Gå till innehållet
Laddar…

Därför måste barn­miss­handel bli ett särskilt brott

Varför är inte allt våld mot barn straff­bart? Karin Ödquist Drackner, barn­rätts­jurist på UNICEF Sverige, djup­dyker i några av de frågor som upp­kommit i sam­band med lan­se­ringen av UNICEFs nya rapport om våld mot barn i Sverige.

Sverige införde som första land i världen förbud mot barnaga för 40 år sedan. Förbudet innebär att föräldrar inte får utsätta sina barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.  Förbudet är dock inte någon straffrättslig bestämmelse, utan om våld mot barn ska vara straffbart så måste händelsen stämma överens med de allmänna bestämmelserna så som misshandel, ofredande och olaga hot.

Det medför en del svårig­heter utifrån ett barn­rätts­per­spektiv. Lagen inte tar till­räcklig hänsyn till att barnet befinner sig i en särskilt utsatt situa­tion och till barnets beroende­ställ­ning i för­hållande till för­äldern. Att barnet dess­utom utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara trygg, är ännu en för­svårande omständig­het som inte beaktas till­räck­ligt mycket i lag­stift­ningen.

Foto: © Frank Aschberg

Att utreda och lag­föra brott som begåtts mot barn medför ibland stora utmaningar. Barn bedöms ofta inte som tro­värdiga i sina berättelser då det är lättare att tro på en vuxen som berättar på ett sätt som är mer begrip­ligt. Barn har ibland svårt att för­klara vad de varit med om.

Barn uttrycker sig på olika sätt och inte alltid på det sättet som vi vuxna enklast förstår. Berättel­sen kan vara osamman­hängande vad gäller till exempel tid och rum och hur barn uttrycker smärta. Det krävs mycket av oss vuxna att förstå hur hand­lingen upp­fattas för ett barn.

Varför blir det inte en fällande dom?

  • För att brott ska vara styrkt så måste alla rekvi­siten (villkor) vara upp­fyllda.
  • Alla bevis måste vara styrkta och det måste finnas en avsikt (uppsåt) att begå hand­lingen.

Den vanligaste anledningen till att det inte blir en fällande dom är att det brister i bevisningen eller att gärningen inte är straffbar, det vill säga att rekvisiten (villkoren) inte är uppfyllda eller att uppsåt (avsikt) saknas. Det kan till exempel handla om att en förälder handlat i affekt utan avsikt att skada barnet eller att villkoret på smärta inte kan bevisas.

När det gäller bevis och barn finns det sär­skilda utmaningar. Ofta händer det att hän­delsen inte kan styrkas på grund av att för­höret med barnet brister i kvali­tet eller att rätten anser att barnets berät­telse är påverkad av till exempel en pågående vårdnads­tvist.

Det finns alltså både utmaningar i hur en gärning ska bedömas rent straffrättsligt samt processuella frågor kopplade till barns berättelser. Barnet har inte alltid fått möjlighet att komma till tals och att berätta vad hen upplevt utifrån sina förutsättningar och förmåga att uttrycka sig. Barn har ibland svårt att berätta så att det passar in på rekvisiten för en viss straffbestämmelse eller de hårda kraven på rättssystemets tillförlitlighet.

Det krävs en förändring i perspektiv och attityder

Utöver de mer lag­tekniska svårig­heterna finns det också utmaningar i tillämp­ningen av lagen i dom­stolarna. Inom straff­rätten lyfts barns sär­skilda utsatta situa­tion ofta fram som för­svårande omständig­heter. Trots det ges ibland en för­stående atti­tyd mot för­äldrar att utöva visst våld mot sina barn.

Straff­rätten ska ställa krav på legali­tet och rätts­säkerhet vilket innebär att dom­stolarna ska vara objek­tiva i sina bedöm­ningar och att moraliska och person­liga bedöm­ningar inte ska ges betydelse. Synen på barn och föräldrar kan ändå i hög grad påverka den straff­rätts­liga bedöm­ningen beroende på vems perspek­tiv rätten väljer att ta.

Foto: Frank Aschberg

Om rätten anlägger ett barn­perspek­tiv bedömer de utifrån hur en hand­ling kan upp­fattas för ett barn och tar hänsyn till hur barn uttrycker smärta och barns sär­skilda utsatt­het. Ett föräldra­perspek­tiv innebär att för­äldrar på olika sätt ursäktas. Det kan till exempel handla om ursäkter om att barnet är sär­skilt krävande eller för­äldern själv är pressad och stressad.

Det krävs därför att rätts­väsendet för­bättrar sin kunskap om hur barn uttrycker sig och agerar för en mer rätts­säker bedöm­ning där barnets vittnes­mål inte per auto­matik väger lättare i bevis­vär­dering bara för att de är barn.

Barn har rätt att komma till tals i rätts­liga pro­cesser och var del­aktiga utifrån ålder och mognad och uti­från sina förut­sätt­ningar. Vi behöver skydda barnet i del­tagandet snarare än att skydda dem ifrån att delta.

En ny straffrättslig bestämmelse behövs

UNICEF Sverige anser att det behöver införas en ny straff­rättslig bestäm­melse, miss­handel mot barn, som utgår från barn­konven­tionens bestäm­melser. En bestäm­melse, som sär­reglerar för­äldrars och andra omsorgs­personers våld mot barn, stärker barnets rätt att inte utsättas för våld.

Ett av syftena med ett nytt brott är att vara mer för­enlig med aga­för­budet och barn­konven­tionens bestäm­melser om barns rätt att skyddas från alla former av våld. Brotts­bestäm­melsen måste också vägas in i barnets rätt till familj samt hur barnet påverkas av straff­ansvar för en förälder.

Barnets bästa bör således vara väg­ledande när det gäller påföljder. Stöd och reha­bili­tering till för­övaren och familjen kan i många fall vara ett alter­nativ. Viktigt är dock att lyfta fram det prin­cipi­ella värdet genom en fällande dom och påvisa vad som är rätt och fel och tydligt visa på barnet som rättig­hets­bärare.

Alla former av våld mot barn måste bli straff­bara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politi­kerna:

Jag vill skriva under