Det är socialnämnderna i varje kommun som ansvarar för att barn och unga placeras i familje­hem, hem för vård och boende (HVB) eller stöd­boende av god kvalitet. Ett stort problem i Sverige är dock att det inte finns till­räckligt många familje­hem, vilket kan göra det svårt att hitta lämpliga sådana. Det kan i sin tur leda till så kallat samman­brott i vården, vilket innebär att barnet måste byta familje­hem. Ibland flera gånger.

Regeringen har tillsatt en utredning som ska se över och föreslå åtgärder för hur kvaliteten i vården kan stärkas när barn placeras utanför det egna hemmet. I uppdraget ingår bland annat att analysera familje­hemmens förutsättningar och lämna förslag på hur antalet lämpliga familje­hem kan öka.

Det är en utredning som UNICEF Sverige välkomnar, då det är tydligt att förbättrings­åtgärder behövs. Staten måste säker­ställa barns trygghet och rättig­heter, inte minst när barnet hamnar i statens ansvar. Det är oacceptabelt att barn riskerar att utsättas för vanvård och våld under statens vård. Fallet med den fyraåriga flickan är bara ett av många exempel.

Vi anser att det är hög tid att sluta lappa och laga förlegad lagstiftning, såsom LVU och SoL – lagar som dessutom saknar ett tydligt barnrätts­perspektiv. Det är först när vi gör om från grunden som vi kan få den förändring vi behöver: att förflytta synen på barn från ägodelar till rättighets­bärare. Placerade barn kan inte fortsätta flyttas omkring, som tillhörigheter, på det sätt som sker idag.

Vi måste stå upp för de mest utsatta barnen

Vanvårdsutredningen (SOU 2011:61) borde ha lärt oss att barn kan fara illa även när staten har ansvaret för vården. Vi har under åren sett alltför många fall där barn som har utsatts för våld eller försummelse av exempelvis sina föräldrar placeras i ett familje­hem där över­greppen fortsätter, vilket leder till ännu ett svek mot barnet – den här gången av samhället. Staten borde för länge sedan ha dragit lärdom och satt in åtgärder för att förhindra att det kan hända.

Det är också tydligt i spåren av pandemin, att barn som befinner sig i en utsatt situation riskerar att bli än mer utsatta och isolerade. Vi kan inte tillåta att undantags­regler riskerar placerade barns säkerhet, och sedan skylla på pandemin.

Inkludera barn i frågor som rör dem

Grunden i all barnrätt är att barn ges möjlighet att komma till tals i processer och beslut som rör dem. För att placerade barns rättigheter till fullo ska tillgodoses måste barnen själva ha möjlighet att lämna synpunkter och framföra klagomål. 

Socialtjänsten måste, tillsammans med barn och unga, börja utreda samman­brott i vården för att upptäcka miss­förhållanden och minska risken att barn hamnar i familjehem som kan vara skadliga. Först då kan vi sätta in rätt insatser och skapa verkliga förändringar för barnen. 

UNICEF Sveriges förslag

En god, kontinuerlig och fysisk kontakt mellan barnet och socialtjänsten är avgörande för att upptäcka eventuella miss­förhållanden i familjehemmet. Familjehems­placerade barn befinner sig överlag i en extra utsatt situation och tät kontakt med vården samt extra besök hos BVC behöver sättas i system, oavsett om det pågår en pandemi eller inte.

Samtidigt måste kontrollen av familje­hemmen förbättras, exempelvis genom ett nationellt kvalitets­register för familjehem. Och slutligen, alla barn som har kränkts eller upplevt miss­förhållanden måste få någon form av upp­rättelse. Det är dags för en ny vanvårds­utredning.

Våra förslag:

• Nationellt register för familjehem. 
• En ny vanvårdsutredning för att ge barn möjlighet till upprättelse.
• Tillsammans med barn och unga utreda sammanbrott i samband med att en placering avbryts.
• Barn måste garanteras en bättre kontakt med socialtjänsten, så att barnet lättare kan få hjälp när det brister i ett familjehem eller HVB.
• Tätare läkarkontroller och BVC-kontroller för placerade barn.

Shanti Ingeström, barnrättsrådgivare med fokus på barns delaktighet
Maj Fargerlund, barnrättsjurist

  

Barns rätt till delaktighet och inflytande i frågor som rör dem är en central del av barnkonventionen. I Sverige finns ungefär två miljoner barn, som var och en har rätt att uttrycka sina åsikter och påverka beslut som rör dem. Barns rätt till delaktighet är också viktigt i det ständigt pågående arbetet för att stärka vår demokrati. Att tidigt göra barn medvetna om vikten av att göra sin röst hörd är mycket betydelsefullt i det arbetet.

Barns rätt till delaktighet, som är en grundprincip i barnkonventionen, handlar inte om att barn ska “bestämma”. Det är alltid vuxna som har det yttersta ansvaret och därmed också beslutanderätten. Men genom att ta in barnets perspektiv och göra barnet delaktigt i beslut som rör barnet, blir både beslut och resultat bättre, mer effektiva och långsiktigt hållbara.

U-Report ökar barns delaktighet och inflytande

Som ett led i att konkretisera vårt arbete med barns rättigheter lanserar UNICEF Sverige idag U-Report Sverige, ett digitalt verktyg som gör det möjligt för barn och unga att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem.

U-Report används redan av UNICEF i över 90 länder, för att öka barns delaktighet och inflytande. Idag finns över 18 miljoner användare, så kallade U-Reporters. Nu finns verktyget även i Sverige, för att öka barns delaktighet och inflytande i det svenska samhället.

Hur fungerar U-Report Sverige?

U-Report Sverige riktar sig till barn och unga mellan 13-17 år. När de unga registrerar sig får de regelbundet korta frågeformulär skickade till sig via Facebook Messenger eller WhatsApp, beroende på vilken plattform de har valt. Frågorna handlar exempelvis om coronapandemins konsekvenser, klimatkrisen, psykisk hälsa och skolan.

Svaren som samlas in anonymiseras och presenteras direkt på U-Report Sveriges hemsida. Resultaten och åsikterna kommer sedan att delas med politiker, myndigheter och andra som kan bidra till att Sverige blir ett bättre land för barn och unga att växa upp i.

Barn och unga lever här och nu, och de är vår framtid. De har egna rättigheter, är kompetenta, kreativa och tillför unika perspektiv. Vi vuxna behöver lyssna på vad de tycker är viktigt och skapa goda förutsättningar för dem att vara med och påverka den verklighet de lever i. U-Report Sverige är ett steg i rätt riktning.

Barn och unga – er röst är viktig för oss!

Vi vuxna måste engagera oss för barns bästa, tillsammans med barn. Därför vill vi att så många barn och unga som möjligt nås av nyheten att U-Report nu finns i Sverige! Alla barn och unga som vill bli en U-Reporter och dela med sig av sina åsikter måste få möjlighet att göra det. 

Hjälp oss att sprida U-Report till barn och unga i din närhet! Läs mer här:

U-Report Sverige

På lördag är det barnkonventionens dag och ikoniska landmärken och byggnader runtom i Sverige och världen kommer att lysa blått för barns rättigheter. Det globala initiativet är framtaget av UNICEF och syftar till att uppmärksamma de globala utmaningar som världens unga står inför. En fråga i fokus är barns rätt till delaktighet och inflytande.

Barns rätt att göra sina röster hörda

Barn och unga är djupt påverkade av – och engagerade i – många av vår tids stora globala utmaningar, som klimatkrisen och coronapandemin. De har, enligt barnkonventionen, rätt att uttrycka sin mening och bli lyssnade på i frågor som påverkar dem. UNICEF arbetar för att i ännu högre grad inkludera barn i sammanhang där de får möjlighet att bidra till lösningar. 

– Barn och unga har rätt att få vara delaktiga och måste få den möjligheten. De är också bäst lämpade att definiera vilka problem som är mest akuta och allvarliga för dem själva. Vi vuxna måste lyssna och agera. Bara så kommer vi att hitta nya, innovativa lösningar för att bättre möta de nationella och globala utmaningar vi står inför, säger Pernilla Baralt, UNICEF Sveriges generalsekreterare.

Landmärken i Sverige som lyser blått på lördag är:

Stockholm

• Gröna Lund
• Kaknästornet
• Hötorgsskraporna
• Katarinahissen
• Centralstationen
• Fotografiska
• Tornet, Telefonplan

Göteborg

• Stora Teatern
• Gothia Towers

Västerås

• ABB Arena Syd
• Mälarenergi Arena

Örebro

• Vattentornet Svampen

Jönköping

• Ansvaret2

Eskilstuna

• Gallerian Eskilstuna

Sandviken

• Sandvik Coromants huvudkontor

Vill du veta mer om hur ni som företag kan samarbeta med UNICEF?

Läs mer här

Redan innan pandemin led många barn och unga av psykisk ohälsa. Trots det investerar inget land tillräckligt i området, visar UNICEFs rapport ”The State of the World’s Children”, som årligen utreder läget för barn världen över. För att under­söka situationen för barns psykiska hälsa i Sverige har vi, till­sammans med Karolinska institutet och Trygg-Hansa, tagit fram rapporten ”Lyssna, vi har något att säga!”.

Rapporten, som är en del av det globala arbetet för barns psykiska hälsa, samlar barns och ungas erfarenheter och förslag på lösningar i Sverige. Vad orsakar psykisk ohälsa enligt barn och unga? Vad anser de att samhället behöver göra för att barn och unga ska må bättre?

Pandemins följder på barns psykiska hälsa

Rapporten visar att många barn och unga har känt oro för släktingars liv och hälsa under pandemin, men situationen har också kraftigt reducerat barns och ungas sociala liv. Det har lett till fysisk inaktivitet och en ökad rädsla för att bli utesluten från kompis­gruppen och lämnad ensam.

Många lyfter också att de har haft svårig­heter att studera på grund av distans­undervisning. De beskriver att de inte har fått till­räckligt stöd hemma och känner oro över att det kan leda till sämre betyg, vilket i sin tur kan påverka deras framtid.

Höga krav, sociala medier och mobbning

Barn och unga upplever stor stress orsakad av sociala för­väntningar om att vara lyckad, till och med ”perfekt”, inom många områden samtidigt – skolan, fritids­aktiviteter, det sociala umgänget och utseendet. Sociala medier spelar en stor roll i ungas liv, och det upplevda tvånget att ständigt visa upp en lyckad fasad kan påverka själv­bilden och själv­känslan negativt.

Mobbning är också en vanlig orsak till psykisk ohälsa och före­kommer både i skolan och på sociala medier, där den pågår dygnet runt.

Våld och kriminalitet

Både flickor och pojkar är oroliga för att råka ut för psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld – i hemmet och i bostads­området. I utsatta områden är framför allt pojkar oroliga för att dras in i kriminalitet och drog­handel. Utsattheten och oron ökade under pandemin, när de fråntogs de fristäder som fritids­aktiviteter, vänner och skolan utgör.

De unga diskuterade också de traditionella köns­rollerna, något som enligt dem hindrar både flickor och pojkar från att vara den de vill vara och särskilt pojkar från att tala om sina känslor.

Klimatet och framtiden

Barn och unga har en mycket dyster syn på klimatet och vuxnas hantering av klimat­krisen, vilket skapar en känsla av osäkerhet och pessimism inför framtiden. Oron över hur klimat­förändringarna kommer att påverka deras liv är enligt rapporten vanlig, och genererar starka känslor.

Vad anser de behöver göras för att fler barn ska må bättre?

Det är tydligt att barn och unga vill, och att det krävs, att vuxna tar ett övergripande ansvar för barns väl­befinnande. Skolan lyfts fram som en viktig platt­form, och de unga önskar ett större ansvars­tagande från lärare och annan personal i skolan, särskilt mot mobbning, utanförskap och psykisk ohälsa generellt.

De anser också att föräldrar behöver bli mer medvetna om hur deras förväntningar påverkar barnen. Många drar sig för att prata med sina föräldrar när de mår dåligt och väljer istället att prata med vänner, vuxna på skolan eller att ta kontakt med hjälplinjer.

Dags att lyssna på barnen – och agera!

Rapporten visar att barns och ungas generella mående i Sverige har försämrats under de senaste decennierna. Det måste förändras. UNICEF arbetar för att påverka offentliga och privata aktörer att öka insatser som främjar barns och ungas rätt till en god psykisk hälsa. Det är hög tid att:

• Involvera! Lyssna på barn och unga och ta deras erfarenheter på allvar, för att bryta stigma kring psykisk ohälsa.
• Investera! Ökad finansiering och samverkan krävs för att hindra att barn drabbas av psykisk ohälsa och för att tidigt hjälpa de som mår dåligt. Särskilt skolan måste få de resurser som krävs för att fånga upp barn som mår dåligt och arbeta förebyggande. 
• Agera! Ge ökat stöd till vårdnadshavare och se till att skolan kan ge stöd till barn som behöver det. Psykisk ohälsa är inte bara en vårdfråga, det är en fråga som kräver ett helhetsperspektiv.

Läs rapporten

En parlamentarisk kommitté fick 2019 i uppdrag att ta fram ett förslag på en långsiktigt hållbar migrationspolitik. Förslaget presenterades förra året och regeringen har nu landat i ett antal lagändringar som har röstats igenom del för del i riksdagen. Det hävdas att lagen nu är långsiktigt hållbar och rättssäker – en åsikt vi inte delar då de beslutade reglerna fortsätter att drabba barn oproportionerligt hårt.

Den otrygghet och osäkerhet som funnits sedan den tillfälliga lagen infördes har inneburit stora risker för barn, och när huvuddelarna från den tillfälliga lagen nu blir permanenta kvarstår även riskerna. Vi saknar en genomgång av förslagens förenlighet med barnkonventionen och förklaringar till varför regeringen valt att gå vidare med förslag som får negativa konsekvenser för barn.

Huvuddragen i den nya lagen

• Tillfälliga uppehållstillstånd blir fortsatt huvudregel. 
  
• Längden på uppehållstillstånd skiljer sig åt beroende på skyddsstatus och gör därmed skillnad mellan barn och barn (13 månader alternativt tre år beroende på skyddsstatus).
  
• Det hårda försörjningskravet kvarstår för familjeåterförening (uppehållstillstånd på grund av anknytning). 
  
• Särskilt ömmande omständigheter för barn som skyddsgrund.
  
• Undantag från försörjningskrav om ansökan om anknytning görs inom tre månader.

Positivt med den nya lagen är att man återinför särskilt ömmande omständigheter för barn som skyddsgrund. Det är en undantagsregel som infördes 2014, som en möjlighet att ge barn skydd på grund av humanitära omständigheter. Tiden på uppehållstillståndet blir dock tillfälligt – endast 13 månader inledningsvis.

Majoriteten av förslagen innebär inskränkningar i barns rättigheter

Vi saknar ett genomgående barnrättsperspektiv samt en barnkonsekvensanalys av den nya lagen. Vi anser inte att det finns fog för att fortsätta inskränka barns rättigheter med tanke på den situation gällande flyktingmottagande som råder idag och som förväntas råda enligt prognoser framåt. Sveriges regelverk ligger nu på EU-rättens och internationella konventioners miniminivå.

Tillfälliga uppehållstillstånd är inte i enlighet med långsiktiga hållbara lösningar för barn som söker skydd. De orimliga och allmänna försörjningskraven som beslutats är svåra för vårdnadshavare att uppnå och innebär i många fall ett hinder för barn att återförenas med sina föräldrar. Det har den tillfälliga lagen redan visat. Den nya lagen fortsätter att hålla familjer isär, vilket varken är förenligt med barnkonventionen eller hållbart för att komma till bukt med de illegala vägar som människor tvingas ta för att söka skydd.

FN:s barnrättskommitté har bland annat betonat att konventionsstaterna ska se till att barnets bästa till fullo tas i beaktande i migrationslagstiftning. Barnkonventionen förespråkar också långsiktigt hållbara lösningar för barn som befinner sig på flykt och söker skydd. Förslagen som idag beslutats är tyvärr långt ifrån att möta de kraven.
Trots pandemin har antalet människor som flyr från krig, våld och förföljelse samt kränkningar av mänskliga rättigheter stigit till nära 82,4 miljoner under 2020, enligt UNHCR. 42 procent av dem är barn. Vi vet att den tillfälliga lagen har haft konsekvenser för människor på flykt, och att den har drabbat barnen hårdast. Barn på flykt har fått sämre möjligheter att stanna i Sverige och även drabbats av psykisk ohälsa.

Vi vet också att kontinuitet är viktigt för barns uppväxt. Tillfälliga uppehållstillstånd bidrar inte till kontinuitet, tvärtom bidrar det till en osäker och utsatt situation vilket påverkar barns välmående mycket negativt. Att dessutom vidhålla orimliga försörjningskrav för föräldrar att leva tillsammans med sina barn i Sverige är inte för barnets bästa.

Våren 2020 tillsatte regeringen en särskild utredare, med syfte att se över hur principen om barnets bästa kan stärkas i samband med bedömning av om tvångsvård enligt LVU ska upphöra. Regeringen ansåg att tryggheten för barn, som placeras i tidig ålder eller under lång tid, behövde stärkas.

I uppdraget till utredaren ingick att se över ett antal bestämmelser i lagstiftningen, och även överväga om barnets bästa som självständigt rekvisit* bör införas för att stärka barnets rättigheter vid upphörande av vård enligt LVU. 

UNICEF Sverige är positiva till den politiska vilja som visats när det gäller att skapa förändringar och stärka rättigheterna för barn som är placerade. Och några av utredningens förslag är ett steg i rätt riktning när det gäller att stärka barns rättigheter i samband med placeringar och återföreningar. 

Men, vi hade hoppats få se en utredning som vågat gå steget längre och komma med skarpa förslag. Förslag som var väl förankrade i analyser med utgångspunkt i barnrättsperspektivet.

Barnets bästa som självständigt rekvisit

Utredningens slutsats och tonsättande bedömning, som både färgar vårt remissvar och har stor betydelse för övriga förslag i utredningen, är den att barnets bästa inte bör utgöra ett självständigt rekvisit vid bedömning av om vård enligt LVU ska upphöra. 

*Barnets bästa som självständigt rekvisit skulle innebära att bedömningar av om vård enligt LVU ska upphöra skulle utgå från vad som bedöms vara det bästa för barnet i varje enskild situation, snarare än att bara utgå från det vårdbehov som fanns när vården inleddes. 

Men som argument för sin slutsats uppger utredaren bland annat att begreppet barnets bästa är alltför allmänt hållet och därmed skulle innebära tolkningssvårigheter, rättsosäkerhet och därmed en risk för godtyckliga bedömningar.

Trots att vi förstår och håller med utredaren om vikten av att lagstiftning är tydlig och tolkningsbar anser vi inte att begreppet barnets bästa, per automatik, behöver innebära tolkningsproblem. Redan idag tillämpas principen om barnets bästa i domstolar, men det måste göras på ett mer systematiskt sätt. 

Vägledning finns, nu handlar det om utbildning

Det finns redan idag tydlig vägledning i hur en prövning av barnets bästa ska gå till, med stöd i barnrättskommitténs allmänna kommentarer, Barnombudsmannens verktyg för prövningar av barnets bästa, och domar från både HD och Migrationsöverdomstolen. Vi ser det som en fråga om utbildning, metodstöd och kompetensutveckling för dem som ska tillämpa lagen. Sedan är det upp till domstolarna att utveckla praxis.

Prövningen av barnets bästa handlar förenklat om att utvärdera och väga allt som behövs för att fatta beslut i den specifika situation barnet befinner sig i. Hänsyn måste tas till olika former av utsatthet för varje enskilt barn, eftersom varje barn är unikt och varje situation måste bedömas utifrån det.

UNICEF Sveriges inställning

UNICEF Sverige anser att införandet av barnets bästa som självständigt rekvisit är en förutsättning för att i grunden stärka barns ställning som rättighetsbärare och göra helheten av den aktuella utredningens förslag mer rättssäkra ur ett barnrättsperspektiv. 

När bedömningar av om vården enligt LVU ska upphöra görs enbart utifrån det ursprungliga vårdbehovet, kan det medföra stora konsekvenser för det enskilda barnet. Till exempel tas ingen hänsyn till hur barnet knutit an till sitt familjehem, som det kan ha varit placerat hos sedan födseln eller under väldigt lång tid. 

Det är viktigt att komma ihåg att barnets liv inte sätts på paus i och med en placering, vilket blir extra viktigt att ta hänsyn till vid långa placeringar och placeringar från tidig ålder. 

En prövning av barnets bästa skulle i högre utsträckning ta hänsyn till flera faktorer i barnets tillvaro och livssituation, och skulle dessutom stärka barnets rätt till delaktighet och inflytande. Det skulle också innebära att barnets ställning stärks i beslut som rör barnets framtid och liv. 

Om vi vill stärka barnrättsperspektivet på riktigt, kan vi inte nöja oss med argument som att “det är för svårt” och därför anpassa lagstiftningen till rådande praxis. Vi kan heller inte godta att den ena statliga utredningen efter den andra presenteras utan att man överhuvudtaget involverat barn och unga i själva utredningsförfarandet. 

För att få verklig förändring krävs modet att ta steget längre och öppna upp möjligheten för en lagstiftning som på riktigt sätter barnets rättigheter, behov och situation i första rummet.

Läs hela remissvaret

Internet spelar en allt större roll i barns och ungas vardag. En generation som är uppvuxen med internet och smartphones kopplar nu dagligen upp sig för att umgås med vänner, koppla av, utföra skolarbete med mera. 

Den pågående pandemin har också synliggjort vilken roll digitaliseringen spelar. Dels när det gäller att ge barn tillgång till utbildning, och dels att barns ökade användning av internet kan utsätta dem för risker.

Därför är det extra viktigt att FN:s barnrättskommitté nu äntligen har tagit fram den 25:e allmänna kommentaren till barnkonventionen: barns rättigheter i den digitala miljön. Arbetet har genomförts med stöd från stater, akademin, organisationer och inte minst med barnen själva.

Stater har ett ansvar att skydda barn på nätet

Rättigheterna i barnkonventionen gäller sedan tidigare i den fysiska såväl som den digitala världen. Men för att förtydliga statens ansvar att skydda och stärka barn på nätet, har man tagit fram en moderniserad tolkning av vad barns rättigheter innebär i den digitala världen. 

Kommentaren understryker viktiga frågor och situationer där staten har ett särskilt ansvar gentemot barn, och UNICEF Sverige summerar nedan de viktigaste budskapen.

Förutsättningar, risker och rättigheter

Barns rätt till den digitala teknologin är en förutsättning för att kunna förverkliga deras andra rättigheter enligt barnkonventionen. Digitala medier är också viktiga redskap för att lyfta barns röster och göra dem delaktiga.

Samtidigt innebär internetanvändning ett antal risker för barn, genom det som kan benämnas som content, contacts och conduct:

• skadligt innehåll (content)
• kontakter, såsom mobbning eller sexuella övergrepp (contacts)
• skadliga metoder (conduct), såsom otillåten insamling av personuppgifter

För att säkerställa att barns rättigheter inte åsidosätts eller kränks uppmanas världens regeringar att:

• se över nationella lagar och regler, inte minst när det gäller att se till att barn inte drabbas negativt av företags aktiviteter på nätet
• ta särskild hänsyn till hur digital teknologi påverkar barn i den tidiga barndomen
• stötta vårdnadshavare med rätt kunskaper för att kunna ge sina barn vägledning och skydd i deras användning av internet
• inrätta effektiva rättsmedel för barn och föräldrar när barns rättigheter kränks på nätet

Sist men inte minst poängteras vikten av att överbrygga den digitala klyftan för att motverka ojämlikhet och se till att inget barn lämnas utanför.

Vad gör UNICEF?

Vi ser digitalisering både som en möjlighet och en förutsättning att alla barn ska kunna nå sin fulla potential. UNICEF samverkar med aktörer runt om i världen för att göra internet till en tryggare plats för barn och unga genom att förebygga och bekämpa våld och övergrepp på nätet. 

Sedan augusti 2020 samarbetar UNICEF också med Ericsson för att globalt kartlägga skolors tillgång till internet. Syftet är att identifiera var uppkoppling saknas och bidra till att skolor och barn världen över får tillgång till internet, information och möjligheter att påverka.

Lulu Li
Barnrättsrådgivare företag, UNICEF Sverige

Att bevittna våld mellan närstående uppmärk­­sammas av barn­konven­tionen som en form av psykiskt våld. Men detta har tidigare inte varit straff­bart enligt svensk lag, en fråga som UNICEF Sverige drivit länge. Lag­förslaget som presenterades igår synlig­gör en mycket utsatt grupp barn som länge varit osynliga, både i stati­stiken och för sam­hällets omsorg. De har också saknat möjlig­het till upp­rättelse.

Att kriminalisera hand­lingen att utsätta ett barn för att bevittna våld mot när­stående ger inte bara en tydlig signal att händelsen är skadlig och farlig för barnet. Det visar också att handlingen är en rättig­hets­kränkning.

Det finns en del utmaningar med det nya lag­för­slaget då barn­rätts­perspek­tivet och straff­rättens prin­ciper inte alltid överens­stämmer. Något som är för­ståeligt, men proble­matiskt utifrån barnets rättig­heter. 

Förändringar jämfört med utredningens förslag

Vissa förändringar har gjorts sedan utred­ningens slut­betänkande var ute på remiss. Några är positiva och stärker barnets rätt, medan vissa andra inne­bär att det nya lag­för­slaget blir mer begrän­sande än utred­ningens förslag – till exempel att färre barn omfattas av bestämmelsen.

• Närståendebegreppet utvidgas nu i jäm­förelse med utred­ningens förslag. Fokus flyttas från relationen mellan offer och förövare, till de bådas relation till barnet. Därmed kan fler situa­tioner där barn bevittnar våld inne­fattas av den nya straff­bestämmelsen. 

• En annan förändring är att man nu väljer att räkna upp de brott som ska omfattas av för­slaget. Det finns en risk att en snävare definition kan inne­bära att vissa former av våld hamnar utanför straff­bestämmelsen. Men en upp­räkning kan också leda till ökad tydlig­het och högre rätts­säkerhet för barnet. Detta då uppräk­ningen kan medföra att det inte behöver göras ytter­ligare en prövning av om brottet varit ägnat att skada barnets trygghet eller tillit, då det redan anses konstaterat. 

• Lagförslaget i propositionen begränsar nu den sär­skilda före­trädarens roll, i jäm­förelse med utred­ningens förslag. Nu har förslaget om informations­skyldig­het och ansvaret att hämta till förhör tagits bort. UNICEF Sverige hade snarare önskat att man gått åt andra hållet och utökat ställ­före­trädarens ansvar, till att även inne­fatta att barnet åter­förs på ett tryggt och säkert sätt efter förhör. Dessutom anser vi att det behöver till­sättas en utred­ning som särskilt tittar på frågan om en ny form av ombud för barn, för att ytter­ligare värna barnets rätt i rätts­processer.

Definitionen “bevittna” är problematisk

Något UNICEF tidigare lyft är defini­tionen av att ”bevittna” våld mot när­stående. Enligt för­slaget i proposi­tionen, och gällande straff­rätts­principer, måste barnet ha sett eller hört gärningen för att det ska kunna handla om att ett brott begåtts. 

Det innebär till exempel att barn som lever i en miljö med ständiga hot om våld, eller upp­lever våldets konse­kvenser i form av sönder­slagna saker, skador på när­stående med mera, inte omfattas av den nya bestäm­melsen. Vi, till­sammans med en rad andra remiss­instanser, har tidigare lyft problemet med denna begränsning. 

Trots att regeringen inte tagit fasta på detta i proposi­tionen fort­sätter UNICEF arbetet med att synlig­göra att fler former av psykiskt våld ska vara straff­bara, så att barn får rätt att skyddas från alla former av våld i enlighet med barn­konven­tionens bestämmelser.

En av de mest problematiska utmaningarna med den nya lag­stift­ningen, sett ur ett barn­rätts­per­spektiv, är det faktum att grund­brottet måste vara styrkt innan barn­frids­brottet kan hävdas. Det betyder att om själva vålds­hand­lingen som barnet bevittnat inte kan bevisas på rättslig väg, så finns det heller inte möjlig­het att fälla förövaren för barn­frids­brottet. Detta är ett exempel på hur barns rättig­heter fort­farande är avhängiga vuxnas utsatt­het, som ges före­träde framför barnets upp­levelser.

Behov av barn­anpassade processer

Något UNICEF önskat se i lag­förslaget om barn­frids­brottet är behovet av barn­anpassade rätts­processer, då fler barn kommer att invol­veras i processer genom den nya straff­bestämmelsen. Dagens rätts­system behöver möjlig­göra för barn att delta i rätts­processen utifrån sina förut­sätt­ningar, ålder och mognad. 

När barns rättig­heter stärks i lag­stift­ning krävs också att de system där barnen ingår är anpassade för barns del­tagande. Barn har rätt att skyddas och få rätt stöd för att möjlig­heten till upp­rättelse ska bli verklig­het. Tyvärr saknas det konkreta åtgärder i proposi­tionen för hur detta ska göras.

Ett steg i rätt riktning

Propositionen är ett positivt steg i rätt riktning för att på juridisk väg ge barn möjlig­het till upp­rättelse vid upp­levelser av våld i hemmet. De föränd­ringar som före­slås har en viktig norm­givande funktion, genom att erkänna att det är ett brott att utsätta barn för att bevittna våld mot en närstående.

Förhoppningsvis är det nya barn­frids­brottet ett första steg mot att synlig­göra det “osynliga” våldet och skapa verkliga föränd­ringar för de barn som tvingats leva med våld i hemmet, utan att tidigare varken synas eller räknas.

Digitalisering, sociala medier, AI, psykisk ohälsa, klimatförändringar och migration är några av de samhällsutmaningar som barn i EU står inför. I spåren av pandemin ökar den sociala utsattheten och de ekonomiska utmaningarna, och hela 23,5 miljoner barn riskerar att hamna i fattigdom.

Den nya strategin är ett sätt för att åtgärda vår utmaningar och vägleda länderna i hur de ska prioritera och resurssätta inför de kommande åren, för att leva upp till barns rättigheter. Allt för att nå målen i Agenda 2030 och uppfylla barnkonventionen på ett mer systematiskt sätt.

Strategin ska gälla för de kommande fyra åren (2021-2024) och syftar till att bygga vidare på alla EU-åtgärder för att skydda och främja barns rättigheter. Den syftar även till att hjälpa medlemsstaterna att använda EU-medlen på bästa sätt.

EU-strategin innehåller sex temaområden

• Barn som drivkraft för förändring i det demokratiska livet. Strategin föreslår bland annat barnvänliga lagtexter och samråd med barn i samband med viktiga beslut. Medlemsstaterna bör också göra det enklare för barn att delta i samhällslivet och det demokratiska livet.

• Barns rätt att förverkliga sin fulla potential oavsett social bakgrund. Kommissionen vill inrätta en europeisk barngaranti för att bekämpa fattigdom och social exkludering hos barn. Strategin vill också hantera den psykisk ohälsan och bidra till att stödja nyttig och hållbar skolmat inom EU. Man vill även se bättre standarder för förskoleverksamhet och barnomsorg, och bygga upp inkluderande utbildning av god kvalitet.

• Barns rätt att inte utsättas för våld. Kommissionen föreslår lagstiftning för att bekämpa könsrelaterat våld och våld i hemmet, och lägger fram rekommendationer för att förhindra skadliga sedvänjor riktade mot kvinnor och flickor. Medlemsstaterna uppmanas att bygga upp integrerade system för skydd av barn, och skärpa åtgärderna mot våld i skolor. 

• Barns rätt till ett barnvänligt rättsväsende. Detta avsnitt omfattar och vill säkerställa att barn skyddas i situationer där barn är brottsoffer, vittne, misstänkt, anklagad för brott, eller part i ett rättsligt förfarande.

• Barns rätt att tryggt kunna använda internet och utnyttja dess möjligheter. Här presenteras åtgärder som syftar till att skapa en trygg upplevelse på nätet, ta itu med skadligt beteende och ta bort olagligt innehåll.

• Barns rättigheter runtom i världen. EU stärker sitt åtagande att skydda, främja och förverkliga barns rättigheter globalt och multilateralt. Exempelvis avsätts tio procent av det humanitära biståndet till utbildning i nödsituationer och utdragna kriser.

Den europeiska barngarantin ska främja lika möjligheter

Den europeiska barngarantin syftar till att främja lika möjligheter genom att barn garanteras tillgång till grundläggande service. Medlemsstaterna rekommenderas att ge barn fri och fungerande tillgång till:

• förskoleverksamhet och barnomsorg – till exempel undvika segregerade klasser;
• utbildning och skolbaserad verksamhet – till exempel lämplig utrustning för distansundervisning, och skolresor;
• åtminstone en näringsrik måltid varje skoldag;
• hälso- och sjukvård – till exempel genom att underlätta tillgången till läkarundersökningar och program för hälsoscreening.

Dessa tjänster bör vara kostnadsfria och lättillgängliga för särskilt utsatta barn, till exempel hemlösa barn, barn med funktionsnedsättning, barn som lever i otrygga familjeförhållanden, barn med migrantbakgrund eller minoritetsbakgrund, eller placerade barn.

UNICEF har haft en aktiv roll

UNICEF har varit aktiv i framtagandet av strategin och framför allt har vi möjliggjort för barn och unga att komma till tals i processen. Mer än 10 000 barn och unga, både inom och utanför EU, har lämnat sina förslag på vad strategin ska innehålla. Förslagen har sammanställts i en rapport som UNICEF, tillsammans med fyra andra barnrättsorganisationer, har hjälpt till att ta fram och presenterat för EU-kommissionen.

UNICEF har också drivit ett antal rekommendationer som vi anser är viktiga att ha med i strategin om den ska bli verklighet för alla barn. UNICEF rekommenderar att strategin ska utformas som ett bindande åtagande för samtliga EU:s institutioner och medlemsstater, för att leverera konkreta resultat.

Vi anser också att EU-kommissionen och EU-parlamentet bör införa särskilda konsultationsprocesser där barn görs delaktiga i beslut som berör dem, ett specifikt årligt budgetmål på minst 25 procent kopplat till barnspecifika åtgärder, och en särskild indikator som kan mäta resultat för barn utifrån EUs långtidsbudget.

Vad händer nu?

Strategin och barngaratin ska nu ses över hos samtliga medlemsstater och förhoppningen är att staterna ska ställa sig bakom och anta förslagen. Regeringarna uppmanas att inom sex månader efter antagandet lägga fram en nationell handlingsplan för hur den ska genomföras.

Kommissionen kommer att övervaka framstegen genom den europeiska planeringsterminen (samordningen av den europeiska politiken) och vid behov utfärda landspecifika rekommendationer.

Genomförandet av EU-strategin kommer att övervakas på EU-nivå och nationell nivå, och kommissionen kommer att rapportera om framstegen vid det årliga EU-forumet för barnets rättigheter.

En utvärdering av strategin kommer att göras i slutet av 2024, där barn är med och deltar. Ett viktigt verktyg för att följa upp och på ett systematiskt sätt se till att barns rättigheter prioriteras både i politiken och budgetar.

Rätten till delaktighet handlar inte om att barn ska “bestämma”. Det är vuxna som har det yttersta ansvaret och därmed också beslutanderätten. Men genom att ta in barnets perspektiv och göra barnet delaktigt i beslut som rör barnets liv, blir både verksamheter och beslut som rör barn bättre, mer effektiva och mer träffsäkra. 

Bättre förståelse och ökat engagemang

Beslut kring vårdnadstvister eller placeringar blir lättare att förstå och acceptera för barn som varit delaktiga i processen och upplever att deras röst har blivit hörd. Barn som får inflytande får också ett större engagemang. Genom att göra barn delaktiga i undervisningen ökar motivationen och inlärningen. Och när barn får möjlighet att påverka fritidsutbudet i en kommun minskar skadegörelse, missbruk och kriminalitet. Den som även frågar barnen får ett bättre och mer heltäckande beslutsunderlag.

Handbok för barns delaktighet och inflytande vänder sig till vuxna som arbetar med barn, men är också en tankeställare för den som är nyfiken och vill lära sig mer om värdet av att inkludera barnets perspektiv.

Teoretiskt ramverk och konkreta tips

Handboken ger ett teoretiskt ramverk kring värdet av att göra barn delaktiga och belyser de utmaningar det kan innebära. Den ger också konkreta tips på hur barn kan göras delaktiga, lyfter fram riktlinjer och förhållningssätt kring val av metod samt hur genomförandet kan göras på ett tryggt och inkluderande sätt.

Ladda ner handboken:

Handbok om barns delaktighet

Du kan också beställa handboken från Unicefbutiken.

I kartläggningen ingår 462 mål där barn­konven­tionen på något sätt omnämns eller åberopas. Besluten spänner över många områden och kommer från allmänna domstolar, förvaltnings­domstolar och special­domstolar. De olika målen handlar om allt från exempel­vis skol­skjuts och personlig assistans till ärenden som rör migration, vårdnad och umgänge.

Hur tillämpas barnkonventionen egentligen av domstolarna?

Barnkonventionen blev svensk lag 1 januari 2020, och granskningen har gjorts för att se i vilken utsträckning som den tillämpas av domstolarna, och då främst artiklarna om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals.

När det gäller vräkningar visar kartläggningen att inget mål under 2020 har bifallits med hänsyn till barnets bästa. Domstolarna har valt att helt och hållet följa tidigare praxis som innebär att hyresvärdens intresse alltid väger tyngre än barns rätt till boende.

I domar som rör vårdnad och umgänge görs det sällan några pröv­ningar av barnets bästa, enligt rapporten. Trots att barn i högsta grad påverkas av utgången i den här typen av mål, läggs tonvikten istället på vårdnads­havarnas rätt. Analyser av vad som är barnets bästa saknas ofta eftersom domstolarna inte hör barnets egna åsikter och väger in dem i bedömningen.

I rapporten betonas att en utförlig bedömning av barnets bästa inte auto­matiskt innebär att barnets bästa alltid kommer att ha före­träde. Det betyder bara att domstolen har tagit hänsyn till det enskilda barnet och gjort en genom­gång av barnets intressen och omständig­heter, och dessutom tydligt redogör för det. 

Så ser det inte ut när det gäller domar i mål som rör LSS, det vill säga lagen om insatser och rättig­heter för barn och unga med funktions­ned­sätt­ningar. För de berörda barnen kan besluten till exempel handla om personlig assistans eller rätt till korttids­vistelse. Trots att LSS innehåller bestäm­melser om barnets bästa och barns rätt att komma till tals, så har de inte tillämpats i de ärenden som ingår i granskningen.

Inom migrationsområdet ser utvecklingen något annorlunda ut

Domstolarna har tagit hänsyn till barnets bästa genom utförliga resone­mang och i några fall har barnets bästa fått väga tyngre än principen om reglerad invandring. Det innebär inte att alla barn som har sökt asyl har fått uppehålls­tillstånd, utan snarare att barn­konven­tionen och barnets bästa har beaktats och i vissa fall har det fått väga tyngst.

En vägledande dom kom till exempel från Migrations­överdomstolen under 2020 i ett ärende där en 14-årig flicka från Libanon fick uppehålls­tillstånd. Omständig­heterna i hennes enskilda fall gjorde att domstolen bedömde att det inte var till hennes bästa att utvisas efter att ha vistats hela sitt liv i Sverige.

Mål som handlar om tvångsvård enligt lagen om vård av unga (LVU) sticker ut i granskningen eftersom det är den enda måltyp där barnets bästa ska vara avgörande enligt lagen. Det ska med andra ord inte vara fråga om en intresse­avvägning. Här ser man också att dom­stolarna gör en bedömning utifrån barnets bästa i högre utsträckning jämfört med andra mål.

Kunskapen behöver bli större

Granskningen visar samman­taget att det finns en medveten­het om barn­konven­tionen inom domstols­väsendet, men att kunskapen behöver bli större om barns rättig­heter och särskilda behov.

– Domstolarna behöver växla upp arbetet med att tillämpa barn­konven­tionen. Det räcker inte med att slentria­nmässigt säga att man har beaktat barnets bästa, utan domstolarna måste kunna visa vad de har haft för underlag, hur de har har inhämtat barnets synpunkter och beskriva hur de har kommit fram till ett visst beslut, säger Pernilla Baralt.

Läs hela rapporten

Samtliga riksdagspartier verkar vara eniga om att lagen om särskilda bestäm­melser för vård av barn och unga, LVU, måste för­tyd­ligas och det är mycket välkommet. UNICEF Sverige har länge ansett att LVU-lag­stift­ningen måste göras om från grunden med ett tydligt rättig­hets­perspektiv. 

Nu är det dags för handling

Det är viktigt att det blir en politisk reaktion kring sam­hällets mest utsatta barn. Men reak­tionen måste följas av verklig hand­ling. Vi har hört till­räckligt många vittnes­mål från placerade barn som berättar hur de blivit kränkta och utsatta för våld. 

Med hänvisning till vårt remissvar angående en mer håll­bar social­tjänst ser vi ett behov av att eventuellt samla bestäm­melser från SoL och LVU i en särskild barnlag. Syfte skulle vara att över­brygga glappet mellan frivillig­het och tvång i lag­stift­ningen, samt tydlig­göra barnets rättig­heter i särskilt utsatta livs­situationer. 

Vi har hört barn som vittnar om att de upp­lever att de bara har “samlat en grupp bråkiga ungar och satt ihop dem i ett hus”. Barnen brukar inte vittna om att de får någon vård, utan snarare om avsaknad av vård. 

Vanligt att vården bryter samman

Statistik visar att det tyvärr är vanligt med samman­brott i placeringar, det vill säga att vården avbryts i förtid. Nästan var tredje ungdoms­placering och var sjätte placering av yngre barn slutar i samman­brott inom en fem­års­period.

Anled­ningarna till detta är flera, men i de fall ungdomar rymmer från vård­miljöer kan det tolkas som ett uttryck för miss­nöje med placeringen. 

Kommunerna måste utreda orsaker till sammanbrott

Det måste ställas högre krav på att kommuner utreder varför vården av barn och unga bryter samman och varför placeringar avbryts. Det behövs betydligt bättre upp­följning och utvär­dering när det gäller placeringar av barn, både fri­villiga och med tvång.

Ett absolut minimi­krav på sam­hället är att säker­ställa att barn som placeras i sam­hällets vård inte får det sämre än om de bott kvar hemma. 

Barn i Sverige måste även i praktiken märka av att barn­konven­tionen har blivit svensk lag. Speciellt barn som lever i utsatt­het och som av olika anled­ningar måste placeras utanför hemmet.

Inget barn får riskera att bli utsatt för någon form av våld eller kränk­ningar. Det gäller i allra högsta grad barn som är placerade, med syfte att till­försäkra dem stöd och skydd. 

En barndom går aldrig i repris

Nu måste vi göra allt för att placerade barn får en vård av hög kvalitet, och som är anpassad utifrån barnets behov och rättigheter. 

UNICEF Sverige anser att följande ändringar behöver göras: 

• Håkan Ceders statliga utredning gällande LVU (2015:71) behöver antas i sin helhet.

• Det måste säker­ställas att barn får ökat inflytande och delaktig­het i vårdens utform­ning och sin livs­situation i allmänhet.

• Det är hög tid att utveckla individu­ella klago­system som är anpassade för barn och där barns vittnes­mål tas på allvar.

• Det behöver införas specialist­utbildning för social­sekre­terare som arbetar med barna­vårds­utred­ningar. 

• Samverkan mellan myndig­heter såsom social­tjänst, skola, hälso- och sjuk­vård och polis måste stärkas, med barnets behov och rättig­heter i fokus.

• Vid upphörande av LVU-vård ska bedöm­ningen göras utifrån barnets nuvarande situation och hur barnet har knutit an till familje­hemmet, inte enbart utifrån anled­ningen till placeringen.  

• Alla former av umgängen med föräldrar och när­stående ska moti­veras utifrån det unika barnets bästa, inte utifrån föräldrars rätt till sina barn eller gene­rella antaganden om barn som grupp. 

Läs gärna mer i vårt remis­svar om utred­ningen av en ny social­tjänst­lag.

Shanti Ingeström
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige 

Marie Hugander Juhlin
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige

Idag är det ett år sedan barnkonventionen blev svensk lag. En milstolpe i arbetet för barns rättigheter och en av de viktigaste reformerna för barn i Sverige. I samband med att barnkonventionen blev svensk lag uttalade regeringen bland annat att:

• Barnkonventionen är ett av de viktigaste verktygen för att säkerställa att barns rättigheter tillgodoses.

• Barnets rättigheter ska beaktas vid alla avvägningar och bedömningar som görs i beslutsprocesser, mål och ärenden som rör barn.

• Barnkonventionen är ett sätt att skapa en grund för ett mer barnrättsbaserat synsätt i all offentlig verksamhet.

Under året har regeringen visat att de har tagit barnrättsfrågor på allvar, genom att ge olika myndigheter i uppdrag att stärka barns och ungas rättigheter med utgångspunkt i barnkonventionen. Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) har exempelvis fått i uppdrag att stärka tillsynen av socialtjänstens handläggning av ärenden som rör stöd och skydd till barn och unga, och Barnombudsmannen har fått i uppdrag att ta fram och sammanställa kunskap om barns och ungas utsatthet för rasism.

Domar visar att även domstolar i högre utsträckning än tidigare resonerar kring barnkonventionen samt att barnets bästa har fått företräde i en del fall. Det finns också domar där barnets bästa inte har vägt tyngst men där ett resonemang och en intresseavvägning kring barnets bästa har gjorts.

Justitieombudsmannen har i uppgift att granska att myndigheter följer lagar och regler, framför allt i förhållande till lagar som handlar om enskilda individers rättigheter. En av ombudsmännen valde att i sin granskning rikta särskild uppmärksamhet åt ärenden där barnrätts­perspektivet stått i centrum och om hänsyn tagits till barnets bästa i en viss situation i tillräcklig utsträckning. 

Även myndigheter med verksamheter som inte direkt rör barn men som fattar beslut som kan påverka barn, som Upphandlingsmyndigheten och Trafikverket, har tagit fram mallar och informationsmaterial om vad barnkonventionen betyder för just deras verksamhet samt hur barnkonsekvensanalyser ska genomföras. 

För att stärka barns rättigheter på nätet har Datainspektionen tillsammans med Barnombudsmannen och Medierådet även tagit fram en vägledning om barns och ungas rättigheter på digitala plattformar. Därtill har Boverket redovisat en rapport om barnkonventionen i samhälls­planeringen, där ett av förslagen är att länsstyrelserna runt om i landet borde få ett utökat uppdrag att driva barnrättsfrågor. 

Arbetet för barns rättigheter har bara börjat

Det är positivt att se att barnkonventionen som svensk lag har bidragit till att barns rättigheter stärkts och att barn i större utsträckning blir sedda som individer med egna rättigheter – inte bara som en grupp barn eller som en del av en familj. Att barnkonventionen är lag innebär dock inte att arbetet med barnrättsfrågor är färdigt och att vi kan vila. Tvärtom, arbetet har bara börjat. Nu, mer än någonsin, behöver vi samarbeta för förverkligandet av alla barns rättigheter.

I den kartläggning som barnkonventionsutredningen lade fram i november 2020 presenterades en rad områden där svensk lagstiftning inte är helt förenlig med barnkonventionen och där det kan behövas lagändringar. Det gäller bland annat skydd mot sexuella övergrepp, forskning på barn, frihetsberövade barn och barn som misstänks för brott. Utredningen identifierade även utmaningar med att tillämpa barnkonventionen i verksamheters arbete, vilket leder till att den inte alltid omsätts i praktiken fullt ut. Bland annat saknas metodstöd och resurser. Det finns också en osäkerhet kring hur barnkonventionen ska tolkas.

Därför ser vi ett fortsatt behov av stöd för att tillämpa barnkonventionen i myndigheters, kommuners och regioners verksamheter, då det är avgörande för att stärka barns rättigheter i praktiken. Vi välkomnar regeringens uppdrag till Barnombudsmannen att fortsätta stödja kommuner, regioner och myndigheter i arbetet med den praktiska tillämpningen av barnkonventionen. Utöver det efterfrågar vi ökad utbildning i barnkonventionen, kompetensutveckling och mer resurser och tid till de beslutsfattare och verksamheter som ansvarar för frågor som rör barn och ungdomar både direkt och indirekt.

Samhällets ansvar att säkra barns rättigheter

Barn saknar ofta kunskap om sina rättigheter och kan därmed inte själva tillgodose sina intressen eller utkräva sina rättigheter. Det är därför samhällets gemensamma ansvar att garantera att barn respekteras som medborgare och att deras rättigheter realiseras. För att uppnå det återstår ytterligare arbete, och vi och andra barnrättsorganisationer står redo att vara behjälpliga i det fortsatta arbetet.

Författarinnan och pedagogen Ellen Key hade en förhoppning om att 1900-talet skulle bli barnets århundrade. Så blev det tyvärr inte, men barnkonventionen som svensk lag 2020 får ses som startskottet för en ny tid. Låt oss tillsammans kämpa för att 2000-talet blir barnens århundrade.

Redan innan förslagen presenterades var vi oroliga över att det skulle bli en strängare lag utifrån de diskussioner som har förts och olika politiska ställningstaganden som har förekommit i media. Vi ser nu med stor oro på förslagen som varit ute på remiss, då majoriteten av förslagen är bestämmelser från den tillfälliga lagen, som nu föreslås bli permanenta. 

Generellt saknar vi barnperspektiv och barnkonsekvensanalyser i alla förslag som direkt eller indirekt berör barn. Vi saknar också en genomgång av förslagens förenlighet med barnkonventionen och förklaringar till varför kommittén valt att gå vidare med förslag som får negativa konsekvenser för barn. Förslagen innebär dessutom onödigt stränga inskränkningar i barns rättigheter. 

I remissvaret lyfter vi bland annat följande rekommendationer till regeringen: 

• Återinför permanent uppehållstillstånd för barn. Kommittén föreslår att enbart barn som är kvotflyktingar ska ha rätt till permanent uppehållstillstånd vid första ansökningstillfället. Inga andra undantag föreslås. Även om barnkonventionen inte innehåller någon specifik bestämmelse om att barn ska beviljas permanent uppehållstillstånd, rekommenderas långsiktiga och hållbara lösningar för barn snarare än tillfälliga och oförutsägbara. Som minimikrav måste det finnas undantag för barn att få permanent uppehållstillstånd efter en prövning av barnets bästa och omständigheterna i det enskilda fallet. 

• Längden på de tillfälliga uppehållstillstånden. Kommittén föreslår att flyktingar ska få uppehållstillstånd i max tre år vid en första ansökan, medan alternativt skyddsbehövande ska få uppehållstillstånd i 13 månader. Kommittén motiverar det här bland annat med att förslagen ska följa genomsnittstiden i EU. Vi ställer oss frågande till förslaget eftersom genomsnittet i EU är fem år. De olika längderna riskerar också att diskriminera barn på grund av deras skyddsstatus. Vi rekommenderar fem år som minimilängd och att samma längd på uppehållstillstånd ska gälla för alla barn. Korta tider utgör också ett hinder i barns rätt till rehabilitering och återanpassning. 

• Krav vid familjeåterförening. Vi är fortsatt kritiska till det stränga försörjningskravet, som gör att barn inte kan återförenas med sina föräldrar. Försörjningskravet innebär även i fortsättningen att en förälder måste ha tillräckligt stor inkomst och bostad för att barn ska få komma till Sverige, om ansökan om uppehållstillstånd inte görs inom tre månader.  Vi vet att arbets-och bostadsmarknaden försvårar för föräldrar att uppnå försörjningskraven, att många föräldrar missar tremånadersfristen och att det finns en risk att barn tar sig till Sverige på egen hand – med risk för liv och hälsa. 

• Återinför särskilt ömmande omständigheter som humanitär skyddsgrund för barn. Kommittén har föreslagit att barn ska kunna beviljas tillfälligt uppehållstillstånd vid synnerligen ömmande omständigheter, en formulering som fanns i lagen innan 2014. Vi är kritiska till förslaget eftersom begreppet synnerligen tolkas restriktivt och återhållsamt. 2014 infördes särskilt ömmande omständigheter, för att förtydliga och säkerställa att hänsyn tas till barnets bästa. Behovet av justeringen berodde på att det hade förekommit fall där barn med ömmande omständigheter i svåra situationer hade fallit utanför bestämmelsens tillämpningsområde och inte fått sin rätt till skydd och vård tillgodosedd. Vi anser därför att särskilt ömmande omständigheter återinförs. Det ligger också i linje med barnkonventionen och våra andra internationella åtaganden.

Här du läsa hela remissvaret.

Barnkonventionen får inte glömmas bort i den nya migrationslagen

Sedan 1 januari 2020 är barnkonventionen svensk lag. Det ställer högre krav på lagstiftare och rättstillämpare att göra individuella bedömningar kring barnets rättigheter och att göra ordentliga barnkonsekvensanalyser av alla förslag som direkt eller indirekt berör barn. Det ställer också krav på att grundligt förklara vilka intressen som ges företräde framför barnets bästa. 

Vi uppmanar regeringen att ta till sig våra synpunkter och förslag för att den nya lagen ska vara hållbar, rättssäker, human och förenlig med barnkonventionen. Asylsökande barns rättigheter får inte försummas och barnkonventionen får inte glömmas bort i framtagandet av en ny lag. 

De inskränkningar som görs i barns rättigheter är varken rimliga, proportionerliga eller godtagbara, inte minst med tanke på hur flykting­situationen ser ut idag och utifrån den prognos som kommittén själva har presenterat. Vi hoppas därför att regeringen gör ordentliga barn­konsekvens­analyser av alla förslag med utgångspunkt i barns rättigheter, innan de går vidare med det fortsatta arbetet.