Gå till innehållet
Laddar…

”Plötsligt fick jag en identitet… ett maskrosbarn”

– Det här är Morgan, han är ny i klassen, så ni får vara snälla mot honom, säger min nya fröken som har jättestora glasögon, brunt kort hår och röda hängselbyxor. Jag tittar ner mot katedern. Hjärtat bultar. Ännu en klass.

Morgan Alling

När jag var barn bytte jag skola 9 gånger. Varje ny skola innebar nya prövningar, första skolorna satt jag mest tyst men med tiden lärde jag mig att scanna av klassrummen och skolgårdarna vilka elever som var tuffa, mesar, coolingarna, värstingarna, sportnördarna, plugghästarna. Blixtsnabbt anpassade jag mig till den nya miljön.
– Du kan sätta dig bredvid Therese.
Tyst går jag mellan bänkraderna och glider ner på min stol. Det känns skönt att Therese är med mig, hon är min nya granne som jag lärde känna innan skolstarten.
Hela dagen är jag beredd på att någon ska mucka med mig, men det gör de inte.
Jag tror att det berodde på Peter.
Han har på sig blå mockasiner och jag la genast märke till hur konstigt han gick. Först trodde jag att han skojade.
– Han går alltid på tå, viskar Therese.
– Tå-Peter, viskar en tjej som sitter framför mig.
– Tåbira-Peter, viskar jag tillbaka. Han kanske tror att han är en giraff.
Tjejen börjar skratta högt.
Fröken ropar:
– Nej, tysta!
Peter märkte inte att jag skojade med honom, men jag fick glada miner.
Under några veckor småretas jag med Tåbira-Peter, för jag märker ju att då är det inte jag som blir utanför.
En dag när jag och Therese kliver av skolbussen och går hem genom de värmländska skogarna så råkar jag säga något om Tå-Peter.
– Lägg av, säger hon surt.
– Vadå, jag skojar ju bara.
Men Therese skrattar inte.
– Vet du varför han går på tå?
– Nej, varför då?
– För att hans pappa alltid är full. Peter går på tå för att han inte vill väcka sin pappa, han smyger för annars får han stryk.
Det hugger tag i hjärtat. Tåbira-Peter är också en alkoholistbarn. En ganska märklig känsla griper tag i mig. En insikt om att jag inte är ensam. En till som levde med alkohol. En till på besök i verkligheten. På något sätt gör det mig glad. I morgon ska jag prata med Peter. Han ska veta att jag är som han. Han ska inte vara ensam.

Det här hände när jag var 7 år gammal och det var mitt första möte med insikten om att vi är många som är utanför. Det gjorde mig både glad men också förbannad. Glad för att jag insåg att jag inte var ensam, men förbannad att han var utanför.

Vi vill vara normala, som alla andra. Vi har inga problem, därför håller vi tyst. Tystnaden är för att skydda. Med tystnaden bygger vi långsamt upp ett självförakt stort som ett kärnkraftverk. Samtidigt som man sitter och ler och låtsas som om att ingenting är fel så imploderar vi av låg självkänsla. Vi är ingenting värda. Men vi låtsas inte om det.
En vanlig fråga jag får är när jag berättar om min historia är:
– Vad är det som gjort att just du har klarat dig?
Det är många olika delar men en viktig händelse är den vuxne som en gång la en hand på min axel:
– Du är ju ett maskrosbarn, Morgan
– Är jag?
– Ja, du är ett maskrosbarn, en som växer upp genom betongen.
Jag kände en stolthet. Plötsligt fick jag en identitet… ett maskrosbarn. Jag fick från nobody till somebody. Jag var bra och dög som jag var var. En sån enkel liten sak. Men orden har suttit kvar där och det gav mig styrka.

Vi måste stärka barn och ungdomar som är utanför. Berätta för de: ”Ja, det är jobbigt, det är tufft att vara utanför men ni är inte ensamma. Vi är många som gått igenom det, vi är många som stödjer och vill hjälpa.”
Insikten att vi är många som är utanför gör inte smärtan mindre, men det kan gå fortare att försonas med sig själv och sina skuldkänslor, när man förstår att det är inte en själv det är fel på.
När klasskamrater, vänner, grannar, släktingar och hela samhället håller tyst så vinner förövaren. Då lägger man skulden på sig själv, det förmildrar ångesten.

Jag har inte träffat Peter sen jag flyttade från Värmland, så jag vet inte hur det gått för honom. Men det jag vet är att utanförskapet både kan vara en destruktiv väg in mot självutplåning genom droger, kriminalitet, beroende, dålig hälsa fysisk som psykisk, det kan också vara en drivkraft för att överleva. ”Jag ska visa de djävlarna, jag ska inte bli som de!”
Därför måste vi alla gå samman och ta problemen på allvar. För barnens skull, för vår framtids skull.

/Morgan Alling

Just nu har UNICEF Sverige en kampanj mot att barn hamnar i utanförskap. Vill du hjälpa till? Skriv under på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!