Gå till innehållet
Laddar…

Hon såg sin son dö – men kunde inte göra något

Rambati med sin man och fem barn

Efter en sömnlös natt med möss springandes kring huvudet och prassel i matförrådet möter jag en sista dag på landsbygden för att sedan återvända till stadsmiljö för att smälta mina intryck.

Vi gör ett sista stopp hos Rambati som bor med sin man och deras fem barn på andra sidan floden. Monsunen har avtagit och floden kan nu korsas. Men när vattnet stiger isoleras de från bland annat sjukvård. Den stora familjen trängs i ett litet hus som kantas av risfälten som är deras största inkomstkälla. Barnen vittnar om att familjen är fattigare än genomsnittet och basala saker som hygien, toalett, hela och rena kläder finns inte.

Rambati  förlorade sin första son då han var 2 ½ år gammal. Han klagade på magsmärtor som tilltog under dagen. Floden hade nått sin ”peak” och var omöjlig att forcera utan båt. Hennes man arbetade i Delhi, Indien och när svärföräldrarna vägrade hjälpa henne till sjukhus på grund av de kostnader och risker det skulle medföra så kunde hon ensam inget annat än att se på när sonen dog i hennes armar.

Det märks på de kvinnor som lyssnar med mig att hennes historia väcker medlidande, men inte förvåning. Historien är tragisk – men inte ovanlig.  Livet är här ingen självklarhet, vare sig för barn eller vuxna. När jag sitter där och lyssnar på hennes historia så känner jag att jag knappt orkar ta in mer. Jag vet inte vart jag ska sortera allt hon säger och jag kan inte annat än skämmas för mina tankar. För det är precis så det är. Jag kan åka härifrån och bearbeta alla tragedier i bekvämlighetens lugn innan jag tar oss an nästa livsutmaning. Rambati och andra i hennes situation har ingenstans att ta vägen, de lever mitt i verkligheten och de har tvingats hantera sorg och problem på ett avundsvärt sätt.

Rambati fortsätter sin berättelse om hur hon ett flertal år senare greps av panik då yngre sonen fick lunginflammation. Den gången vägrade hon lyssna på någon annan än sig själv och tog honom till sjukhus. Hon är glad över det stöd hon får och den styrka det medför.
– Vi får barn i ung ålder, då man inte hunnit få erfarenhet eller styrka att stå emot. Vi följer de traditioner vi blivit lärda och även om det känns fel, så har vi inte vetat annat, säger hon och kvinnorna som samlats kring henne nickar instämmande.

Det stora flertalet lever här fortfarande i en allvarlig verklighet. Fattigdom, traditionsbundna familjer och geografiska svårigheter gör att många fastnar i en ond cirkel som är svår att bryta och det är dessa kvinnoföreningen och sjukvårdscentret jobbar mest med. Med värme i kroppen och en stor dos vemod tar kvinnoföreningen farväl med röd tika i min panna och blomsterprydnader. Innan vi skiljs åt vill de höra hur vi har det i Sverige… och vad ska man säga? I skrivande stund finns det inte mycket att klaga på…