potters fantasivärld med hemliga gångar, trappor upp till mysiga loft och pompösa salar från förra sekelskiftet, proppfulla av allt man kan tänkas behöva för att få utlopp för sin kreativitet och skaparlust. Vi går igenom ett kostymförråd där någon ambitiös person har samlat hattar, peruker och prylar från blocket, utförsäljningar och teatrar under flera år. Vi hamnar i ett bibliotek där alla böcker som ges ut i barn och ungdomsgenren presenteras, precis alla! Vi ser en TV-studio där man släpat in en cool bil för att kunna spela in scener i bästa roadmoviemanér, med full möjlighet att sända live på SVT!
Stumma går vi från Palatset med bara en tanke i huvudet; detta är ju bara för bra för att vara sant!? Är det verkligen möjligt att det har skapats ett helt hus mitt i staden där man tar barns rätt till lek, kulturupplevelser och delaktighet på största allvar? Där personalen har särskild kompetens för att se till att även barn som lever med utmaningar i form av funktionsnedsättningar, diskriminering, språksvårigheter eller trassliga hemförhållanden också ska ha tillgång till en plats i staden? Ett eget palats till och med.
Men idag verkar det tyvärr som vi har fått svaret. Det var för bra för att vara sant. Efter bara fyra månader är Palatset försatt i konkurs, som bland annat SvD och DN skrivit om. Ingen hade råd med ett palats för barn. Inte ens i ett av världens rikaste länder, i en av världens rikaste städer, med ett av världens rikaste folk och några av världens mest framgångsrika företag hade vi råd med ett palats för barn.
Det känns väldigt sorgligt. Kunde det inte få vara sant för en gång skull. Kunde vi inte bara få göra ett litet undantag i en värld där barn dagligen exploateras av vuxna, säljs som slavar, utnyttjas i textilindustrin, tvingas fly från krig, blir utslängda från de länder de är uppvuxna i, används som slagträn i vårdnadstvister, går till en skola där de mobbas eller bara lever med känslan av att ingen bryr sig. Ett litet litet undantag.
Att vi säger att jo, här har vi faktiskt råd! Här prioriterar vi barns tillgång till sina rättigheter och tar deras behov på största allvar. Här vill vi göra barn delaktiga. Här vill vi se barn uttrycka sig konstnärligt. Inte minst för att vi ska förstå. Här tycker vi att barn är så viktiga att de förtjänar ett eget PALATS för sitt skapande!
Låt det vara sant. Var annars?
/Lisa Ericson, ansvarig opinionsbildning barn och unga, UNICEF Sverige
Tags: barnkonventionen, barns rättigheter
Tweet
Men hur tänker man när det ska finansierad med 120 kr inträde per person? Det betyder väl segreation från start?
Det sticker lite i ögonen på mig när jag läser detta. Jag är en av de som jobbat hårt på palatset under dessa månader. Jag råkar veta att projektet var dömt att misslyckas från början. Ja, det var för bra för att vara sant och nu står vi här och har inte fått lön sedan i september. Det var aldrig något palats, det var ett luftslott.