Gå till innehållet
Laddar…

Frivilligresan 2011: Vietnam

För elfte året i rad åkte frivilliga från UNICEF-grupper ut på en fältresa för att se vad pengarna de samlar in används till och för att få inspiration till arbetet på hemmaplan. I år gick resan till Vietnam och med på resan var Malin Tellberg Westermark från Sundsvall, Helena Enfors från Göteborg, Agneta Hammerin från Kalmar och Peter Brundin från Luleå. Här berättar ett par av de frivilliga om upplevelserna i Vietnam.

2011 års fältresa gick till Vietnam och de frivilliga besökte bland annat barnhem. Foto: UNICEF

2011 års fältresa gick till Vietnam och de frivilliga besökte bland annat barnhem. Foto: UNICEF

”Barn föds fortfarande med funktionshinder och missbildningar till följd av kriget”

I maj 2011 fick jag, tillsammans med tre andra frivilliga från UNICEF Sverige, möjligheten att åka till Vietnam för att se hur UNICEF jobbar praktiskt för att förbättra barns villkor och förutsättningar i ett land där det är långt ifrån självklart.

Vi besökte en rad olika projekt och initiativ som organiserats eller koordinerats med hjälp av UNICEF. Jag tänker nu berätta om besöket på ett dagcenter i Da Nang, som drivs av VAVA (Victims of Agent Orange/Dioxin). Dagcentret välkomnar barn med funktionshinder orsakade av kemikalien Dioxin som användes under Vietnamkriget och förorenade grundvattnet.
Vi välkomnas av barnen som ivrigt sträcker fram händerna, vill hälsa och som skrattandes säger “-Hello”. Vi slår oss ned och Madame Hien, som vigt sitt liv till att kämpa för dessa barns villkor och eldsjälen bakom dagcentret, hälsar oss välkomna. Hon är så tacksam för UNICEFs stöd, både till verksamheten och för det opinionsbildande arbetet på myndighetsnivå, att tårarna rinner medan hon står och talar. Jag känner direkt hennes genuina engagemang för dessa barn och blir lika rörd.

Barnen har föreberett en show för oss med sång, dans och modevisning. Det uppträds med en sådan glädje och ett sådant engagemang så man riktigt känner hur stolta och glada barnen är, både över sig själva men också över gemenskapen dem emellan. Medans några barn står på scenen och sjunger står de andra vid sidan av, klappar händerna och sjunger med.

När showen var slut sprang en liten tjej fram till mig och drog med mig till scenen för att dansa. Det slutade med att alla barnen och vi besökare var uppe på scenen och dansade loss till musiken en bra stund. Alla var med! När en kille började dansa breakdance var flickan jag dansade med inte sen att visa upp sina färdigheter så hon slängde sig självsäkert ner på golvet och började snurra runt i äkta breakdance anda. Så härligt att se hennes självförtroende! Att det är viktigt för barn att få leka och skoja för att kunna utvecklas blir tydligt när man möter dessa barn.

Det är fruktansvärt att se vilka djupa spår kriget för 40-50 år sedan har förorsakat landet och dess befolkning. Barn föds fortfarande, flera generationer senare, med funktionshinder och missbildningar till följd av kriget. Det känns hårt att veta att dessa barn inte självfallet inkluderas i samhället eller får det stöd och hjälp de behöver för sin överlevnad och utveckling.

Samtidigt, var det mycket upplyftande att träffa barnen och att se den hängivna insats som Madame Hien uträttar vid dagcentret. Barnen får stimulans i form av att de får lära sig saker som att sy och göra smycken. Barnen känner sig bekräftade, får gemenskap och samtidigt möjligheten att bara vara barn. De har haft en svår start i livet men genom dagcentret och VAVA förbättras deras fortsatta utveckling. Att se dessa barn så glada och stolta över sig själva och att få visa vad de kan när deras samhälle tidigare inte trott på dem; det ger mig hopp!

Besöket vid dagcentret är ett av de starkaste minnena från resan. Jag känner mig oerhört stolt över UNICEFs arbete. De samarbetar med myndigheter och koordinerar olika projekt så att resurser styrs dit de behövs. Genom Madame Hien och UNICEFs opinionsbildande arbete har regeringen i Vietnam nu beslutat att integrera barn med funktionshinder och ge dessa barn och deras familjer stöd. Det innebär att Vietnam är ett steg närmre att faktiskt kämpa för varenda unge, såsom barnkonventionen förespråkar.

Tack vare UNICEF får dessa barn hjälp; rätt till överlevnad, rätt till utveckling och rätt till barns rättigheter.

Helena Enfors
Frivillig i UNICEF-gruppen Göteborg

”Vi besökte en familj som bestod av en pojke på sju år och hans morfar”

Jag är otroligt tacksam över att jag fick möjligheten att få följa med på årets fältresa och känner att den kommer att ha stor betydelse för mitt fortsatta engagemang inom UNICEF. Även om vi hade ett fullspäckat schema fanns det gott om tid för reflektion. Vi fick träffa utsatta barn, som i många fall levde utan socialt skyddsnät. I min roll som barnrättsinformatör känner jag mig nu ivrig att få sätta igång och övertyga så många som möjligt att barn är i behov av speciella rättigheter. Det var jobbigt att lämna Vietnam efter en vecka, eftersom jag skulle vilja göra så otroligt mycket mera för dessa barn.

Resan till Vietnam var väldigt intressant men också otroligt gripande. Något som slog mig var vilka enorma klyftor som rådde mellan rika och fattiga, inne i centrala Ho Chi Minh fanns exklusiva affärer, hotell och restauranger medan livet i utkanten av staden var helt annorlunda.

Redan första dagen fick jag vara med om ett hembesök, som jag aldrig kommer att glömma. Vi besökte bland annat en familj som bestod av en pojke på sju år och hans morfar. Pojken hade förlorat sin mamma i aids och var själv smittad. Det var fruktansvärt gripande att se in i hans ögon medan man fick höra honom berätta om sitt liv. Han berättade även för oss att han ville bli läkare när han blev stor, det var härligt att höra att han hade framtidsdrömmar.

Resan har gett mig en djupare förståelse för hur UNICEF arbetar på alla nivåer i samhället. I Ho Chi Minh City lever omkring 2 500 barn på gatan. Ett av de första besöken vi fick göra var på ett dagcenter för gatubarn. På centret arbetade bl.a. tio ”street educators”, vars arbetsuppgift bl.a. bestod av att söka upp barnen och få dem att komma till centret.

Några av barnen på centret berättade lite om sig själva och om sin vardag för oss. Jag hade svårt att förstå hur de orkade hålla modet uppe med tanke på allt de hade varit med om.
Föreståndaren för centret hette Madame Tong och hon berättade att man på lokal nivå arbetade med att i den mån det går återförena barnen med deras familjer. Utöver detta arbetar UNICEF tillsammans med beslutsfattare för att skapa hållbara lagar, som ska skydda utsatta barn. Detta är för mig ett konkret exempel på hur UNICEF på alla nivåer arbetar för barnets bästa.

Vi besökte även två center för barn med olika funktionshinder. Många var funktionshindrade på grund av ”Agent Orange”, som användes av amerikanarna under Vietnamkriget. Det som slår mig är vilka oerhört fruktansvärda konsekvenser som ett krig skapar och att oskyldiga barn drabbas långt efter att kriget är slut.

Ett av de två dagcenter som vi besökte hade bara varit igång någon vecka och var helt nybyggt. Vi fick även möjlighet att besöka en familj, vars dotter var 18 år och hon hade nyligen fått komma till detta dagcenter. Tidigare hade hon alltid tillbringat dagarna hemma utan att få träffa och umgås med andra jämnåriga. Det var verkligen rörande att få se denna otroligt glada tjej, så sprudlande och full av energi. Hon var verkligen överlycklig över att ha fått komma till detta dagcenter. På centret kunde barnen med hjälp av enkla redskap arbeta med rehabilitering, men de kunde även på prova på olika sysslor.

Det som jag kommer att minnas från resan är alla de fantastiska människorna som gör och har gjort en otrolig insats för barnen i Vietnam. Det är ett land med en ung befolkning och därför anser jag det vara viktigt att de får utbildning, omsorg, trygghet och kärlek. Att UNICEFs arbete är långsiktigt visste jag redan men nu har jag verkligen fått ett bevis på hur det kan se ut i praktiken. Alla de barn vi fick träffa har var och en med sin ”unika” historia skapat en plats i mitt minne.

Peter Brundin
Frivillig i UNICEF Luleå

”Jag är inte mindre värd för att jag är fattig.”

För en månad sedan kom jag tillbaka från UNICEFs fältresa för frivilliga. I år gick resan till Vietnam och vi var fyra frivilligarbetare som fick möjlighet att göra denna omtumlande resa. Mina medresenärers reflektioner från vår resa ger väldigt bra inblick i våra möten med barn och personal i de fantastiska projekt och utvecklingsarbeten som vi fick ta del av. Jag tänker därför komplettera deras reflektioner med att berätta lite om det förebyggande och strategiska arbetet.

Det har varit oerhört intressant att se hur UNICEF med barnkonventionen som grund bedriver förändringsarbete för alla barn. När vi pratade med barn, personal och UNICEF Vietnam i de lokala projekt och utvecklingsarbeten som vi besökte blev det så oerhört påtagligt hur abstrakta begrepp som till exempel barnkonventionen plötsligt får liv och ansikten.

Ett exempel är från en barngrupp, riktad till de barn som lever i en utsatt situation. Ett fyrtiotal barn träffas ett par gånger i veckan. Man kan säga att det var en grupp som hade till syfte att stärka barnens självförtroende och hjälpa dem att utveckla handlingsstrategier för hur de kan agera i olika situationer. Dessa grupper leds av volontärer utbildade av UNICEF och man kan se det som ett långsiktigt förebyggande förändringsarbete. Här gavs barnkonventionen ett fyrtiotal ansikten.

När vi träffade barnen ritade och berättade de om barns rättigheter utifrån barnkonventionen. Men, de gjorde det utifrån sina egna erfarenheter av att till exempel vara fattig, att känna sig utanför, få stryk, att inte vara lyssnad på och att känna vanmakt över att inte kunna påverka. Här ges barnen möjlighet att sätta ord på sina upplevelser samtidigt som de diskuterar strategier för hur de kan hantera olika situationer. Det var oerhört starkt att höra barnen säga:
”Det gör ont när man inte får vara med”,  ”Jag är inte mindre värd för att jag är fattig”, ”Pappa blir arg och slår”. Samtidigt tänker jag att vi har alla samma grundläggande behov av trygghet, att bli sedda och bekräftade, och att detta hade kunnat vara citat från barn i vilken skola som helst i Sverige. Vi är i grunden lika, det är resurserna och omständigheterna runt omkring som skiljer.

Vi fick också följa ett strategiskt och långsiktigt arbete för att minska andelen barn med kronisk undernäring. Mer är en tredjedel av barnen under fem år är undernärda. Detta är en av de stora utmaningarna i landet. Volontärer utbildas för uppsökande arbete bland gravida och nyblivna mammor, och för att hålla i ”mammagrupper” där man diskuterar kost och hygien.

Trots att tillgången på rent vatten och kunskapen om sambandet mellan hygien och infektioner har det i Vietnam bedrivits kampanjer för modersmjölksersättning. Därför har man nu som mål att få mammor att amma, då man vet att det är den absolut bästa grunden och skyddet för barnen. För att tidigt upptäcka barn med risk för undernäring har UNICEF nu i ett nationellt handlingsprogram beslutat att barnens vikt och längd regelbundet ska följas upp. Också detta känner vi igen från våra barnavårdscentraler. Vi besökte en ”vårdcentral” i ett av de landsbygdsområden som UNICEF utifrån ett antal kriterier anser behöver särskilt stöd. Här vägs och mäts alla barn, antingen att mammorna kommer till vårdcentralen eller att de utbildade volontärerna söker upp dem och har med ”mätsticka”.

Det mycket innehållsrika programmet för veckan var upplagt på ett sådant sätt att det verkligen gick att följa UNICEFs grundtankar. Efter några dagar blev betydelsen av att förändringsarbetet bedrivs långsiktigt och strategiskt alltmer tydlig. Det vill säga att Unicef verkligen riktar sina insatser till flera nivåer, från att stödja lokalt arbete på individnivå till att påverka beslutsfattare på kommun- region- och regeringsnivå.

Just detta att fältresan på ett så konkret sätt visade hur UNICEFs grundläggande tankar omsätts till praktisk handling kommer verkligen att vara användbart för mig som frivilligarbetare.
Det har varit en alldeles fantastisk resa, ett engagerande program, oerhört informativ och reflexionerna är väldigt många. Det var också bara såååå bra att det var så många från UNICEF Vietnam som var med under hela veckan. Deras kunskap, öppna och generösa sätt gjorde att vi hela tiden kunde ställa frågor som innebar att vi förstod bättre och fick en djupare kunskap. Det jag har varit med om känns som en oerhörd förmån. Alltså, det var en helt fantastisk vecka.

Agnetha Hammerin
Frivillig i UNICEF Kalmar