Vad innebär det att barnkonventionen blivit lag?

Beslutet innebär inga nya rättigheter för barn, men barns rättigheter får högre status och gäller på samma sätt som övriga lagar i Sverige, såsom socialtjänstlagen, skollagen och föräldrabalken. Till exempel, en socialsekreterare som fattar beslut som rör barn behöver nu använda sig både av socialtjänstlagen och barnkonventionen. Och beslut gällande skolan, omfattas på samma sätt både av skollagen och barnkonventionen. Barnkonventionen kommer även att ensamt kunna åberopas i svenska domstolar  – något som tidigare inte varit möjligt. 

Vad är den största skillnaden? 

Det kommer nu att ställas högre  krav på myndigheter och domstolar att tillämpa barnkonventionen i praktiken. Att göra barn delaktiga i beslut som berör dem och att sätta ett större fokus på att utreda och i varje enskilt fall, bedöma vad som är det bästa för barnet.

Barnkonventionen som lag kommer troligtvis ha störst effekt för barn i utsatta situationer som barn i vårdnadstvister, barn som är omhändertagna av socialtjänsten eller befinner sig i migrationsprocessen. De kommer att få ett starkare rättsligt skydd, större möjlighet att komma till tals och vara delaktiga i beslut som fattas om dem.

Förändringarna kommer inte att ske över en natt, utan det är ett långsiktigt arbete och ett synsätt på barn som vi hoppas ska få genomslag i samhället. Det krävs fortfarande stora utbildningsinsatser och politiska prioriteringar, både lokalt i kommuner och nationellt. 

Vad är UNICEFs roll?

UNICEF har länge arbetat med att sprida kunskap om barnkonventionen och genom opinionsbildning påvisat för politiker betydelsen av att göra barnkonventionen till svensk lag.

Nu går vi in i ett nytt skede där vi kan bistå med kunskap om barnkonventionen, hur den kan tolkas i olika situationer och hur den kan användas i det dagliga praktiska arbetet med barn. Vi kommer att sprida de metoder och modeller som vi tidigare har tagit fram, för att göra barnkonventionen till verklighet i praktiken. Några konkreta exempel på detta är vår metodhandbok om barnrättskommun och rättighetsbaserad skola samt vår handbok till socialsekreterare i deras dagliga arbete. Vi kommer även se över behovet av att utveckla fler handböcker och stödmaterial. 

UNICEF kommer alltid att vara med och arbeta för att barnkonventionen ska få genomslag i samhället så att alla barn får sina rättigheter tillgodosedda.

Barnkonventionen har funnits i 30 år och 1990 anslöt sig Sverige till konventionen. Trots att den då blev juridiskt bindande, har det visat sig inte vara tillräckligt för att göra verklighet av alla barns rättigheter. UNICEF Sverige har därför arbetat i över tio år för att göra barnkonventionen till lag. 

Att barnkonventionen blir lag innebär inte att barn får nya rättigheter. Att den blir lag innebär att den får större genomslag, och blir likställd andra svenska lagar, såsom socialtjänstlagen, föräldrabalken och utlännings­lagen. Barnkonventionen kommer nu att kunna åberopas i svenska domstolar som vilken annan lag som helst. Detta var tidigare inte möjligt, eftersom den inte hade en formell status som lag. 

UNICEF Sverige arbetar såväl internationellt som nationellt, med fokus på de mest utsatta barnen. Att barnkonventionen blir svensk lag kommer särskilt att gagna barn i utsatta situationer. Det handlar om barn i vårdnadstvister, barn som är omhändertagna av socialtjänsten, och barn som utsätts för våld eller befinner sig i migrationsprocessen. För dem innebär lagen att de får ett starkare rättsligt skydd. Större hänsyn måste nu tas till det berörda barnets bästa vid beslut och bedömningar som rör barnet. 

Klimatförändringarna har lett till ett enormt engagemang världen över. Barn och unga driver på för att nå förändring, och de kräver delaktighet i frågor som i allra högsta grad rör deras framtid. Vi behöver lyssna på barnens röster, och involvera dem i beslut som rör dem.   

Ansvaret för att säkerställa att barnkonventionen efterlevs i praktiken vilar på regeringar, kommuner och myndigheter. Även civilsamhället och näringslivet spelar en mycket viktig roll i att påverka barns situation, och i arbetet med att säkra att barns rättigheter efterlevs.

Vi ser tre krav som särskilt viktiga:

• Barns rättigheter måste integreras i centrala politiska besluts­processer. Detta inte minst för att ojämlikheten mellan barn ökar och för att vi ska kunna nå en socialt hållbar utveckling, samt leva upp till målen i Agenda 2030.

• Kompetensen måste stärkas hos vuxna som arbetar med barn, för att de ska kunna upptäcka och möta barn som far illa. 

• För att barns rättigheter ska stärkas och bli tillämpliga i praktiken måste barn få ökade kunskaper om sina rättigheter. Vi måste också i större utsträckning möjliggöra för barn och unga att vara delaktiga och involveras i beslut som rör dem.

UNICEF Sverige ser fram emot att fortsätta göra verklighet av barns rättigheter – tillsammans med alla berörda parter – både lokalt, nationellt och globalt.

PISA-undersökningen är världens största elevstudie, som vart tredje år undersöker femtonåringars kunskaper inom läsförståelse, matematik och naturkunskap. Det är ett viktigt mätinstrument för att se hur väl barn tillgodogör sig de kunskaper som skolan kräver. Men trots att resultaten av årets undersökning visar att kunskaperna har ökat, får vi inte sluta att arbeta för barns rätt till en likvärdig skolgång. 

Undersökningen visar nämligen bland annat att kunskaps­resultaten går uppåt för de svenskfödda eleverna men neråt för elever med annan etnisk bakgrund. När Skolverket redovisade resultatet nämnde de även att fler barn med annan etnisk bakgrund än svensk har en lägre andel behöriga lärare på sina skolor. 

Sverige har stor lärarbrist, och bristen beräknas bli ännu större framöver. Det är både svårt att få lärare att stanna kvar och att locka studenter till lärarutbildningen. Skolor tvingas därför att anställa icke behörig personal. Tyvärr får vi också allt fler signaler från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) om att många kommuner behöver skära ner på skolornas och förskolornas budgetar.

Nu måste vi lyssna på de som befinner sig i skolan, både på personalen och eleverna. Vi ska ha en skola i världsklass, med god kvalitet och utbildade lärare.   

Enligt barn­konven­tionen har alla barn lika rätt att utveck­las till sin fulla poten­tial och få den kun­skap som krävs för att få ett bra liv. Risken är stor att barn som har en sämre utgångs­punkt när de börjar skolan hamnar i en ännu mer utsatt position om skolan inte klarar av att kompen­sera för olika för­utsätt­ningar. Både utifrån barnkonventionen och skolans kompensa­toriska ansvar har barn rätt att få det stöd de behöver för att klara sin utbildning.

I Agenda 2030 (mål 4: God utbildning för alla) står att vi ska säkerställa en inkluderande och jämlik utbildning av god kvalitet och främja livslångt lärande för alla. I vissa kommuner finns idag skolor med en hög andel elever som klarar gymnasiebehörigheten, medan det i samma kommun finns skolor som har betydligt lägre andel gymnasiebehöriga. 

I vår rapport Ungas röster om socialt utanförskap i Sverige berättar barn själva om upplevelsen av sin livssituation. Barnen beskriver känslan av att sakna samma förutsättningar som sina kamrater och hur det påverkar deras engagemang. De berättar hur bristen på framtidstro skapar en känsla av hopplöshet. 

Skolan ska ge barn självförtroende, civilkurage, demokratiska värderingar och förmåga att drömma – inte motsatsen, som barnen i vår rapport vittnar om. Vi måste ge barn hopp om framtiden och rätt verktyg för att lyckas med sin utbildning. 

Vi föreslår följande för att främja likvärdigheten i den svenska skolan:

• Ökat statligt ansvar för en likvärdig skola, så att alla barn får tillgång till utbildning med hög kvalitet som kan kompensera för ogynnsamma livs­för­hållanden.
• Tillgången till likvärdig utbildning ska gälla för alla barn, med tidiga och riktade stödinsatser till de barn som är mest utsatta.
• Utveckla läxhjälp.
• Berörda barn ska själva få vara delaktiga i åtgärder som rör dem.
• Skolan måste präglas av ett rättighetsbaserat synsätt, inte styras av den enskilda kommunens budget eller ett företags vinstintresse.

I onsdags var det barnkonventionens dag och i år uppmärksammar vi den lite extra i och med att den fyller 30 år! Barnkonventionen är ett rättsligt bindande internationellt avtal som slår fast att alla barn är individer med egna rättigheter – inte föräldrars eller vuxnas ägodelar.

Alla världens länder utom USA har anslutit sig till konventionen. Sverige var ett av de länder som drev fram konventionen och ett av de första att ansluta sig till den. Efter många år av påverkansarbete från UNICEF Sverige blir den svensk lag vid årsskiftet. Barnkonventionen utgör grunden för allt det arbete som vi gör för att stärka barns rättigheter i världen. 

Utvecklingen i Sverige under 30 år

Under de 30 år som har gått sedan barnkonventionen antogs har synen på barn successivt förändrats till att se dem som egna rättighetsbärare. Anti-aga lagstiftningen är ett exempel. Den kom visserligen till tio år innan barnkonventionen antogs men etableringen av så kallade Barnahus, där flera samverkande myndigheter samlats under samma tak för att stödja barn i utsatta våldssituationer, har konkret bidragit till att förbättra våldsutsatta barns situation.

Socialtjänstlagen har under dessa 30 år kompletterats med flertalet ändringar för att bland annat stärka barns rätt till delaktighet. Likaså har rätten till egen socialsekreterare för barn som är placerade införts. 2011 infördes bestämmelser i skollagen om att barn ska ha rätt till inflytande. Papperslösa barn har getts rätt till utbildning och hälsa. Starkare skydd och rättsliga åtgärder mot sexuell exploatering och utnyttjande av barn har även införts. Och 1990 inrättades Barnombudsmannen, den myndighet som har till uppdrag att säkra att barns rättigheter i Sverige efterlevs. 

Barnkonventionen som svensk lag – vad blir det för skillnad?

Att barnkonventionen 30 år efter att den antogs nu blir svensk lag är ett mycket viktigt och glädjande steg, och något som vi har arbetat för i över tio år. Det innebär att den får högre status, men det innebär inga nya rättigheter för barn. Dock kommer det att läggas ett större ansvar på myndigheter, rättsväsendet och andra beslutsfattare att tillämpa rättigheterna i konventionen, så att de får ett större genomslag vid bedömningar, ärenden och beslut som rör barn. 

Barnkonventionen kommer att ha samma status som andra svenska lagar (till exempel socialtjänstlagen, utlänningslagen och föräldrabalken) och kommer även att ensamt kunna åberopas i svenska domstolar, något som tidigare inte varit möjligt. Framför allt barn i utsatta situationer – barn i vårdnadstvister, barn som är omhändertagna av socialtjänsten eller barn som befinner sig i migrationsprocessen – kommer att få ett starkare rättsligt skydd.

Barns egen rätt att komma till tals kommer också att få ett större genomslag. Flera fall visar att barn inte har fått komma till tals i vårdnadstvister, vid utredningar inom socialtjänsten eller i asylprocessen. Andra exempel visar att barn har fått göra sin röst hörd, men inte på det systematiska och barnanpassade sätt som krävs för att kunna utreda barnets bästa.

Framåtblickande – vad behöver fortsatt göras i Sverige?

För att göra barns rättigheter till verklighet för alla barn är tre saker särskilt viktiga:

• Barns kunskap om sina egna rättigheter måste öka. Vi måste också i större utsträckning möjliggöra för dem att göra sina röster hörda och kunna delta i beslut som rör dem.

• Kompetensen måste stärkas hos vuxna som arbetar med barn, för att kunna upptäcka och möta barn som far illa. Möjligheterna för barn själva att utkräva sina rättigheter då de kränkts måste öka, genom att Sverige ansluter sig till barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll.

• Barns rättigheter och behov måste sättas i centrum för viktiga beslut, inte minst för att ojämlikheten mellan barn ökar och för att vi ska kunna nå en socialt hållbar utveckling samt leva upp till målen i Agenda 2030. I den ingår den grundläggande principen ”Leave no one behind”, vilket innebär att ingen ska lämnas utanför uppfyllandet av de Globala målen.

I samband med att generalförsamlingen möts i år anordnas fem stora konferenser inom hållbar utveckling. Syftet är att förbättra åtgärderna mot klimatförändringar och lyfta arbetet för en hållbar utveckling för både människa och planet.

Veckan tar därmed avstamp i Agenda 2030 med 17 globala mål för hållbar utveckling, som antogs av alla världens ledare år 2015. Det är den mest ambitiösa planen någonsin för att enas kring gemensamma lösningar på världens utmaningar. Stora framsteg har gjorts, men det går inte snabbt nog. Allt fler människor går hungriga, klyftorna ökar, vår konsumtion och våra utsläpp ökar, och den biologiska mångfalden minskar i en alarmerande takt.

Inför toppmötesveckan hölls ett klimatmöte för unga ledare, för att de skulle få visa upp sina lösningar och på ett meningsfullt sätt få möjlighet att samarbeta med beslutsfattare i vår tids viktigaste fråga.

Klimattoppmötet

Veckan inleddes med ett klimattoppmöte den 23 september. FN:s generalsekreterare António Guterres talade om att världen har ett fönster på mindre än elva år för att undvika oåterkalleliga förändringar av vårt klimat. Vi måste minska utsläppen med 45 procent fram till 2030 och vi måste uppnå koldioxidneutralitet senast 2050.

Efter klimattoppmötet anordnades en presskonferens på UNICEFs huvudkontor där Greta och 15 andra barn medverkade. UNICEFs roll var att möjliggöra för dem att göra sina röster hörda i klimatfrågan. Barn har rätt att leva i ett hållbart klimat, det är en fråga om barns grundläggande mänskliga rättigheter. Budskapet från de unga var att ländernas bristande agerande i klimatfrågan är ett brott mot deras rättigheter.  

Barnkonventionen 30 år

I onsdags anordnades ett kortare evenemang i FN:s generalförsamling med anledning av att barnkonventionen i år fyller 30 år. Syftet var att uppmana medlemsländerna att förnya sina löften till barnkonventionen samt att uppmana länderna att intensifiera sitt arbete med att stärka barns rättigheter.

Sverige var ett av sex tillfrågade länder som ombetts att hålla ett särskilt anförande. Vi representerades av statsminister Stefan Löfven, som bland annat lyfte Sveriges arbete med att stoppa våld mot barn.

Nu ser vi fram emot att FN:s generalförsamling ägnar barnkonventionens dag den 20 november, då barnkonventionen officiellt fyller 30 år, åt att lyfta frågan kring hur världens länder kan skärpa sitt arbete med att stärka barns rättigheter.

Alla människors rätt till hälsa

Det andra toppmötet var världens första högnivåmöte om universell tillgång till hälsa. I samband med mötet presenterades nya satsningar för att ge alla människor tillgång till överkomliga och inkluderande hälsosystem.

Utmaningarna som framkom i UNICEFs nylanserade rapporter om barnadödlighet och mödradödlighet togs upp. Trots att stora framsteg har gjorts är barna- och mödradödligheten i världen fortfarande oacceptabelt hög. Särskilt utsatta är barnen under den första månaden i livet och för dem sker inte utvecklingen snabbt nog. Dessutom är framstegen ojämnt fördelade och många halkar efter, särskilt i Afrika söder om Sahara. Det är oacceptabelt, framför allt då många av dödsfallen kan förhindras med rent vatten, sanitet, näring, vaccin och grundläggande sjukvård.

Under veckan arrangerade UNICEF även ett seminarium för att ytterligare belysa alla människors rätt till den hälso- och sjukvård som de behöver. Diana Amini från vår partner H&M Foundation fanns på plats och berättade om stiftelsens engagemang för att ge barn med funktions­nedsättningar den bästa möjliga starten i livet.

Agenda 2030 och hållbar utveckling för önationer

Det tredje toppmötet fokuserade på de globala målen. Mötet visade på att länderna måste öka takten om vi ska nå målen i Agenda 2030. Och idag, den 26 september, genomförs en dialog om utvecklingsfinansiering. Ledare från regeringar, näringslivet och finanssektorn samlas för att gemensamt hitta nödvändiga resurser och partnerskap. En omställning i enlighet med de globala målen är kostsam och det saknas fortfarande enormt mycket pengar för att genomföra målen.  

Den 27 september sker slutligen SAMOA Pathway, ett toppmöte gällande en halvtidsöversyn av ett avtal som syftar till att stödja hållbar utveckling i små önationer som är under utveckling. Vid mötet kommer både framsteg och utmaningar gällande att bekämpa de förödande effekterna av klimat­förändringar att diskuteras.

Läs mer om de fem mötena:
Klimattoppmötet
Högnivåmötet om universell tillgång till hälsa
Toppmötet om de globala målen
Högnivådialogen om utvecklingsfinansiering
SAMOA Pathway

Bevittnande av våld mellan närstående är en del av de psykiska våldet som barnkonventionen uppmärksammar, men som tidigare inte varit straffbart enligt svensk lag. Detta är en fråga som UNICEF Sverige har drivit länge. Förslagen i utredningen synliggör en mycket utsatt grupp barn i samhället som länge varit osynliga både i statistiken och för samhällets omsorg och rätt till upprättelse.

Enligt artikel 19 i barnkonventionen har barn rätt att skyddas från alla former av fysiskt och psykiskt våld. Att kriminalisera bevittnande av våld ger inte bara en tydlig signal att händelsen är skadlig och farlig för barnet, utan visar även på en rättighetskränkning. Att göra barn till målsägande och fullt ut erkännas som brottsoffer, ger en utökad rätt till upprättelse och en större möjlighet att ta del av sociala stödinsatser (som är avgörande för barnet).

Utmaningar med lagförslaget

Det finns dock en del utmaningar med förslaget då barnrättsperspektivet och straffrättens principer inte alltid överensstämmer. Detta är förståeligt men problematiskt utifrån barnets rättigheter. Det gäller till exempel definition av ”bevittna”, då barnets upplevelser inte kan vara utgångspunkten utan begränsas av situationer där barnet sett eller hört gärningen för att straffansvar ska kunna klargöras.

Barn upplever våld med många sinnen och genom att utesluta situationer som ur barnets perspektiv är traumatiska är olyckligt. Det kan till exempel handla om situationer som att barn påträffar en utav sina föräldrar misshandlad eller påträffar sitt hem totalförstört utan att själv ha bevittnat brottet. Detta vara lika traumatiserande som att bevittna själva brottet, men barnet kan med den nya bestämmelsen inte få upprättelse för den upplevda situationen.

Det är även problematiskt att grundbrottet måste vara styrkt för att barnfridsbrottet kan aktualiseras. Detta innebär att om själva våldshandlingen som barnet bevittnat inte kan bevisas så finns det heller inte möjlighet att fällas för barnfridsbrott. Detta är ett exempel på när barns rättigheter fortfarande är beroende av vuxnas utsatthet som får företräde för barnets upplevelser. 

Utredningen innehåller många bra kompletterande förslag till själva straffbestämmelsen. De handlar bland annat om att den särskilda företräden, (juridiska biträdet), som stödjer barnet under rättsprocessen ska få ett utökat mandat för att bättre kunna ge det stöd som barnet behöver. Insatser för att till exempel socialtjänst ska samverka mer strukturerat finns också med, vilket är nödvändigt. Juridiken kan inte ensam skydda barn som utsätts för våld, utan sociala skydd och stödinsatser måste förstärkas.

Barnanpassade rättsprocesser måste också prioriteras då fler barn kommer att bli delaktiga genom den nya straffbestämmelsen. Dagens rättssystem behöver möjliggöra för barn att delta i rättsprocessen utifrån sina förutsättningar, ålder och mognad. Konkreta åtgärder för hur detta ska göras saknas tyvärr i utredningen.

En majoritet i riksdagen säger sig vara positiva till förslaget och är beredda att ändra i brottsbalken. Vi gläds år detta då vi ser att lagen kommer göra stor skillnad för en del våldsutsatta barn. Vi fortsätter dock arbetet med att synliggöra att fler former av psykiskt våld ska vara straffbara så att barn får rätt att skyddas från alla former av våld i enlighet med barnkonventionens bestämmelser.

Läs hela remissvaret här.

Sverige granskas inte bara av FN:s barnrättskommitté gällande efterlevnaden av barnkonventionen. Det sker också en process – FN:s Universal Periodic Review (UPR) – i vilken FN:s medlemsländer granskar varandra gällande hur konventionen om mänskliga rättigheter efterlevs i respektive land. Syftet med UPR-granskningen är att staterna ska ges möjlighet att belysa problem och ge varandra rekommendationer till förbättringar. Rekommendationerna ska sedan följas upp under de kommande fem åren.

I januari 2020 är det dags för Sverige att genomgå den här processen för tredje gången och det förberedande arbetet pågår nu för fullt. Under hösten ska regeringen lämna in en rapport om hur de har arbetat med att implementera rekommendationerna från den förra granskningen samt redogöra för den aktuella situationen för mänskliga rättigheter, inklusive barns rättigheter. 

Sverige fick under den senaste granskningen 208 rekommendationer, varav 35 direkt berörde barns rättigheter. Många handlade om att göra barnkonventionen till svensk lag – en lag som träder i kraft 1 januari 2020. Men Sverige fick också ett antal rekommendationer gällande att ansluta sig till barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll om individuell klagorätt, vilket innebär att barn ska få möjlighet till upprättelse. Det här arbetet har inte påbörjats än, trots att regeringen har åtagit sig att se över frågan.

Inför den kommande granskningen har UNICEF Sverige och andra organisationer lämnat in så kallade alternativrapporter över hur vi ser att rättigheterna efterlevs i praktiken, kopplat till de tidigare rekommenda­tionerna.

Vi har i vår alternativrapport särskilt lyft frågan om den bristande möjligheten för barn att utkräva sina rättigheter när de har utsatts för kränkning samt vikten av att ansluta sig till barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll. Vi har även belyst situationen för barn i migrations­processer, då den kraftigt har försämrats under de senaste fem åren. Vi har också lyft behovet av att skärpa lagstiftningen för att göra fler former av våld mot barn straffbara och för att säkerställa att alla barn får den trygghet och det sociala skydd de har rätt till.

Utöver vår egen rapport deltar vi i de sakråd som regeringen anordnar inför granskningen. Under de här mötena får civilsamhället möjlighet att ge synpunkter på innehållet i statens rapport.

De här internationella processerna är centrala delar för att driva på viktiga frågor på högsta nivå, och framför allt för att utkräva ansvar från staten som är ytterst skyldig att säkerställa att alla barn får sina rättigheter tillgodosedda i enlighet med barnkonventionen. Därför prioriterar UNICEF Sverige det här arbetet.

I somras förlängdes den tillfälliga utlänningslagen gällande regler för personer som söker asyl i Sverige. Samtidigt lovade regeringen att utse en parlamentarisk kommitté med uppdraget att ta fram en ny permanent migrationslagstiftning som ska gälla efter år 2021. Idag hade kommittén sitt första möte.

Det är positivt att humanitet, rättssäkerhet och hållbarhet lyfts fram som ledord i utredningens direktiv. Men mot bakgrund av de politiska ställningstaganden som florerar i medier ser vi att det finns starka skäl att ifrågasätta om den permanenta lagen kommer att beakta barnkonven­tionens bestämmelser i tillräckligt stor utsträckning.

Barnkonventionen, som blir svensk lag den 1 januari 2020, kommer att ställa högre krav på rättstillämpare och individuella bedömningar kring barnets rättigheter. Det är därmed viktigt att utredningen gör en ordentlig barnkonsekvensanalys av sina förslag.

Vi lyfter fram följande rekommendationer till utredningen:

• Återinför permanenta uppehållstillstånd för barn
  Barnkonventionen innehåller ingen specifik bestämmelse om att barn ska beviljas permanent uppehållstillstånd, men den förordar långsiktiga och hållbara lösningar för barn snarare än tillfälliga och oförutsägbara. Barn har rätt till rehabilitering och återanpassning i en miljö som främjar deras hälsa och välbefinnande, något som är särskilt viktigt för barn som har upplevt krig, våld och svår utsatthet. 

• Återinför särskilt ömmande omständigheter som en humanitär skyddsgrund för barn
  Om Sverige vill vara ett land som lever upp till att främja en human flyktingpolitik måste de mest utsatta barnen skyddas. Vi anser därför att särskilt ömmande omständigheter för barn ska återinföras som en humanitär skyddsgrund. Bestämmelsen infördes initialt för att tydliggöra att olika bedömnings­grader ska gälla för barn och vuxna i syfte att säkerställa barnets bästa. Det här mot bakgrund av att det har förekommit fall där barn har hamnat utanför allmänna skydds­bestämmelser trots att de behövt skydd. Bestämmelsen är av undantagskaraktär och tillämpas restriktivt men är avgörande för de svårt utsatta barn den berör.

• Möjliggör för familjer att leva tillsammans i praktiken
  Rätten till familjeåterförening har återinförts för att omfatta fler familjer men lagen har fortfarande hårda försörjningskrav och andra praktiska hinder som gör det svårt för familjer att leva tillsammans. Kraven måste revideras för att fler familjer ska kunna hålla ihop. Att neka barn rätten att återförenas med sin familj genom alltför restriktiva försörjningskrav strider inte bara mot barnkonventionen – det ökar även risken för att barn i stället söker illegala vägar för att återförenas med sina närstående. Till följd av det löper de också hög risk att hamna i händerna på smugglare eller på annat sätt utnyttjas.

Vi följer utredningens arbete på nära håll och kommer vid tillfälle – när arbetet har kommit en bit på väg och viktiga beslut ska fattas – att uppvakta kommittén för att säkerställa att barns rättigheter beaktas i enlighet med barnkonventionen. 

Almedalen är ett viktigt forum för vårt politiska påverkansarbete. Vi startar veckan med att medverka i ett seminarium om migration som anordnas av Migrationsverket. Samtalet kommer att fokusera på barns rättigheter i asylprocessen, med bakgrund av att barnkonventionen snart blir svensk lag. Vår utgångspunkt är att principen om barnets bästa och barns del­aktighet ska få en tydligare ställning i migrationslagstiftningen. 

Vi kommer också att medverka i ett par seminarier om våld mot barn, bland annat i ett seminarium tillsammans med BRIS och i ett annat som arrangeras av Expressen. I det sistnämnda medverkar bland andra även ansvarig minister för barnrättsfrågor, Åsa Lindhagen. Vi anser att alla former av våld mot barn ska förbjudas och vara straffbara enligt lag, precis som det är tydliggjort i barnkonventionen. 

Likaså medverkar vi i ett seminarium om våldsutsatta barn i rätts­processer. Vi vill se att en särskild straffbestämmelse införs i brottsbalken vad gäller våld mot barn. 

Utbildning och en fungerande skolgång är den enskilt viktigaste skydds­faktorn för barn i utsatta livssituationer. Vi anser att ett ökat statligt ansvarstagande för ökad likvärdighet är en förutsättning och nöd­vändighet för att skolan ska kunna leva upp till sitt kompensatoriska uppdrag. Det kommer vi att lyfta i ett rundabordssamtal som anordnas av Maskrosbarn.

Frågan om företag och deras roll att stärka barns rättigheter diskuterar vi i en utfrågning anordnad av Veckans affärer. Det handlar om att företag bör ta ställning och vidta åtgärder för att förhindra att barns rättigheter kränks, samt investera i UNICEFs verksamhet för barn runt om i världen. Det sker i våra pågående företagssamarbeten, som vi gärna ser utvecklas och blir fler.  

Våra möten i Almedalen ger oss värdefulla och viktiga inspel i vårt påverkans- och opinionsarbete, och vi ser som alltid fram emot givande och viktiga samtal med berörda kring hur barns rättigheter bättre kan tillgodoses och stärkas.  

Följ oss gärna på Twitter och delta i diskussionerna och samtalet från Almedalen där.

Den statliga utredningen har kommit fram till att det straffrättsliga skyddet för barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar behöver stärkas. Det bedöms vara är en så allvarlig gärning att en kriminalisering är nödvändig. Därför föreslås nu en ny straffbestämmelse, ett så kallat barnfridsbrott, för de som utsätter barn för att bevittna våld i hemmet. 

En kriminalisering är inte bara viktig för att stärka barns rätt till upp­rättelse, det innebär också att de får tillgång till stöd och skydd på ett annat sätt än idag. Enligt utredningen ska straffbestämmelsen även motverka att barn utsätts för att bevittna våld i framtiden. 

Eftersom barn upplever våld med alla sinnen är det viktigt att de betraktas som våldsutsatta även när de ser, hör eller på annat sätt upplever våld – inte enbart när de utsätts för fysiska övergrepp. Att bevittna våld och leva med oron att själv utsättas innebär en form av psykiskt våld, vilket till och med kan vara mer skadligt än att personligen bli utsatt. Forskning visar exempelvis att barn som har bevittnat våld tenderar att utveckla post­traumatiskt stressyndrom i större utsträckning än barn som har utsatts för andra trauman.

Utredningen presenterar ett särskilt straffansvar för den som begår en brottslig gärning mot en närstående person. Kretsen närstående ska i det här sammanhanget tolkas brett. För straffansvar krävs att barnet har sett eller hört gärningen och att brottet har begåtts enligt de straff­rättsliga principer som gäller i svensk rättsordning. Grundbrottet måste vara styrkt på det sätt som krävs i ett brottmål.

Utredningen lägger också fram viktiga förslag för att stärka och förtydliga rollen för den så kallade särskilda företrädaren. Det är en jurist som har ansvar för att ta tillvara barnets rättigheter under förundersökningen och rättegången i de fall barnets vårdnadshavare är misstänkta för brott mot barnet. 

UNICEF Sverige har tillsammans med andra barnrättsorganisationer arbetat länge för att uppmärksamma de barn som lever med våld i hemmet och som idag inte har möjlighet till upprättelse. Vi är positiva till förslagen – det är ett viktigt steg framåt för att stärka de barnens rättigheter. 

Vi ser särskilt positivt på att två av våra rapporter om våld mot barn har uppmärksammats och tagits hänsyn till i utredningen, framför allt de delar där barnen själva berättar om sina upplevelser av våld, rättsprocessen och samhällets agerande, samt om vikten att bli lyssnad på och tagen på allvar. Vi anser att alla former av våld mot barn ska förbjudas och vara straffbart enligt lag, så som det är tydliggjort i barnkonventionen.

FAKTA: VÅLD MOT BARN

I tisdags träffade UNICEF Sveriges generalsekreterare Véronique Lönnerblad och vår programchef Christina Heilborn, ansvarig minister för barnrättsfrågor Åsa Lindhagen. Detta för att bland annat överlämna det totala antalet underskrifter från alla som ställt sig bakom vårt krav att regeringen måste göra allt våld mot barn straffbart. Sammanlagt har över 50 200 personer skrivit under, ett helt fantastiskt resultat! Detta visar på att det finns ett stort engagemang från allmänheten i frågan och ger oss ett viktigt underlag och stöd för oss för att nå framgång med vårt påverkansarbete.

Kampanjen ”Stoppa våld mot barn” är avslutad men vi fortsätter vårt arbete med att påverka regeringen så att alla former av våld mot barn blir straffbart. Idag räknas inte vissa former av våld mot barn som ett brott enligt svensk lag. Psykiskt våld som att tvingas bevittna våld i hemmet och att utsättas för hot och trakasserier är några exempel på våld som inte räknas som ett brott. Barnkonventionen är tydlig med att alla barn har rätt att skyddas från alla former av våld.

Vi hoppas nu på en tydlig prioritering från regeringens sida så att situationen för barn som upplever våld förbättras. Återigen – ett stort tack till alla som engagerat sig i vår kampanj och skrivit under vårt krav!  

Under dag ett anordnade UNICEF Sverige ett seminarium på temat våld mot barn, där rapporterna ”Vem skyddar mig från våld?” och den nysläppta uppföljaren ”Olagligt men inte straffbart” presenterades. “Vem skyddar mig från våld” bygger på barns egna berättelser om upplevelserna av våld i hemmet och önskan om upprättelse. I uppföljaren “Olagligt men inte straffbart” beskrivs och analyseras hur det straffrättsliga skyddet för barn, som upplever och utsätts för våld i hemmet, förhåller sig till barnets rätt att skyddas från alla former av våld och övergrepp enligt artikel 19 i barnkonventionen, samt agaförbudet i föräldrabalken.

Under seminariet deltog också Charlotte Eklund Rimsten som är sekreterare för Utredningen om skydd för barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar och ansvar för uppmaning att begå självmord. Under seminariet fördes ett samtal som bland annat handlade om vad barnets berättelser kan ge oss för kunskap om barns upplevelser av våld, vad effekterna blir av att barn inte blir lyssnade till och tagna på allvar i kontakten med myndigheter och rättsväsende, och vad konsekvenserna blir för barn när samverkan mellan myndigheter brister. Vilka utmaningar står vi inför och vilka förändringar vill vi se? Seminariet var välbesökt av en engagerad publik med många frågor till de medverkande.

Under dag två höll UNICEF Sverige en workshop tillsammans med organisationerna Maskrosbarn och Barnrättsbyrån, där syftet var att dela kunskap och ge verktyg till yrkesprofessionella att stärka barnrättsperspektivet inom sin verksamhet. Workshopen var i första hand riktad till socialsekreterare som arbetar med barn och unga. Några av utmaningarna som lyfts under passet var att unga ofta upplever att de inte har tillräcklig information och inte görs delaktiga i tillräcklig utsträckning för att förstå vad socialtjänsten gör, vilket stöd de kan få eller vad de har rätt till. UNICEF Sverige presenterade ”Handbok för socialsekreterare” som handlar om vad det innebär och förutsätter att ha ett barnrättsbaserat arbetssätt genom utredningsprocessen, för att stärka barnets rättigheter i kontakt med socialtjänsten. Handboken har tagits fram med hjälp av socialsekreterare och ungdomar för att underlätta arbetet med att sätta barnets rättigheter i centrum.

Barnrättsdagarna avslutades med en paneldebatt gällande inkorporeringen av barnkonventionen i svensk lag och bland andra organisationer deltog även UNICEF Sverige. Att barnkonventionen blir lag 1 januari 2020 lyftes med hoppfullhet under dagarna i Örebro, men i det avslutande panelsamtalet betonades att barnkonventionens ändrade ställning inte per automatik innebär att arbetet är utfört och målet uppnått. Trots att barnkonventionen som lag är ett viktigt steg för att stärka barns rättigheter anser UNICEF Sverige att vissa lagförändringar måste genomföras och att fortsatt arbete på olika nivåer behöver genomföras. På så sätt kan vi tillsammans skapa en bättre värld för alla barn.

Jag som skriver heter Ella Wåhlin och är socionomstudent och praktikant på UNICEF Sverige. Efter dessa dagar känner jag mig både inspirerad och tacksam över att det finns så många engagerade människor som tillsammans vill arbeta för att stärka barns rättigheter. Jag tar med mig att det går att arbeta barnrättsligt på många olika sätt från regeringsnivå till gräsrotsnivå, och att allt arbete behövs för att stärka barnets rättigheter även här i Sverige.

Sverige införde som första land i världen förbud mot barnaga för 40 år sedan. Förbudet innebär att föräldrar inte får utsätta sina barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.  Förbudet är dock inte någon straffrättslig bestämmelse, utan om våld mot barn ska vara straffbart så måste händelsen stämma överens med de allmänna bestämmelserna så som misshandel, ofredande och olaga hot.

Det medför en del svårig­heter utifrån ett barn­rätts­per­spektiv. Lagen inte tar till­räcklig hänsyn till att barnet befinner sig i en särskilt utsatt situa­tion och till barnets beroende­ställ­ning i för­hållande till för­äldern. Att barnet dess­utom utsätts för våld i det egna hemmet, den miljö som ska vara trygg, är ännu en för­svårande omständig­het som inte beaktas till­räck­ligt mycket i lag­stift­ningen.

Att utreda och lag­föra brott som begåtts mot barn medför ibland stora utmaningar. Barn bedöms ofta inte som tro­värdiga i sina berättelser då det är lättare att tro på en vuxen som berättar på ett sätt som är mer begrip­ligt. Barn har ibland svårt att för­klara vad de varit med om.

Barn uttrycker sig på olika sätt och inte alltid på det sättet som vi vuxna enklast förstår. Berättel­sen kan vara osamman­hängande vad gäller till exempel tid och rum och hur barn uttrycker smärta. Det krävs mycket av oss vuxna att förstå hur hand­lingen upp­fattas för ett barn.

Varför blir det inte en fällande dom?

• För att brott ska vara styrkt så måste alla rekvi­siten (villkor) vara upp­fyllda.
• Alla bevis måste vara styrkta och det måste finnas en avsikt (uppsåt) att begå hand­lingen.

Den vanligaste anledningen till att det inte blir en fällande dom är att det brister i bevisningen eller att gärningen inte är straffbar, det vill säga att rekvisiten (villkoren) inte är uppfyllda eller att uppsåt (avsikt) saknas. Det kan till exempel handla om att en förälder handlat i affekt utan avsikt att skada barnet eller att villkoret på smärta inte kan bevisas.

När det gäller bevis och barn finns det sär­skilda utmaningar. Ofta händer det att hän­delsen inte kan styrkas på grund av att för­höret med barnet brister i kvali­tet eller att rätten anser att barnets berät­telse är påverkad av till exempel en pågående vårdnads­tvist.

Det finns alltså både utmaningar i hur en gärning ska bedömas rent straffrättsligt samt processuella frågor kopplade till barns berättelser. Barnet har inte alltid fått möjlighet att komma till tals och att berätta vad hen upplevt utifrån sina förutsättningar och förmåga att uttrycka sig. Barn har ibland svårt att berätta så att det passar in på rekvisiten för en viss straffbestämmelse eller de hårda kraven på rättssystemets tillförlitlighet.

Det krävs en förändring i perspektiv och attityder

Utöver de mer lag­tekniska svårig­heterna finns det också utmaningar i tillämp­ningen av lagen i dom­stolarna. Inom straff­rätten lyfts barns sär­skilda utsatta situa­tion ofta fram som för­svårande omständig­heter. Trots det ges ibland en för­stående atti­tyd mot för­äldrar att utöva visst våld mot sina barn.

Straff­rätten ska ställa krav på legali­tet och rätts­säkerhet vilket innebär att dom­stolarna ska vara objek­tiva i sina bedöm­ningar och att moraliska och person­liga bedöm­ningar inte ska ges betydelse. Synen på barn och föräldrar kan ändå i hög grad påverka den straff­rätts­liga bedöm­ningen beroende på vems perspek­tiv rätten väljer att ta.

Om rätten anlägger ett barn­perspek­tiv bedömer de utifrån hur en hand­ling kan upp­fattas för ett barn och tar hänsyn till hur barn uttrycker smärta och barns sär­skilda utsatt­het. Ett föräldra­perspek­tiv innebär att för­äldrar på olika sätt ursäktas. Det kan till exempel handla om ursäkter om att barnet är sär­skilt krävande eller för­äldern själv är pressad och stressad.

Det krävs därför att rätts­väsendet för­bättrar sin kunskap om hur barn uttrycker sig och agerar för en mer rätts­säker bedöm­ning där barnets vittnes­mål inte per auto­matik väger lättare i bevis­vär­dering bara för att de är barn.

Barn har rätt att komma till tals i rätts­liga pro­cesser och var del­aktiga utifrån ålder och mognad och uti­från sina förut­sätt­ningar. Vi behöver skydda barnet i del­tagandet snarare än att skydda dem ifrån att delta.

En ny straffrättslig bestämmelse behövs

UNICEF Sverige anser att det behöver införas en ny straff­rättslig bestäm­melse, miss­handel mot barn, som utgår från barn­konven­tionens bestäm­melser. En bestäm­melse, som sär­reglerar för­äldrars och andra omsorgs­personers våld mot barn, stärker barnets rätt att inte utsättas för våld.

Ett av syftena med ett nytt brott är att vara mer för­enlig med aga­för­budet och barn­konven­tionens bestäm­melser om barns rätt att skyddas från alla former av våld. Brotts­bestäm­melsen måste också vägas in i barnets rätt till familj samt hur barnet påverkas av straff­ansvar för en förälder.

Barnets bästa bör således vara väg­ledande när det gäller påföljder. Stöd och reha­bili­tering till för­övaren och familjen kan i många fall vara ett alter­nativ. Viktigt är dock att lyfta fram det prin­cipi­ella värdet genom en fällande dom och påvisa vad som är rätt och fel och tydligt visa på barnet som rättig­hets­bärare.

Alla former av våld mot barn måste bli straff­bara. Skriv under vårt krav och hjälp oss att sätta press på politi­kerna:

Jag vill skriva under

Det här är en dom som väcker många frågor. Det som är mest anmärk­nings­värt är att barnens röst och behov inte till­mäts någon betydelse, trots deras ålder och tydliga ställnings­tagande att de inte vill träffa sin pappa, samt det våld som barnen tidigare utsatts för.

Domen är ett tydligt exempel på den starka föräldra­rätten vi har i svensk rätt och barns svaga rätts­liga ställning. Barnen har inte blivit lyssnade till och rätten har inte tagit deras rädsla på allvar.

Trots att barnen känner en rädsla för sin pappa tvingas de att bo med honom. Barnen får inte heller träffa sin mamma under en inledande tid för att de ska ges möjlig­het att knyta an till sin pappa, utan att hamna i lojalitets­konflikt mellan föräldrarna.

Bedrövligt säger många, och andra har svårt att förstå hur dom­stolen så tydligt kan bedöma att det inte före­ligger någon betydlig risk att barnen kan utsättas för våld från pappan. I stället bedöms han som den mest lämpliga föräldern att ha ensam vårdnad om barnen.

Enligt svensk lag (föräldra­balken) ska barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Det innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före, till exempel föräldrarnas behov av kontakt med barnet, rätt­visa mellan föräldrarna eller vad som är bekvämast för föräldrarna.

I bedömningen av vad som är barnets bästa ska det särskilt vägas in om det före­ligger en risk för att barnet eller annan familje­medlem utsätts för över­grepp, eller far illa på annat sätt, och barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Hänsyn ska tas till barnets vilja, med beaktande av dess ålder och mognad.

Domstolens riskbedömning av fallet

I det här fallet har domstolen gjort en risk­bedöm­ning och vägt in de risker som man ansett vara mest ange­lägna; risken att barnens ska utsättas för våld eller kränk­ningar, och risken för att ena föräldern exkluderas från umgänge. Rätten ansåg att mamman inte samarbetat till­räckligt för att främja ett konti­nuer­ligt umgänge med pappan. Hon kan därför inte anses lämplig för ensam vårdnad.

Gemensam vårdnad anser hovrätten inte är lämplig utifrån barnets bästa eftersom det före­ligger en över­hängande risk att föräldrarna inte kommer att sam­arbeta kring barnen. Barnens uttryckta vilja att inte vilja träffa sin pappa, än mindre bo hos honom, anser dom­stolen inte kan ges någon större betydelse efter­som barnen är så pass små (åtta och snart tolv år).

Barnen har inte träffat sin pappa på fyra år. Dom­stolen medger att det kommer bli påfres­tande för barnen att ryckas upp från sitt nuvarande hem där de känner sig trygga, men att betydel­sen för barnen att knyta an och skapa en god relation till sin pappa är viktigare och för­enligt med barnets bästa.

En grundläggande princip enligt barnkonventionen

För att kunna fatta beslut om vad som är barnets bästa måste det alltid göras en indivi­duell bedöm­ning i varje enskilt fall och olika faktorer vägas mot varandra. Att besluta vad som är barnets bästa kräver att man till­frågar barnet och att deras åsikt till­mäts betydelse utifrån ålder och mognad. Det är en grund­läggande princip enligt barn­konven­tionen, och både en materiell rättig­het och ett till­väga­gångs­sätt i rätts­tillämp­ning.

Det råder idag en obalans i det svenska rätts­systemet där vuxna och framför allt föräldrar har ett över­tag. Det är något av en paradox att en förälder som inte vill träffa sina barn kan strunta i det, men barn kan tvingas träffa sin förälder mot sin vilja.

Föräldrar har rätt till umgänge med sina barn, men barn har inte rätt att välja umgänge eller inte. I realiteten tvingas ofta barn till umgänge med föräldrar trots att de kan riskera att utsättas för våld eller fara illa på annat sätt.

Enligt barn­konven­tionen ska barn skyddas från alla former av våld och risker att utsättas för våld och annan kränkande behand­ling. Barn måste få en starkare rätts­lig ställ­ning framför­allt i vårdnads­tvister.

Det är tydligt, särskilt efter en dom som den här, att det även behövs mer kunskap om barns rättig­heter och en attityd­föränd­ring till barn och deras rätt att bli lyssnade till och förmåga att vara delaktiga i beslut som berör dem.