Den statliga utredningen har kommit fram till att det straffrättsliga skyddet för barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar behöver stärkas. Det bedöms vara är en så allvarlig gärning att en kriminalisering är nödvändig. Därför föreslås nu en ny straffbestämmelse, ett så kallat barnfridsbrott, för de som utsätter barn för att bevittna våld i hemmet. 

En kriminalisering är inte bara viktig för att stärka barns rätt till upp­rättelse, det innebär också att de får tillgång till stöd och skydd på ett annat sätt än idag. Enligt utredningen ska straffbestämmelsen även motverka att barn utsätts för att bevittna våld i framtiden. 

Eftersom barn upplever våld med alla sinnen är det viktigt att de betraktas som våldsutsatta även när de ser, hör eller på annat sätt upplever våld – inte enbart när de utsätts för fysiska övergrepp. Att bevittna våld och leva med oron att själv utsättas innebär en form av psykiskt våld, vilket till och med kan vara mer skadligt än att personligen bli utsatt. Forskning visar exempelvis att barn som har bevittnat våld tenderar att utveckla post­traumatiskt stressyndrom i större utsträckning än barn som har utsatts för andra trauman.

Utredningen presenterar ett särskilt straffansvar för den som begår en brottslig gärning mot en närstående person. Kretsen närstående ska i det här sammanhanget tolkas brett. För straffansvar krävs att barnet har sett eller hört gärningen och att brottet har begåtts enligt de straff­rättsliga principer som gäller i svensk rättsordning. Grundbrottet måste vara styrkt på det sätt som krävs i ett brottmål.

Utredningen lägger också fram viktiga förslag för att stärka och förtydliga rollen för den så kallade särskilda företrädaren. Det är en jurist som har ansvar för att ta tillvara barnets rättigheter under förundersökningen och rättegången i de fall barnets vårdnadshavare är misstänkta för brott mot barnet. 

UNICEF Sverige har tillsammans med andra barnrättsorganisationer arbetat länge för att uppmärksamma de barn som lever med våld i hemmet och som idag inte har möjlighet till upprättelse. Vi är positiva till förslagen – det är ett viktigt steg framåt för att stärka de barnens rättigheter. 

Vi ser särskilt positivt på att två av våra rapporter om våld mot barn har uppmärksammats och tagits hänsyn till i utredningen, framför allt de delar där barnen själva berättar om sina upplevelser av våld, rättsprocessen och samhällets agerande, samt om vikten att bli lyssnad på och tagen på allvar. Vi anser att alla former av våld mot barn ska förbjudas och vara straffbart enligt lag, så som det är tydliggjort i barnkonventionen.

FAKTA: VÅLD MOT BARN

I tisdags träffade UNICEF Sveriges generalsekreterare Véronique Lönnerblad och vår programchef Christina Heilborn, ansvarig minister för barnrättsfrågor Åsa Lindhagen. Detta för att bland annat överlämna det totala antalet underskrifter från alla som ställt sig bakom vårt krav att regeringen måste göra allt våld mot barn straffbart. Sammanlagt har över 50 200 personer skrivit under, ett helt fantastiskt resultat! Detta visar på att det finns ett stort engagemang från allmänheten i frågan och ger oss ett viktigt underlag och stöd för oss för att nå framgång med vårt påverkansarbete.

Kampanjen ”Stoppa våld mot barn” är avslutad men vi fortsätter vårt arbete med att påverka regeringen så att alla former av våld mot barn blir straffbart. Idag räknas inte vissa former av våld mot barn som ett brott enligt svensk lag. Psykiskt våld som att tvingas bevittna våld i hemmet och att utsättas för hot och trakasserier är några exempel på våld som inte räknas som ett brott. Barnkonventionen är tydlig med att alla barn har rätt att skyddas från alla former av våld.

Vi hoppas nu på en tydlig prioritering från regeringens sida så att situationen för barn som upplever våld förbättras. Återigen – ett stort tack till alla som engagerat sig i vår kampanj och skrivit under vårt krav!  

Under dag ett anordnade UNICEF Sverige ett seminarium på temat våld mot barn, där rapporterna ”Vem skyddar mig från våld?” och den nysläppta uppföljaren ”Olagligt men inte straffbart” presenterades. “Vem skyddar mig från våld” bygger på barns egna berättelser om upplevelserna av våld i hemmet och önskan om upprättelse. I uppföljaren “Olagligt men inte straffbart” beskrivs och analyseras hur det straffrättsliga skyddet för barn, som upplever och utsätts för våld i hemmet, förhåller sig till barnets rätt att skyddas från alla former av våld och övergrepp enligt artikel 19 i barnkonventionen, samt agaförbudet i föräldrabalken.

Under seminariet deltog också Charlotte Eklund Rimsten som är sekreterare för Utredningen om skydd för barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar och ansvar för uppmaning att begå självmord. Under seminariet fördes ett samtal som bland annat handlade om vad barnets berättelser kan ge oss för kunskap om barns upplevelser av våld, vad effekterna blir av att barn inte blir lyssnade till och tagna på allvar i kontakten med myndigheter och rättsväsende, och vad konsekvenserna blir för barn när samverkan mellan myndigheter brister. Vilka utmaningar står vi inför och vilka förändringar vill vi se? Seminariet var välbesökt av en engagerad publik med många frågor till de medverkande.

Under dag två höll UNICEF Sverige en workshop tillsammans med organisationerna Maskrosbarn och Barnrättsbyrån, där syftet var att dela kunskap och ge verktyg till yrkesprofessionella att stärka barnrättsperspektivet inom sin verksamhet. Workshopen var i första hand riktad till socialsekreterare som arbetar med barn och unga. Några av utmaningarna som lyfts under passet var att unga ofta upplever att de inte har tillräcklig information och inte görs delaktiga i tillräcklig utsträckning för att förstå vad socialtjänsten gör, vilket stöd de kan få eller vad de har rätt till. UNICEF Sverige presenterade ”Handbok för socialsekreterare” som handlar om vad det innebär och förutsätter att ha ett barnrättsbaserat arbetssätt genom utredningsprocessen, för att stärka barnets rättigheter i kontakt med socialtjänsten. Handboken har tagits fram med hjälp av socialsekreterare och ungdomar för att underlätta arbetet med att sätta barnets rättigheter i centrum.

Barnrättsdagarna avslutades med en paneldebatt gällande inkorporeringen av barnkonventionen i svensk lag och bland andra organisationer deltog även UNICEF Sverige. Att barnkonventionen blir lag 1 januari 2020 lyftes med hoppfullhet under dagarna i Örebro, men i det avslutande panelsamtalet betonades att barnkonventionens ändrade ställning inte per automatik innebär att arbetet är utfört och målet uppnått. Trots att barnkonventionen som lag är ett viktigt steg för att stärka barns rättigheter anser UNICEF Sverige att vissa lagförändringar måste genomföras och att fortsatt arbete på olika nivåer behöver genomföras. På så sätt kan vi tillsammans skapa en bättre värld för alla barn.

Jag som skriver heter Ella Wåhlin och är socionomstudent och praktikant på UNICEF Sverige. Efter dessa dagar känner jag mig både inspirerad och tacksam över att det finns så många engagerade människor som tillsammans vill arbeta för att stärka barns rättigheter. Jag tar med mig att det går att arbeta barnrättsligt på många olika sätt från regeringsnivå till gräsrotsnivå, och att allt arbete behövs för att stärka barnets rättigheter även här i Sverige.

Sverige införde som första land i världen förbud mot barnaga för 40 år sedan. Förbudet innebär att föräldrar inte får utsätta sina barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.  Förbudet är dock inte någon straffrättslig bestämmelse, utan om våld mot barn ska vara straffbart så måste händelsen stämma överens med de allmänna bestämmelserna så som misshandel, ofredande och olaga hot.

Det medför en del svårig­heter utifrån ett barn­rätts­per­spektiv. Lagen inte tar till­räcklig hänsyn till att barnet befinner sig i en särskilt utsatt situa­tion och till barnets beroende­ställ­ning i för­hållande till för­äldern. Att barnet dess­utom utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara trygg, är ännu en för­svårande omständig­het som inte beaktas till­räck­ligt mycket i lag­stift­ningen.

Att utreda och lag­föra brott som begåtts mot barn medför ibland stora utmaningar. Barn bedöms ofta inte som tro­värdiga i sina berättelser då det är lättare att tro på en vuxen som berättar på ett sätt som är mer begrip­ligt. Barn har ibland svårt att för­klara vad de varit med om.

Barn uttrycker sig på olika sätt och inte alltid på det sättet som vi vuxna enklast förstår. Berättel­sen kan vara osamman­hängande vad gäller till exempel tid och rum och hur barn uttrycker smärta. Det krävs mycket av oss vuxna att förstå hur hand­lingen upp­fattas för ett barn.

Varför blir det inte en fällande dom?

• För att brott ska vara styrkt så måste alla rekvi­siten (villkor) vara upp­fyllda.
• Alla bevis måste vara styrkta och det måste finnas en avsikt (uppsåt) att begå hand­lingen.

Den vanligaste anledningen till att det inte blir en fällande dom är att det brister i bevisningen eller att gärningen inte är straffbar, det vill säga att rekvisiten (villkoren) inte är uppfyllda eller att uppsåt (avsikt) saknas. Det kan till exempel handla om att en förälder handlat i affekt utan avsikt att skada barnet eller att villkoret på smärta inte kan bevisas.

När det gäller bevis och barn finns det sär­skilda utmaningar. Ofta händer det att hän­delsen inte kan styrkas på grund av att för­höret med barnet brister i kvali­tet eller att rätten anser att barnets berät­telse är påverkad av till exempel en pågående vårdnads­tvist.

Det finns alltså både utmaningar i hur en gärning ska bedömas rent straffrättsligt samt processuella frågor kopplade till barns berättelser. Barnet har inte alltid fått möjlighet att komma till tals och att berätta vad hen upplevt utifrån sina förutsättningar och förmåga att uttrycka sig. Barn har ibland svårt att berätta så att det passar in på rekvisiten för en viss straffbestämmelse eller de hårda kraven på rättssystemets tillförlitlighet.

Det krävs en förändring i perspektiv och attityder

Utöver de mer lag­tekniska svårig­heterna finns det också utmaningar i tillämp­ningen av lagen i dom­stolarna. Inom straff­rätten lyfts barns sär­skilda utsatta situa­tion ofta fram som för­svårande omständig­heter. Trots det ges ibland en för­stående atti­tyd mot för­äldrar att utöva visst våld mot sina barn.

Straff­rätten ska ställa krav på legali­tet och rätts­säkerhet vilket innebär att dom­stolarna ska vara objek­tiva i sina bedöm­ningar och att moraliska och person­liga bedöm­ningar inte ska ges betydelse. Synen på barn och föräldrar kan ändå i hög grad påverka den straff­rätts­liga bedöm­ningen beroende på vems perspek­tiv rätten väljer att ta.

Om rätten anlägger ett barn­perspek­tiv bedömer de utifrån hur en hand­ling kan upp­fattas för ett barn och tar hänsyn till hur barn uttrycker smärta och barns sär­skilda utsatt­het. Ett föräldra­perspek­tiv innebär att för­äldrar på olika sätt ursäktas. Det kan till exempel handla om ursäkter om att barnet är sär­skilt krävande eller för­äldern själv är pressad och stressad.

Det krävs därför att rätts­väsendet för­bättrar sin kunskap om hur barn uttrycker sig och agerar för en mer rätts­säker bedöm­ning där barnets vittnes­mål inte per auto­matik väger lättare i bevis­vär­dering bara för att de är barn.

Barn har rätt att komma till tals i rätts­liga pro­cesser och var del­aktiga utifrån ålder och mognad och uti­från sina förut­sätt­ningar. Vi behöver skydda barnet i del­tagandet snarare än att skydda dem ifrån att delta.

En ny straffrättslig bestämmelse behövs

UNICEF Sverige anser att det behöver införas en ny straff­rättslig bestäm­melse, miss­handel mot barn, som utgår från barn­konven­tionens bestäm­melser. En bestäm­melse, som sär­reglerar för­äldrars och andra omsorgs­personers våld mot barn, stärker barnets rätt att inte utsättas för våld.

Ett av syftena med ett nytt brott är att vara mer för­enlig med aga­för­budet och barn­konven­tionens bestäm­melser om barns rätt att skyddas från alla former av våld. Brotts­bestäm­melsen måste också vägas in i barnets rätt till familj samt hur barnet påverkas av straff­ansvar för en förälder.

Barnets bästa bör således vara väg­ledande när det gäller påföljder. Stöd och reha­bili­tering till för­övaren och familjen kan i många fall vara ett alter­nativ. Viktigt är dock att lyfta fram det prin­cipi­ella värdet genom en fällande dom och påvisa vad som är rätt och fel och tydligt visa på barnet som rättig­hets­bärare.

Alla former av våld mot barn måste bli straff­bara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politi­kerna:

Jag vill skriva under

Det här är en dom som väcker många frågor. Det som är mest anmärk­nings­värt är att barnens röst och behov inte till­mäts någon betydelse, trots deras ålder och tydliga ställnings­tagande att de inte vill träffa sin pappa, samt det våld som barnen tidigare utsatts för.

Domen är ett tydligt exempel på den starka föräldra­rätten vi har i svensk rätt och barns svaga rätts­liga ställning. Barnen har inte blivit lyssnade till och rätten har inte tagit deras rädsla på allvar.

Trots att barnen känner en rädsla för sin pappa tvingas de att bo med honom. Barnen får inte heller träffa sin mamma under en inledande tid för att de ska ges möjlig­het att knyta an till sin pappa, utan att hamna i lojalitets­konflikt mellan föräldrarna.

Bedrövligt säger många, och andra har svårt att förstå hur dom­stolen så tydligt kan bedöma att det inte före­ligger någon betydlig risk att barnen kan utsättas för våld från pappan. I stället bedöms han som den mest lämpliga föräldern att ha ensam vårdnad om barnen.

Enligt svensk lag (föräldra­balken) ska barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Det innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före, till exempel föräldrarnas behov av kontakt med barnet, rätt­visa mellan föräldrarna eller vad som är bekvämast för föräldrarna.

I bedömningen av vad som är barnets bästa ska det särskilt vägas in om det före­ligger en risk för att barnet eller annan familje­medlem utsätts för över­grepp, eller far illa på annat sätt, och barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Hänsyn ska tas till barnets vilja, med beaktande av dess ålder och mognad.

Domstolens riskbedömning av fallet

I det här fallet har domstolen gjort en risk­bedöm­ning och vägt in de risker som man ansett vara mest ange­lägna; risken att barnens ska utsättas för våld eller kränk­ningar, och risken för att ena föräldern exkluderas från umgänge. Rätten ansåg att mamman inte samarbetat till­räckligt för att främja ett konti­nuer­ligt umgänge med pappan. Hon kan därför inte anses lämplig för ensam vårdnad.

Gemensam vårdnad anser hovrätten inte är lämplig utifrån barnets bästa eftersom det före­ligger en över­hängande risk att föräldrarna inte kommer att sam­arbeta kring barnen. Barnens uttryckta vilja att inte vilja träffa sin pappa, än mindre bo hos honom, anser dom­stolen inte kan ges någon större betydelse efter­som barnen är så pass små (åtta och snart tolv år).

Barnen har inte träffat sin pappa på fyra år. Dom­stolen medger att det kommer bli påfres­tande för barnen att ryckas upp från sitt nuvarande hem där de känner sig trygga, men att betydel­sen för barnen att knyta an och skapa en god relation till sin pappa är viktigare och för­enligt med barnets bästa.

En grundläggande princip enligt barnkonventionen

För att kunna fatta beslut om vad som är barnets bästa måste det alltid göras en indivi­duell bedöm­ning i varje enskilt fall och olika faktorer vägas mot varandra. Att besluta vad som är barnets bästa kräver att man till­frågar barnet och att deras åsikt till­mäts betydelse utifrån ålder och mognad. Det är en grund­läggande princip enligt barn­konven­tionen, och både en materiell rättig­het och ett till­väga­gångs­sätt i rätts­tillämp­ning.

Det råder idag en obalans i det svenska rätts­systemet där vuxna och framför allt föräldrar har ett över­tag. Det är något av en paradox att en förälder som inte vill träffa sina barn kan strunta i det, men barn kan tvingas träffa sin förälder mot sin vilja.

Föräldrar har rätt till umgänge med sina barn, men barn har inte rätt att välja umgänge eller inte. I realiteten tvingas ofta barn till umgänge med föräldrar trots att de kan riskera att utsättas för våld eller fara illa på annat sätt.

Enligt barn­konven­tionen ska barn skyddas från alla former av våld och risker att utsättas för våld och annan kränkande behand­ling. Barn måste få en starkare rätts­lig ställ­ning framför­allt i vårdnads­tvister.

Det är tydligt, särskilt efter en dom som den här, att det även behövs mer kunskap om barns rättig­heter och en attityd­föränd­ring till barn och deras rätt att bli lyssnade till och förmåga att vara delaktiga i beslut som berör dem.

Under ett besök i byn Julangel i östra Gambia träffade jag Fatou Tirera Mbunda. Hennes by hade då nyligen genomgått ett treårigt program utvecklat av organisationen Tostan, som länge fått stöd av UNICEF.

– Mina döttrar är nu vuxna och könsstympades när de var unga. Hade jag vetat det jag vet idag hade jag aldrig låtit dem genomgå det, berättade Fatou.

Ett tydligt exempel på hur könsstympning kan motarbetas

Inom programmet fick byborna bland annat mer kunskap om mänskliga rättigheter, hälsa och barns utveckling. De fick även reflektera över traditionella sedvänjor, som barnäktenskap och kvinnlig könsstympning, och genom diskussioner kom de till insikt om de skadliga konsekvenserna.

I slutet av programmet deklarerade hela byn kollektivt i en ceremoni att de nu tar avstånd från könsstympning och barnäktenskap.

Fatou utsågs till ordförande i bykommittén som bildades genom programmet. Hon upplever att männen i byn numera har mer respekt för kvinnorna och att de är lika delaktiga i gemensamma beslut som männen.

Hon har själv sju vuxna barn, fem flickor och två pojkar. Tyvärr könsstympades hennes döttrar innan byn genomgick programmet och tog avstånd från sedvänjan. Men det kommer inte att hända deras egna döttrar försäkrar Fatou. Alla hennes barn fick också själva bestämma vem de skulle gifta sig med.

Enbart lagar räcker inte

I Gambia stöttar UNICEF också en rad andra aktiviteter som kampanjer via mobiltelefoner, filmer, information i skolor och möten med religiösa ledare. Alla insatser måste göras med kulturell respekt, involvera ungdomar och syfta till att stärka flickor och kvinnors ställning och inflytande.

Lagar mot könsstympning är viktiga som grund, men räcker inte. Vi måste fortsätta utbilda, föra dialog och göra människor medvetna om de skadliga konsekvenserna, om alternativen och om flickornas rättigheter.

Det är mest effektivt när dialogen engagerar hela byn. Just byns kollektiva beslut är det som ofta gör att enskilda föräldrar vågar fatta beslutet att inte låta könsstympa sina döttrar.

Könsstympning av flickor är ett tydligt brott mot FN:s barnkonvention. Inom Agenda 2030 är också ett av delmålen (5.3) att könsstympning och andra skadliga sedvänjor helt ska avskaffas till år 2030.

Och arbetet går stadigt framåt:

• Under de senaste tre åren har antalet flickor som könsstympas minskat i 10 av de 17 länder där övergreppet är som vanligast.
• Under det senaste decenniet har 34 miljoner människor i 21 000 lokalsamhällen öppet tagit avstånd från sedvänjan.
• I Liberia har antalet flickor (15-19 år) som utsätts minskat med 41 procent sedan 1990 minskat och med 31 procent i Burkina Faso.

Det här ger hopp om att fler flickor runt om i världen ska slippa genomlida det ibland livslånga trauma som en könsstympning ofta innebär.

Här hittar du mer fakta om kvinnlig könsstympning och hur UNICEF arbetar för att stoppa den livsfarliga sedvänjan:

Fakta: Kvinnlig könsstympning

Lagen börjar gälla först om ett år, 1 januari 2020, och innebär dels en större skyldig­het, dels ökad möjlig­het för dom­stolar och myndig­heter att sätta barns rättig­heter i fokus.

Vad innebär det i praktiken?

• Det blir tydligare att barn är egna individer med egna rättig­heter.
• Större ansvar läggs på myndig­heter, rätts­väsende och andra besluts­fattare att verkligen tillämpa barns rättig­heter så att de får ett större genom­slag vid bedömningar, ärenden och beslut som rör barn.
• Barnkonventionen kommer att få samma status som andra svenska lagar har.

En viktig milstolpe är nådd, men UNICEF kommer att fortsätta det viktiga arbetet med att se till att barn­konven­tionen tillämpas i praktiken, så att alla barn får sina rättig­heter respek­terade och till­godo­sedda.

Det här är riktigt goda nyheter för barnen. Stort varmt tack till alla er som är med och stöttar vårt arbete för barns rättig­­heter. Till­­sammans för­­ändrar vi barns liv!

Läs mer om barnkonventionen

I konflikter som exempel­vis Syrien, Jemen, Demo­kratiska republiken Kongo, Nigeria, Sydsudan och Myanmar (Burma) har våld­täkt, tvångs­gifte och att barn rövas bort blivit vanliga tak­tiker. Barn används som mänsk­liga sköldar, dödas, lem­lästas och rekry­teras till att strida.

För att vända den här fruktans­värda trenden måste världen göra mer för att skydda barnen och ställa förövarna till svars.

Hjälp barn i katastrofer

Några exempel från konflikt­zoner 2018:

• Afghanistan: 5 000 barn dödades eller skadades under årets första nio månader. Det är lika många som under hela 2017.
• Central­afrikanska republiken: Våldet har eska­lerat i stora delar av landet och två av tre barn behöver humanitär hjälp.
• Demo­kratiska republiken Kongo: Våldet har fått katastro­fala följder för barnen, bland annat har insat­serna mot ebola­utbrottet all­varligt hindrats av instabili­teten i landet. 4,2 miljoner barn riskerar svår akut undernäring.
• Irak: Även om våldet i stort har minskat, dödades fyra barn i november när de var på väg till skolan. Många familjer som fått möjlig­het att åter­vända hem riskerar att skadas eller dödas av minor och ammunition som inte exploderat. Många på flykt hotas av vinter­kylan och över­sväm­ningar.

• Jemen: Över 1 400 barn har dödats eller skadats i olika attacker, bland annat mot en skol­buss i Sa’ada. Skolor och sjukhus attackeras ofta eller används av stridande styrkor, och hindrar barnen från att få till­gång till den vård och utbild­ning de har rätt till. Var tionde minut dör ett barn av orsaker som kan före­byggas, och 400 000 barn lider av svår akut under­näring.
• Myanmar (Burma): FN fortsätter att få rapporter om brott mot rohingya­folkets rättig­heter i delstaten Rakhine. Bland annat rappor­teras det om mord, försvinnanden och slump­mässiga arres­teringar. Det finns också många restrik­tioner mot rohingyernas möjlig­heter att röra sig fritt och få till­gång till vård och utbild­ning.
• Nordöstra Nigeria: Väpnade grupper, så som Boko Haram, attackerar flickor som våldtas, tvingas bli fruar till soldater, eller används som mänsk­liga bomber.
• Palestina: Mer än 50 barn dödades eller skadades under året, många medan de demon­strerade mot den för­värrade levnads­situa­tionen i Gaza. Barn i Israel och Palestina har skadats och traumati­serats.
• Sydsudan: Den pågående konflikten och osäker­heten har lett till att 6,1 miljoner människor nu lider av extrem hunger.
• Somalia: Över 1 800 barn tvingades in i väpnade styrkor under årets nio första månader, varav över 1 200 barn kid­nappades.
• Syrien: Mellan januari och september dödades 870 barn, den högsta siffran någon­sin under samma period under ett år sedan kon­flikten började 2011.
• Tchadsjöområdet: Utbild­ningen för 3,5 miljoner barn hotas av den pågående kon­flikten. Minst 1 041 skolor är stängda och skolor och lärare attackeras.
• Ukraina: Mer än fyra år av konflikt har fått fruktans­värda konse­kvenser för barns utbild­ning. Hundra­tals skolor har för­störts och över 700 000 barn går nu i skolan under mycket farliga omständig­heter, där de hotas av strider, minor och ammuni­tion som inte exploderat.

Hjälp barn i katastrofer

I alla de här länderna arbetar UNICEF för att se till att de mest utsatta barnen får vård, näring, utbild­ning och skydd. Några exempel på våra insatser under 2018:

• I oktober kunde vi hjälpa 833 barn att bli fri­givna från väpnade styrkor i nord­östra Nigeria och vi arbetar för att hjälpa dem åter­inte­greras i sina sam­hällen.
• I Bangladesh kunde UNICEF under 2018 nå tusen­tals barn från rohingya­folket med psyko­socialt stöd.
• Sedan konflikten i Sydsudan bröt ut för fem år sedan har UNICEF hjälpt omkring 6 000 barn att åter­förenas med sina familjer.

2019 firar barn­konven­tionen 30 år, men idag är fler länder inblan­dade i kon­flikter än någon­sin tidigare sedan barn­konven­tionen antogs 1989.

UNICEF uppmanar alla stridande parter att leva upp till sina skyldig­heter och följa inter­nationell rätt, att sluta bryta mot barns rättig­heter och upp­höra med alla attacker mot civila mål som skolor, sjuk­hus och vatten­infra­struktur.

Du kan vara med och kämpa för barn som drabbas av kata­strofer och kon­flikter, ge en gåva idag:

Hjälp barn i katastrofer

Utbildning av god kvalitet för alla barn är en av grund­förut­sätt­ningarna för ett väl­mående sam­hälle. Det är också en viktig mot­kraft mot ökande klyftor och polari­sering i sam­hället.

Men idag är skillnaderna stora både när det gäller skol­resultat och hur mycket Sveriges kommuner satsar på skola och utbild­ning. Barns och ungas möjlig­heter att klara av skol­arbetet påverkas i allt högre ut­sträck­ning av faktorer som var de bor, deras socio­ekono­miska bak­grund och ur­sprung.

”Jag har missat mycket i skolan och nu känns det som att det är kört. Det känns som att det är uppbyggt så, att chanserna ska bli mindre och mindre. Att dom som redan har det bra får det bättre, medan dom som har det sämre får det sämre… Vissa har en backup, har det bra hemma med saker och föräldrar som säger åt dem att plugga. /…/Jag är bara 15 år, men ibland känns det som att det redan är kört” (Pojke, 15 år, i en UNICEF-rapport om socialt utanförskap i Sverige.)

Bilden som pojken beskriver bekräftas av Barnombudsmannens årsrapport 2018. Rapporten bygger på en under­sökning där 900 barn får berätta om sina upp­levelser av hur det är att växa upp i kommuner och förorter där barn har statis­tiskt sämre skol­resultat, ekonomi och hälsa, än i övriga landet. Resul­taten visar att många barn upp­lever ett utan­för­skap och att de exkluderas från stora delar av sam­hället.

I en UNICEF-rapport från 2016 undersöktes hur stora klyftorna i hög­inkomst­länder tillåtits bli mellan de tio procent av barnen som är mest utsatta i sam­hället, och de barn som utgör genom­snittet. Resultaten visar att samhälls­klyftorna i rika länder generellt ökar. Sverige lyfts dessutom fram som ett av de länder där klyftorna ökat allra mest.

Utbildnings­frågorna debatteras frekvent i val­rörelsen. Dock disku­teras sällan skolan utifrån utgångs­punkten att barn har rätt till en lik­värdig utbild­ning av hög kvalitet.

Skolan är den ansvars­bärare i sam­hället som ska se till att våra barn får sin rätt till utbild­ning till­godo­sedd. Vi vet att hur skolan fungerar har stor betydelse för hur vi klarar oss senare i livet. En miss­lyckad skol­gång ökar riskerna för arbets­lös­het, psykisk ohälsa, krimi­na­litet med mera. Och en fungerande skol­gång är den enskilt viktigaste skydds­faktorn för barn i social utsatt­het.

Den 1 januari 2020 blir barn­konven­tionen svensk lag. En av kon­ven­tionens grund­principer är att alla rättig­heter ska gälla alla barn, utan undan­tag eller diskrimi­nering. Det är inte accep­tabelt att till­gången till utbild­ning av god kvali­tet ser så väldigt olika ut för barn i Sverige.

Oavsett vilken regering vi får efter valet på söndag måste den ökade ojäm­lik­heten i skolan vända. Det är därför glädjande att flera partier i sina val­mani­fest också uttrycker att de vill se ett ökat centrali­serat ansvar för skolan.

UNICEF Sverige kräver en handlings­plan för att stärka skolans möjlig­heter att leva upp till sitt ansvar att ge alla barn bra förutsättningar att klara skolan, oavsett barnets bakgrund och boendeort. Alla barn ska ha till­gång till en kvalitativ och lik­värdig utbild­ning. Skolan måste fungera som häv­stång för alla barn, snarare än att bli ett forum där utan­för­skap förstärks.

Utan politisk handling riskerar vi skapa ett sam­hälle där allt­fler barn hamnar i ett perma­nent utan­för­skap. Det är ett svek som vi varken mora­liskt eller poli­tiskt kan accep­tera.

Läs UNICEFs valmanifest

Se gärna våra för­djup­ningar om de andra viktiga frågor vi valt att lyfta inför valet:

• alla barns rätt till familje­åter­förening, 
• att alla former av våld mot barn ska vara straff­bara,
• och vår granskning av riksdags­partiernas val­mani­fest utifrån ett barn­rätts­perspektiv.

Det finns många frågor inom barnrätts­området och migrations­rätten som är viktiga för att barns rättig­heter fullt ut ska efter­levas i Sverige. Barn har till exempel rätt till en rätts­säker asyl­process, och för en håll­bar varaktig lösning för barn på flykt borde permanenta uppehålls­tillstånd vara en regel snarare än ett undantag.

I den pågående valrörelsen har vi valt att lyfta rätten till familje­återförening som en särskilt viktig fråga. Den står särskilt uttryckt i barn­konventionen och är en mycket viktig rättighet för att barn ska ges rätt att vara med sina föräldrar. Det är en förut­sättning för att få trygghet och skydd samt rätt till liv och utveckling. Så som den svenska migrations­lagstift­ningen ser ut idag har inte alla barn rätt till familje­åter­förening. Det är inte bara inhumant, utan även en kränkning av barns mänskliga rättig­heter.

Enligt barnkonvention har alla barn rätt att leva med sin familj. Barn som separerats från sina föräldrar har rätt att åter­förenas med dem, om det är för barnets bästa. Barn har rätt att få sin ansökan behandlad på ett positivt, humant och snabbt sätt. ”Positivt” innebär inte per automatik att barnet ska få återförenas med föräldern i det land där föräldern är. Det innebär att man vid behand­lingen ska se till barnets bästa, lyssna på barnets åsikt och inte applicera för restriktiva regler för att godkänna ansökan om åter­förening.

Dagens lagstiftning är inte förenlig med barn­kon­ven­tionen eftersom den behandlar barn olika beroende på vilken skydds­status de beviljas vid uppehålls­tillstånd. Idag är det endast de asyl­sökande som beviljas flykting­status som ges rätt till familje­åter­förening. De som i stället får så kallad alternativ skydds­status ges inte rätt till familje­åter­förening.

En stor del av de asyl­sökande som flyr en väpnad konflikt, snarare än att vara för­följda av indi­viduella skäl, beviljas alternativ skydds­status. Det gäller till exempel en stor del av dem som flytt från Syrien och Afghanistan. Alternativt skydds­behövande grundar sig på bestämmelserna i EU:s skydds­grunds­direktiv och har en bredare tolkning, medan flykting­status­förklaringen grundar sig på reglerna i FN:s flykting­konvention med fokus på indi­viduella skäl.

I den tidigare utlännings­lagen gjordes det ingen större skillnad mellan de olika status­begreppen, vad gäller uppehålls­tillstånd och efter­följande rättig­heter. Idag har man valt att göra skillnad vilket vi starkt motsätter oss.

Att inte ge barn rätt att åter­förenas med sin familj strider inte bara mot barn­konven­tionens bestäm­melser. Det ökar även risken att barn i stället söker ille­gala vägar för att åter­förenas med sina föräldrar och närstående, och löper hög risk att hamna i händerna på smugglare eller utnyttjas på andra sätt.

Enligt beräkningar från Interpol försvinner ett av nio barn som befinner sig på flykt. Mörker­talet är stort och siffrorna ger endast en finger­visning om hur situa­tionen ser ut i verklig­heten.

Vi anser därför att:

• Alla barn ska ha rätt till familje­åter­förening oberoende av skydds­skäl. Det är högst orimligt och diskrimi­nerande att barn som får uppehålls­tillstånd som alternativt skydds­behövande eller som flykting inte har samma rättig­heter att få vara med sin familj.
• Familjeåter­förenings­ärenden måste priori­teras och hanteras skyndsamt. Före­träde måste ges åt anknytnings­ärenden som berör barn. Ärendena måste hanteras positivt, humant och skyndsamt.

Barns rättigheter har inte någon partipolitisk tillhörighet eller särskild politisk färg. Barns rättigheter är mänskliga rättigheter som ska efterlevas och prioriteras av samtliga politiker och andra beslutsfattare.

Läs UNICEFs valmanifest

Se gärna vår fördjupning om de andra viktiga frågorna i vårt valmanifest:

• Alla former av våld mot barn ska vara straffbara 
• Ökat statlig ansvar för en likvärdig skola

Vi har även gjort en granskning av riksdagspartiernas valmanifest utifrån ett barnrättsperspektiv. Den hittar du här. 

I katastrof­områden och vid politikernas för­hand­lings­bord. Längs flykt­vägen, på hälso­centren och i skolan. Där finns UNICEF. Vi blundar aldrig, lyssnar alltid. Och vi ser till att barnens röster hörs. För deras bästa ska alltid komma först.

Vi arbetar dag ut och dag in, på några av världens tuffaste platser, för att nå de allra mest ut­satta barnen. Vårt upp­drag är att skydda dem. Alla barn har rätt till en barndom där de är älskade, trygga, friska, får gå i skolan och har alla möjlig­heter att uppnå sin fulla potential.

Varför finns UNICEF?

UNICEF är FN:s barn­fond och har funnits sedan den 11 december 1946. Orga­nisa­tionen startades för att hjälpa de barn som drabbats av andra världs­kriget och ända sedan dess har vi kämpat för barns grund­läggande behov och rättig­heter. Vårt lång­variga arbete har gjort oss till världens ledande barn­rätts­orga­nisa­tion.

FN har gett oss i uppdrag att arbeta för att barn­konven­tionen ska följas av alla länder som skrivit under den. Vi arbetar alltså inte med väl­gör­en­het, utan kämpar för alla barns rätt att få sina grund­läggande behov och rättig­heter till­godo­sedda. Vi står på barnens sida – i alla lägen.

Hur arbetar UNICEF?

UNICEF finns i 190 länder. Som en del av FN har vi ett unikt mandat och in­flytande. Vårt upp­drag är att arbeta för att barn­konven­tionen ska följas av alla länder som har skrivit under den. Barn­konven­tionen handlar om att alla barn har själv­klara, abso­luta rättig­heter som måste respek­teras och till­godo­ses.

Vi vet att många problem som ut­satta barn möter hänger ihop: Ett barn som inte regi­streras vid födseln får aldrig sin första vacci­nation. Ett barn som inte vacci­neras riskerar att drabbas av all­varliga sjuk­domar. Ett sjukt barn kan inte gå i skolan. Ett barn som inte går i skolan har mycket svårare att ta sig ur fattig­dom och utsatt­het. Därför jobbar vi lång­siktigt och brett med barns alla problem och rättig­heter – på alla nivåer i sam­hället.

Vi forskar och skapar nya lösningar på gamla problem

Förutom att vi har expert­kunskaper i alla frågor som rör barns behov och rättig­heter bedriver vi forsk­ning kring barns och kvinnors situa­tion. Varje år ger vi ut rapporter med statistik och fram­steg som används av besluts­fattare och journa­lister över hela världen.

Att vara inno­vativa är en för­ut­sätt­ning för att hitta nya lös­ning­ar på gamla problem. Vi har en av­delning som enbart arbetar med att komma på nya lös­ningar och imple­men­tera de som visar sig vara fram­gångs­rika. Det har resul­terat i en våg av tekno­logi och produkt­er med vars hjälp vi når de mest ut­satta barnen på platser som ofta är svåra att nå fram till.

Vi har exempel­vis börjat använda drönare i kampen mot hiv.  Drönaren gör att vi snabbt kan skicka blod­prover från avlägsna byar hela vägen till sjuk­husen i stor­städer­na, något som tidigare tagit veckor eller till och med månader. Det räddar många liv.

En av våra viktigaste principer i innovationsarbetet är att ta vara på lokal kunskap och erfarenhet av människor som lever i den miljö där innovationen ska användas. Ett exempel är U-report som lanserades av UNICEF i Uganda 2011. U-report låter ungdomar själva rapportera om vad som händer i deras samhällen via sms.

Och beslutsfattarna lyssnar – en parlamentsledamot i Uganda startade till exempel en vaccinationskampanj i sitt distrikt efter att U-report informerat om att väldigt få barn under fem år vaccinerades där. Idag används U-report av unga i länder över hela världen.

Hur används pengarna?

UNICEF är FN:s barn­fond, men vi får inget ekonomiskt stöd från FN. Vårt arbete finan­sieras helt och hållet av fri­villiga bidrag av privat­personer, regeringar och före­tag. Tack vare alla som ger och är med och kämpar för barns rättig­heter kan vi fort­sätta vårt arbete med att skapa en bättre värld för alla barn, och det ger resultat.

Pengarna UNICEF Sverige samlar in används där de behövs som mest just nu. De mest ut­satta barnen får hjälp först. Pengarna används även till lång­siktigt arbete för att barn till exempel ska kunna ta sig ur fattig­dom, börja gå i skolan och få en bättre fram­tid. Av 100 kronor går 89 kronor direkt till vårt arbete för barnen. 10 kronor används till kost­nader för in­samling, för att vi ska kunna hjälpa ännu fler barn. Och 1 krona går till adminis­tration, det vill säga kost­nader som behövs för att vi ska kunna driva orga­nisa­tionen.

Det blir bättre  

Ibland kan det kännas hopp­löst när nyheterna rapporterar om kata­strofer och kon­flikt­er där barn far illa. Men världen blir faktiskt en bättre plats för många barn, och vårt arbete skapar verkliga för­ändring­ar:

• Allt fler barn överlever
• Allt fler barn får en plats i en skolbänk
• Allt färre barn smittas med hiv av sina mammor under graviditet och förlossning
• Allt fler barn blir registrerade när de föds

Vi stannar så länge barnen behöver oss  

UNICEF strävar efter att alla barn ska få den barn­dom de har rätt till, och trots att det går framåt så har vi en bit kvar. Det kan låta kon­stigt, men vårt mål är att vi inte ska behöva finnas. För när den dagen kommer betyder det att alla barns rättig­heter är till­godo­sedda. Tills dess fort­sätter vi, till­sammans, att kämpa för alla barn. Och vi kommer att stanna så länge de behöver oss.

För barnens skull ger vi aldrig upp.

 

Barnkonventionen kommer att bli inkorporerad i svensk lag och börjar gälla från 1 januari 2020. Dessutom har man även beslutat om fortsatt transformering av barnkonventionen i andra lagar, så att relevanta lagar ändras och anpassas till konventionens bestämmelser.

Förutom det mer lagtekniska arbetet kommer ett kunskapslyft att genomföras, för att öka kunskapen om barnkonventionen bland barn och unga, i kommuner, landsting och statliga myndigheter. Utbildning och ökad kompetens är en förutsättning för ett bättre genomslag. En vägledning kommer också att tas fram för att underlätta hur barnkonventionen ska tolkas och tillämpas.

Vad blir det för skillnad?

Barnkonventionen har sedan den antogs 1990 visserligen varit juridiskt bindande för Sverige, men det har visat sig att det inte var tillräckligt. Genom att göra konventionen till lag blir det ännu tydligare att barn är egna individer med egna rättigheter.

Barnkonventionen får en högre status som svensk lag men det innebär inga nya rättigheter för barn. Det kommer dock att bli skillnad genom att det läggs ett större ansvar på myndigheter, rättsväsendet och andra beslutsfattare, att tillämpa rättigheterna i konventionen så att de får ett större genomslag vid bedömningar, ärenden och beslut som rör barn.

Barnkonventionen kommer att ha samma status som andra svenska lagar (till exempel socialtjänstlagen, utlänningslagen och föräldrabalken) och kommer även att ensamt kunna åberopas i svenska domstolar  – något som tidigare inte varit möjligt. Barnkonventionen lägger grunden för barns rättigheter och är tänkt att vara det yttersta skyddsnätet då övriga lagar inte räcker till.

Några exempel på förändringar:

• Särskilt barn i utsatta situationer – som barn i vårdnadstvister, barn som är omhändertagna av socialtjänsten eller befinner sig i migrationsprocessen – kommer att få ett starkare rättsligt skydd.
• Enligt barnkonventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vilket är en starkare formulering än i exempelvis utlänningslagen. Nu stärks bland annat grunden för denna princip och för hela barnkonventionen.
• Barnkonventionen kommer också att stärka barns rättigheter vid en konflikt mellan svensk lag och barnkonventionen. Enligt dagens system är det svensk lag som gäller vid en sådan konflikt. Utlänningslagen ”vinner” alltså idag över barnkonventionen, liksom även annan lagstiftning, såsom lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
• Barns rätt att komma till tals kommer också att få ett större genomslag. Flera fall visar att barn inte har fått komma till tals i vårdnadstvister, vid utredningar inom socialtjänsten eller i asylprocessen. Andra exempel visar att barn har fått göra sin röst hörd, men på ett sätt som inte tagit hänsyn till barnets bästa och där barnet till och med blivit kränkt.
• Det kommer också tydligare visa att bestämmelserna i konventionen hänger samman och utgör en helhet.

Trots att lagen inte träder i kraft förrän januari 2020 har det så kallade kunskapslyftet redan påbörjats, och många myndigheter förbereder sig för att öka kompetensen kring barns rättigheter utifrån barnkonventionen.

Dagens viktiga milstolpe är nådd men vi sätter inte punkt för vårt arbete. Vi fortsätter det viktiga arbetet med att se till att barnkonventionen tillämpas i praktiken, så att alla barn får sina rättigheter respekterade och tillgodosedda – på alla nivåer i samhället.

Stort varmt tack till alla er som är med och stöttar vårt arbete för barns rättigheter. Tillsammans förändrar vi barns liv.

Läs mer om barnkonventionen

 

FN:s konvention om barnets rättigheter, barn­konven­tionen, inne­håller be­stäm­melser om mänsk­liga rättig­heter för barn. Kon­ven­tionen antogs av FN år 1989. Sverige ratificerade den 1990, det vill säga vi blev juridiskt bundna att följa den. Men barn­konven­tionen är ännu inte svensk lag vilket innebär att den ofta avfärdas av besluts­fattare och myndig­heter, när viktiga beslut ska fattas om barn.

Varför behövs barnkonventionen?

Redan innan barn­konven­tionen skrevs fanns flera doku­ment och konven­tioner kring mänsk­liga och med­borger­liga rättig­heter. Men på 70-talet fram­kom att barn var en av de grupper som behövde ett starkare skydd. Under tio års tid arbetade man fram det doku­ment som skulle bli barn­konven­tionen, och 1989 antogs den av FN:s general­för­sam­ling.

Barn­konven­tionen slår fast att barn är indi­vider med egna rätti­gheter, inte föräl­drars eller andra vuxnas ägo­delar. Den inne­håller 54 artiklar som alla är lika viktiga och utgör en hel­het, men det finns fyra grund­läggande och väg­ledande prin­ciper som alltid ska beaktas när det handlar om frågor som rör barn:

• Artikel 2: Alla barn har samma rättig­heter och lika värde.
• Artikel 3: Barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn.
• Artikel 6: Alla barn har rätt till liv och utveck­ling.
• Artikel 12: Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respek­terad. ​

Vad skulle ändras om barnkonventionen blev lag i Sverige?

Att Sverige år 1990 ratificerade barn­konven­tionen, och blev juridiskt bunden att följa den, inne­bär inte att den gäller som svensk lag. I stället har vi an­passat våra lagar så att de överens­stämmer med barn­konven­tionen genom en så kallad trans­formerings­metod. Det inne­bär att barn­konven­tionen har en lägre status än de nation­ella lagarna, och den kan till exempel inte ensamt användas av våra dom­stolar eller vid myndig­hets­beslut.

Regeringen vill nu att barn­konven­tionen ska bli svensk lag genom inkor­pore­ring, efter­som barn­konven­tionen inte tillämpats fullt ut och barns rättig­heter behöver för­stärkas.

En inkor­pore­ring innebär att barnets roll som rätts­subjekt med egna speci­fika rättig­heter tydlig­görs och kan där­med för­väntas med­verka till att barnet i högre grad hamnar i fokus i de situa­tioner som gäller barnet.

 

Att barn­konven­tionen blir svensk lag skulle inne­bära att den får samma rätts­liga status som andra nation­ella lagar, och att den därmed ensamt kan ligga till grund för beslut av våra dom­stolar och myndig­heter. Barnets rättig­heter ska beaktas vid av­väg­ningar och be­döm­ningar som görs i besluts­processer som rör barn. Om riks­dagen röstar ja blir barn­konven­tionen lag från januari 2020.

Barns rättig­heter skulle då tas på större allvar, inte minst inom det svenska rätts­väsendet.

Den nya lagen innebär ett för­tyd­lig­ande av att dom­stolar och rätts­tillämpare ska beakta de rättig­heter som följer av barn­kon­ven­tionen.

Vad är UNICEFs roll?

I barn­konven­tionens artikel 45 finns det in­skrivet att UNICEF ska arbeta för att be­stämmel­serna i kon­ven­tionen följs över­allt. Det special­upp­draget inne­bär att vi har en unik möjlig­het att an­gripa orsak­erna till att barns rättig­heter kränks. Vi vill att barnets bästa alltid ska komma i första rummet när politiker, myndig­heter och makt­havare tar beslut som berör barn, nu och i fram­tiden.

UNICEF Sverige har i över tio års tid arbetat för att barn­konven­tionen ska bli svensk lag. Därför att:

Det är en vill­farelse att tro att barn i Sverige inte behöver få starkare och fler rättig­heter än de redan har. Särskilt barn i ut­satta situa­tioner – som barn i vårdnads­tvister, barn som är om­händer­tagna av social­tjänsten eller befinner sig i migrations­processen – kommer att få ett starkare rätts­ligt skydd när barn­konven­tionen blir lag.

– Det är dags att flytta fram position­erna för barns rättig­heter och att stärka barn­konven­tionens ställ­ning så att den används. Inte bara i den politiska de­batten utan även i dom­stolar, i social­tjänsten och hos myndig­heter. Det kommer inte att ske förrän den får status som lag, säger Christina Heilborn, chefs­jurist på UNICEF Sverige.

På onsdag ligger barnens bästa i riks­dagens händer. 

 

Anledning till utspelet är en skrivelse i artikel 20 i barn­konven­tionen, gällande barn som berövats sin familjemiljö. I texten omnämns kafalah enligt islamsk rätt som ett exempel på placerings­form. Om man läser hela artikeln blir det dock tydligt att barn som är i behov av omvårdnad utanför hemmet ska placeras enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning, det vill säga svensk special­lagstif­tning på området. Det står uttryckligt i texten att staterna ska i enlighet med sin nationella lagstiftning säkerställa alternativen för omvårdnad.

Enligt svensk nationell lagstiftning har vi detaljerade bestämmelser för hur barn ska placeras enligt social­tjänst­lagen och lagen för vård av unga (LVU). Kafalah är ingen placerings­form enligt vår nationella lag­stiftning och kan alltså inte åberopas vid beslut om placering av barn.

Det har även uttryckts en oro för att bestämmelsen säger att vid val av boende ska hänsyn tas till barnets etniska, kulturella, religiösa och språkliga bakgrund. En barnets bästa bedömning (barnkonsekvens­analys) ska alltid göras i varje enskilt fall utifrån de placerings­former vi har enligt nationell lag. Hänsyn till barnets kultur och religion ska givetvis tas men gäller följ­aktligen vid val av de alternativ som finns till­gängliga.

Enligt de lagar och förordningar som gäller i Sverige så ska barn som inte kan bo hos sina föräldrar i första hand placeras med släktingar eller andra närstående om det är förenligt med barnets bästa, sedan familje­hem eller i sista hand på institution (HVB-hem). Placeringen är ett formellt beslut och ska utgå från en individuell prövning med barnets bästa som utgångs­punkt och andra faktorer ska vara noggrant övervägda.

Läser man övriga delar av barn­konven­tionen ser man också att andra hänvisningar görs till barns rätt att utöva sitt eget kulturliv, utöva sin religion och använda sitt eget språk (till exempel artikel 30). Det gäller alla religioner och kulturer och är en grund­läggande mänsklig rättighet oberoende av placerings­form för barn som ska placeras.

I det här samman­hanget är det viktigt att påminnas om att barn­­konven­­tionen är en inter­nationell konvention som är skriven för att kunna tillämpas i alla världens länder. Konventionen har näst­intill uni­versell giltig­het (gäller i alla världens länder utom USA). Det förklarar vissa språk­bruk och för oss ibland främmande hän­vis­ningar.

Barn­konven­tionen ska kunna tillämpas i alla länder, med olika rätts­system. Konven­tionen måste läsas i sin helhet och alla artiklarna är beroende av varandra. Artikel 20 eller någon annan artikel bör inte läsas separat.

Vi hoppas att miss­förståndet är utrett och att vi kan se fram emot att barn­konven­tionen som svensk lag röstas igenom i riksdagen senare i vår.