Gå till innehållet
Laddar…

Så ska barns rättig­heter stärkas i den digi­tala världen

Visste du att en tredjedel av världens internet­användare är barn? Barn till­bringar allt mer tid på nätet och därför har FN:s barnrätts­kommitté nu tagit fram en ny kommentar till barn­konven­tionen. Syftet är att för­tydliga staters ansvar för att skydda och stärka barn på nätet.

Internet spelar en allt större roll i barns och ungas vardag. En generation som är uppvuxen med internet och smartphones kopplar nu dagligen upp sig för att umgås med vänner, koppla av, utföra skolarbete med mera. 

Den pågående pandemin har också synliggjort vilken roll digitaliseringen spelar. Dels när det gäller att ge barn tillgång till utbildning, och dels att barns ökade användning av internet kan utsätta dem för risker.

Därför är det extra viktigt att FN:s barnrättskommitté nu äntligen har tagit fram den 25:e allmänna kommentaren till barnkonventionen: barns rättigheter i den digitala miljön. Arbetet har genomförts med stöd från stater, akademin, organisationer och inte minst med barnen själva.

Stater har ett ansvar att skydda barn på nätet

Rättigheterna i barnkonventionen gäller sedan tidigare i den fysiska såväl som den digitala världen. Men för att förtydliga statens ansvar att skydda och stärka barn på nätet, har man tagit fram en moderniserad tolkning av vad barns rättigheter innebär i den digitala världen. 

Kommentaren understryker viktiga frågor och situationer där staten har ett särskilt ansvar gentemot barn, och UNICEF Sverige summerar nedan de viktigaste budskapen.

Förutsättningar, risker och rättigheter

Barns rätt till den digitala teknologin är en förutsättning för att kunna förverkliga deras andra rättigheter enligt barnkonventionen. Digitala medier är också viktiga redskap för att lyfta barns röster och göra dem delaktiga.

Samtidigt innebär internetanvändning ett antal risker för barn, genom det som kan benämnas som content, contacts och conduct:

  • skadligt innehåll (content)
  • kontakter, såsom mobbning eller sexuella övergrepp (contacts)
  • skadliga metoder (conduct), såsom otillåten insamling av personuppgifter

För att säkerställa att barns rättigheter inte åsidosätts eller kränks uppmanas världens regeringar att:

  • se över nationella lagar och regler, inte minst när det gäller att se till att barn inte drabbas negativt av företags aktiviteter på nätet
  • ta särskild hänsyn till hur digital teknologi påverkar barn i den tidiga barndomen
  • stötta vårdnadshavare med rätt kunskaper för att kunna ge sina barn vägledning och skydd i deras användning av internet
  • inrätta effektiva rättsmedel för barn och föräldrar när barns rättigheter kränks på nätet

Sist men inte minst poängteras vikten av att överbrygga den digitala klyftan för att motverka ojämlikhet och se till att inget barn lämnas utanför.

Att alla barn får kunskap i och tillgång till den digitala världen är avgörande för att de ska kunna möta framtiden.

Vad gör UNICEF?

Vi ser digitalisering både som en möjlighet och en förutsättning att alla barn ska kunna nå sin fulla potential. UNICEF samverkar med aktörer runt om i världen för att göra internet till en tryggare plats för barn och unga genom att förebygga och bekämpa våld och övergrepp på nätet. 

Sedan augusti 2020 samarbetar UNICEF också med Ericsson för att globalt kartlägga skolors tillgång till internet. Syftet är att identifiera var uppkoppling saknas och bidra till att skolor och barn världen över får tillgång till internet, information och möjligheter att påverka.

Lulu Li
Barnrättsrådgivare företag, UNICEF Sverige

Fler former av våld mot barn blir straffbara

Igår kom äntligen propositionen om barn­frids­brottet, en ny straff­bestämmelse som innebär att det blir olagligt att låta barn bevittna våld i hemmet. Det nya lag­förslaget är ett viktigt steg för att stärka barns rättig­heter och göra fler former av våld mot barn straffbara.

Foto: Frank Aschberg

Att bevittna våld mellan närstående uppmärk­­sammas av barn­konven­tionen som en form av psykiskt våld. Men detta har tidigare inte varit straff­bart enligt svensk lag, en fråga som UNICEF Sverige drivit länge. Lag­förslaget som presenterades igår synlig­gör en mycket utsatt grupp barn som länge varit osynliga, både i stati­stiken och för sam­hällets omsorg. De har också saknat möjlig­het till upp­rättelse.

Att kriminalisera hand­lingen att utsätta ett barn för att bevittna våld mot när­stående ger inte bara en tydlig signal att händelsen är skadlig och farlig för barnet. Det visar också att handlingen är en rättig­hets­kränkning.

Att barn erkänns som brotts­offer i samman­hanget ger en utökad rätt till upp­rättelse och en större möjlig­het att få rätt stöd och skydd, något som kan vara avgörande för barnets hälsa och utveck­ling.

Det finns en del utmaningar med det nya lag­för­slaget då barn­rätts­perspek­tivet och straff­rättens prin­ciper inte alltid överens­stämmer. Något som är för­ståeligt, men proble­matiskt utifrån barnets rättig­heter. 

Förändringar jämfört med utredningens förslag

Vissa förändringar har gjorts sedan utred­ningens slut­betänkande var ute på remiss. Några är positiva och stärker barnets rätt, medan vissa andra inne­bär att det nya lag­för­slaget blir mer begrän­sande än utred­ningens förslag – till exempel att färre barn omfattas av bestämmelsen.

  • Närståendebegreppet utvidgas nu i jäm­förelse med utred­ningens förslag. Fokus flyttas från relationen mellan offer och förövare, till de bådas relation till barnet. Därmed kan fler situa­tioner där barn bevittnar våld inne­fattas av den nya straff­bestämmelsen. 
  • En annan förändring är att man nu väljer att räkna upp de brott som ska omfattas av för­slaget. Det finns en risk att en snävare definition kan inne­bära att vissa former av våld hamnar utanför straff­bestämmelsen. Men en upp­räkning kan också leda till ökad tydlig­het och högre rätts­säkerhet för barnet. Detta då uppräk­ningen kan medföra att det inte behöver göras ytter­ligare en prövning av om brottet varit ägnat att skada barnets trygghet eller tillit, då det redan anses konstaterat. 
  • Lagförslaget i propositionen begränsar nu den sär­skilda före­trädarens roll, i jäm­förelse med utred­ningens förslag. Nu har förslaget om informations­skyldig­het och ansvaret att hämta till förhör tagits bort. UNICEF Sverige hade snarare önskat att man gått åt andra hållet och utökat ställ­före­trädarens ansvar, till att även inne­fatta att barnet åter­förs på ett tryggt och säkert sätt efter förhör. Dessutom anser vi att det behöver till­sättas en utred­ning som särskilt tittar på frågan om en ny form av ombud för barn, för att ytter­ligare värna barnets rätt i rätts­processer.

Definitionen “bevittna” är problematisk

Något UNICEF tidigare lyft är defini­tionen av att ”bevittna” våld mot när­stående. Enligt för­slaget i proposi­tionen, och gällande straff­rätts­principer, måste barnet ha sett eller hört gärningen för att det ska kunna handla om att ett brott begåtts. 

Det innebär till exempel att barn som lever i en miljö med ständiga hot om våld, eller upp­lever våldets konse­kvenser i form av sönder­slagna saker, skador på när­stående med mera, inte omfattas av den nya bestäm­melsen. Vi, till­sammans med en rad andra remiss­instanser, har tidigare lyft problemet med denna begränsning. 

Barns upplevelser av våld sker med alla sinnen och kan därmed vara minst lika traumatiska och skadliga för barnet som att se eller höra våldet pågå.

Trots att regeringen inte tagit fasta på detta i proposi­tionen fort­sätter UNICEF arbetet med att synlig­göra att fler former av psykiskt våld ska vara straff­bara, så att barn får rätt att skyddas från alla former av våld i enlighet med barn­konven­tionens bestämmelser.

En av de mest problematiska utmaningarna med den nya lag­stift­ningen, sett ur ett barn­rätts­per­spektiv, är det faktum att grund­brottet måste vara styrkt innan barn­frids­brottet kan hävdas. Det betyder att om själva vålds­hand­lingen som barnet bevittnat inte kan bevisas på rättslig väg, så finns det heller inte möjlig­het att fälla förövaren för barn­frids­brottet. Detta är ett exempel på hur barns rättig­heter fort­farande är avhängiga vuxnas utsatt­het, som ges före­träde framför barnets upp­levelser.

Behov av barn­anpassade processer

Något UNICEF önskat se i lag­förslaget om barn­frids­brottet är behovet av barn­anpassade rätts­processer, då fler barn kommer att invol­veras i processer genom den nya straff­bestämmelsen. Dagens rätts­system behöver möjlig­göra för barn att delta i rätts­processen utifrån sina förut­sätt­ningar, ålder och mognad. 

När barns rättig­heter stärks i lag­stift­ning krävs också att de system där barnen ingår är anpassade för barns del­tagande. Barn har rätt att skyddas och få rätt stöd för att möjlig­heten till upp­rättelse ska bli verklig­het. Tyvärr saknas det konkreta åtgärder i proposi­tionen för hur detta ska göras.

Ett steg i rätt riktning

Propositionen är ett positivt steg i rätt riktning för att på juridisk väg ge barn möjlig­het till upp­rättelse vid upp­levelser av våld i hemmet. De föränd­ringar som före­slås har en viktig norm­givande funktion, genom att erkänna att det är ett brott att utsätta barn för att bevittna våld mot en närstående.

Förhoppningsvis är det nya barn­frids­brottet ett första steg mot att synlig­göra det “osynliga” våldet och skapa verkliga föränd­ringar för de barn som tvingats leva med våld i hemmet, utan att tidigare varken synas eller räknas.

Ny strategi och barn­garanti ska stärka barns rättig­heter inom EU

EU-kommissionen har nyligen antagit den första övergripande EU-strategin för barnets rättigheter, och ett förslag om att inrätta en europeisk barngaranti. Vad innebär detta mer konkret och vad får det för inverkan på barn i EU? Karin Ödquist Drackner, program- och påverkanschef för UNICEF Sverige, reder ut.

Digitalisering, sociala medier, AI, psykisk ohälsa, klimatförändringar och migration är några av de samhällsutmaningar som barn i EU står inför. I spåren av pandemin ökar den sociala utsattheten och de ekonomiska utmaningarna, och hela 23,5 miljoner barn riskerar att hamna i fattigdom.

Den nya strategin är ett sätt för att åtgärda vår utmaningar och vägleda länderna i hur de ska prioritera och resurssätta inför de kommande åren, för att leva upp till barns rättigheter. Allt för att nå målen i Agenda 2030 och uppfylla barnkonventionen på ett mer systematiskt sätt.

Strategin ska gälla för de kommande fyra åren (2021-2024) och syftar till att bygga vidare på alla EU-åtgärder för att skydda och främja barns rättigheter. Den syftar även till att hjälpa medlemsstaterna att använda EU-medlen på bästa sätt.

EU-strategin innehåller sex temaområden

  • Barn som drivkraft för förändring i det demokratiska livet. Strategin föreslår bland annat barnvänliga lagtexter och samråd med barn i samband med viktiga beslut. Medlemsstaterna bör också göra det enklare för barn att delta i samhällslivet och det demokratiska livet.
  • Barns rätt att förverkliga sin fulla potential oavsett social bakgrund. Kommissionen vill inrätta en europeisk barngaranti för att bekämpa fattigdom och social exkludering hos barn. Strategin vill också hantera den psykisk ohälsan och bidra till att stödja nyttig och hållbar skolmat inom EU. Man vill även se bättre standarder för förskoleverksamhet och barnomsorg, och bygga upp inkluderande utbildning av god kvalitet.
  • Barns rätt att inte utsättas för våld. Kommissionen föreslår lagstiftning för att bekämpa könsrelaterat våld och våld i hemmet, och lägger fram rekommendationer för att förhindra skadliga sedvänjor riktade mot kvinnor och flickor. Medlemsstaterna uppmanas att bygga upp integrerade system för skydd av barn, och skärpa åtgärderna mot våld i skolor. 
  • Barns rätt till ett barnvänligt rättsväsende. Detta avsnitt omfattar och vill säkerställa att barn skyddas i situationer där barn är brottsoffer, vittne, misstänkt, anklagad för brott, eller part i ett rättsligt förfarande.
  • Barns rätt att tryggt kunna använda internet och utnyttja dess möjligheter. Här presenteras åtgärder som syftar till att skapa en trygg upplevelse på nätet, ta itu med skadligt beteende och ta bort olagligt innehåll.
  • Barns rättigheter runtom i världen. EU stärker sitt åtagande att skydda, främja och förverkliga barns rättigheter globalt och multilateralt. Exempelvis avsätts tio procent av det humanitära biståndet till utbildning i nödsituationer och utdragna kriser.
Flicka med rött hår pratar i megafon.

Den europeiska barngarantin ska främja lika möjligheter

Den europeiska barngarantin syftar till att främja lika möjligheter genom att barn garanteras tillgång till grundläggande service. Medlemsstaterna rekommenderas att ge barn fri och fungerande tillgång till:

  • förskoleverksamhet och barnomsorg – till exempel undvika segregerade klasser;
  • utbildning och skolbaserad verksamhet – till exempel lämplig utrustning för distansundervisning, och skolresor;
  • åtminstone en näringsrik måltid varje skoldag;
  • hälso- och sjukvård – till exempel genom att underlätta tillgången till läkarundersökningar och program för hälsoscreening.

Dessa tjänster bör vara kostnadsfria och lättillgängliga för särskilt utsatta barn, till exempel hemlösa barn, barn med funktionsnedsättning, barn som lever i otrygga familjeförhållanden, barn med migrantbakgrund eller minoritetsbakgrund, eller placerade barn.

UNICEF har haft en aktiv roll

UNICEF har varit aktiv i framtagandet av strategin och framför allt har vi möjliggjort för barn och unga att komma till tals i processen. Mer än 10 000 barn och unga, både inom och utanför EU, har lämnat sina förslag på vad strategin ska innehålla. Förslagen har sammanställts i en rapport som UNICEF, tillsammans med fyra andra barnrättsorganisationer, har hjälpt till att ta fram och presenterat för EU-kommissionen.

UNICEF har också drivit ett antal rekommendationer som vi anser är viktiga att ha med i strategin om den ska bli verklighet för alla barn. UNICEF rekommenderar att strategin ska utformas som ett bindande åtagande för samtliga EU:s institutioner och medlemsstater, för att leverera konkreta resultat.

Vi anser också att EU-kommissionen och EU-parlamentet bör införa särskilda konsultationsprocesser där barn görs delaktiga i beslut som berör dem, ett specifikt årligt budgetmål på minst 25 procent kopplat till barnspecifika åtgärder, och en särskild indikator som kan mäta resultat för barn utifrån EUs långtidsbudget.

Vad händer nu?

Strategin och barngaratin ska nu ses över hos samtliga medlemsstater och förhoppningen är att staterna ska ställa sig bakom och anta förslagen. Regeringarna uppmanas att inom sex månader efter antagandet lägga fram en nationell handlingsplan för hur den ska genomföras.

Kommissionen kommer att övervaka framstegen genom den europeiska planeringsterminen (samordningen av den europeiska politiken) och vid behov utfärda landspecifika rekommendationer.

Genomförandet av EU-strategin kommer att övervakas på EU-nivå och nationell nivå, och kommissionen kommer att rapportera om framstegen vid det årliga EU-forumet för barnets rättigheter.

En utvärdering av strategin kommer att göras i slutet av 2024, där barn är med och deltar. Ett viktigt verktyg för att följa upp och på ett systematiskt sätt se till att barns rättigheter prioriteras både i politiken och budgetar.

Domstolar brister när det gäller att tillämpa barn­konven­tionen

När vräkningar ska avgöras i domstol kommer principen om barnets bästa alltid till korta. Hyres­värdens intressen bedöms alltid väga tyngre än barns rätt till boende. Det visar en rapport från UNICEF Sverige som har granskat domar från 2020, för att under­söka hur rätts­utveck­lingen har sett ut sedan barn­konven­tionen blev svensk lag.

Barn i Sverige har rätt till en fullständig barnkonvention. Foto: © Frank Aschberg

I kartläggningen ingår 462 mål där barn­konven­tionen på något sätt omnämns eller åberopas. Besluten spänner över många områden och kommer från allmänna domstolar, förvaltnings­domstolar och special­domstolar. De olika målen handlar om allt från exempel­vis skol­skjuts och personlig assistans till ärenden som rör migration, vårdnad och umgänge.

Hur tillämpas barnkonventionen egentligen av domstolarna?

Barnkonventionen blev svensk lag 1 januari 2020, och granskningen har gjorts för att se i vilken utsträckning som den tillämpas av domstolarna, och då främst artiklarna om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals.

När det gäller vräkningar visar kartläggningen att inget mål under 2020 har bifallits med hänsyn till barnets bästa. Domstolarna har valt att helt och hållet följa tidigare praxis som innebär att hyresvärdens intresse alltid väger tyngre än barns rätt till boende.

Det är mycket oroande att inte ett enda beslut ställer sig på barnets sida. Det ger intryck av att omständigheterna i det enskilda fallet överhuvudtaget inte beaktas i den här typen av ärenden.

Pernilla Baralt, generalsekreterare vid Unicef Sverige, om målen kopplade till vräkningar

I domar som rör vårdnad och umgänge görs det sällan några pröv­ningar av barnets bästa, enligt rapporten. Trots att barn i högsta grad påverkas av utgången i den här typen av mål, läggs tonvikten istället på vårdnads­havarnas rätt. Analyser av vad som är barnets bästa saknas ofta eftersom domstolarna inte hör barnets egna åsikter och väger in dem i bedömningen.

I rapporten betonas att en utförlig bedömning av barnets bästa inte auto­matiskt innebär att barnets bästa alltid kommer att ha före­träde. Det betyder bara att domstolen har tagit hänsyn till det enskilda barnet och gjort en genom­gång av barnets intressen och omständig­heter, och dessutom tydligt redogör för det. 

Så ser det inte ut när det gäller domar i mål som rör LSS, det vill säga lagen om insatser och rättig­heter för barn och unga med funktions­ned­sätt­ningar. För de berörda barnen kan besluten till exempel handla om personlig assistans eller rätt till korttids­vistelse. Trots att LSS innehåller bestäm­melser om barnets bästa och barns rätt att komma till tals, så har de inte tillämpats i de ärenden som ingår i granskningen.

Inom migrationsområdet ser utvecklingen något annorlunda ut

Domstolarna har tagit hänsyn till barnets bästa genom utförliga resone­mang och i några fall har barnets bästa fått väga tyngre än principen om reglerad invandring. Det innebär inte att alla barn som har sökt asyl har fått uppehålls­tillstånd, utan snarare att barn­konven­tionen och barnets bästa har beaktats och i vissa fall har det fått väga tyngst.

En vägledande dom kom till exempel från Migrations­överdomstolen under 2020 i ett ärende där en 14-årig flicka från Libanon fick uppehålls­tillstånd. Omständig­heterna i hennes enskilda fall gjorde att domstolen bedömde att det inte var till hennes bästa att utvisas efter att ha vistats hela sitt liv i Sverige.

Mål som handlar om tvångsvård enligt lagen om vård av unga (LVU) sticker ut i granskningen eftersom det är den enda måltyp där barnets bästa ska vara avgörande enligt lagen. Det ska med andra ord inte vara fråga om en intresse­avvägning. Här ser man också att dom­stolarna gör en bedömning utifrån barnets bästa i högre utsträckning jämfört med andra mål.

Kunskapen behöver bli större

Granskningen visar samman­taget att det finns en medveten­het om barn­konven­tionen inom domstols­väsendet, men att kunskapen behöver bli större om barns rättig­heter och särskilda behov.

– Domstolarna behöver växla upp arbetet med att tillämpa barn­konven­tionen. Det räcker inte med att slentria­nmässigt säga att man har beaktat barnets bästa, utan domstolarna måste kunna visa vad de har haft för underlag, hur de har har inhämtat barnets synpunkter och beskriva hur de har kommit fram till ett visst beslut, säger Pernilla Baralt.

Läs hela rapporten

Politikerna måste agera nu för sam­hällets mest utsatta barn

Idag sker en debatt i riks­dagen om placerade barn och unga. Det är bra att det finns ett starkt politiskt engage­mang från våra riksdags­partier för att förbättra barnens situationen. Men nu måste fokus ligga på barnets bästa och synen på barn som rättig­hets­bärare.

Samtliga riksdagspartier verkar vara eniga om att lagen om särskilda bestäm­melser för vård av barn och unga, LVU, måste för­tyd­ligas och det är mycket välkommet. UNICEF Sverige har länge ansett att LVU-lag­stift­ningen måste göras om från grunden med ett tydligt rättig­hets­perspektiv. 

Nu är det dags för handling

Det är viktigt att det blir en politisk reaktion kring sam­hällets mest utsatta barn. Men reak­tionen måste följas av verklig hand­ling. Vi har hört till­räckligt många vittnes­mål från placerade barn som berättar hur de blivit kränkta och utsatta för våld. 

Det ska inte behövas fler utredningar kring att mer behöver göras för placerade barn. Det är nu hög tid att de barn som blivit utsatta för kränkningar får upprättelse.

Med hänvisning till vårt remissvar angående en mer håll­bar social­tjänst ser vi ett behov av att eventuellt samla bestäm­melser från SoL och LVU i en särskild barnlag. Syfte skulle vara att över­brygga glappet mellan frivillig­het och tvång i lag­stift­ningen, samt tydlig­göra barnets rättig­heter i särskilt utsatta livs­situationer. 

Vi har hört barn som vittnar om att de upp­lever att de bara har “samlat en grupp bråkiga ungar och satt ihop dem i ett hus”. Barnen brukar inte vittna om att de får någon vård, utan snarare om avsaknad av vård. 

Foto: © Frank Aschberg

Vanligt att vården bryter samman

Statistik visar att det tyvärr är vanligt med samman­brott i placeringar, det vill säga att vården avbryts i förtid. Nästan var tredje ungdoms­placering och var sjätte placering av yngre barn slutar i samman­brott inom en fem­års­period.

Anled­ningarna till detta är flera, men i de fall ungdomar rymmer från vård­miljöer kan det tolkas som ett uttryck för miss­nöje med placeringen. 

Kommunerna måste utreda orsaker till sammanbrott

Det måste ställas högre krav på att kommuner utreder varför vården av barn och unga bryter samman och varför placeringar avbryts. Det behövs betydligt bättre upp­följning och utvär­dering när det gäller placeringar av barn, både fri­villiga och med tvång.

Ett absolut minimi­krav på sam­hället är att säker­ställa att barn som placeras i sam­hällets vård inte får det sämre än om de bott kvar hemma. 

Vi vill påminna våra förtroendevalda om att många placerade barn är tonåringar som behöver stöd och hjälp men också mycket kärlek och vård.

Barn i Sverige måste även i praktiken märka av att barn­konven­tionen har blivit svensk lag. Speciellt barn som lever i utsatt­het och som av olika anled­ningar måste placeras utanför hemmet.

Inget barn får riskera att bli utsatt för någon form av våld eller kränk­ningar. Det gäller i allra högsta grad barn som är placerade, med syfte att till­försäkra dem stöd och skydd. 

En barndom går aldrig i repris

Nu måste vi göra allt för att placerade barn får en vård av hög kvalitet, och som är anpassad utifrån barnets behov och rättigheter. 

UNICEF Sverige anser att följande ändringar behöver göras: 

  • Det måste säker­ställas att barn får ökat inflytande och delaktig­het i vårdens utform­ning och sin livs­situation i allmänhet.
  • Det är hög tid att utveckla individu­ella klago­system som är anpassade för barn och där barns vittnes­mål tas på allvar.
  • Det behöver införas specialist­utbildning för social­sekre­terare som arbetar med barna­vårds­utred­ningar. 
  • Samverkan mellan myndig­heter såsom social­tjänst, skola, hälso- och sjuk­vård och polis måste stärkas, med barnets behov och rättig­heter i fokus.
  • Vid upphörande av LVU-vård ska bedöm­ningen göras utifrån barnets nuvarande situation och hur barnet har knutit an till familje­hemmet, inte enbart utifrån anled­ningen till placeringen.  
  • Alla former av umgängen med föräldrar och när­stående ska moti­veras utifrån det unika barnets bästa, inte utifrån föräldrars rätt till sina barn eller gene­rella antaganden om barn som grupp. 

Läs gärna mer i vårt remis­svar om utred­ningen av en ny social­tjänst­lag.

Shanti Ingeström
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige 

Marie Hugander Juhlin
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige

Se till att löften om rätt­vis för­del­ning av covid­vaccin inte ekar tomma

Trots uttalanden från regerings­före­trädare om att vaccin mot covid-19 måste fördelas efter behov står 90 av världens länder i dag helt utan vaccin. Om vi ska kunna stoppa pandemin måste löftena bli verklighet – och Sverige bör ta på sig ledar­tröjan. Det skriver UNICEF och Läkare Utan Gränser med flera, i en debatt­artikel i OmVärlden idag.

Över 90 av världens låginkomstländer förlitar sig på tillgång till vaccin genom Covax. Nu måste världen leva upp till sina löften, och Sverige bör ta på sig ledartröjan.

Vaccin mot covid-19 rullas nu ut världen över. Enligt världs­hälso­orga­nisa­tionen WHO har över 39 miljoner doser distri­buerats i hög­inkomst­länder, vilket kan jämföras med 25 doser i ett enda låg­inkomst­land: Guinea. 

Sveriges regering har uppgett att alla vuxna samt barn i risk­grupp ska kunna vaccineras före midsommar. Andra hög­inkomst­länder väntas också uppnå bred samhälls­vacci­nering under 2021. För låg- och medel­inkomst­länderna ser prognosen betydligt dystrare ut. Initiativet People’s Vaccine varnar för att 9 av 10 människor i fattiga länder inte kommer att få något vaccin under 2021.

Tveklöst är coronasituationen extremt utmanande i många höginkomstländer, som också har flest dödsfall i covid-19. Men en pandemi kan inte stoppas lokalt; experter påpekar att fler mutationer kommer uppstå ju längre viruset cirkulerar.

Vi får inte heller glömma de fruktans­värda konse­kven­serna som ned­stäng­ningar för att stoppa pandemin lett till i världens mest sårbara länder, dit medias upp­märk­sam­het sällan riktas. Länder där fattig­dom, väpnade konflikter och multipla kriser sargat hälso- och sjukvårds­systemen.

Även i dessa länder har covid-19 lett till stora dödstal, samtidigt som fallen av mässling, malaria, hiv, tuber­kulos, lung­inflam­mation och förl­oss­nings­skador ökat i spåren av restrik­tionerna. Utebliven barn- och mödra­hälso­vård och bristen på vaccina­tioner under pandemin befaras kosta miljoner barns liv.

Hälsoarbetare världen över behöver få vaccin så att de kan återgå till sitt viktiga arbete med att ge barn och mammor den vård de behöver, så som vaccin mot andra farliga sjukdomar. Foto: © UNICEF/Urdaneta

Det är av högsta vikt att vaccinera vård­personal så att vården kan hållas igång och samtidigt stärka hälso­systemen så att covid­vaccinering inte stjälper barn­vaccina­tionerna, som redan minskat med upp till 70 procent. 

Statsminister Stefan Löfven skrev ihop med andra världs­ledare i Washington Post att ”ingen av oss är säker förrän alla är säkra” och att vaccinet måste fördelas efter behov, inte betalnings­förmåga. 

Ändå har höginkomst­länderna köpt upp en majoritet av doserna genom att gå förbi WHO:s för­del­nings­mekanism Covax och teckna egna avtal med läke­medels­bolagen, något som WHO:s general­direktör kallat ett ”kata­stro­falt moraliskt miss­lyckande”.

Kanada och Storbritannien har köpt vaccin nog för att vaccinera invånarna fem gånger om. Även EU, inklusive Sverige, har köpt miljarder doser – ett ordentligt över­skott.

Höginkomstländerna menar att man avsiktligen köpt ett överflöd för att dela med sig till behövande länder. Men rättvis fördelning bör inte lösas med välgörenhet utan med tydliga politiska visioner.

Över 90 av världens låginkomst­länder förlitar sig på till­gång genom Covax. Avsikten med mekanismen var att länderna skulle poola sina resurser, upp­handla och rulla ut vaccinen till­sammans. Men det har gått trögt. UNICEF har en miljard sprutor redo för 2021, men det finns bara löften om covid-19 vaccin nog att använda fyra procent av dem.

Förra veckan kom nyheten att Pfizer/BioNTech:s vaccin kommer att ingå i Covax, men doserna utgör bara två procent av det antal som bolagen förväntas sälja och hög­inkomst­länderna har redan säkrat 75 procent.

Stora logistiska utmaningar lär vänta eftersom vaccinet måste lagras i extrem kyla. Det räcker inte med att skicka vaccinet; satsningar på infra­struktur och kommuni­ka­tion måste ske parallellt.

Stora satsningar på logistik, infrastruktur och information krävs parallellt för att vaccinet ska kunna nå ändra fram. Foto: © UNICEF/Pouget

Sydafrika och Indien lade nyligen fram ett förslag till världs­handels­orga­nisa­tionen WTO om att länder ska kunna frångå immaterial­rätten för att importera eller till­verka generiska vaccin, läke­medel och tester mot covid-19 under pandemin. 

Förslaget möjlig­gör ökad produk­tion av covid­vaccin och stöttas av över 100 låg- och medel­inkomst­länder. EU, inklusive Sverige, har tvärtom motsatt sig förslaget med argumentet att motiva­tionen för innovation hos läke­medels­bolag skulle minska. Förslaget ligger dock helt i linje med det folk­hälso­regel­verk som WTO införde 2001.

De kommande månaderna är avgörande

Vår förhoppning är att Sverige, med sitt uttalade engage­mang, går från ord till handling vad gäller löftena om rättvis fördel­ning av vaccin. Det inne­fattar att: 

  • Prioritera risk­grupper och sjukvårds­personal i alla länder 
    Både ur ett globalt smitt­skydds- och hälso­perspek­tiv är det fel att prio­ritera unga, friska personer i ett hög­inkomst­land före äldre, sköra personer eller sjuk­sköterskor i ett låg­inkomst­land. Länder som Sverige, som redan har säkrat mer än nog med vaccin, bör inte knyta nya avtal med läke­medels­bolagen innan man planerat för hur över­skottet ska fördelas direkt till mer behövande länder, företrädesvis via Covax.
  • Arbeta för full finansiering av Covax
    Covax behöver tredubbla sin finan­siering för att kunna genom­föra sitt uppdrag. Det inne­fattar även att stärka ländernas hälso­system så att de kan ta sig an nya mål­grupper för covid­vacci­nering utan att sätta barn­vaccina­tioner på undantag, vilket snabbt kan leda till nya pandemier och ökade döds­fall i mässling, diarré­sjuk­domar och luft­vägs­infek­tioner.
  • Villkora forskningsinvesteringar
    Sverige och EU har gett miljard­bidrag till covid­forskning, men inte vill­korat att inves­tering­arna används för att säkra rättvis distri­bution och rimliga vaccin­priser. Bidrags­givare måste vill­kora sina inves­teringar – stora vinster byggda på ojämlik till­gång hör inte hemma i en pandemi. 
  • Hindra skadliga monopol 
    En uppluckring av immaterial­rätten för medicinska produkter mot covid-19 och delning av forsknings­data är avgörande för att till­verkare i låg- och medel­inkomst­länder ska kunna öka vaccin­produk­tionen. Vi hoppas att Sverige och EU omprövar sin position kring WTO-förslaget inför nästa möte 4 februari. 

Sverige är ett föregångs­land inom global rätt­visa och hälsa och bör säker­ställa att alla parter – regerings­före­trädare, EU, inter­nationella nätverk och läk­emedels­bolag – tar sitt ansvar.

Pandemin är som sagt inte över förrän den är över, överallt.

Oliver Schulz
Generalsekreterare, Läkare Utan Gränser i Sverige

Pernilla Baralt
Generalsekreterare, UNICEF Sverige

Anna Johansson
T. f. generalsekreterare, Amnesty International Sverige

Margot Wallström
F. d. utrikesminister, undertecknare av People’s Vaccine

Anna Mia Ekström
Infektionsöverläkare, professor i global infektionsepidemiologi, Karolinska Institutet/Södersjukhuset

Stefan Swartling Peterson
Professor i systemomställning för hälsa, Karolinska Institutet och hälsospecialist, UNICEF Sverige

Johan von Schreeb
Professor i global katastrofmedicin, Karolinska Institutet

Barns delaktig­het lyser med sin från­varo i utred­ning om ny social­tjänst­lag

2017 tillsattes en utredning för att se över social­tjänst­lagen och i dag lämnar UNICEF Sverige in sitt remiss­yttrande. Vi konstaterar besviket att utred­ningen inte når hela vägen fram. Bland annat saknas barns rätt till del­aktig­het, och direk­tivet om “inga ökade kost­nader” rimmar illa med den verklig­het där lagen ska tillämpas.

Socialtjänsten är samhällets yttersta skyddsnät för barn i utsatta livssituationer, och arbetet styrs av socialtjänstlagen. Under flera år har socialtjänsten fått kritik för bristerna i att ge barn i utsatta livssituationer det skydd och stöd de behöver och har rätt till. Sedan socialtjänstlagen kom till 1982 har den ändrats ett flertal gånger och vi är många som under lång tid påpekat att lagen behöver moderniseras, anpassas och förbättras. 

När en särskild utredning av lagen tillsattes 2017 hade vi höga förväntningar på resultatet. Utredningens uppdrag enligt direktiven var bland annat att lämna förslag på en ny socialtjänstlag som bidrar till social hållbarhet med individen i fokus, ett förebyggande perspektiv och kunskapsperspektiv, och ökad kvalitet utan ökade kostnader.

Foto: Frank Aschberg

Redan tidigt i processen tryckte UNICEF Sverige på för att utredningen skulle göras utifrån ett barnrättsperspektiv, och 2018 fick utredningen i uppdrag att just förtydliga barnrättsperspektivet i socialtjänstlagen. Vi hade fått gehör, och det var en tydlig markering från lagstiftaren om en målsättning att flytta fram positionerna för barns rättigheter. 

Genom att bli inbjudna till en av utredningens referensgrupper har vi också kunnat följa utredningens arbete under de senaste åren. Därför känns det extra nedslående att konstatera att resultatet inte blev vad vi hoppats på.

Viktiga frågor lyfts, men utredningen når inte i mål i verkligheten

Utredningens inriktning på bland annat helhetsperspektiv och förebyggande arbete var mycket lovande, och flera av förslagen är steg i rätt riktning för ett förtydligat barnrättsperspektiv. Bland annat lyfts viktiga frågor om barnombud, förstärkning av rätten till information, och barns rätt till kontakt med närstående vid placering utanför hemmet. Utredningen föreslår också att bestämmelsen om barnets bästa ska anpassas till barnkonventionens lydelse.

Men – trots att många av förslagen i grunden är positiva, skapar helheten ett alltför stort utrymme för tolkning och anpassning för att kunna säkerställa barns rättigheter i verkligheten. 

Ekonomiskt bistånd kan inte separeras från andra former av stöd

Redan i direktiven begränsas utredningens handlingsutrymme då frågan om ekonomiskt bistånd hamnar utanför utredningens uppdrag. Att växa upp i ekonomisk utsatthet ökar risken för andra former av utsatthet och otrygga levnadsförhållanden.

En familjs ekonomiska situation spiller i högsta grad över på barnets livssituation, och är en viktig del i det förebyggande arbetet som den nya socialtjänstlagen har som uppgift att främja.

Att separera frågan om ekonomiskt bistånd från rätten till andra former av stöd och skydd, riskerar att förstärka de stuprör inom socialtjänsten som idag hindrar det helhetsperspektiv som den nya lagen eftersträvar. Frågan är i vilken grad socialtjänstens arbete kan anses förebyggande om hänsyn inte tas till de grundläggande förutsättningar som bidrar till utsatthet och utanförskap.

Barns tillgång till sina rättigheter får inte villkoras av en kommuns prioriteringar

Utredningen beskriver tydligt ambitionen att återgå till en ramlag utan detaljstyrning, vilket medför att det i många förslag saknas ett HUR eller någon form av gräns för vad som inte är förhandlingsbart när det gäller att säkerställa barnets rättigheter. 

Det innebär att utgångspunkten för bedömningar och beslut som ska fattas, riskerar att redan på förhand färgas av olika organisatoriska eller ekonomiska begränsningar hos kommunen, snarare än att utgå från det enskilda barnet.

Foto: © UNICEF/Frank Aschberg

Enligt barnkonventionen, som ju är svensk lag, ska staten genom aktiva åtgärder skydda barnet mot diskriminering. Regionala skillnader i möjligheterna för barn att få sina rättigheter tillgodosedda får inte förekomma. De skillnader som eventuellt ändå finns ska kunna härledas till det enskilda barnets särskilda behov och förutsättningar. 

UNICEF Sverige anser att det måste finnas tydliga krav på barnkonsekvensanalyser av alla förslag som berör barn. När andra intressen ges företräde framför barnets bästa, ska detta tydligt framgå och förklaras.  

Var har barnets rätt till delaktighet tagit vägen?

UNICEF Sverige anser att utredningen brister i uppdraget att förtydliga barnrättsperspektivet, då rätten till delaktighet inte fått ta mer plats och inte heller resulterat i skarpa förslag. Barn har heller inte gjorts delaktiga i själva utredningen, vilket borde ha varit en självklarhet, med tanke på vilken avgörande roll socialtjänstlagen har för barn i utsatta livssituationer. 

Tydligare krav och vägledning för att göra barn delaktiga är en av grundförutsättningarna för ett stärkt barnrättsperspektiv i praktiken.

Delaktighet är ett av de områden där störst brister identifierats när det gäller hur barnkonventionen efterlevs. Därför hade vi velat se tydligare och mer djupgående resonemang kring hur kraven på att erbjuda verklig delaktighet hade kunnat se ut.

Fortsatt risk att barn faller mellan stolarna när samverkan inte utreds

Det finns ett stort behov av att ta ett helhetsgrepp kring frågan om samverkan mellan olika samhällsaktörer, såsom skola, socialtjänst, landsting och rättsvårdande myndigheter, inte minst när det gäller fokuseringen på det förebyggande arbetet.

Men utredningen har valt bort att utreda frågan om samverkan, med motiveringen att detta inte bör regleras i lagstiftning. Detta trots att dålig samverkan ofta är en bidragande orsak till brister i hur barns rättigheter tillgodoses.

Barnets rättigheter är inte styrande, utan i stället blir frågan om vem som ska betala eller vem som är ansvarig avgörande.

Alltför många barn står idag utan stöd när socialtjänst, skola och andra instanser avsäger sig ansvar, eller saknar gemensamma former för att stötta enskilda barn.

“Inga ökade kostnader” rimmar illa med högt ställda målsättningar

Direktiven för utredningen har en avgörande roll för lagförslagets brister. När det gäller förutsättningar för tillämpningen av lagen är direktiven tydliga med att förslagen inte får innebära ökade kostnader. Detta trots att många kommuner redan idag är drabbade av sparkrav och tvingas till hårda prioriteringar. 

Många av de målsättningar som förs fram i lagförslaget är just de saker som först plockas bort när kommuner tvingas prioritera.

En omställning från individbaserat till förebyggande arbete, och tidiga insatser, är en nödvändig förändring för att möta samhällets utmaningar och förbättra livsvillkoren för barn i utsatta livssituationer. Utan rätt förutsättningar riskerar dock utredningens högt ställda målsättningar att bara bli tomma ord i den verklighet där lagen ska tillämpas.

För att socialtjänstlagen i praktiken ska bidra till långsiktighet och att förverkliga ambitionerna i barnkonventionen och Agenda 2030 krävs att det finns rätt förutsättningar för dem som förväntas tillämpa lagen.   

Dags för en särskild barnlag?

Barnkonventionen ska genomsyra all lagstiftning, men när det gäller barn i utsatta livssituationer räcker det inte med en ramlag som vägledning för förverkligandet av barnets rättigheter. 

Med facit i hand och tidigare utredningar i ryggen finns det skäl att fråga sig om det är dags för Sverige att införa en särskild barnlag.

En särskild lag som reglerar frågor som rör stöd och skydd till barn i utsatta livssituationer, och på ett mer detaljerat sätt kan reglera hur barnets rättigheter ska bli verklighet. 

En sådan sammanslagen lagstiftning skulle också kunna erbjuda en möjlighet att överbrygga de utmaningar som vi idag ser när det gäller det stora glappet mellan frivillighet och tvång som uppstår i relationen mellan socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). 

Foto: © Frank Aschberg

Vägen framåt – det krävs ett omtag

UNICEF Sverige har beslutat att avstyrka utredningens lagförslag, trots att vi kan se de goda ambitionerna. Vi anser att det krävs ett omtag kring frågan, snarare än att öppna upp för ökade regionala skillnader i tillgången till skydd och stöd, som nuvarande lagförslag riskerar att göra. 

Direktiven för en ny utredning måste utformas på ett sätt som gör det möjligt att genomföra utredningen med ett tydligt rättighetsperspektiv, som inte på förhand begränsas av att “utredningen inte får lägga förslag som är kostnadsdrivande eller ambitionshöjande”. 

Barnkonventionen är numera lag i Sverige, det måste synas både i utformning och tillämpning av annan svensk lag, och i högsta grad i socialtjänstlagen.

Läs UNICEFs remissvar

Barnkonventionen ett år som lag – vad har hänt inom barnrätten?

Barns rättigheter och synen på barn som rättighetsbärare tog ett historiskt kliv när barnkonventionen blev svensk lag den 1 januari 2020. Ett efterlängtat beslut som UNICEF Sverige har arbetat för under lång tid. Vilka positiva satsningar på barns rättigheter har genomförts under året som gått?

Idag är det ett år sedan barnkonventionen blev svensk lag. En milstolpe i arbetet för barns rättigheter och en av de viktigaste reformerna för barn i Sverige. I samband med att barnkonventionen blev svensk lag uttalade regeringen bland annat att:

  • Barnkonventionen är ett av de viktigaste verktygen för att säkerställa att barns rättigheter tillgodoses.
  • Barnets rättigheter ska beaktas vid alla avvägningar och bedömningar som görs i beslutsprocesser, mål och ärenden som rör barn.
  • Barnkonventionen är ett sätt att skapa en grund för ett mer barnrättsbaserat synsätt i all offentlig verksamhet.

Under året har regeringen visat att de har tagit barnrättsfrågor på allvar, genom att ge olika myndigheter i uppdrag att stärka barns och ungas rättigheter med utgångspunkt i barnkonventionen. Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) har exempelvis fått i uppdrag att stärka tillsynen av socialtjänstens handläggning av ärenden som rör stöd och skydd till barn och unga, och Barnombudsmannen har fått i uppdrag att ta fram och sammanställa kunskap om barns och ungas utsatthet för rasism.

Domar visar att även domstolar i högre utsträckning än tidigare resonerar kring barnkonventionen samt att barnets bästa har fått företräde i en del fall. Det finns också domar där barnets bästa inte har vägt tyngst men där ett resonemang och en intresseavvägning kring barnets bästa har gjorts.

Justitieombudsmannen har i uppgift att granska att myndigheter följer lagar och regler, framför allt i förhållande till lagar som handlar om enskilda individers rättigheter. En av ombudsmännen valde att i sin granskning rikta särskild uppmärksamhet åt ärenden där barnrätts­perspektivet stått i centrum och om hänsyn tagits till barnets bästa i en viss situation i tillräcklig utsträckning. 

Även myndigheter med verksamheter som inte direkt rör barn men som fattar beslut som kan påverka barn, som Upphandlingsmyndigheten och Trafikverket, har tagit fram mallar och informationsmaterial om vad barnkonventionen betyder för just deras verksamhet samt hur barnkonsekvensanalyser ska genomföras. 

För att stärka barns rättigheter på nätet har Datainspektionen tillsammans med Barnombudsmannen och Medierådet även tagit fram en vägledning om barns och ungas rättigheter på digitala plattformar. Därtill har Boverket redovisat en rapport om barnkonventionen i samhälls­planeringen, där ett av förslagen är att länsstyrelserna runt om i landet borde få ett utökat uppdrag att driva barnrättsfrågor. 

Arbetet för barns rättigheter har bara börjat

Det är positivt att se att barnkonventionen som svensk lag har bidragit till att barns rättigheter stärkts och att barn i större utsträckning blir sedda som individer med egna rättigheter – inte bara som en grupp barn eller som en del av en familj. Att barnkonventionen är lag innebär dock inte att arbetet med barnrättsfrågor är färdigt och att vi kan vila. Tvärtom, arbetet har bara börjat. Nu, mer än någonsin, behöver vi samarbeta för förverkligandet av alla barns rättigheter.

I den kartläggning som barnkonventionsutredningen lade fram i november 2020 presenterades en rad områden där svensk lagstiftning inte är helt förenlig med barnkonventionen och där det kan behövas lagändringar. Det gäller bland annat skydd mot sexuella övergrepp, forskning på barn, frihetsberövade barn och barn som misstänks för brott. Utredningen identifierade även utmaningar med att tillämpa barnkonventionen i verksamheters arbete, vilket leder till att den inte alltid omsätts i praktiken fullt ut. Bland annat saknas metodstöd och resurser. Det finns också en osäkerhet kring hur barnkonventionen ska tolkas.

Därför ser vi ett fortsatt behov av stöd för att tillämpa barnkonventionen i myndigheters, kommuners och regioners verksamheter, då det är avgörande för att stärka barns rättigheter i praktiken. Vi välkomnar regeringens uppdrag till Barnombudsmannen att fortsätta stödja kommuner, regioner och myndigheter i arbetet med den praktiska tillämpningen av barnkonventionen. Utöver det efterfrågar vi ökad utbildning i barnkonventionen, kompetensutveckling och mer resurser och tid till de beslutsfattare och verksamheter som ansvarar för frågor som rör barn och ungdomar både direkt och indirekt.

Samhällets ansvar att säkra barns rättigheter

Barn saknar ofta kunskap om sina rättigheter och kan därmed inte själva tillgodose sina intressen eller utkräva sina rättigheter. Det är därför samhällets gemensamma ansvar att garantera att barn respekteras som medborgare och att deras rättigheter realiseras. För att uppnå det återstår ytterligare arbete, och vi och andra barnrättsorganisationer står redo att vara behjälpliga i det fortsatta arbetet.

Författarinnan och pedagogen Ellen Key hade en förhoppning om att 1900-talet skulle bli barnets århundrade. Så blev det tyvärr inte, men barnkonventionen som svensk lag 2020 får ses som startskottet för en ny tid. Låt oss tillsammans kämpa för att 2000-talet blir barnens århundrade.

Hänsyn till barnkonventionen saknas i förslaget om ny migrationslag

I juni 2019 tillsatte regeringen en kommitté för att ta fram en ny permanent migrationslagstiftning som ersätter den tillfälliga lagen. Den nya lagen ska börja gälla den 21 juli 2021. Det är med oro UNICEF Sverige lämnar in remissvar till regeringen idag, då förslagen tar för lite hänsyn till barns rättigheter och skyddsbehov.

Redan innan förslagen presenterades var vi oroliga över att det skulle bli en strängare lag utifrån de diskussioner som har förts och olika politiska ställningstaganden som har förekommit i media. Vi ser nu med stor oro på förslagen som varit ute på remiss, då majoriteten av förslagen är bestämmelser från den tillfälliga lagen, som nu föreslås bli permanenta. 

Generellt saknar vi barnperspektiv och barnkonsekvensanalyser i alla förslag som direkt eller indirekt berör barn. Vi saknar också en genomgång av förslagens förenlighet med barnkonventionen och förklaringar till varför kommittén valt att gå vidare med förslag som får negativa konsekvenser för barn. Förslagen innebär dessutom onödigt stränga inskränkningar i barns rättigheter. 

Förslaget till Sveriges nya migrationspolitik tar inte tillräcklig hänsyn till barnkonventionen.

I remissvaret lyfter vi bland annat följande rekommendationer till regeringen: 

  • Återinför permanent uppehållstillstånd för barn. Kommittén föreslår att enbart barn som är kvotflyktingar ska ha rätt till permanent uppehållstillstånd vid första ansökningstillfället. Inga andra undantag föreslås. Även om barnkonventionen inte innehåller någon specifik bestämmelse om att barn ska beviljas permanent uppehållstillstånd, rekommenderas långsiktiga och hållbara lösningar för barn snarare än tillfälliga och oförutsägbara. Som minimikrav måste det finnas undantag för barn att få permanent uppehållstillstånd efter en prövning av barnets bästa och omständigheterna i det enskilda fallet. 
  • Längden på de tillfälliga uppehållstillstånden. Kommittén föreslår att flyktingar ska få uppehållstillstånd i max tre år vid en första ansökan, medan alternativt skyddsbehövande ska få uppehållstillstånd i 13 månader. Kommittén motiverar det här bland annat med att förslagen ska följa genomsnittstiden i EU. Vi ställer oss frågande till förslaget eftersom genomsnittet i EU är fem år. De olika längderna riskerar också att diskriminera barn på grund av deras skyddsstatus. Vi rekommenderar fem år som minimilängd och att samma längd på uppehållstillstånd ska gälla för alla barn. Korta tider utgör också ett hinder i barns rätt till rehabilitering och återanpassning. 
  • Krav vid familjeåterförening. Vi är fortsatt kritiska till det stränga försörjningskravet, som gör att barn inte kan återförenas med sina föräldrar. Försörjningskravet innebär även i fortsättningen att en förälder måste ha tillräckligt stor inkomst och bostad för att barn ska få komma till Sverige, om ansökan om uppehållstillstånd inte görs inom tre månader.  Vi vet att arbets-och bostadsmarknaden försvårar för föräldrar att uppnå försörjningskraven, att många föräldrar missar tremånadersfristen och att det finns en risk att barn tar sig till Sverige på egen hand – med risk för liv och hälsa. 
  • Återinför särskilt ömmande omständigheter som humanitär skyddsgrund för barn. Kommittén har föreslagit att barn ska kunna beviljas tillfälligt uppehållstillstånd vid synnerligen ömmande omständigheter, en formulering som fanns i lagen innan 2014. Vi är kritiska till förslaget eftersom begreppet synnerligen tolkas restriktivt och återhållsamt. 2014 infördes särskilt ömmande omständigheter, för att förtydliga och säkerställa att hänsyn tas till barnets bästa. Behovet av justeringen berodde på att det hade förekommit fall där barn med ömmande omständigheter i svåra situationer hade fallit utanför bestämmelsens tillämpningsområde och inte fått sin rätt till skydd och vård tillgodosedd. Vi anser därför att särskilt ömmande omständigheter återinförs. Det ligger också i linje med barnkonventionen och våra andra internationella åtaganden.

Här du läsa hela remissvaret.

Barnkonventionen får inte glömmas bort i den nya migrationslagen

Sedan 1 januari 2020 är barnkonventionen svensk lag. Det ställer högre krav på lagstiftare och rättstillämpare att göra individuella bedömningar kring barnets rättigheter och att göra ordentliga barnkonsekvensanalyser av alla förslag som direkt eller indirekt berör barn. Det ställer också krav på att grundligt förklara vilka intressen som ges företräde framför barnets bästa. 

Vi uppmanar regeringen att ta till sig våra synpunkter och förslag för att den nya lagen ska vara hållbar, rättssäker, human och förenlig med barnkonventionen. Asylsökande barns rättigheter får inte försummas och barnkonventionen får inte glömmas bort i framtagandet av en ny lag. 

De inskränkningar som görs i barns rättigheter är varken rimliga, proportionerliga eller godtagbara, inte minst med tanke på hur flykting­situationen ser ut idag och utifrån den prognos som kommittén själva har presenterat. Vi hoppas därför att regeringen gör ordentliga barn­konsekvens­analyser av alla förslag med utgångspunkt i barns rättigheter, innan de går vidare med det fortsatta arbetet. 

Hur ska vi uppnå en mer likvärdig skola i Sverige?

Barns rätt till jämlika uppväxtvillkor och rätten till utbildning har länge varit några av UNICEFs kärnfrågor, både globalt och i Sverige. Idag lämnar vi därför in ett remissvar på slutbetänkandet av utredningen om en mer likvärdig skola.

Regeringen beslutade i juli 2018 att en särskild utredning skulle göras för att analysera och föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola, med målet att öka likvärdigheten inom skolan. Idag kommenterar UNICEF Sverige slutbetänkandet i ett remissvar.

Foto: © UNICEF/Kyllerman

En likvärdig skola är ett viktigt bidrag till ett bättre samhälle och spelar en avgörande roll när det gäller att säkerställa barns rätt till jämlika uppväxtvillkor och rätten till utbildning enligt barnkonventionen. Likvärdig utbildning av god kvalitet, för alla barn, är en absolut grundläggande fråga för barns livskvalitet, deras utveckling och deras framtida möjligheter i livet.

Agenda 2030 lyfter också utbildning och livslångt lärande som en av nyckelfaktorerna för hållbar utveckling. En fungerande skolgång är den enskilt viktigaste skyddsfaktorn mot socialt utanförskap för alla barn, men särskilt för barn i utsatta livssituationer.

Ojämlikhet i skolan ett allt större problem

Men trots höga ambitioner och skolans uttalade uppgift att kompensera för skillnader i barns förutsättningar, har ojämlikheten vuxit till ett allt större problem inom skolans värld. I internationella studier är Sverige medelmåttigt vad gäller att klara det kompensatoriska uppdraget och förmågan att uppväga elevers socioekonomiska förutsättningar. 

Ett av statens ansvar är att jämna ut ekonomiska ojämlikheter mellan kommuner för att främja jämlikhet nationellt, en fråga som utredningen också fokuserar på. Bland annat genom att diskutera det decentraliserade skolsystemets bristande förmåga att nå de övergripande målen om en likvärdig och kompensatorisk skola.

Men sett ur ett nationellt likvärdighetsperspektiv går utvecklingen över tid i Sverige i en riktning där skolan tyvärr blir allt mindre likvärdig, snarare än tvärtom. Samtidigt vet vi idag att det finns ett samband mellan skolans likvärdighet och barns ökade psykiska ohälsa.

I takt med att likvärdigheten i skolan försämrats, har rapporterna från barn och unga som känner stress över skolprestationer och försämrade framtidsutsikter också ökat.

Viktigt att vända utvecklingen

Utredningen kommer med flera viktiga förslag för att vända utvecklingen vad gäller likvärdigheten i skolan i Sverige, men det kommer att kräva kontinuerligt arbete, rätt insatser och tydliga nationella mål att följa upp.

Utredningen kommer bland annat fram till att:

  • Det finns behov av ett ökat statligt ansvar och ett mer enhetligt regelverk för skolan, för att möjliggöra uppföljning av likvärdigheten på nationell, regional och lokal nivå, vilket UNICEF Sverige håller med om. Att kunna följa utvecklingen och göra jämförelser är grundläggande för att veta att rätt insatser görs och att vi rör oss i rätt riktning.
  • Kommunala resursskillnader måste jämnas ut och stabiliteten i resurssättningen till skolan behöver öka. Bland annat lägger utredningen fram förslag om sektorsbidrag och förändringar i beräkningar av grundbelopp för att bidra till detta. Tanken är att de kommunala skillnaderna i finansiering ska stabiliseras och att skillnader mellan kommuner och andra huvudmän ska bli rättvisare.
  • Det behöver införas ett nationellt och gemensamt skolval med avskaffat kösystem. UNICEF Sverige håller med i utredningens analys om att ett sådant system kan bidra till att öka förutsättningarna för en mer sammansatt och allsidig skola som gynnar alla barn, inte enbart de mest utsatta.
  • Utredningen lyfter också upp vikten av informationsinsatser till såväl elever som vårdnadshavare, spridning av information på olika språk samt godkända urvalsgrunder som viktiga faktorer för att skapa förutsättningar för att ett fritt skolval ska kunna vara jämlikt.
  • Det finns ett tydligt orsakssamband mellan likvärdigheten i skolan och segregation inom andra samhällssektorer. Därmed blir det tydligt att skolsegregationen inte är en fråga som kan lösas enbart med förslag på åtgärder som rör skolan, utan det måste också ses ur ett bredare perspektiv. 

UNICEF Sverige efterfrågar:

  • Ett ökat statligt ansvar för skolan.
  • Ett mer enhetligt regelsystem, som möjliggör att utvecklingen av likvärdighet och kvalitet kan mätas på rätt sätt över tid för att se till att de insatser som sätts in har önskad effekt.
  • En jämnare finansiering som bidrar till kontinuitet och förutsägbarhet i planeringen av skolans uppdrag.
  • Ett helhetsperspektiv på de frågor som utmanar barns rätt till likvärdig skola och jämlika uppväxtvillkor.

Läs hela vårt remissvar här.

Alla ska kunna tvätta händerna med tvål och vatten

Idag är det den internationella handtvättar­dagen, en årlig dag för att uppmärk­samma vikten av god hand­hygien. Att tvätta händerna är ett av huvud­budskapen för att förhindra smitt­spridning av covid-19. Men miljarder människor kan inte följa rådet, helt enkelt för att de saknar vatten och tvål.

Rena händer räddar liv.

Det här är ett utdrag ur en debattartikel skriven i samarbete med WaterAid. Texten finns att läsa i sin helhet hos OmVärlden.

Att tvätta händerna med tvål och rent vatten är det första skyddet mot att smittas av covid-19, och för att minska smitt­spridning och förhindra att barn dör av sjuk­domar som kunnat förhindras. 

I många länder kan man inte tvätta sina händer. Tre miljarder saknar till­gång till rent vatten och tvål i sina hem. Till och med på platser där behovet av god hand­hygien är som störst, saknas detta i stor utsträckning.

Globalt saknar nästan hälften av världens vård­inrätt­ningar, och nästan hälften av skolorna, till­gång till hand­hygien genom tvål och vatten. I många tät­befolkade sam­hällen delar många hushåll på ett fåtal vatten­källor och toa­letter, vilket gör råden om såväl hand­hygien som social distansering omöjliga att efterleva.

God hygien är en förut­sättning för att ett flertal andra insatser ska vara effektiva och håll­bara. Därför ska det inte vara ett val mellan antingen hygien eller andra åtgärder, utan hygien måste tvärtom finnas med som en röd tråd i alla insatser som främjar människors hälsa.

Trots de stora hälsomässiga och ekonomiska vinsterna med förbättrad hygien har regeringar, myndigheter och internationella bidragsgivare under lång tid försummat satsningar på rent vatten och tvål.

Tidigare i år under­tecknade den svenska regeringen ett upprop tillsammans med drygt 60 världs­­ledare med upp­maningen att vatten, sanitet och hygien måste priori­teras i insatser för att bekämpa sprid­ningen av covid-19. Uppropets viktigaste åtaganden är att mobili­sera finansiering samt att se till att alla akuta insatser måste ha lång­siktiga lösningar i åtanke.

Även Sida har pekat ut vatten, sanitet och hygien som prioriterat i sina åtgärder i kampen mot pandemin. Detta är mycket viktiga och strategiskt kloka steg åt rätt håll.

Att miljoner människor inte kan tvätta sina händer är ett resultat av bristande politiska prioriteringar. Men det positiva med detta är att det därför går att lösa – just genom politiska beslut.

Vi ser att satsningar på hygien riskerar att hamna mellan de politiska stolarna och därmed utebli. För att det inte ska ske, behöver regeringen och Sida säkerställa att hygien verkligen prioriteras långsiktigt. Konkret handlar det om Sveriges internationella strategier och insatser för hållbar utveckling som går direkt till enskilda länder eller via FN. 

Vi vet att rena händer räddar liv. Men det räcker inte att veta. Corona­­pandemin visar att globala hot påverkar oss alla och våra barns framtid. I slut­­­änden är vårt globala skyddsnät mot pandemier inte starkare än den svagaste länken.

Att se till att alla i hela världen kan tvätta sina händer är därför en fråga som vi i Sverige i allra högsta grad måste bry oss om. 

Cecilia Chatterjee-Martinsen
Generalsekreterare WaterAid Sverige

Pernilla Baralt
Generalsekreterare UNICEF Sverige

Läs debattartikeln i sin helhet hos OmVärlden.

Anmäl dig till Kids Hack the Crisis – digitalt hackathon för barn

Den 23-25 oktober arrangerar UNICEF Sverige och Svenska Institutet ett globalt digitalt hackathon som låter barn vara med och skapa lösningar på utmaningar som drabbar dem under och efter coronapandemin. Barn och unga, mentorer och partners är varmt välkomna att delta!

Barns och ungas idéer och kompetens behövs för att skapa den värld vi vill leva i – både idag och i framtiden. Nu vill vi på allvar göra dem delaktiga i utmaningar som påverkar deras liv. I Kids Hack the Crisis kommer barn från olika delar av världen att arbeta i team för att skapa kreativa lösningar på utmaningar orsakade av pandemin.

Kids Hack the Crisis utgår från barnkonventionen och Agenda 2030, och alla lösningar kommer att ta oss närmare att förverkliga barns rättigheter och uppnå målen för hållbar utveckling. De vinnande lösningarna kommer att presenteras för UNICEFs ledarskap globalt och få stöd av hackathonets organisatörer och samarbetspartners med målet att så långt som möjligt realisera lösningarna för barn världen över.

Vi välkomnar nu barn och unga som vill delta som hackare och mentorer och partnerorganisationer som vill stödja inom olika kunskapsområden att anmäla sig till hackathonet.

Vad är ett hackathon?

Ett hackathon är en innovationstävling. Mellan 24-48 timmar arbetar deltagare som kallas för ”hackare” i team för att lösa specifika utmaningar. Det finns även mentorer inom olika kompetensområden som stöttar teamen. I slutet utser en jury ett vinnande lag inom varje utmaningskategori.

Utmaningskategorier

Under 48 timmar kommer barnen att arbeta i team för att skapa lösningar på den pågående krisen. De kommer att ta itu med de kort- och långsiktiga effekterna som viruset har på deras liv och framtid. Här är utmaningarna som barnen kan välja att arbeta med:

  1. Rätten till utbildning. Hur kan vi se till att alla barn kan fortsätta att lära sig och få den utbildning de har rätt till, trots skolnedstängningar och bristande tillgång till internet, TV och radio?
  2. Rätten till hälsa. Hur kan vi stödja barns fysiska och psykiska hälsa i den svåra situationen kopplat till covid-19? Hur kan vi bygga ett samhälle där alla barn inte bara överlever utan också mår bra och har möjlighet att utvecklas?
  3. Minska fattigdomen. Hur kan vi säkerställa alla barns rätt till en god levnadsstandard och tillgång till grundläggande tjänster i en tid när familjer lever i ekonomisk och social utsatthet?
  4. Stoppa våldet. Hur kan vi skydda barn från fysiskt och psykiskt våld – i hemmet, skolan, samhället i stort och över internet – när tjänster som skyddar barn sätts på paus och familjer upplever ökade påfrestningar hemma på grund av isolering?
  5. Rätten till deltagande. Hur kan vi garantera barns inflytande och delaktighet i beslut som påverkar deras liv?

Att delta som hacker

Alla barn och unga mellan 10-18 år är välkomna att delta, de enda kraven är att du kan engelska och har en dator, surfplatta eller smartphone. Det finns flera olika sätt att delta – du kan delta som erfaren hackare eller som nybörjare, och du deltar på egna villkor (inget krav att vara med 48 timmar). Det är valfritt att tävla. Läs mer om att delta som hacker.

Att delta som partnerorganisation

Organisationer och företag inom privat eller offentlig sektor samt ideella organisationer över hela världen är välkomna att stödja med exempelvis kommunikation i era nätverk, jurymedlemmar eller hjälp med att förverkliga lösningarna efter hackathonet. Men vi är naturligtvis öppna för att lyssna på era förslag! Läs mer om att delta som partner.

Att delta som mentor

Mentorer från olika kunskapsområden är välkomna att delta, exempelvis ämnesexperter, Git, databas, brainstorming. Allt du kan tänka dig att barnen kan behöva hjälp med under hackathonet – tekniskt eller inte. Vissa är erfarna hackare, andra deltar för första gången och behöver bara någon som guidar dem. Du måste inte vara tillgänglig alla 48 timmar, men minst två. Läs mer om att delta som mentor.

När är Kids Hack the Crisis?

Kids Hack the Crisis öppnar fredagen den 23 oktober med en livesänd öppningsceremoni kl. 17.00. Teamen ska lämna in sina lösningar senast söndagen den 25 oktober. Onsdagen den 28 oktober kl. 18.00 är det dags för en livesänd prisceremoni!

Välkommen till en 48 timmars resa av kreativt skapande med målet att skapa verklig skillnad för barn världen över!

Läs mer och anmäl dig till Kids Hack the Crisis.

Framtidens migrations­politik – vilka rättig­heter får barn på flykt?

Den tillfälliga utlänningslag som togs fram efter hösten 2015 går ut sommaren 2021. För att ersätta den tidigare lagen tillsattes en kommitté med uppdrag att ta fram en ny migrations­politik. Nu har förslaget presen­terats och det tar inte till­räcklig hänsyn till barn­konven­tionen, skriver Mohima Mumin, barnrätts­jurist på UNICEF Sverige.

Migrations­kommittén presen­terade sitt förslag den 15 september. Redan innan förslagen lämnades över har vi följt debatten i media, med stor oro för att vill­koren för asyl­sökande barn skulle komma att försämras. Det kan starkt ifråga­sättas om förslagen tar hänsyn till barn­konven­tionen i till­räckligt stor utsträckning. 

En liten pojke blir buren längs tågspåret i Idomeni, Grekland. Här på gränsen mellan Makedonien och Grekland hamnade tusentals barn på flykt under flyktingkrisen i Europa 2015, i väntan på en osäker framtid. Foto: © UNICEF/Georgiev

Förslaget till Sveriges nya migrationspolitik tar inte tillräcklig hänsyn till barnkonventionen.

Förslag från migrations­­kommittén som särskilt berör barn

  • Tillfälliga uppehålls­till­stånd ska även i fort­sätt­ningen vara huvud­regeln för barn som beviljas skydd. Flyktingar får uppe­hålls­till­stånd i tre år, som vid en ny ansökan kan för­längas med ytter­ligare två år. Alternativt skydds­behövande får 13 månader, som vid en ny ansökan kan för­längas med ytter­ligare två år. Inga undan­tag ges. 
  • Försörjnings­krav (det vill säga krav på att den förälder som fått uppe­hålls­till­stånd ska kunna försörja make/maka och barn som den vill åter­förenas med) ska inte gälla för barn som är bosatta i Sverige och vars föräldrar ansöker om uppe­hålls­till­stånd här. Detsamma gäller barn som är födda i Sverige och ansöker om uppe­hålls­till­stånd för att en förälder redan har beviljats detta, och föräldern bor till­sammans med det sökande barnet i Sverige. 
  • Undantag från försörj­nings­krav föreslås även för barn som antingen är kvar själva i ursprungs­landet, eller till­sammans med en förälder, och som ansöker om att få komma till Sverige för att åter­förenas med den andra föräldern. Detta om ansökan görs inom tre månader från det att föräldern som bor i Sverige har fått beslut om uppe­hålls­till­stånd.
  • Barn som har en förälder som har fått uppe­hålls­till­stånd, eller som har en förälder som är gift eller sambo med någon som har uppe­hålls­till­stånd, ska också beviljas detta. Undantag gäller för barn där minst en förälder är under 21 år. Sverige kan vägra att ge dessa barn uppe­hålls­till­stånd så länge som föräldern inte har fyllt 21 år. 
  • Uppe­hålls­till­stånd på grund av humani­tära skäl som synner­ligen ömmande om­ständig­heter* åter­införs, och före­slås nu också gälla för barn, men med ett lägre krav än för vuxna. Det innebär att även om om­ständig­heterna inte har samma allvar och tyngd som krävs för att en vuxen person ska beviljas uppe­hålls­till­stånd, så ska ett barn beviljas det. Till­ståndet ska vara begränsat till 13 månader och om ett nytt beviljas ska det vara i två år.

*Fakta

I den tidigare utlännings­lagen kunde vuxna beviljas uppe­hålls­till­stånd vid synner­ligen ömmande om­ständig­heter och barn vid sär­skilt ömmande om­ständig­heter. Dessa togs bort i sam­band med den till­fälliga lagen. Synner­ligen ömmande omständig­heter före­slås nu också gälla för barn, men med ett lägre krav än för vuxna.

För UNICEF är det mycket oroande att många av bestäm­mel­serna i den till­fälliga lagen nu före­slås bli perma­nenta. Kontinuitet är viktigt för barns uppväxt och en osäker och utsatt situa­tion, som till­fälliga uppe­hålls­till­stånd skapar, påverkar barns väl­mående nega­tivt.

Kommittén konstaterar själva att de förslag som presen­terats kommer att få nega­tiva konse­kvenser för barn. Därför är det för­vånande och beklag­ligt att de i sitt arbete inte har tagit större hänsyn till barnets bästa och före­slagit undan­tag för att väga upp för detta.

Låt oss djup­dyka i för­slagen och konse­kven­serna de får för barn:

Tillfälliga uppe­hålls­till­stånd – är det verk­ligen barnets bästa?

Kommittén före­slår att till­fälliga uppe­hålls­till­stånd även i fort­sätt­ningen ska vara huvud­regeln för barn. Det inne­bär en otrygg­het som påverkar barn och deras hälsa nega­tivt. Det kan också påverka barnets möjlig­heter att utbilda sig och ut­vecklas.

Barnkonventionen rekommen­derar håll­bara och lång­sik­tiga lös­ningar för barn, inte till­fälliga och oförut­säg­bara, något som ett till­fälligt uppe­hålls­till­stånd är. Vi ställer oss därför kritiska till att kommittén över­huvud­taget inte före­slår några undan­tag till barn som ger perma­nent uppe­hålls­till­stånd, inte ens för de mest utsatta eller sjuka. 

Vi ser heller inte några god­tag­bara skäl till varför barnets skydds­status skulle moti­vera olika längd på uppe­hålls­till­ståndet. 

28 miljoner barn befinner sig just nu på flykt runt om i världen. Foto: © UNICEF/Georgiev

34 miljoner barn befinner sig just nu på flykt runt om i världen.

Synnerligen ömmande om­ständig­heter är inte ett till­räck­ligt starkt skydd

Vi ser positivt på att kommittén före­slår att uppe­hålls­till­stånd på humani­tära grunder, med synner­ligen ömmande om­ständig­heter, åter­införs i den nya lagen. För barn innebär det att de får en möjlig­het att bevil­jas till­fälligt uppe­hålls­till­stånd, även om de om­ständig­heter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att vuxna ska få till­stånd. 

Dock är det oro­väckande att även denna grupp av barn som huvud­regel får ett till­fälligt uppe­hålls­till­stånd, något som ger barn ett betyd­ligt sämre och svagare skydd än det som finns i tidi­gare utlännings­lagen.

Eftersom barnkonventionen är lag bör skyddet för barn stärkas, inte försämras, vilket det här förslaget innebär. 

Vi saknar undan­tag för barn som efter en indi­vidu­ell prövning kan få perma­nent uppe­hålls­till­stånd direkt, på grund av till exempel bestående hälso­till­stånd eller andra sär­skilda skäl.

Rätt till familje­åter­förening – inte för alla barn? 

Vi ser positivt på att det inte finns något för­sörj­nings­krav för barn, när barnet bor i Sverige och ansöker om att föräld­rar ska ansluta sig till barnet här. Det­samma gäller barn som föds i Sverige och bor till­sammans med en förälder. Däremot ser vi med djup oro på de andra för­slagen som presen­terats. 

Det är inte försvar­bart att kommittén före­slår att barn som har minst en förälder som är under 21 år inte har rätt till uppe­hålls­till­stånd förrän föräldern eller föräld­rarna har fyllt 21 år. Alla barn omfattas av barn­kon­ven­tionen och har rätt att förenas med sina föräldrar, oberoende av föräld­rarnas ålder och deras för­sörj­nings­förmåga. Konse­kvensen av det här för­slaget blir att barn under lång tid kan tvingas vara ifrån en förälder. 

Att kommittén gör skillnad på barn genom att anse att vissa barn har rätt att återförenas med sina föräldrar medan andra inte har det, baserat på en godtycklig åldersgräns, är inte acceptabelt. 

Det är också olyckligt att för­sörj­nings­kravet inte lättas upp för att under­lätta för barn att kunna åter­förenas med sina föräldrar. För­slaget riskerar istället att i många fall bli ett hinder då det är orimligt och svårt att uppnå. 

Om förslagen som presen­terats går igenom ser vi ökad risk att barn dis­krimi­neras och att det görs skillnad på barn. Det är inte för­enligt med prin­cipen om icke-dis­krimi­nering i barn­konven­tionen. 

Den fortsatta vägen framåt

Förslaget ligger nu hos rege­ringen och hur pro­cessen fort­skrider är inte helt tydligt presen­terat. Detta då det råder stor politisk oenig­het både inom rege­ringen och bland övriga riks­dags­partier. Oavsett fort­satt process vill vi trycka på vikten av barn­konse­kvens­ana­lyser kring hur barns rättig­heter beaktas och bedöms i lag­för­slagen. 

Ett minimum är att beakta följande krav: 

  • Permanent uppe­hålls­till­stånd till barn som bedöms ha skydds­skäl. Om till­fälliga uppe­hålls­till­stånd ändå ska vara huvud­regeln ska de också vara längre än vad som före­slås idag. 
  • Rätt till familje­åter­förening med mer rimliga och rea­lis­tiska för­sörj­nings­krav.   
  • Hänsyn till barnets bästa och barn­konse­kvens­analys med en indi­vidu­ell prövning i varje enskilt fall.

Barns rättigheter måste prioriteras i genomförandet av Agenda 2030

I september varje år samlas FN:s generalförsamling i New York för att diskutera globala frågor. För 75:e gången drar nu arbetet igång med start idag och tre månader framåt. I år sker alla möten digitalt och fokus ligger på coronapandemin. UNICEF Sverige vill se satsningar för ett hållbart samhälle efter coronapandemin samt att barns rättigheter prioriteras av världens regeringar.

Mötet inleds med en generaldebatt då många regeringschefer håller tal och framhåller sitt lands syn på olika globala frågor, och här önskar vi se ett tydligare fokus på hur världen kan återuppbyggas till en bättre plats för barn där ingen lämnas utanför. Att ingen får lämnas utanför är en av de övergripande principerna i Agenda 2030.

Under sommaren ingick UNICEF Sverige i den svenska e-delegationen till FN:s årliga högnivåforum för hållbar utveckling (HLPF), där arbetet med Agenda 2030 utvärderas. Fokus för mötet var att accelerera genomförandet av agendan och uppmärksamma att det nu återstår mindre än tio år till dess att målen och delmålen ska uppnås.

Pandemin riskerar att omkullkasta de viktiga framsteg som gjorts de senaste decennierna, så nu måste lärdomarna som då drogs omsättas i praktiken av världens länder. UNICEFs förhoppning är att världens regeringar sätter barns rättigheter främst på agendan.

Globala utmaningar, kräver globala lösningar

Årets uppföljning och översyn av Agenda 2030 visar att pandemin påverkar möjligheterna att nå målen mycket negativt och att det saknas finansiering. Coronapandemin blottlägger de brister som finns i samhället och tydliggör vikten av samverkan; globala utmaningar kräver globala lösningar.

UNICEF välkomnar Sveriges ambitioner, som lyftes fram i FN under HLPF, om att samhället ska bli mer hållbart efter coronapandemin, och ser fram emot att följa det fortsatta arbetet i FN som nu kickar igång i och med öppnandet av generalförsamlingen. Vi välkomnar att Sverige i samband med öppnandet särskilt lyfter pandemiresponsen, inklusive rättvis global tillgång till vaccin mot covid-19 och ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter och hållbar utveckling i linje med Agenda 2030.

Sam­hällen och länder måste, nu mer än någonsin, sam­arbeta över gränserna för att bygga upp en bättre värld, så att ingen hamnar utanför.

Internationellt samarbete för barns rättigheter

UNICEF arbetar hårt för att se till att corona­pandemin inte blir en bestående kris för barn. Pandemins konse­kvenser skadar barn mer än själva sjuk­domen. Sommarens forum belyste att våld mot barn ökat under pandemin samt att 1.6 miljarder skolbarn drabbats av skolnedstängningar, något som får störst konsekvenser för barn i utsatthet. Sam­hällen och länder måste, nu mer än någonsin, sam­arbeta över gränserna för att bygga upp en bättre värld, så att ingen hamnar utanför.

Barn och deras rättigheter måste sättas i centrum för genomförandet av Agenda 2030, vilket lyftes ovanligt tydligt under årets forum, inte minst från svensk håll. Sverige, ihop med 60 andra länder har bildat en grupp av barns vänner “Group of Friends of Children and the Sustainable Development Goals (SDGs)” vars gemensamma mål är att skapa en bättre framtid för världens barn. Arbetet måste få ny fart då generalförsamlingen nu öppnas på nytt.

Inkludering av barns och ungas röster

I Sverige har en nationell samordnare för Agenda 2030 tillsatts, som ska fokusera särskilt på barns och ungas perspektiv och delaktighet samt på de som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Varje år gör ett antal FN-länder en frivillig rapportering om sitt genomförande av Agenda 2030 och uppfyllandet av globala målen på FN:s högnivåforum. Sverige har annonserat att de kommer att rapportera till HLPF 2021 och då önskar vi på UNICEF se en tydlig inkludering av barns och ungas röster i den svenska rapporten. Låt barns rättigheter få visa vägen i genomförandet av Agendan såväl nationellt som internationellt. Barns rätt måste sättas i centrum och deras röster måste också få höras.

Sverige har möjlighet att ta på sig ledartröjan i frågor som rör barn och unga såväl på hemmaplan som globalt. Barnkonventionen och Agenda 2030 är utmärkta verktyg för den nystart som krävs efter pandemin.

Gängen lyckas där sam­hället sviker

Under senare tid har den eskalerande gäng­krimi­nali­teten upp­märk­sammats stort i media. I många fall är barn både förövare och brotts­offer. En djupt tragisk utveck­ling, inte minst för ett land med både resurser och för­ut­sätt­ningar att stävja den. Idag äger en sär­skild debatt rum i riks­dagen på temat, och mot den bak­grunden vill UNICEF Sverige ge några konkreta förslag.

Foto: © Frank Aschberg

Det är hög tid att konkreta och riktade insatser sätts in för att vända den utveckling vi ser. Alla barn som växer upp i Sverige ska kunna ha en tro på fram­tiden, till­gång till utbild­ning av god kvalitet, en menings­full fritid och förut­sätt­ningar att vara del­aktiga och bli lyss­nade på.

För de barn som hamnat i ett krimi­nellt bete­ende måste det finnas tydliga alter­nativ och stöd för att bryta en krimi­nell livs­stil. Det krävs både före­byggande åtgärder och insatser här och nu.

Skolan är den viktigaste skydds­faktorn för ett barn

Vi kan inte accep­tera att en hög andel barn i våra utsatta områden inte klarar gymnasie­behörighet. Stöd­insatser från tidiga år är nöd­vändigt för att bryta utveck­lingen. Vi välkomnar de budget­sats­ningar på barn och unga som med­delats i och med höst­bud­geten, särskilt de förslag som handlar om att stärka utbil­dning för barn i utsatta situa­tioner. Det är dags att vi tar ett brett grepp för att ge alla barn en utbil­dning av god kvalitet.

Att många barn inte klarar sin skol­gång är inte ett ansvar som i första hand kan läggas på det enskilda barnet. Det är ett samhälls­ansvar som måste tas, för att för­hindra att fler barn hamnar i krimi­nali­tet och utan­för­skap. 

Utöver att vara en tragedi för de berörda barnen, vet vi att utan­för­skapet också är den perfekta rekry­terings­basen för gängen.

Jag är bara 15 år, men ibland känns det som att det redan är kört.

Pojke, 15 år

Socialtjänstens befogen­heter innebär ett glapp

En annan mycket viktig fråga är social­tjänstens befogen­heter gällande de barn som dragits in i krimi­nali­tet. Med nuvarande lag­stift­ning bygger social­tjänstens insatser i hög utsträck­ning på fri­vil­lig­het, vilket i sig är bra. Men det finns till­fällen när glappet mellan fri­vil­lig­het och tvång blir allt­för stort. 

När barn eller deras vårdnads­havare säger nej till insatser från social­tjänsten, kan följden bli att barnet ris­kerar att dras djupare in i krimi­nali­tet – utan att sam­hället har befog­en­het att ingripa. 

Det är först när situa­tionen blir så all­varlig att den unge måste tvångs­om­händer­tas som sam­hället kan ingripa och då kan det vara för sent. Det är djupt olyck­ligt för den enskilde såväl som för sam­hället i stort. 

Vad säger barnkonventionen?

I debatten om barn som begår brott och som befinner sig i gäng­krimi­nali­tet har fråge­tecken lyfts kring vad barn­konven­tionen egentligen säger om barn som är förövare. Om barn­konven­tionen som lag kan utgöra ett hinder för polisen i deras arbete att utreda brott, eller inne­bära svårig­heter i situa­tioner där barn blir frihets­berövade. Här behövs ett förtyd­ligande:

Enligt barn­­kon­­ven­tionen har barn rätt att skyddas från utan­för­skap och krimi­nali­tet. Kon­ven­tionen uttrycker också tydligt att barn har sär­skilda rättig­heter och inte ska behand­las som vuxna. Det gäller även barn som begår brott, och i en even­tuell efter­följande rätts­process. 

Däremot säger inte barn­kon­ven­tionen att barn ska kunna begå brott utan att mötas av på­följder. Den utgör heller inget hinder för att för­höra barn eller på annat sätt hindra polisen från att utreda brott. Snarare tvärtom. 

Barnkonventionen bör i dessa fall användas som väg­ledning och stöd i hur man ska hantera ärenden med barn på ett barn­an­passat sätt och utifrån all­männa rätts­säker­hets­prin­ciper.

Barnrättsperspektivet måste stå i fokus

För att stävja gäng­krimi­nali­teten anser vi att alla insatser och åt­gärder som riktas mot barn ska ta avstamp i ett barn­rätts­per­spek­tiv och att barn ska göras del­aktiga i beslut som rör dem. Föl­jande insatser är exempel på detta:

  • Socialtjänst, skola, förskola, barn­hälso­vård, rätts­vårdande myndig­heter och civil­samhälle måste ges till­räckliga resurser och faktiska möjlig­heter att samverka för att kunna arbeta effektivt med före­byggande åtgärder och aktivt stöd till de barn som lämnar kriminali­teten.
  • Inför ett “mellantvång” i svensk lagstiftning, för att minska glappet mellan frivillig­het och tvång inom social­tjänstens arbete. Skydds­åtgärder för barn måste kunna sättas in även om föräldrar säger nej.
  • Inför tidiga insatser i skolan såsom läxhjälp på skoltid, redan från förskoleklass.