Barns och ungas idéer och kompetens behövs för att skapa den värld vi vill leva i – både idag och i framtiden. Det är därför hög tid att på allvar göra dem delaktiga i de utmaningar som påverkar deras liv. Genom det digitala hackathonet ”Kids Hack the Crisis” får barn och unga världen över möjlighet att vara med och skapa hållbara lösningar på framtidens utmaningar.

Vad är Kids Hack the Crisis?

Kids Hack the Crisis är ett digitalt hackathon, som äger rum den 23 – 25 oktober och riktar sig till barn och unga världen över. Under 48 timmar kommer de unga att arbeta i team för att komma fram till digitala lösningar på de utmaningar som drabbar dem i samband med corona­pandemin, både på kort och lång sikt. Det kan till exempel handla om hur beslut, som fattas av samhällen för att begränsa spridningen av viruset, påverkar barns liv såsom stängning av skolor. Liksom hur barn drabbas av ökad social och ekonomisk utsatthet, social distansering eller av ett ökat behov av digitala lösningar.

Deltagarna medverkar enkelt via dator, mobil eller surfplatta. Barnen deltar på egna villkor och väljer själva om de vill tävla. De behöver inte ha kunskap i kodning – alla barn mellan 10-18 år är välkomna att delta.

Hackathonets jury kommer att bestå av barn och ungdomar från olika delar av världen, och av vuxna som har ett särskilt fokus på exempelvis barns rättig­heter och Agenda 2030. Mentorerna, som ger råd och stöttar deltagarna, kommer att bestå av experter och specialister från både privat och offentlig sektor.

Att göra barn och unga delaktiga är avgörande för att möta dagens och framtidens utmaningar. Alla lösningar kommer att ta oss ett steg närmare att förverkliga alla barns rättigheter och uppnå de globala målen i Agenda 2030.

Vill du delta?

Vill du som barn delta och bidra med ditt perspektiv och dina idéer? Kanske vill du som expert inom ditt område medverka som mentor, eller ni som organisation eller företag dela med er av er kompetens? 

Läs mer och anmäl dig här: hack.sweden.se/kids

Vi ses den 23 oktober!

Migrations­kommittén presen­terade sitt förslag den 15 september. Redan innan förslagen lämnades över har vi följt debatten i media, med stor oro för att vill­koren för asyl­sökande barn skulle komma att försämras. Det kan starkt ifråga­sättas om förslagen tar hänsyn till barn­konven­tionen i till­räckligt stor utsträckning. 

Förslag från migrations­­kommittén som särskilt berör barn

• Tillfälliga uppehålls­till­stånd ska även i fort­sätt­ningen vara huvud­regeln för barn som beviljas skydd. Flyktingar får uppe­hålls­till­stånd i tre år, som vid en ny ansökan kan för­längas med ytter­ligare två år. Alternativt skydds­behövande får 13 månader, som vid en ny ansökan kan för­längas med ytter­ligare två år. Inga undan­tag ges. 
  
• Försörjnings­krav (det vill säga krav på att den förälder som fått uppe­hålls­till­stånd ska kunna försörja make/maka och barn som den vill åter­förenas med) ska inte gälla för barn som är bosatta i Sverige och vars föräldrar ansöker om uppe­hålls­till­stånd här. Detsamma gäller barn som är födda i Sverige och ansöker om uppe­hålls­till­stånd för att en förälder redan har beviljats detta, och föräldern bor till­sammans med det sökande barnet i Sverige. 
  
• Undantag från försörj­nings­krav föreslås även för barn som antingen är kvar själva i ursprungs­landet, eller till­sammans med en förälder, och som ansöker om att få komma till Sverige för att åter­förenas med den andra föräldern. Detta om ansökan görs inom tre månader från det att föräldern som bor i Sverige har fått beslut om uppe­hålls­till­stånd.
  
• Barn som har en förälder som har fått uppe­hålls­till­stånd, eller som har en förälder som är gift eller sambo med någon som har uppe­hålls­till­stånd, ska också beviljas detta. Undantag gäller för barn där minst en förälder är under 21 år. Sverige kan vägra att ge dessa barn uppe­hålls­till­stånd så länge som föräldern inte har fyllt 21 år. 
  
• Uppe­hålls­till­stånd på grund av humani­tära skäl som synner­ligen ömmande om­ständig­heter* åter­införs, och före­slås nu också gälla för barn, men med ett lägre krav än för vuxna. Det innebär att även om om­ständig­heterna inte har samma allvar och tyngd som krävs för att en vuxen person ska beviljas uppe­hålls­till­stånd, så ska ett barn beviljas det. Till­ståndet ska vara begränsat till 13 månader och om ett nytt beviljas ska det vara i två år.

För UNICEF är det mycket oroande att många av bestäm­mel­serna i den till­fälliga lagen nu före­slås bli perma­nenta. Kontinuitet är viktigt för barns uppväxt och en osäker och utsatt situa­tion, som till­fälliga uppe­hålls­till­stånd skapar, påverkar barns väl­mående nega­tivt.

Kommittén konstaterar själva att de förslag som presen­terats kommer att få nega­tiva konse­kvenser för barn. Därför är det för­vånande och beklag­ligt att de i sitt arbete inte har tagit större hänsyn till barnets bästa och före­slagit undan­tag för att väga upp för detta.

Låt oss djup­dyka i för­slagen och konse­kven­serna de får för barn:

Tillfälliga uppe­hålls­till­stånd – är det verk­ligen barnets bästa?

Kommittén före­slår att till­fälliga uppe­hålls­till­stånd även i fort­sätt­ningen ska vara huvud­regeln för barn. Det inne­bär en otrygg­het som påverkar barn och deras hälsa nega­tivt. Det kan också påverka barnets möjlig­heter att utbilda sig och ut­vecklas.

Barnkonventionen rekommen­derar håll­bara och lång­sik­tiga lös­ningar för barn, inte till­fälliga och oförut­säg­bara, något som ett till­fälligt uppe­hålls­till­stånd är. Vi ställer oss därför kritiska till att kommittén över­huvud­taget inte före­slår några undan­tag till barn som ger perma­nent uppe­hålls­till­stånd, inte ens för de mest utsatta eller sjuka. 

Vi ser heller inte några god­tag­bara skäl till varför barnets skydds­status skulle moti­vera olika längd på uppe­hålls­till­ståndet. 

Synnerligen ömmande om­ständig­heter är inte ett till­räck­ligt starkt skydd

Vi ser positivt på att kommittén före­slår att uppe­hålls­till­stånd på humani­tära grunder, med synner­ligen ömmande om­ständig­heter, åter­införs i den nya lagen. För barn innebär det att de får en möjlig­het att bevil­jas till­fälligt uppe­hålls­till­stånd, även om de om­ständig­heter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att vuxna ska få till­stånd. 

Dock är det oro­väckande att även denna grupp av barn som huvud­regel får ett till­fälligt uppe­hålls­till­stånd, något som ger barn ett betyd­ligt sämre och svagare skydd än det som finns i tidi­gare utlännings­lagen.

Vi saknar undan­tag för barn som efter en indi­vidu­ell prövning kan få perma­nent uppe­hålls­till­stånd direkt, på grund av till exempel bestående hälso­till­stånd eller andra sär­skilda skäl.

Rätt till familje­åter­förening – inte för alla barn? 

Vi ser positivt på att det inte finns något för­sörj­nings­krav för barn, när barnet bor i Sverige och ansöker om att föräld­rar ska ansluta sig till barnet här. Det­samma gäller barn som föds i Sverige och bor till­sammans med en förälder. Däremot ser vi med djup oro på de andra för­slagen som presen­terats. 

Det är inte försvar­bart att kommittén före­slår att barn som har minst en förälder som är under 21 år inte har rätt till uppe­hålls­till­stånd förrän föräldern eller föräld­rarna har fyllt 21 år. Alla barn omfattas av barn­kon­ven­tionen och har rätt att förenas med sina föräldrar, oberoende av föräld­rarnas ålder och deras för­sörj­nings­förmåga. Konse­kvensen av det här för­slaget blir att barn under lång tid kan tvingas vara ifrån en förälder. 

Det är också olyckligt att för­sörj­nings­kravet inte lättas upp för att under­lätta för barn att kunna åter­förenas med sina föräldrar. För­slaget riskerar istället att i många fall bli ett hinder då det är orimligt och svårt att uppnå. 

Om förslagen som presen­terats går igenom ser vi ökad risk att barn dis­krimi­neras och att det görs skillnad på barn. Det är inte för­enligt med prin­cipen om icke-dis­krimi­nering i barn­konven­tionen. 

Den fortsatta vägen framåt

Förslaget ligger nu hos rege­ringen och hur pro­cessen fort­skrider är inte helt tydligt presen­terat. Detta då det råder stor politisk oenig­het både inom rege­ringen och bland övriga riks­dags­partier. Oavsett fort­satt process vill vi trycka på vikten av barn­konse­kvens­ana­lyser kring hur barns rättig­heter beaktas och bedöms i lag­för­slagen. 

Ett minimum är att beakta följande krav: 

• Permanent uppe­hålls­till­stånd till barn som bedöms ha skydds­skäl. Om till­fälliga uppe­hålls­till­stånd ändå ska vara huvud­regeln ska de också vara längre än vad som före­slås idag. 
• Rätt till familje­åter­förening med mer rimliga och rea­lis­tiska för­sörj­nings­krav.   
• Hänsyn till barnets bästa och barn­konse­kvens­analys med en indi­vidu­ell prövning i varje enskilt fall.

Skriv under

Den ökade inter­nationella handeln har medfört stora föränd­­ringar under de senaste decen­nierna i hur företag bedriver sin produk­tion och verk­sam­het. Många svenska och europeiska företag har idag egna verk­sam­heter eller leveran­törer i länder där kränk­ningar av mänsk­liga rättig­heter är vanligt före­kommande och där det arbets­rätts­liga skyddet är svagt. 

Företags verksam­heter påverkar både barn och vuxna

Nästan en tredje­del av världens befolk­ning är idag under 18 år. Det är därför ound­vik­ligt att företag påverkar barn likväl som vuxna. Enligt ILO finns idag runt 152 miljoner barn som omfattas av barn­arbete. Det är direkt skadligt för barns hälsa och utveck­ling. Även andra faktorer som levnads­standard, miljö­föro­reningar och till­gång till vatten och sanitet kan företag ha en påverkan på i sin verk­sam­het, något som i hög grad påverkar barns hälsa och utveckling.

För att uppfylla barns rättig­heter enligt barn­konven­tionen, som nu är lag i Sverige, har den svenska staten en skyldig­het att för­hindra negativa effekter som företag kan ha för barn. En lag som ställer krav på att företag tar ansvar för mänsk­liga rättig­heter kommer också att stärka skyddet för barns rättig­heter.

Frivilliga initiativ räcker inte

Coronapandemin har kastat ljus på de usla arbets­­för­­hållanden som finns i globala leveran­­törs­­led idag. Det handlar om ökat barn­­arbete, slav­­liknande kontrakt och arbets­­tagare som hindras i sin rätt att orga­ni­­sera sig. Löner som är omöjliga att för­­sörja sig på, tvångs­­för­­flytt­­ningar av lokal­­befolk­­ningen, vatten­­föro­­reningar eller kvinnor och barn som utsätts för sexuella över­grepp och våld. 

Pandemin leder till ökad fattigdom och att fler barn tvingas in i arbete för att hjälpa till att ordna mat på bordet till familjen. 

För att verka etiskt och håll­bart i sådana kon­texter måste företag ta ett stort ansvar för sitt agerande. Flera företag arbetar redan kontinu­erligt med dessa utmaningar, men oftast handlar det om egna, fri­villiga initiativ. Det räcker inte.

Företagen kan idag inte ställas till svars

Utan en lag­stiftning kan svenska företag inte ställas till svars för negativ påverkan på mänsk­liga rättig­heter i länder där våra varor produceras. Med en lag­stift­ning får de drabbade ett rätts­ligt skydd. Det inne­bär också att vi med­borgare och konsu­menter kan känna oss tryggare i att inte bidra till att barn eller vuxna far illa när vi handlar. 

Utan en lag måste företag som tar sitt ansvar och väljer att arbeta etiskt och håll­bart konkurrera på ojäm­lika villkor med företag som tar gen­vägar och väljer det billi­gaste alter­na­tivet. Det tycker vi är orimligt – företag som investerar i håll­bar­het borde få stöd i form av tydliga regel­verk och rätt­vis konkurrens.

Det är hög tid för Sverige att agera

Några europeiska länder, där­ibland Frankrike och Nederländerna, har redan antagit lag­stift­ning på området. Besluts­fattare i flera EU-länder har satt igång utred­ningar och tagit fram lag­för­slag som nu disku­teras. Men Sverige har inte, trots rekommen­dationer från såväl Stats­kontoret som Agenda 2030-delega­tionen, utrett en lag­stift­ning på nationell nivå.  Ett av FN:s mål i Agenda 2030 är att utrota barnarbete till år 2030.

Det är hög tid att Sverige nu tar konkreta steg framåt i frågan om lag­stift­ning. Vi som står bakom detta upprop bidrar gärna med vår samlade kunskap i denna process. Vår upp­maning till rege­ringen är tydlig:

Vi vill se en lag­stift­ning som kräver att företag respek­terar mänsk­liga rättig­heter i den egna verk­sam­heten och i sina affärs­rela­tioner. Rege­ringen måste verka aktivt för ett effek­tivt regel­verk på EU-nivå och genast inleda för­bered­elser och konsulta­tioner med företag, civil­sam­hället och fack­föreningar i Sverige.

Det är dags att visa handlings­kraft!
Gör din röst hörd och skriv på för en lag­stift­ning som ser till att företag i Sverige respek­terar mänsk­liga rättig­heter, i Sverige och utom­lands:

Skriv under

Vill ni som företag eller orga­nisa­tion ställa er bakom kampanjen? Hör av er på: hej@visahandlingskraft.nu

Mötet inleds med en generaldebatt då många regeringschefer håller tal och framhåller sitt lands syn på olika globala frågor, och här önskar vi se ett tydligare fokus på hur världen kan återuppbyggas till en bättre plats för barn där ingen lämnas utanför. Att ingen får lämnas utanför är en av de övergripande principerna i Agenda 2030.

Under sommaren ingick UNICEF Sverige i den svenska e-delegationen till FN:s årliga högnivåforum för hållbar utveckling (HLPF), där arbetet med Agenda 2030 utvärderas. Fokus för mötet var att accelerera genomförandet av agendan och uppmärksamma att det nu återstår mindre än tio år till dess att målen och delmålen ska uppnås.

Pandemin riskerar att omkullkasta de viktiga framsteg som gjorts de senaste decennierna, så nu måste lärdomarna som då drogs omsättas i praktiken av världens länder. UNICEFs förhoppning är att världens regeringar sätter barns rättigheter främst på agendan.

Globala utmaningar, kräver globala lösningar

Årets uppföljning och översyn av Agenda 2030 visar att pandemin påverkar möjligheterna att nå målen mycket negativt och att det saknas finansiering. Coronapandemin blottlägger de brister som finns i samhället och tydliggör vikten av samverkan; globala utmaningar kräver globala lösningar.

UNICEF välkomnar Sveriges ambitioner, som lyftes fram i FN under HLPF, om att samhället ska bli mer hållbart efter coronapandemin, och ser fram emot att följa det fortsatta arbetet i FN som nu kickar igång i och med öppnandet av generalförsamlingen. Vi välkomnar att Sverige i samband med öppnandet särskilt lyfter pandemiresponsen, inklusive rättvis global tillgång till vaccin mot covid-19 och ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter och hållbar utveckling i linje med Agenda 2030.

Internationellt samarbete för barns rättigheter

UNICEF arbetar hårt för att se till att corona­pandemin inte blir en bestående kris för barn. Pandemins konse­kvenser skadar barn mer än själva sjuk­domen. Sommarens forum belyste att våld mot barn ökat under pandemin samt att 1.6 miljarder skolbarn drabbats av skolnedstängningar, något som får störst konsekvenser för barn i utsatthet. Sam­hällen och länder måste, nu mer än någonsin, sam­arbeta över gränserna för att bygga upp en bättre värld, så att ingen hamnar utanför.

Barn och deras rättigheter måste sättas i centrum för genomförandet av Agenda 2030, vilket lyftes ovanligt tydligt under årets forum, inte minst från svensk håll. Sverige, ihop med 60 andra länder har bildat en grupp av barns vänner “Group of Friends of Children and the Sustainable Development Goals (SDGs)” vars gemensamma mål är att skapa en bättre framtid för världens barn. Arbetet måste få ny fart då generalförsamlingen nu öppnas på nytt.

Inkludering av barns och ungas röster

I Sverige har en nationell samordnare för Agenda 2030 tillsatts, som ska fokusera särskilt på barns och ungas perspektiv och delaktighet samt på de som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Varje år gör ett antal FN-länder en frivillig rapportering om sitt genomförande av Agenda 2030 och uppfyllandet av globala målen på FN:s högnivåforum. Sverige har annonserat att de kommer att rapportera till HLPF 2021 och då önskar vi på UNICEF se en tydlig inkludering av barns och ungas röster i den svenska rapporten. Låt barns rättigheter få visa vägen i genomförandet av Agendan såväl nationellt som internationellt. Barns rätt måste sättas i centrum och deras röster måste också få höras.

Sverige har möjlighet att ta på sig ledartröjan i frågor som rör barn och unga såväl på hemmaplan som globalt. Barnkonventionen och Agenda 2030 är utmärkta verktyg för den nystart som krävs efter pandemin.

Det är hög tid att konkreta och riktade insatser sätts in för att vända den utveckling vi ser. Alla barn som växer upp i Sverige ska kunna ha en tro på fram­tiden, till­gång till utbild­ning av god kvalitet, en menings­full fritid och förut­sätt­ningar att vara del­aktiga och bli lyss­nade på.

För de barn som hamnat i ett krimi­nellt bete­ende måste det finnas tydliga alter­nativ och stöd för att bryta en krimi­nell livs­stil. Det krävs både före­byggande åtgärder och insatser här och nu.

Skolan är den viktigaste skydds­faktorn för ett barn

Vi kan inte accep­tera att en hög andel barn i våra utsatta områden inte klarar gymnasie­behörighet. Stöd­insatser från tidiga år är nöd­vändigt för att bryta utveck­lingen. Vi välkomnar de budget­sats­ningar på barn och unga som med­delats i och med höst­bud­geten, särskilt de förslag som handlar om att stärka utbil­dning för barn i utsatta situa­tioner. Det är dags att vi tar ett brett grepp för att ge alla barn en utbil­dning av god kvalitet.

Att många barn inte klarar sin skol­gång är inte ett ansvar som i första hand kan läggas på det enskilda barnet. Det är ett samhälls­ansvar som måste tas, för att för­hindra att fler barn hamnar i krimi­nali­tet och utan­för­skap. 

Utöver att vara en tragedi för de berörda barnen, vet vi att utan­för­skapet också är den perfekta rekry­terings­basen för gängen.

Socialtjänstens befogen­heter innebär ett glapp

En annan mycket viktig fråga är social­tjänstens befogen­heter gällande de barn som dragits in i krimi­nali­tet. Med nuvarande lag­stift­ning bygger social­tjänstens insatser i hög utsträck­ning på fri­vil­lig­het, vilket i sig är bra. Men det finns till­fällen när glappet mellan fri­vil­lig­het och tvång blir allt­för stort. 

När barn eller deras vårdnads­havare säger nej till insatser från social­tjänsten, kan följden bli att barnet ris­kerar att dras djupare in i krimi­nali­tet – utan att sam­hället har befog­en­het att ingripa. 

Det är först när situa­tionen blir så all­varlig att den unge måste tvångs­om­händer­tas som sam­hället kan ingripa och då kan det vara för sent. Det är djupt olyck­ligt för den enskilde såväl som för sam­hället i stort. 

Vad säger barnkonventionen?

I debatten om barn som begår brott och som befinner sig i gäng­krimi­nali­tet har fråge­tecken lyfts kring vad barn­konven­tionen egentligen säger om barn som är förövare. Om barn­konven­tionen som lag kan utgöra ett hinder för polisen i deras arbete att utreda brott, eller inne­bära svårig­heter i situa­tioner där barn blir frihets­berövade. Här behövs ett förtyd­ligande:

Enligt barn­­kon­­ven­tionen har barn rätt att skyddas från utan­för­skap och krimi­nali­tet. Kon­ven­tionen uttrycker också tydligt att barn har sär­skilda rättig­heter och inte ska behand­las som vuxna. Det gäller även barn som begår brott, och i en even­tuell efter­följande rätts­process. 

Däremot säger inte barn­kon­ven­tionen att barn ska kunna begå brott utan att mötas av på­följder. Den utgör heller inget hinder för att för­höra barn eller på annat sätt hindra polisen från att utreda brott. Snarare tvärtom. 

Barnkonventionen bör i dessa fall användas som väg­ledning och stöd i hur man ska hantera ärenden med barn på ett barn­an­passat sätt och utifrån all­männa rätts­säker­hets­prin­ciper.

Barnrättsperspektivet måste stå i fokus

För att stävja gäng­krimi­nali­teten anser vi att alla insatser och åt­gärder som riktas mot barn ska ta avstamp i ett barn­rätts­per­spek­tiv och att barn ska göras del­aktiga i beslut som rör dem. Föl­jande insatser är exempel på detta:

• Socialtjänst, skola, förskola, barn­hälso­vård, rätts­vårdande myndig­heter och civil­samhälle måste ges till­räckliga resurser och faktiska möjlig­heter att samverka för att kunna arbeta effektivt med före­byggande åtgärder och aktivt stöd till de barn som lämnar kriminali­teten.
• Inför ett “mellantvång” i svensk lagstiftning, för att minska glappet mellan frivillig­het och tvång inom social­tjänstens arbete. Skydds­åtgärder för barn måste kunna sättas in även om föräldrar säger nej.
• Inför tidiga insatser i skolan såsom läxhjälp på skoltid, redan från förskoleklass.

Personalen på Statens institutionsstyrelse (SiS) beskriver en arbets­situation som har blivit alltmer komplex och svårhanterlig. Ett problem som särskilt lyfts är tillgången till mobiltelefoner, som man menar försvårar för de intagna att bryta kontakten med sitt tidigare kriminella liv. Det ska, enligt personalen, ha blivit ett växande problem sedan barnkonventionen blev lag 1 januari 2020. 

Att barnkonventionen har blivit lag innebär visserligen att den har fått en högre status och att det ställs högre krav på myndigheter och domstolar att tillämpa konventionen i praktiken. Men det innebär inte en villkorslös rätt för barn att använda sin mobiltelefon.

Barnkonventionen utgör inte heller ett absolut hinder för att göra inskränkningar i barns rätt till ett privatliv, så länge det bedöms vara ett måste för att förhindra att ett barn utsätter sig själv eller andra för fara. Barn har rätt till ett privatliv och rätt att kommunicera med anhöriga, men givetvis måste noga överväganden och riskbedömningar göras i varje enskilt fall i dessa situationer. Föreligger det en stor risk för kriminellt utnyttjande, ska åtgärderna till exempel kombineras med ökade säkerhetsrutiner.

Barnkonsekvensanalys

Barnkonventionen är tydlig med att en prövning av barnets bästa ska genomföras vid alla beslut som rör barn, där man väger in barns rättigheter i förhållande till andra övervägande – såsom riskbedömningar och säkerhetsbeslut. Vi utgår därför från att mål­sättningen är att individuella riskbedömningar och konsekvensanalyser av barn och ungas rättigheter på SiS särskilda ungdomshem görs av berörd personal. Och om personalen bedömer att ett barn måste fråntas sin mobiltelefon för att kunna bryta med sina tidigare kriminella kontakter, så hindrar inte barnkonventionen det. Däremot ska ett beslut som inskränker barns grundläggande rättigheter vara noga utrett, dokumenterat, proportionerligt och tydligt motiverat.

I övrigt anser vi att det är viktigt att vården för de barn som befinner sig på SiS-hem utgår från barnets individuella behov. Verksamheten på SiS har idag stora utmaningar när det gäller att anpassa vården. Men vården ska vara skyddande, så att barnen inte fortsätter sitt negativa beteende. 

Likaså är det angeläget att personalen får kunskap om barnkonventionen och hur den ska tolkas, så att det inte blir onödiga missförstånd kring hur barns rättigheter ska efterlevas i praktiken. Barnkonventionen ska ses som ett verktyg i beslut snarare än som ett hinder i arbetet.

FN:s barnrättskommitté har i en så kallad allmän kommentar gjort en omfattande beskrivning av hur barnkonventionen ska tolkas och tillämpas för barn som är frihetsberövade, vilken kan vara en bra vägledning. 

Det är ett stort antal frågor som ska besvaras inom många olika teman. UNICEF Sverige skickade till­sammans med 19 andra barn­rätts­orga­nisa­tioner tidigare i våras in förslag till kommittén på de mest brännande frågorna som vi anser att Sveriges regering ska ställas till svars för.

Vi ser nu med glädje att många av våra förslag på frågor har beaktats och finns med på den lista som nu offentlig­gjorts.

Bekämpa ojämlikhet och sätt barnets bästa i främsta rummet

Frågan kring hur Sverige ska bekämpa ojäm­lik­heten mellan barn, och regionala skill­nader, är ett tema som åter­kommer inom många olika områden. Också hur Sverige tillämpar prin­cipen om barnets bästa och möjlig­heter för barn att komma till tals i frågor som berör dem.

Kommittén vill bland annat få svar på hur Sverige ska stärka barns rätt och möjlig­het att komma till tals både i migrations­processen, klimat­frågan och vid vårdnad, boende och umgänge.

Man vill även att rege­ringen ska redo­göra för hur man säker­ställer att prin­cipen om barnets bästa får större genom­slag i beslut som rör barn, genom att den ska väga tungt och komma i främsta rummet, snarare än vara en princip av många.

Vilken effekt får barnkonventionen som lag?

En viktig aktuell fråga som kommittén tar upp är vilken effekt barn­konven­tionen som lag har fått i den praktiska tillämp­ningen. De vill att Sverige speci­fikt ska redo­göra för hur det säker­ställs att barn­konven­tionen får företräde framför annan lag­stift­ning vid en eventuell norm­konflikt. Detta är en fråga som vi särskilt har påtalat som brist­fällig när beslutet kom om att göra barn­konven­tionen till lag.

En annan intressant fråga som UNICEF har påtalat under en lång tid är bristen på en nationell klago­mekanism för barn, som kan användas när barn­konven­tionen inte efter­levs. Kommittén har i sin lista specifikt frågat hur arbetet fort­skrider med att ge Barn­ombuds­mannen eller annan lämplig aktör mandat att ta emot, utreda och behandla klago­mål från barn.

De tar även upp brister för barn i olika utsatta situationer när det gäller att få upp­rättelse och göra sin röst hörd, och efter­frågar någon form av klagomåls­förfarande för dem.

Bekämpa psykisk ohälsa och diskriminering

Några exempel på tematiska områden som kommittén vill veta mer om, som vi orga­nisa­tioner också påtalat, är åtgärder för att bekämpa den psykiska ohälsan bland barn och unga, inklusive själv­mord. Sveriges arbete mot hat­brott, rasism och diskrimi­nering av barn från utsatta grupper – såsom placerade barn, barn i migrations­processen, barn med funktions­nedsättning, minoritets­grupper och HBTQ – tas också upp.

Vad gäller barn med funktions­ned­sättning så efter­frågar man särskilt svar kring deras rätt till lik­värdig utbild­ning, personlig assistans och andra nöd­vändiga stöd­insatser.

Aktiva åtgärder för att skydda barn från våld och sexuella över­grepp (inklusive online) tas också upp, samt efter­frågan på en hel­täckande hand­lings­plan på området. Kommittén efter­frågar också att vålds­begreppet bör utvidgas till att omfatta psykiskt våld, inklusive för­summelse och bevitt­nande av våld, något vi länge tryckt på i vår kampanj för att stoppa våld mot barn.

Mer statistik efterfrågas kring barns levnadsvillkor

Kommittén vill också att Sverige besvarar frågor kring situa­tionen för de barn som lever i socio­ekonomisk utsatt­het, och specifikt hur man arbetar mot vräk­ningar och otrygga till­fälliga boenden. Arbetet mot skol­segrega­tionen och ojäm­lik­heten i skolan är en annan aktuell fråga som kommittén vill få svar på.

Slutligen efter­frågar kommittén både hur barns rättig­heter integreras i offent­liga budgetar och efter­frågar mycket statistik kring barns levnads­villkor. Detta för att främja en effektiv upp­följ­ning för efter­levnaden av barns rättig­heter i Sverige.

Regeringen ska lämna in sina svar senast den 30 juni 2021. UNICEF och övriga orga­nisa­tioner som arbetat aktivt med gransknings­processen kommer att följa rege­ringens arbete. Vi kommer även att lämna in en så kallad alternativ­rapport där vi själva kommer att svara på frågorna utifrån vår verk­sam­het och våra erfaren­heter av barn­konven­tionens tillämpning i praktiken. 

Vi kommer också att invol­vera och arbeta till­sammans med olika grupper av barn i Sverige för att få med deras röster och deras aktiva med­verkan i processen, som ju i allra högsta grad berör dem.

Läs hela listan från FN:s barnrätts­kommitté.

Vår samlade lista med förslag på frågor från UNICEF och 19 andra barnrätts­orga­nisa­tioner.

Den 6 april 2017 beslutade regeringen att en särskild utredare, Margareta Winberg, skulle göra en översyn av socialtjänstlagen och vissa av socialtjänstens uppgifter. UNICEFs huvudbudskap till utredningen är att maktförhållandet mellan föräldrar och barn måste jämnas ut och att barn ska ses som rättighetsbärare med egna rättigheter. 

Vi har lyft att vi anser att barn ska ha rätt till enskilda samtal och att man ska säkerställa att barn är delaktiga, dels genom att de får rätt information och dels att de får komma till tals.

Det krävs ett skifte inom social­tjänstens arbete och lag­stiftaren måste hjälpa till

Det finns en okunskap inom socialtjänsten när det gäller barnets rättigheter. Det är ett systemfel då föräldrarätten och vuxenperspektivet är styrande och att barnrättsperspektivet saknas helt i många utredningar och utformningar av insats eller beslut.

Inte minst behöver barn generellt synliggöras i socialtjänstlagen och inte bara nämnas vid ett enstaka kapitel. När man nämner ordet människor finns en risk att läsaren tänker att det enbart gäller vuxna. För att hjälpa läsaren borde det stå barn och vuxna. 

Lagstiftningen är en spegling av vilken syn vi har i vårt samhälle. Just nu är vi inne i en spännande tid i Sverige när det gäller synen på barn, att barn inte är ett bihang till sina föräldrar utan att de har egna rättigheter. Det måste synliggöras och genomsyra hela lagstiftningen. Detta då barn nästan alltid berörs av socialtjänstens beslut, antingen direkt eller indirekt.

Låt barn vara delaktiga på riktigt

Efter att riksdagen hade röstat igenom 2018 att barnkonventionen skulle bli svensk lag, fick utredningen ett tilläggsdirektiv att förtydliga barnrättsperspektivet i utredningen. I tillägget står det att socialtjänstens insatser ska vara tillgängliga och anpassade utifrån barns behov. 

Utifrån utredningens uppdrag har UNICEF Sverige höga förhoppningar på att utredaren lägger ett förslag på ett tvång kring att barn ska erbjudas vara delaktiga. Både i form av att barnen får information men också att de ska erbjudas att komma till tals vid olika tillfällen under socialtjänstens utredning eller insats.

Barn behöver vara med och definiera vad som är “problemet” och få vara med om att utforma lösningar på stöd. Det är först när vi lyssnar på barn på riktigt och låter dem vara delaktiga som vi kan få en anpassad socialtjänst. Det är endast när vi får en socialtjänst som grundar sig i ett barnrättsligt perspektiv som vi kan få till riktiga förändringar och anpassat stöd. 

Socialtjänstlagen är en av de viktigaste lagarna för barn då den är så pass övergripande och ska vara ett skydd för alla medborgare i Sverige. Det är verkligen dags att socialtjänstlagen görs om och blir en lagstiftning utifrån ett rättighetsperspektiv. 

När regeringen sommaren 2018 lade fram sin handlings­plan för genom­förandet av Agenda 2030 hade riks­dagen ingen upp­gift att följa upp rege­ringens arbete, men genom propositionen ber nu alltså rege­ringen riks­dagen att göra just detta. 

Sverige ska bedriva en sam­stämmig politik nationellt och inter­nationellt, och Agenda 2030 ersätter nu politiken för global utveck­ling (PGU). Det över­gripande målet är att Sveriges politik alltid ska sträva efter en global håll­bar utveck­ling och att hänsyn ska tas till mål­kon­flikter.

För UNICEF är Agenda 2030 ett viktigt styr­dokument och de flesta målen har bäring på vår verk­samhet. Inte minst den genom­syrande prin­cipen att ingen ska lämnas utanför ”leave no one behind”.  Därför är det gläd­jande att se att den prin­cipen står i centrum för genom­förandet såväl nationellt som inter­nationellt.

Viktigt att sätta barn och ungas del­aktighet i fokus

Corona­pandemin riskerar att omkull­kasta fram­steg som gjorts de senaste decennierna, och visar på behovet av att rusta sam­hället på ett annat sätt än tidigare. Många rapporter visar nu på hur världens utveck­ling kommer att påverkas negativt under en lång tid framöver.

För att undvika att viktiga fram­steg inom barns rättig­heter går till­baka behöver vi accele­rera genom­förandet av Agenda 2030. Därför är det gläd­jande att barns rättig­heter har ett särskilt avsnitt i propo­sitionen. 

UNICEF Sveriges för­hopp­ning är att barns rättig­heter sätts i centrum i genom­förandet av agendan såväl nationellt som inter­nationellt. Barns röster måste få höras, unga är de förändrings­agenter vi behöver.

Sverige nuvarande handlings­plan går ut 2020 och behöver ersättas av en ny plan som sträcker sig fram till år 2030. Barn­konven­tionen har blivit svensk lag 2020 och följer man barn­konven­tionen så bidrar man även till målen i agendan. Vi väntar oss nu accele­rerande åtgärder på hemma­plan och inter­nationellt, annars riskerar corona­pandemin att utveck­las till en barn­rätts­kris.

Samarbete krävs för att till­godo­se barns rättig­heter

Vi välkomnar också att partner­skap mellan olika aktörer såsom privata sektorn, akademier och civil­sam­hället lyfts fram i propo­sitionen. Endast om vi jobbar till­sammans så kan vi se till att miljon­tals pojkar och flickor – inklusive de som lever i kon­flikter, barn med funktions­ned­sätt­ningar och barn som riskerar att utsättas för våld – är friska, trygga och får gå i skolan.

Inom FN hålls varje år ett politiskt hög­nivå­forum för håll­bar utveck­ling (HLPF) som är en viktig del i den globala upp­följ­ningen av Agenda 2030. I år ingår UNICEF Sverige i den svenska e-delega­tionen till HLPF, och delegations­ledaren har glädjande nog uttryckt att man vill se ett ökat fokus på barn och unga.

Vi välkomnar särskilt denna möjlig­het att få repre­sen­tera barn och ungas pers­pektiv ytter­ligare. Kanske extra mycket i år med tanke på hur covid-19, krig och kon­flikter påverkar de som faktiskt bidragit minst till de utmaningar som världen nu står inför. Nu gäller det att vi satsar på Build Back Better – att till­sammans åter­upp­bygga en bättre värld för alla barn.

Under granskningsprocessen valde 117 länder att ge sammanlagt 300 rekommendationer till Sverige. Av dem har regeringen valt att acceptera cirka två tredjedelar och lämna kommentarer till en tredjedel.

Sverige fick flera rekommendationer om att ratificera barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll, som ger barn möjlighet att lämna in klagomål till FN:s barnrättskommitté när deras rättigheter har kränkts. Många länder belyste också behovet av att stärka arbetet med att bekämpa våld mot barn, stärka mandatet för Barnombudsmannen och barns rättigheter i migrationsprocessen. 

Barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll

Tyvärr valde regeringen att inte acceptera rekommendationerna om att ansluta sig till barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll. I sin kommentar skriver de att frågan behöver utredas vidare innan de kan ta ställning, vilket har varit regeringens formella svar i många år. Vi anser att det måste ske ett skifte nu, att positionerna måste flyttas fram och att frågan måste utredas skyndsamt.

Att regeringen valde att acceptera rekommendationen om att vidta åtgärder för att ge barn tillgång till klagomekanismer hoppas vi är ett steg mot att på allvar arbeta för att ge barn möjlighet till upprättelse. Det ser vi som en naturlig väg framåt för att ytterligare stärka barns rättigheter i Sverige.

Migration, våld och efterlevnad av barnkonventionen

Inom migrationsområdet accepterade regeringen rekommendationen om att ge alla asylsökande och flyktingar möjlighet till familjeåterförening, vilket vi anser är positivt. Däremot gick man inte hela vägen vad gäller förbud mot att hålla barn frihetsberövade i förvar på grund av migrationsstatus.

Inom våldsområdet åtar sig Sverige att skala upp arbetet för att förhindra sexuella övergrepp och andra former av våld mot barn. Tyvärr accepterar man dock inte att göra alla former av våld mot barn straffbara, utan påpekar att bevittnande av våld är på väg att bli straffbart enligt ett lagförslag som ligger för behandling i riksdagen.

Barnombudsmannens mandat och resurser för att stödja efterlevnaden av barnkonventionen accepteras av regeringen, däremot godtas inte att konventionen som svensk lag ska ges företräde för annan nationell lagstiftning.

Ökat arbete för frågan om klagorätt för barn

Sammanfattningsvis anser vi att regeringen har tagit ställning till några positiva åtaganden, men de bortser fortfarande från vissa avgörande rekommendationer som hindrar Sverige från att fullt ut förverkliga barns rättigheter – framför allt vad gäller barns möjlighet att klaga till FN när deras rättigheter har kränkts.

Vi kommer att analysera svaren vidare, intensifiera vår dialog med regeringen och accelerera arbetet med att utreda frågan om klagorätt för barn. Det är en grundläggande rättighet att få sin sak prövad, och det är därmed avgörande att barn ges möjlighet att utkräva sina rättigheter då en kränkning har skett. 

Det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen har idag ratificerats av 46 stater, inklusive våra grannländer Finland och Danmark. Det är hög tid för Sverige att gå samma väg. 

Det är lätt att som vuxen ryckas med och bli överväldigad av all information kring coronaviruset (covid-19). Detsamma gäller barnen. I tider av oro och osäkerhet påverkas barn på olika sätt, beroende på tidigare erfarenheter och hur vuxna runt omkring reagerar.  

Det är viktigt att vuxna ger barn trygghet

I krissituationer kan barn vara oroliga för olika saker – att de själva eller familjemedlemmar ska bli sjuka, att någon ska dö, att föräldrar ska bli av med sina jobb, att familjen ska få dålig ekonomi eller att de inte ska få gå till skolan. Erfarenheter från Kina visar också att våld i nära relationer ökat i den pressade situation karantän innebär. De barn som tidigare har flytt från krig kan också känna oro över att det blir otryggt även i Sverige.

Även om vi vuxna inte har alla svar, så måste vi ge barnen trygghet. Vi måste vara ärliga mot barnen men samtidigt ge dem hopp om att allt kommer att lösa sig. Det gäller att vuxna är uppmärksamma och lyhörda för hur mycket barn vill prata om det som just nu sker i vårt samhälle. Alla barn vill kanske inte prata, men vi måste öppna upp för samtal även när ämnet kan kännas obehagligt.

Vi uppmanar alla vuxna att lyssna på barnen, ge dem trygghet i vardagen och ta deras oro på allvar.

Alla barn har rätt till utbildning – även i krissituationer

Idag beslutades att gymnasie- och lärosäten ska bedriva sin verksamhet genom distans- och fjärrundervisning. Det är väl genomförbart, i de fall barnet har ett tryggt hem, stöd från vuxna att upprätthålla sin skolgång, tillgång till dator och internet samt möjlighet att äta lunch hemma. 

Men det finns ungdomar som inte har den tryggheten, till exempel de som bor och studerar på annan ort eller de som har fått tillfälligt uppehållstillstånd tack vare gymnasiestudier. När skolor stängs ner fysiskt anser vi att de ungdomarna, som ofta har skolan som sin trygga plats, ska erbjudas alternativa lösningar.

Det finns många som förespråkar att Sverige ska göra som våra grannländer och stänga även förskola och grundskola. Det låter vi experterna avgöra, då vi inte har den kompetensen. Men för barnens skull ser vi stora risker med att stänga ner skolor. Alla barn har rätt till utbildning, och för många barn är undervisning på distans inte ett alternativ.

UNICEF Sverige vill påminna om att alla beslut som fattas, även om de är tillfälliga, ska utgå ifrån barnets bästa.

Vi föreslår följande:

• Säkerställ att det finns stödresurser tillgängliga för barn som behöver särskilt stöd i distans- och fjärrundervisning.
• Säkerställ att barn har tillgång till elevhälsa, kuratorer för stödsamtal.
• Alla beslut som fattas ska utgå från en prövning av barnets bästa/konsekvensanalys
• Möjliggör för socialtjänst att ge stöd till barnfamiljer för extra mat och andra merkostnader i samband med att skolor stängs.

Här hittar du tips på hur du kan prata med barn i din närhet om sjukdomen.

Det finns mycket att reagera på gällande flickans situation. Hur kunde det hända? Hur ser samhällets syn på barn egentligen ut?

Att föräldrarätten idag är starkare än barnrätten råder det inga tvivel om. Det fattas beslut om barns situation utifrån föräldrars rättigheter, beslut som inte alltid är bäst för barnet.

Jag har träffat många barn som upplever att de behandlas som ägodelar. Jag har också träffat socialsekreterare som känner sig bakbundna när de ser att ett barn mår dåligt i umgänge med föräldrarna. Bakbundna av ett domstolsbeslut om att umgängen ska genomföras, trots att de inser att det inte är för barnets bästa. 

Nu är det hög tid för politiker att börja agera. Lagändringar och en ändring av samhällets syn på barn krävs. Barn är inte föräldrars eller andra vuxnas ägodelar, de är individer med egna röster och rättigheter.

Lagändringar krävs – använd de förslag som finns

Vi vill påminna politikerna om att det inte behövs ytterligare utredning eller en särskild samordnare för att komma fram till lagändringar. Vi bör använda oss av de förslag som redan finns.

År 2015 överlämnade Håkan Ceder en utredning med förslag på ändringar i LVU-lagstiftningen. Han kom inte bara med ändringar, utan ansåg att hela lagstiftningen behöver göras om. Några av de viktigaste förslagen var att:

• Synliggöra barns och ungas grundläggande rättigheter i den nya LVU.
• Vården ska vara av hög kvalitet, ges med omtanke och bygga på respekt för barnets människovärde och integritet samt med aktning för barnets person och egenart.
• En ny bestämmelse ska föras in: barnets bästa ska vara avgörande vid prövning av huruvida vård enligt nuvarande 2 § LVU i familjehem kan upphöra. Vid bedömningen ska det bland annat fästas särskilt avseende vid barnets inställning och om barnet sedan låg ålder eller under lång tid har vårdats i familjehemmet.
• Återföreningsprincipen inte ska gälla om det inte är det bästa för barnet.

Just nu är utredaren Margareta Winberg i sluttampen av översynen av socialtjänstlagen. En översyn som vi har höga förväntningar på. Vi hoppas att ett tydligt barnrättsperspektiv ska genomsyra hela lagen. 

Vi uppmanar alla socialsekreterare att använda sig av barnkonventionen i sitt dagliga arbete. Var modiga och stå upp för det enskilda barnet. 

Vi uppmanar också politiker att agera för barn i utsatta situationer. Det är inte hållbart att lappa och laga, vi behöver reformera både LVU, SoL och föräldrabalken utifrån ett barnrättsligt perspektiv.  

UNICEF Sverige anser att följande ändringar behöver göras: 

• Anta Håkan Ceders förslag gällande LVU i sin helhet.
• Barn ska ges möjlighet att delta i alla beslut som berör dem. 
• Införa specialistutbildning för socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredningar. 
• Att LVU-vårdens upphörande ska utgå ifrån barnets nuvarande situation och hur barnet har knutit an till familjehemmet, inte enbart utifrån barnets anledning till placering.  
• Att alla former av umgängen ska motiveras utifrån det unika barnets bästa, inte utifrån föräldrarätten eller generella utgångspunkter. 

Nu när barnkonventionen har inkorporerats och blivit svensk lag befinner vi oss i en ny era inom barnrätten. Det är en förändring som kommer att påverka synen på barn och deras rättigheter, och därmed stärka deras rättsliga ställning – både i enskilda fall och i samhällsdebatten.

Ända sedan Sverige ratificerade barnkonventionen 1990 har vi varit bundna av den. Men vi som följer rättspraxis, rättstillämpning och olika myndighetsbeslut har sett att konventionen inte har fått det genomslag som det var tänkt – just på grund av att den inte har varit lag. Det har Sverige fått kritik för, inte bara av barnrättsorganisationer, forskare och experter, utan även av FN:s kommitté för barnets rättigheter i Genève, som har till uppgift att granska efterlevnaden av konventionen och ge vägledning när det gäller tolkningen.

Det finns dock några orosmoln när det gäller genomslaget av in­korporeringen sett utifrån aspekten att den i så stor utsträckning som möjligt ska stärka enskilda barns rättigheter, skydd och delaktighet. Det handlar om lagkonflikter, kunskap och förhållningssätt.

UNICEF Sverige hade velat se att barnkonventionen skulle ha företräde framför annan lagstiftning vid en eventuell konflikt, det vill säga om två bestämmelser strider mot varandra. Så blev det inte, och det kommer sannolikt att leda till att barnkonventionen får stå tillbaka i vissa fall. 

Vi har kunnat se ett omfattande kunskapslyft hos myndigheter och kommuner, men osäkerheten verkar fortfarande vara stor när det gäller innebörden av bestämmelser och en önskan hos vissa om att kunna begränsa tillämpningsområdet. Det behövs kontinuerlig kompetens­utveckling, dialog och samarbete för att förtydliga och stärka barns rättigheter i enlighet med barnkonventionen.

Det tredje tilläggsprotokollet

Nästa steg för att utveckla barnrättsområdet är att ratificera det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen om individuell klagorätt för barn. Syftet med det är att möjliggöra för barn att få upprättelse när deras rättigheter har kränkts, och att inrätta barnanpassade system i varje land. När de inhemska processerna uttömts eller saknas, har ett barn möjlighet att få sin sak prövad av FN:s kommitté för barnets rättigheter i Genève, som en sista instans. 

Flera länder har anslutit sig till protokollet, men inte Sverige. Det innebär en begränsning av barns rätt att få sin sak prövad och håller tillbaka rättsutvecklingen när det gäller barnrätten. Här finns en potential för Sverige att fortsätta vara ett föregångsland när det gäller barns rättigheter och inspirera andra länder genom att starta en ratificeringsprocess. Men det förutsätter att viljan att förändra finns, och att vi ser värdet i att alla människor – oavsett ålder, bakgrund och förutsättningar – har rättigheter som respekteras och kan utkrävas.

Förra veckan publicerade IVO en rapport om den sociala barn- och ungdomsvården 2017-2018. I rapporten står det att de största bristerna i kommunernas handläggning framför allt gäller kvalitet, dokumentation, barns delaktighet och för långa handläggningstider vid orosanmälningar, förhandsbedömningar och utredningar.

Rapporten innehåller även en granskning av 2018 års tillsynsbeslut gällande boende för barn som är placerade utanför hemmet. Här nämns brister i genomförande och uppföljning av vård och behandling, brister som är dubbelt så stora på kommunala boenden än i boenden med privata huvudmän. Enligt IVO kan det bero på otillräcklig kompetens bland de som arbetar med placerade barn, samt att många är nyexaminerade.

Socialtjänsten har ett stort ansvar och en viktig roll för barn och vårdnads­havare. Låt IVO:s rapport bli den sista som skyller den otillräckliga barn- och ungdomsvården på kunskapsbrist hos personalen. Kanske krävs en specialistutbildning för att arbeta med att utreda barn? Kanske måste staten ge mer pengar till socialt arbete? Kanske är det dags för “Operation framtidens socialtjänst”?

Barn som rättighetsbärare

Socialtjänsten arbetar oftast efter Barnets Behov i Centrum (BBiC) – ett arbetssätt med en struktur för handläggning, genomförande och upp­följning av myndighetsutövning. Modellen tar hänsyn till det enskilda barnets behov, men nu när barnkonventionen är svensk lag kanske vi är redo att byta ut ordet mot rättigheter?

Det är nämligen inte bara barnets behov som ska tillgodoses, utan även barnets rätt till sina behov. Samhället måste börja uppfatta barn som rättighetsbärare. Därför kanske socialtjänsten istället ska arbeta utifrån Barnets Rättigheter i Centrum (BRiC)?

Barnrättsperspektiv i alla beslut som berör barn

IVO:s rapport konstaterar att kommuner brister i att göra barn delaktiga i frågor som rör dem. Enligt Sveriges nationella samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården, Cecilia Grefve, tillbringar en socialsekreterare endast två procent av sin arbetstid med att prata med barn.

I och med att barnkonventionen nu är svensk lag blir det förhoppningsvis tydligare för kommuner att barn ska ha rätt att komma till tals. Samtidigt måste arbetet med att transformera barnkonventionen i andra lagar fortsätta, så att relevanta lagar ändras och anpassas till konventionens bestämmelser. 

Framtidens socialtjänst måste genomsyras av ett barnrättsperspektiv i alla beslut som berör barn, både direkt och indirekt, för att barn- och ungdoms­vården ska stärkas.

Vi har tagit fram en rad handböcker, som underlättar arbetet med barnkonventionen i praktiken:

• Handbok för socialsekreterare
• Handbok för idrottsledare
• Rättighetsbaserad skola
• Barnrättskommun