Jag har just landat i skuggan efter en lång dag i fält. Vi anlände till Nouakchott igår kväll efter en lång resa. Timme efter timme flög vi över den röda sanden och jag sökte envist efter spår av liv. Hur kan någon människa leva härute? Av vad?

Hade flygvärdinnan sagt att vi förberedde landning på planeten Mars hade jag inte blivit förvånad. Nåväl, Mauretanien ligger i Västafrika i Sahelregionen. Saharaöknen breder ut sig och tvingar människor till att tålmodigt underkasta sig naturen. Det har inte regnat på ett år och när det väl händer kan marken inte ta till sig vattnet med översvämning som resultat.

Vi har idag rest i stadens utkanter för att besöka mödrar och barn. Mil efter mil i damm med ändlösa rader av fallfärdiga betongruckel och tält. Åsnor hukar under tyngden av vattendunkar och barnen leker i den brännande solen. Temperaturen närmar sig 42 grader och jag ser inte en grön växt så långt ögat når.

Första stoppet blir hos Fatomatou och hennes familj. Hon är 17 år gammal och späd som en älva. Kroppen täcks av vackra tyger som döljer magen där en 5-månaders baby växer. Hon har två barn sen tidigare och fick sitt första när hon var 14 år.

Hon berättar att hon blev bortgift som 10-åring med en äldre man och att hon inte förstod att hon var gravid när den dagen kom. Ingen har pratat med henne om pubertet, graviditet, förlossning eller barnavård. Hon svarar blygt på frågorna och är mycket fåordig när vi vill veta hur hon upplever sin situation.

Man talar inte om känslor här men hon berättar tillslut att hon var rädd när hon skulle gifta sig och att hon kände sig ensam i huset när mannen var på jobbet. Hon fick inte gå ut själv så hon satt där. Hennes mamma säger skrattande att hon säkert lekte när han gått.

Såklart. Hon var tio år då.
Tio.

Min tioåring hemma hoppar studsmatta och spelar Fortnight. Han är mörkrädd, älskar fotboll och funderar över livet och sin födelsedag just nu.

Vi följer med Fatomatou till en vårdcentral där hon kollas upp och får svar på sina frågor. Det är lång väg att gå för att nå ut med information till alla som behöver, men UNICEFs närvaro är tydlig och målet är kristallklart.

Genom att utbilda mödrar och ge dem rätt vård kan barnadödligheten och undernäringen minska. Bristen på mat och vatten är stor men bristen på kunskap är minst lika allvarlig. Vi möter mammor som vaccinerar sina små och det ger en tillfällig känsla av hopp.

I UNICEFs gåvoshop hittar du vaccin och andra produkter som räddar liv och hjälper mammor att skydda sina små. En perfekt present till mors dag till exempel:

Handla i gåvoshopen

Nästa stopp blir hos Mariam. Hon är 31 år och mor till fem levande barn och en baby i magen. Hon förlorade ett barn i april, dagen efter förlossningen. Hon sitter i sin mammas hus, insvept i ett vackert grönt tyg.

Mariam är mycket tyst. Hon svarar knappt på frågorna men en av hennes systrar bistår gärna och svarar skrattandes med en nyfödd unge vid bröstet. Tre av Mariams fem barn är pojkar och exakt lika gamla som mina äldsta söner. Jag känner mig så nära henne och samtidigt som om jag kommer från en annan galax. Livets lotteri.

I Mauretanien flyttar gravida kvinnor hem till sina mödrar tills barnet är fött och 40 dagar gammalt. Sen återvänder man till maken och plikterna. Mariam är anemisk (har blodbrist) och väldigt trött. Hon har inte haft pengar till medicin eller till fullständig hälsokontroll. Dessutom får vi veta att hon fastar (det är Ramadan) även om gravida kvinnor inte behöver göra det.

Vår fantastiska guide från UNICEF, Zahra, försöker informera henne om vikten av att äta och dricka i hennes tillstånd men det är lönlöst. Vi följer med henne till sjukhuset som UNICEF stöttar och får löften om att hon kommer att få bra hjälp.

Väl där visas vi runt på neonatalavdelningen och hjärtat stannar när vi ser dessa små fågelungar ligga i kuvöserna. Prematura barn är ett stort problem eftersom många blivande mödrar är i så dåligt skick. UNICEF jobbar hårt för att motverka detta och sprida information om de kritiska första 28 dagarna.

Vi hamnar på avdelningen för gravt undernärda barn och visas in i ett rum där en mycket ung flicka storögt betraktar oss med ett radband i handen och en, vad jag tror, död baby framför sig. Pojken är fyra månader gammal men ser ut som en vecka. Han är blåvit och bröstkorgen fladdrar som på en liten fjäril.

Jag måste blixtsnabbt stänga in känslorna bakom järngaller för att inte börja gråta. Flickan är för ung och pojken är för sjuk. Varför har det fått gå så långt? Varför har inte regeringen i detta land mödrar och barn högst upp på agendan nu? Här finns stora naturresurser, olja och guld, men inget kommer befolkningen till del då utländska bolag köpt rättigheterna till exploatering och intäkter.

Jag kan trots allt vila i att UNICEF jobbar stenhårt varje dag för att nå fram till de styrande för att få till en varaktig förändring på regeringsnivå. Men min inre stridssoldat kan inte nöja sig med detta. De tar för lång tid.

Vi måste hjälpa till NU! Fjärilspojken dör ju.

Hans mamma kommer snart att vara gravid igen och då måste hon och alla hennes medsystrar få den vård och information de behöver. Till detta behövs resurser. Och dem sitter bland annat du och jag på så låt oss göra det vi kan.

Låt oss sprida informationen om att allt det vi bidrar med når fram. Dessa hjältar i blåa tröjor med det välkända vita emblemet räddar liv. Varje dag. Hjälp dem att hjälpa.

Mauretanien står inför en stundande svältkatastrof. Om läget blir värre kan jag inte ens föreställa mig vad som väntar all dessa små ungar och deras mammor framöver.

Somliga tror att man inte kan förändra världen. UNICEF vet att det går.

Tack för att ni är med oss!
Eva Röse

På söndag är det mors dag. Ge en mamma i din närhet en gåva som hjälper en annan mamma att skydda sina barn. Tillsammans räddar vi barns liv:

Handla i gåvoshopen