Default hero image

”Ingen förklarade hur

asylprocessen fungerar”

Varje år flyr tusentals barn till Sverige från förföljelse, förtryck, krig, fattigdom, våld och övergrepp. Väl här får många av barnen fortsatt sina rättigheter kränkta. Genom att låta barnen själva berätta vill vi belysa hur de kränks när de borde få sina rättigheter tillgodosedda. Idag publicerar vi en berättelse som bygger på en intervju med en 17-årig tjej som flytt från Afghanistan.

Skribent |

Publicerad |

2013 10 18

Uppdaterad |

2013 10 18

”Ingen förklarade hur asylprocessen fungerar”

”Det är två månader sedan jag kom till Sverige. Resan hit var lång och gick genom många länder. Migrationsverket har hänvisat mig till ett boende för ensamkommande barn. Det bor tre andra tjejer där som jag tycker om och som jag kan prata med. Ibland när vi känner för att gråta så kan vi gråta inför varandra. Det känns bra. Jag har en kontaktperson bland personalen här som jag också gillar. Vi träffas regelbundet och pratar med hjälp av en tolk.

Min pappa var kommendant i armén i Afghanistan så vår familj hade en massa fiender. Våra föräldrar vågade inte släppa iväg oss till skolan. Mamma lärde mig och mina syskon att skriva och läsa hemma, så gott hon kunde. Nu har jag börjat skolan här. Men jag är inte jättenöjd. Det känns inte så seriöst. Lärarna vill att man ska skriva hela tiden. Men om man inte kan någonting, vad ska man skriva om då? Jag förstår inte riktigt vad en lärare gör här alltså. Borde man inte få lite individuell hjälp ibland?

När jag åkte från Turkiet till Grekland var det ingen riktig båt, det var en sådan där plastbåt som man pumpar luft i. Den var egentligen för åtta personer, men jag tror att vi var 15. Ibland kändes det som att båten var på väg att sjunka. Vi åkte ut på eftermiddagen och kom fram till Grekland innan solen gick upp. Det var tomt på stranden, så vi klev ur och gick bara rakt fram. Vi gick i minst åtta, nio timmar, tills vi kom till en stad. Där möttes vi av män i polisuniformer. Vi förstod inte vad de sa, för det fanns inga tolkar. Men de tog med oss till ett ställe. De tog tag i min hand och förde den över pappret där de ville ha ett fingeravtryck. Vissa av de andra protesterade. Jag tror att de vägrade för det betyder att de måste stanna i Grekland. De blev slagna av poliserna och till slut tryckte de ner deras fingrar på pappret. Jag bara gjorde precis som de ville för jag var så rädd.

Det var bara jag i gruppen som var under 18 år, men de satte mig i fängelse ändå. Jag visste inte varför, på vilka grunder. Jag fick ingen information alls förrän efter ett par veckor, då två kvinnor från FN kom dit med en tolk och ställde frågor till mig.

Myndigheterna har ju en skyldighet, att de som är minderåriga ska flyttas till ett boende och inte åka i fängelse. I Grekland fattade jag att det är jättevanligt att de skriver upp åldern på minderåriga, bara för att slippa ta dem till boenden. Det är inte alls okej, att polisen skriver upp åldern på minderåriga. Man ser ju ganska lätt vilka som är under 18, men när de väl har registrerats på pappret som myndiga är det helt omöjligt för andra att upptäcka det. Det är ingen som besöker fängelserna för att se hur folk ser ut. Så jag har lite svårt att se hur det här mönstret kan brytas. Jag tycker så synd om dem som är 14, 15 år, som liksom fastnar i fängelset. Det finns mammor som står utanför fängelset dag efter dag, i månader och år, och väntar på att deras barn ska släppas.

På min avdelning var det bara kvinnor. Två personer fick dela på varje enkelsäng, i våningssängar. Vi fick inte ta med oss våra tillhörigheter, så varje gång vi behövde byta kläder fick vi peka och gestikulera till vakterna för att de skulle ta med oss till rummet där våra väskor fanns. Det var väldigt jobbigt att behöva gå igenom det varje gång man ville byta kläder.

Det fanns inget varmvatten så vi fick duscha i kallt vatten som vi hällde över oss med en hink. De som hade pengar kunde köpa tvål och schampo. Dricksvatten fick vi bara en gång om dagen. Ibland blev vi så törstiga att vi drack av duschvattnet. Det var smutsigt, så många blev sjuka av det.

När någon blev sjuk ropade vi på vakterna, men de gjorde ju inget. Det kom en manlig läkare en gång i veckan och tittade på dem som var sjuka. De fick inga mediciner, han bara undersökte dem och gick. Det fanns inga tolkar heller, så kvinnorna fick peka var i kroppen de hade problem. Jag mådde väldigt dåligt under den här perioden för jag fick problem med underlivet, men jag ville inte att han skulle undersöka mig så jag visade inget. När jag kom ut ur fängelset och kunde åka till sjukhuset visade det sig vara en virusinfektion som hade spridit sig till njurarna.

Efter fängelset fick jag skjuts till ett boende i Aten. De som gav mig skjuts berättade att om jag valde att stanna på boendet skulle det innebära att jag måste söka asyl och bosätta mig i Grekland. Det ville jag inte så jag flydde därifrån. Jag träffade en människosmugglare som jag bodde hos i fyra månader. Han hjälpte mig att komma till Sverige.

Efter jag kom till Sverige har jag fått gå till läkare, tandläkare och jag har varit och pratat med en psykolog en gång. Jag har hört att andra fick träffa en advokat innan sitt möte på Migrationsverket. Det fick inte jag. Ingen förklarade för mig hur asylprocessen fungerar. Nu är min intervju på Migrationsverket redan klar, så det enda jag kan göra är att vänta på deras beslut.

Jag vet att mina syskon också är i Sverige. Migrationsverket hittade dem genom en sökning på mitt efternamn. Men mina syskon är i en annan del av Sverige. Jag har inte fått träffa dem än. De berättade att mamma är i Iran, pappa vet jag inte var han är. Jag har inget telefonnummer till någon av mina föräldrar. Vi har inte pratat på flera år.”

Berättelsen bygger på en intervju med en 17-årig tjej gjord 2013 av Maria Lyth och Kristina Wejstål till deras examensarbete ”Ensamkommande flickor på flykt. En studie om hur barnkonventionens rättigheter tillgodoses i juridik och praktik i EU och i Sverige”, vid juridiska institutionen, Handelshögskolan, Göteborg. Uppsatsen är framtagen för UNICEF Sverige.

Barn på flykt måste få sina rättigheter tillgodosedda. Skriv under för att göra barnkonventionen till svensk lag.

Kopiera länk

Relaterade artiklar

Mamma och dotter - flyktingar Sudan 2023
Sudan

Det brutala kriget i Sudan har resulterat i världens största barnflyktingkris. Över 4 miljoner barn är på flykt från våldet. Miljontals barn är uttorkade och lider av allvarlig undernäring. Och då har den årliga svältperioden inte ens börjat.

Pakistan-oversvamning-mammaochbarn-2022
Klimatförändringar

Den 6 oktober publicerar UNICEF en ny rapport som visar hur klimatförändringar och extremväder tvingar barn på flykt runt om i världen och vilka förödande konsekvenser detta får.

_0011348 (1).JPG
Guatemala

Varje år lämnar tusentals ensamma barn Guatemala för att ta sig till USA, i jakt på ett bättre liv. Men vägen är lång och farlig och innebär stora risker. Många av barnen stoppas på vägen och skickas tillbaka igen, ofta med skuldkänslor inför familjen för att de inte lyckats. UNICEF hjälper barnen att bearbeta trauman men även att återintegrera dem i samhället.