Idag presenterar vi våra nio nya UNICEF-supportrar!

Nu utökar vi vårt nätverk med nio UNICEF-supportrar. De ska hjälpa oss på UNICEF att bli ännu bättre på att främja barns rättigheter, bilda opinion och samla in pengar. De hjälper oss genom att bjuda på sin kompetens, sin kunskap och sina kontakter.

_MG_4974

Några av våra nya supportrar tillsammans på bild: Zinat Pirzadeh, Vanna Rosenberg, Morgan Alling, Soledad Pinero Misa och Gunilla von Platen. Foto: © Håkan Elofsson

För UNICEF är nätverkande viktigt. Genom att samarbeta kan vi göra mer för varje insamlad krona. Vi samarbetar med regeringar, företag och med engagerade privatpersoner som vill ge av sin tid och sin kompetens.

Nu presenterar vi våra nio första UNICEF-supportrar: skådespelaren Morgan Alling, konstnären Jacob Felländer, professor Lars-Åke Persson, sociala entreprenören Soledad Pinero Misa, komikern Zinat Pirzadeh, entreprenören Gunilla von Platen, skådespelaren Vanna Rosenberg, radioprofilen Titti Schultz och docent Stefan Wiklund.

Supportrarna representerar olika delar av det svenska samhället. De kan vara skådespelare, entreprenörer, mediaprofiler, konstnärer eller forskare. De viktiga är det engagemang, den kompetens och de kontakter de har och att de är villiga att dela med sig.

Vi hälsar dem varmt välkomna och ser fram emot att arbeta tillsammans med dem kämpa för att varenda unge ska få sina rättigheter tillgodosedda!


”Plötsligt fick jag en identitet… ett maskrosbarn”

– Det här är Morgan, han är ny i klassen, så ni får vara snälla mot honom, säger min nya fröken som har jättestora glasögon, brunt kort hår och röda hängselbyxor. Jag tittar ner mot katedern. Hjärtat bultar. Ännu en klass.

Morgan Alling

När jag var barn bytte jag skola 9 gånger. Varje ny skola innebar nya prövningar, första skolorna satt jag mest tyst men med tiden lärde jag mig att scanna av klassrummen och skolgårdarna vilka elever som var tuffa, mesar, coolingarna, värstingarna, sportnördarna, plugghästarna. Blixtsnabbt anpassade jag mig till den nya miljön.
– Du kan sätta dig bredvid Therese.
Tyst går jag mellan bänkraderna och glider ner på min stol. Det känns skönt att Therese är med mig, hon är min nya granne som jag lärde känna innan skolstarten.
Hela dagen är jag beredd på att någon ska mucka med mig, men det gör de inte.
Jag tror att det berodde på Peter.
Han har på sig blå mockasiner och jag la genast märke till hur konstigt han gick. Först trodde jag att han skojade.
– Han går alltid på tå, viskar Therese.
– Tå-Peter, viskar en tjej som sitter framför mig.
– Tåbira-Peter, viskar jag tillbaka. Han kanske tror att han är en giraff.
Tjejen börjar skratta högt.
Fröken ropar:
– Nej, tysta!
Peter märkte inte att jag skojade med honom, men jag fick glada miner.
Under några veckor småretas jag med Tåbira-Peter, för jag märker ju att då är det inte jag som blir utanför.
En dag när jag och Therese kliver av skolbussen och går hem genom de värmländska skogarna så råkar jag säga något om Tå-Peter.
– Lägg av, säger hon surt.
– Vadå, jag skojar ju bara.
Men Therese skrattar inte.
– Vet du varför han går på tå?
– Nej, varför då?
– För att hans pappa alltid är full. Peter går på tå för att han inte vill väcka sin pappa, han smyger för annars får han stryk.
Det hugger tag i hjärtat. Tåbira-Peter är också en alkoholistbarn. En ganska märklig känsla griper tag i mig. En insikt om att jag inte är ensam. En till som levde med alkohol. En till på besök i verkligheten. På något sätt gör det mig glad. I morgon ska jag prata med Peter. Han ska veta att jag är som han. Han ska inte vara ensam.

Det här hände när jag var 7 år gammal och det var mitt första möte med insikten om att vi är många som är utanför. Det gjorde mig både glad men också förbannad. Glad för att jag insåg att jag inte var ensam, men förbannad att han var utanför.

Vi vill vara normala, som alla andra. Vi har inga problem, därför håller vi tyst. Tystnaden är för att skydda. Med tystnaden bygger vi långsamt upp ett självförakt stort som ett kärnkraftverk. Samtidigt som man sitter och ler och låtsas som om att ingenting är fel så imploderar vi av låg självkänsla. Vi är ingenting värda. Men vi låtsas inte om det.
En vanlig fråga jag får är när jag berättar om min historia är:
– Vad är det som gjort att just du har klarat dig?
Det är många olika delar men en viktig händelse är den vuxne som en gång la en hand på min axel:
– Du är ju ett maskrosbarn, Morgan
– Är jag?
– Ja, du är ett maskrosbarn, en som växer upp genom betongen.
Jag kände en stolthet. Plötsligt fick jag en identitet… ett maskrosbarn. Jag fick från nobody till somebody. Jag var bra och dög som jag var var. En sån enkel liten sak. Men orden har suttit kvar där och det gav mig styrka.

Vi måste stärka barn och ungdomar som är utanför. Berätta för de: ”Ja, det är jobbigt, det är tufft att vara utanför men ni är inte ensamma. Vi är många som gått igenom det, vi är många som stödjer och vill hjälpa.”
Insikten att vi är många som är utanför gör inte smärtan mindre, men det kan gå fortare att försonas med sig själv och sina skuldkänslor, när man förstår att det är inte en själv det är fel på.
När klasskamrater, vänner, grannar, släktingar och hela samhället håller tyst så vinner förövaren. Då lägger man skulden på sig själv, det förmildrar ångesten.

Jag har inte träffat Peter sen jag flyttade från Värmland, så jag vet inte hur det gått för honom. Men det jag vet är att utanförskapet både kan vara en destruktiv väg in mot självutplåning genom droger, kriminalitet, beroende, dålig hälsa fysisk som psykisk, det kan också vara en drivkraft för att överleva. ”Jag ska visa de djävlarna, jag ska inte bli som de!”
Därför måste vi alla gå samman och ta problemen på allvar. För barnens skull, för vår framtids skull.

/Morgan Alling

Just nu har UNICEF Sverige en kampanj mot att barn hamnar i utanförskap. Vill du hjälpa till? Skriv under på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!


”Vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?”

Varje år far barn i Sverige illa på grund av okunskap, rädsla, lathet eller att personer som borde ta ansvar inte gör det. Varför är det så? Det ska vi ta reda på. Idag på FN-dagen den 24 oktober drar vi igång vår egen variant av ett ”realtidsgräv” på temat undanflykter.

En person som fått höra många skylla ifrån sig och komma med undanflykter är författaren och skådespelaren Morgan Alling. Här kommer hans egen berättelse:

Morgan Alling

Morgan Alling. Foto: Thron Ullberg

– ”Åh, Morgan så roligt att se dig igen efter alla dessa år!”
Jag och min fru Anna-Maria står utanför det hus jag och min bror var fosterhemsplacerad i som femåring. Ett hem som var fint utåt sett med kyrkobesök och söndagsskola, men innanför väggarna var det inte lika fint. Där pågick fysiska och psykiska bestraffningar, tvångsmatning och vi kunde bli inlåsta i ett litet rum i flera timmar medan familjen åkte iväg.

När vi står där i solskenet kommer några grannar glatt ut och vi småpratar om allt. Plötsligt från ingenstans säger någon allvarligt:
– ”Vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?”

Jag söker Anna-Marias blick samtidigt som jag försöker lindra deras dåliga samvete:
– ”Ja, nej, vad skulle ni göra”, skrattar jag.

I bilen på väg hem kan Anna-Maria inte hålla sig längre.
– ”Det där var inte okej! Man kommer inte 35 år senare och säger att man hörde era rop på hjälp men valde att inget göra!”
– ”Det är inte så himla lätt”, försöker jag.
– ”Jo, det är lätt när man hör barn blir sönderslagna”, fortsätter min arga vackra fru.

Självklart har hon rätt! Man får inte vara tyst, man knackar på och frågar om man kan hjälpa till. Nästa gång ska förövarna veta att grannarna hör och då är det inte lika lätt att slå. Klart de har dåligt samvete, det ska de ha. Hade de valt att ta sitt sociala ansvar hade de varit stolta i 35 år istället.

Det handlar om medmänsklighet, moral och civilkurage och det gäller alla; grannar, vänner, släktingar, klasskamrater, lärare, poliser, sociala myndigheter, politiker, rättsväsendet, ja alla i hela samhället.
De som far illa ska känna att de inte är ensamma i sin smärta. De måste känna att hela samhället står bakom de, att vi är en enda stor massa av civilkurage. Men då krävs det att vi pratar med varandra. Vi knackar på.

Idag lever 100 000-tas barn med svek, lögner, smärta. Barn som blir utsatta för sexuella övergrepp, barn till missbrukare, som blir mobbade i skolan, flyktingbarn som inte får rättvis bedömning. Barn som står utanför sina egen dörr med handen på handtaget och ont i magen för hur deras föräldrar mår, ont i magen för att gå till skolan.
115 000 barn ringde till BRIS förra året.
20 000 lever inom socialtjänstens beskydd.

Det som gör mig förbannad är att till varje utsatt barn så finns det minst flera personer som sett, hört men ingenting gjort. När det sen uppdagas skyller folk ifrån sig. Kanske är det mänskligt att inte vilja vara den personen som gjort fel. Men för mig tar man ansvar för sina handlingar. Att man gör fel och misstag är mänskligt, det gör vi alla varje dag och det är OK, men problemet är när man inte erkänner sina fel och sen rättar till det.

Vad ska man göra då?
Det är ganska lätt. Man engagerar sig, pratar, lägger en hand på axeln, ger beröm, lyssnar, tar strid för mänskliga rättigheter. Man står upp för den maktlösa individen. Man knackar på. Man ringer till alla de organisationer och myndigheter som arbetar dagligen med utsatta barn. Att inte göra det när man ser någon som far illa är också ett val.

Tar man inte sitt sociala och moraliska ansvar får man stå 35 år senare framför ett hus som Gud glömde och skämmas.
/Morgan Alling

Det finns inga undanflykter. Idag startar ”månaden då man inte får skylla ifrån sig”. Var med i kampen för barns rättigheter du med. Läs mer om kampanjen här.

Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att  ”gilla” och dela denna bloggpost!


1847

Ge pengar varje månad

Hjälp barn överallt, varje dag, året runt. Från 100 kr per månad.

Bli Världsförälder

48870

Ge bort något meningsfullt

Köp produkter som räddar barns liv. Få ett gåvobevis att ge bort.

Handla i gåvoshopen