Gå till innehållet
Laddar…

Alla ska kunna tvätta händerna med tvål och vatten

Idag är det den internationella handtvättar­dagen, en årlig dag för att uppmärk­samma vikten av god hand­hygien. Att tvätta händerna är ett av huvud­budskapen för att förhindra smitt­spridning av covid-19. Men miljarder människor kan inte följa rådet, helt enkelt för att de saknar vatten och tvål.

Rena händer räddar liv.

Det här är ett utdrag ur en debattartikel skriven i samarbete med WaterAid. Texten finns att läsa i sin helhet hos OmVärlden.

Att tvätta händerna med tvål och rent vatten är det första skyddet mot att smittas av covid-19, och för att minska smitt­spridning och förhindra att barn dör av sjuk­domar som kunnat förhindras. 

I många länder kan man inte tvätta sina händer. Tre miljarder saknar till­gång till rent vatten och tvål i sina hem. Till och med på platser där behovet av god hand­hygien är som störst, saknas detta i stor utsträckning.

Globalt saknar nästan hälften av världens vård­inrätt­ningar, och nästan hälften av skolorna, till­gång till hand­hygien genom tvål och vatten. I många tät­befolkade sam­hällen delar många hushåll på ett fåtal vatten­källor och toa­letter, vilket gör råden om såväl hand­hygien som social distansering omöjliga att efterleva.

God hygien är en förut­sättning för att ett flertal andra insatser ska vara effektiva och håll­bara. Därför ska det inte vara ett val mellan antingen hygien eller andra åtgärder, utan hygien måste tvärtom finnas med som en röd tråd i alla insatser som främjar människors hälsa.

Trots de stora hälsomässiga och ekonomiska vinsterna med förbättrad hygien har regeringar, myndigheter och internationella bidragsgivare under lång tid försummat satsningar på rent vatten och tvål.

Tidigare i år under­tecknade den svenska regeringen ett upprop tillsammans med drygt 60 världs­­ledare med upp­maningen att vatten, sanitet och hygien måste priori­teras i insatser för att bekämpa sprid­ningen av covid-19. Uppropets viktigaste åtaganden är att mobili­sera finansiering samt att se till att alla akuta insatser måste ha lång­siktiga lösningar i åtanke.

Även Sida har pekat ut vatten, sanitet och hygien som prioriterat i sina åtgärder i kampen mot pandemin. Detta är mycket viktiga och strategiskt kloka steg åt rätt håll.

Att miljoner människor inte kan tvätta sina händer är ett resultat av bristande politiska prioriteringar. Men det positiva med detta är att det därför går att lösa – just genom politiska beslut.

Vi ser att satsningar på hygien riskerar att hamna mellan de politiska stolarna och därmed utebli. För att det inte ska ske, behöver regeringen och Sida säkerställa att hygien verkligen prioriteras långsiktigt. Konkret handlar det om Sveriges internationella strategier och insatser för hållbar utveckling som går direkt till enskilda länder eller via FN. 

Vi vet att rena händer räddar liv. Men det räcker inte att veta. Corona­­pandemin visar att globala hot påverkar oss alla och våra barns framtid. I slut­­­änden är vårt globala skyddsnät mot pandemier inte starkare än den svagaste länken.

Att se till att alla i hela världen kan tvätta sina händer är därför en fråga som vi i Sverige i allra högsta grad måste bry oss om. 

Cecilia Chatterjee-Martinsen
Generalsekreterare WaterAid Sverige

Pernilla Baralt
Generalsekreterare UNICEF Sverige

Läs debattartikeln i sin helhet hos OmVärlden.

Anmäl dig till Kids Hack the Crisis – digitalt hackathon för barn

Den 23-25 oktober arrangerar UNICEF Sverige och Svenska Institutet ett globalt digitalt hackathon som låter barn vara med och skapa lösningar på utmaningar som drabbar dem under och efter coronapandemin. Barn och unga, mentorer och partners är varmt välkomna att delta!

Barns och ungas idéer och kompetens behövs för att skapa den värld vi vill leva i – både idag och i framtiden. Nu vill vi på allvar göra dem delaktiga i utmaningar som påverkar deras liv. I Kids Hack the Crisis kommer barn från olika delar av världen att arbeta i team för att skapa kreativa lösningar på utmaningar orsakade av pandemin.

Kids Hack the Crisis utgår från barnkonventionen och Agenda 2030, och alla lösningar kommer att ta oss närmare att förverkliga barns rättigheter och uppnå målen för hållbar utveckling. De vinnande lösningarna kommer att presenteras för UNICEFs ledarskap globalt och få stöd av hackathonets organisatörer och samarbetspartners med målet att så långt som möjligt realisera lösningarna för barn världen över.

Vi välkomnar nu barn och unga som vill delta som hackare och mentorer och partnerorganisationer som vill stödja inom olika kunskapsområden att anmäla sig till hackathonet.

Vad är ett hackathon?

Ett hackathon är en innovationstävling. Mellan 24-48 timmar arbetar deltagare som kallas för ”hackare” i team för att lösa specifika utmaningar. Det finns även mentorer inom olika kompetensområden som stöttar teamen. I slutet utser en jury ett vinnande lag inom varje utmaningskategori.

Utmaningskategorier

Under 48 timmar kommer barnen att arbeta i team för att skapa lösningar på den pågående krisen. De kommer att ta itu med de kort- och långsiktiga effekterna som viruset har på deras liv och framtid. Här är utmaningarna som barnen kan välja att arbeta med:

  1. Rätten till utbildning. Hur kan vi se till att alla barn kan fortsätta att lära sig och få den utbildning de har rätt till, trots skolnedstängningar och bristande tillgång till internet, TV och radio?
  2. Rätten till hälsa. Hur kan vi stödja barns fysiska och psykiska hälsa i den svåra situationen kopplat till covid-19? Hur kan vi bygga ett samhälle där alla barn inte bara överlever utan också mår bra och har möjlighet att utvecklas?
  3. Minska fattigdomen. Hur kan vi säkerställa alla barns rätt till en god levnadsstandard och tillgång till grundläggande tjänster i en tid när familjer lever i ekonomisk och social utsatthet?
  4. Stoppa våldet. Hur kan vi skydda barn från fysiskt och psykiskt våld – i hemmet, skolan, samhället i stort och över internet – när tjänster som skyddar barn sätts på paus och familjer upplever ökade påfrestningar hemma på grund av isolering?
  5. Rätten till deltagande. Hur kan vi garantera barns inflytande och delaktighet i beslut som påverkar deras liv?

Att delta som hacker

Alla barn och unga mellan 10-18 år är välkomna att delta, de enda kraven är att du kan engelska och har en dator, surfplatta eller smartphone. Det finns flera olika sätt att delta – du kan delta som erfaren hackare eller som nybörjare, och du deltar på egna villkor (inget krav att vara med 48 timmar). Det är valfritt att tävla. Läs mer om att delta som hacker.

Att delta som partnerorganisation

Organisationer och företag inom privat eller offentlig sektor samt ideella organisationer över hela världen är välkomna att stödja med exempelvis kommunikation i era nätverk, jurymedlemmar eller hjälp med att förverkliga lösningarna efter hackathonet. Men vi är naturligtvis öppna för att lyssna på era förslag! Läs mer om att delta som partner.

Att delta som mentor

Mentorer från olika kunskapsområden är välkomna att delta, exempelvis ämnesexperter, Git, databas, brainstorming. Allt du kan tänka dig att barnen kan behöva hjälp med under hackathonet – tekniskt eller inte. Vissa är erfarna hackare, andra deltar för första gången och behöver bara någon som guidar dem. Du måste inte vara tillgänglig alla 48 timmar, men minst två. Läs mer om att delta som mentor.

När är Kids Hack the Crisis?

Kids Hack the Crisis öppnar fredagen den 23 oktober med en livesänd öppningsceremoni kl. 17.00. Teamen ska lämna in sina lösningar senast söndagen den 25 oktober. Onsdagen den 28 oktober kl. 18.00 är det dags för en livesänd prisceremoni!

Välkommen till en 48 timmars resa av kreativt skapande med målet att skapa verklig skillnad för barn världen över!

Läs mer och anmäl dig till Kids Hack the Crisis.

Framtidens migrations­politik – vilka rättig­heter får barn på flykt?

Den tillfälliga utlänningslag som togs fram efter hösten 2015 går ut sommaren 2021. För att ersätta den tidigare lagen tillsattes en kommitté med uppdrag att ta fram en ny migrations­politik. Nu har förslaget presen­terats och det tar inte till­räcklig hänsyn till barn­konven­tionen, skriver Mohima Mumin, barnrätts­jurist på UNICEF Sverige.

Migrations­kommittén presen­terade sitt förslag den 15 september. Redan innan förslagen lämnades över har vi följt debatten i media, med stor oro för att vill­koren för asyl­sökande barn skulle komma att försämras. Det kan starkt ifråga­sättas om förslagen tar hänsyn till barn­konven­tionen i till­räckligt stor utsträckning. 

En liten pojke blir buren längs tågspåret i Idomeni, Grekland. Här på gränsen mellan Makedonien och Grekland hamnade tusentals barn på flykt under flyktingkrisen i Europa 2015, i väntan på en osäker framtid. Foto: © UNICEF/Georgiev

Förslaget till Sveriges nya migrationspolitik tar inte tillräcklig hänsyn till barnkonventionen.

Förslag från migrations­­kommittén som särskilt berör barn

  • Tillfälliga uppehålls­till­stånd ska även i fort­sätt­ningen vara huvud­regeln för barn som beviljas skydd. Flyktingar får uppe­hålls­till­stånd i tre år, som vid en ny ansökan kan för­längas med ytter­ligare två år. Alternativt skydds­behövande får 13 månader, som vid en ny ansökan kan för­längas med ytter­ligare två år. Inga undan­tag ges. 
  • Försörjnings­krav (det vill säga krav på att den förälder som fått uppe­hålls­till­stånd ska kunna försörja make/maka och barn som den vill åter­förenas med) ska inte gälla för barn som är bosatta i Sverige och vars föräldrar ansöker om uppe­hålls­till­stånd här. Detsamma gäller barn som är födda i Sverige och ansöker om uppe­hålls­till­stånd för att en förälder redan har beviljats detta, och föräldern bor till­sammans med det sökande barnet i Sverige. 
  • Undantag från försörj­nings­krav föreslås även för barn som antingen är kvar själva i ursprungs­landet, eller till­sammans med en förälder, och som ansöker om att få komma till Sverige för att åter­förenas med den andra föräldern. Detta om ansökan görs inom tre månader från det att föräldern som bor i Sverige har fått beslut om uppe­hålls­till­stånd.
  • Barn som har en förälder som har fått uppe­hålls­till­stånd, eller som har en förälder som är gift eller sambo med någon som har uppe­hålls­till­stånd, ska också beviljas detta. Undantag gäller för barn där minst en förälder är under 21 år. Sverige kan vägra att ge dessa barn uppe­hålls­till­stånd så länge som föräldern inte har fyllt 21 år. 
  • Uppe­hålls­till­stånd på grund av humani­tära skäl som synner­ligen ömmande om­ständig­heter* åter­införs, och före­slås nu också gälla för barn, men med ett lägre krav än för vuxna. Det innebär att även om om­ständig­heterna inte har samma allvar och tyngd som krävs för att en vuxen person ska beviljas uppe­hålls­till­stånd, så ska ett barn beviljas det. Till­ståndet ska vara begränsat till 13 månader och om ett nytt beviljas ska det vara i två år.

*Fakta

I den tidigare utlännings­lagen kunde vuxna beviljas uppe­hålls­till­stånd vid synner­ligen ömmande om­ständig­heter och barn vid sär­skilt ömmande om­ständig­heter. Dessa togs bort i sam­band med den till­fälliga lagen. Synner­ligen ömmande omständig­heter före­slås nu också gälla för barn, men med ett lägre krav än för vuxna.

För UNICEF är det mycket oroande att många av bestäm­mel­serna i den till­fälliga lagen nu före­slås bli perma­nenta. Kontinuitet är viktigt för barns uppväxt och en osäker och utsatt situa­tion, som till­fälliga uppe­hålls­till­stånd skapar, påverkar barns väl­mående nega­tivt.

Kommittén konstaterar själva att de förslag som presen­terats kommer att få nega­tiva konse­kvenser för barn. Därför är det för­vånande och beklag­ligt att de i sitt arbete inte har tagit större hänsyn till barnets bästa och före­slagit undan­tag för att väga upp för detta.

Låt oss djup­dyka i för­slagen och konse­kven­serna de får för barn:

Tillfälliga uppe­hålls­till­stånd – är det verk­ligen barnets bästa?

Kommittén före­slår att till­fälliga uppe­hålls­till­stånd även i fort­sätt­ningen ska vara huvud­regeln för barn. Det inne­bär en otrygg­het som påverkar barn och deras hälsa nega­tivt. Det kan också påverka barnets möjlig­heter att utbilda sig och ut­vecklas.

Barnkonventionen rekommen­derar håll­bara och lång­sik­tiga lös­ningar för barn, inte till­fälliga och oförut­säg­bara, något som ett till­fälligt uppe­hålls­till­stånd är. Vi ställer oss därför kritiska till att kommittén över­huvud­taget inte före­slår några undan­tag till barn som ger perma­nent uppe­hålls­till­stånd, inte ens för de mest utsatta eller sjuka. 

Vi ser heller inte några god­tag­bara skäl till varför barnets skydds­status skulle moti­vera olika längd på uppe­hålls­till­ståndet. 

28 miljoner barn befinner sig just nu på flykt runt om i världen. Foto: © UNICEF/Georgiev

34 miljoner barn befinner sig just nu på flykt runt om i världen.

Synnerligen ömmande om­ständig­heter är inte ett till­räck­ligt starkt skydd

Vi ser positivt på att kommittén före­slår att uppe­hålls­till­stånd på humani­tära grunder, med synner­ligen ömmande om­ständig­heter, åter­införs i den nya lagen. För barn innebär det att de får en möjlig­het att bevil­jas till­fälligt uppe­hålls­till­stånd, även om de om­ständig­heter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att vuxna ska få till­stånd. 

Dock är det oro­väckande att även denna grupp av barn som huvud­regel får ett till­fälligt uppe­hålls­till­stånd, något som ger barn ett betyd­ligt sämre och svagare skydd än det som finns i tidi­gare utlännings­lagen.

Eftersom barnkonventionen är lag bör skyddet för barn stärkas, inte försämras, vilket det här förslaget innebär. 

Vi saknar undan­tag för barn som efter en indi­vidu­ell prövning kan få perma­nent uppe­hålls­till­stånd direkt, på grund av till exempel bestående hälso­till­stånd eller andra sär­skilda skäl.

Rätt till familje­åter­förening – inte för alla barn? 

Vi ser positivt på att det inte finns något för­sörj­nings­krav för barn, när barnet bor i Sverige och ansöker om att föräld­rar ska ansluta sig till barnet här. Det­samma gäller barn som föds i Sverige och bor till­sammans med en förälder. Däremot ser vi med djup oro på de andra för­slagen som presen­terats. 

Det är inte försvar­bart att kommittén före­slår att barn som har minst en förälder som är under 21 år inte har rätt till uppe­hålls­till­stånd förrän föräldern eller föräld­rarna har fyllt 21 år. Alla barn omfattas av barn­kon­ven­tionen och har rätt att förenas med sina föräldrar, oberoende av föräld­rarnas ålder och deras för­sörj­nings­förmåga. Konse­kvensen av det här för­slaget blir att barn under lång tid kan tvingas vara ifrån en förälder. 

Att kommittén gör skillnad på barn genom att anse att vissa barn har rätt att återförenas med sina föräldrar medan andra inte har det, baserat på en godtycklig åldersgräns, är inte acceptabelt. 

Det är också olyckligt att för­sörj­nings­kravet inte lättas upp för att under­lätta för barn att kunna åter­förenas med sina föräldrar. För­slaget riskerar istället att i många fall bli ett hinder då det är orimligt och svårt att uppnå. 

Om förslagen som presen­terats går igenom ser vi ökad risk att barn dis­krimi­neras och att det görs skillnad på barn. Det är inte för­enligt med prin­cipen om icke-dis­krimi­nering i barn­konven­tionen. 

Den fortsatta vägen framåt

Förslaget ligger nu hos rege­ringen och hur pro­cessen fort­skrider är inte helt tydligt presen­terat. Detta då det råder stor politisk oenig­het både inom rege­ringen och bland övriga riks­dags­partier. Oavsett fort­satt process vill vi trycka på vikten av barn­konse­kvens­ana­lyser kring hur barns rättig­heter beaktas och bedöms i lag­för­slagen. 

Ett minimum är att beakta följande krav: 

  • Permanent uppe­hålls­till­stånd till barn som bedöms ha skydds­skäl. Om till­fälliga uppe­hålls­till­stånd ändå ska vara huvud­regeln ska de också vara längre än vad som före­slås idag. 
  • Rätt till familje­åter­förening med mer rimliga och rea­lis­tiska för­sörj­nings­krav.   
  • Hänsyn till barnets bästa och barn­konse­kvens­analys med en indi­vidu­ell prövning i varje enskilt fall.

Barns rättigheter måste prioriteras i genomförandet av Agenda 2030

I september varje år samlas FN:s generalförsamling i New York för att diskutera globala frågor. För 75:e gången drar nu arbetet igång med start idag och tre månader framåt. I år sker alla möten digitalt och fokus ligger på coronapandemin. UNICEF Sverige vill se satsningar för ett hållbart samhälle efter coronapandemin samt att barns rättigheter prioriteras av världens regeringar.

Mötet inleds med en generaldebatt då många regeringschefer håller tal och framhåller sitt lands syn på olika globala frågor, och här önskar vi se ett tydligare fokus på hur världen kan återuppbyggas till en bättre plats för barn där ingen lämnas utanför. Att ingen får lämnas utanför är en av de övergripande principerna i Agenda 2030.

Under sommaren ingick UNICEF Sverige i den svenska e-delegationen till FN:s årliga högnivåforum för hållbar utveckling (HLPF), där arbetet med Agenda 2030 utvärderas. Fokus för mötet var att accelerera genomförandet av agendan och uppmärksamma att det nu återstår mindre än tio år till dess att målen och delmålen ska uppnås.

Pandemin riskerar att omkullkasta de viktiga framsteg som gjorts de senaste decennierna, så nu måste lärdomarna som då drogs omsättas i praktiken av världens länder. UNICEFs förhoppning är att världens regeringar sätter barns rättigheter främst på agendan.

Globala utmaningar, kräver globala lösningar

Årets uppföljning och översyn av Agenda 2030 visar att pandemin påverkar möjligheterna att nå målen mycket negativt och att det saknas finansiering. Coronapandemin blottlägger de brister som finns i samhället och tydliggör vikten av samverkan; globala utmaningar kräver globala lösningar.

UNICEF välkomnar Sveriges ambitioner, som lyftes fram i FN under HLPF, om att samhället ska bli mer hållbart efter coronapandemin, och ser fram emot att följa det fortsatta arbetet i FN som nu kickar igång i och med öppnandet av generalförsamlingen. Vi välkomnar att Sverige i samband med öppnandet särskilt lyfter pandemiresponsen, inklusive rättvis global tillgång till vaccin mot covid-19 och ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter och hållbar utveckling i linje med Agenda 2030.

Sam­hällen och länder måste, nu mer än någonsin, sam­arbeta över gränserna för att bygga upp en bättre värld, så att ingen hamnar utanför.

Internationellt samarbete för barns rättigheter

UNICEF arbetar hårt för att se till att corona­pandemin inte blir en bestående kris för barn. Pandemins konse­kvenser skadar barn mer än själva sjuk­domen. Sommarens forum belyste att våld mot barn ökat under pandemin samt att 1.6 miljarder skolbarn drabbats av skolnedstängningar, något som får störst konsekvenser för barn i utsatthet. Sam­hällen och länder måste, nu mer än någonsin, sam­arbeta över gränserna för att bygga upp en bättre värld, så att ingen hamnar utanför.

Barn och deras rättigheter måste sättas i centrum för genomförandet av Agenda 2030, vilket lyftes ovanligt tydligt under årets forum, inte minst från svensk håll. Sverige, ihop med 60 andra länder har bildat en grupp av barns vänner “Group of Friends of Children and the Sustainable Development Goals (SDGs)” vars gemensamma mål är att skapa en bättre framtid för världens barn. Arbetet måste få ny fart då generalförsamlingen nu öppnas på nytt.

Inkludering av barns och ungas röster

I Sverige har en nationell samordnare för Agenda 2030 tillsatts, som ska fokusera särskilt på barns och ungas perspektiv och delaktighet samt på de som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Varje år gör ett antal FN-länder en frivillig rapportering om sitt genomförande av Agenda 2030 och uppfyllandet av globala målen på FN:s högnivåforum. Sverige har annonserat att de kommer att rapportera till HLPF 2021 och då önskar vi på UNICEF se en tydlig inkludering av barns och ungas röster i den svenska rapporten. Låt barns rättigheter få visa vägen i genomförandet av Agendan såväl nationellt som internationellt. Barns rätt måste sättas i centrum och deras röster måste också få höras.

Sverige har möjlighet att ta på sig ledartröjan i frågor som rör barn och unga såväl på hemmaplan som globalt. Barnkonventionen och Agenda 2030 är utmärkta verktyg för den nystart som krävs efter pandemin.

Gängen lyckas där sam­hället sviker

Under senare tid har den eskalerande gäng­krimi­nali­teten upp­märk­sammats stort i media. I många fall är barn både förövare och brotts­offer. En djupt tragisk utveck­ling, inte minst för ett land med både resurser och för­ut­sätt­ningar att stävja den. Idag äger en sär­skild debatt rum i riks­dagen på temat, och mot den bak­grunden vill UNICEF Sverige ge några konkreta förslag.

Foto: © Frank Aschberg

Det är hög tid att konkreta och riktade insatser sätts in för att vända den utveckling vi ser. Alla barn som växer upp i Sverige ska kunna ha en tro på fram­tiden, till­gång till utbild­ning av god kvalitet, en menings­full fritid och förut­sätt­ningar att vara del­aktiga och bli lyss­nade på.

För de barn som hamnat i ett krimi­nellt bete­ende måste det finnas tydliga alter­nativ och stöd för att bryta en krimi­nell livs­stil. Det krävs både före­byggande åtgärder och insatser här och nu.

Skolan är den viktigaste skydds­faktorn för ett barn

Vi kan inte accep­tera att en hög andel barn i våra utsatta områden inte klarar gymnasie­behörighet. Stöd­insatser från tidiga år är nöd­vändigt för att bryta utveck­lingen. Vi välkomnar de budget­sats­ningar på barn och unga som med­delats i och med höst­bud­geten, särskilt de förslag som handlar om att stärka utbil­dning för barn i utsatta situa­tioner. Det är dags att vi tar ett brett grepp för att ge alla barn en utbil­dning av god kvalitet.

Att många barn inte klarar sin skol­gång är inte ett ansvar som i första hand kan läggas på det enskilda barnet. Det är ett samhälls­ansvar som måste tas, för att för­hindra att fler barn hamnar i krimi­nali­tet och utan­för­skap. 

Utöver att vara en tragedi för de berörda barnen, vet vi att utan­för­skapet också är den perfekta rekry­terings­basen för gängen.

Jag är bara 15 år, men ibland känns det som att det redan är kört.

Pojke, 15 år

Socialtjänstens befogen­heter innebär ett glapp

En annan mycket viktig fråga är social­tjänstens befogen­heter gällande de barn som dragits in i krimi­nali­tet. Med nuvarande lag­stift­ning bygger social­tjänstens insatser i hög utsträck­ning på fri­vil­lig­het, vilket i sig är bra. Men det finns till­fällen när glappet mellan fri­vil­lig­het och tvång blir allt­för stort. 

När barn eller deras vårdnads­havare säger nej till insatser från social­tjänsten, kan följden bli att barnet ris­kerar att dras djupare in i krimi­nali­tet – utan att sam­hället har befog­en­het att ingripa. 

Det är först när situa­tionen blir så all­varlig att den unge måste tvångs­om­händer­tas som sam­hället kan ingripa och då kan det vara för sent. Det är djupt olyck­ligt för den enskilde såväl som för sam­hället i stort. 

Vad säger barnkonventionen?

I debatten om barn som begår brott och som befinner sig i gäng­krimi­nali­tet har fråge­tecken lyfts kring vad barn­konven­tionen egentligen säger om barn som är förövare. Om barn­konven­tionen som lag kan utgöra ett hinder för polisen i deras arbete att utreda brott, eller inne­bära svårig­heter i situa­tioner där barn blir frihets­berövade. Här behövs ett förtyd­ligande:

Enligt barn­­kon­­ven­tionen har barn rätt att skyddas från utan­för­skap och krimi­nali­tet. Kon­ven­tionen uttrycker också tydligt att barn har sär­skilda rättig­heter och inte ska behand­las som vuxna. Det gäller även barn som begår brott, och i en even­tuell efter­följande rätts­process. 

Däremot säger inte barn­kon­ven­tionen att barn ska kunna begå brott utan att mötas av på­följder. Den utgör heller inget hinder för att för­höra barn eller på annat sätt hindra polisen från att utreda brott. Snarare tvärtom. 

Barnkonventionen bör i dessa fall användas som väg­ledning och stöd i hur man ska hantera ärenden med barn på ett barn­an­passat sätt och utifrån all­männa rätts­säker­hets­prin­ciper.

Barnrättsperspektivet måste stå i fokus

För att stävja gäng­krimi­nali­teten anser vi att alla insatser och åt­gärder som riktas mot barn ska ta avstamp i ett barn­rätts­per­spek­tiv och att barn ska göras del­aktiga i beslut som rör dem. Föl­jande insatser är exempel på detta:

  • Socialtjänst, skola, förskola, barn­hälso­vård, rätts­vårdande myndig­heter och civil­samhälle måste ges till­räckliga resurser och faktiska möjlig­heter att samverka för att kunna arbeta effektivt med före­byggande åtgärder och aktivt stöd till de barn som lämnar kriminali­teten.
  • Inför ett “mellantvång” i svensk lagstiftning, för att minska glappet mellan frivillig­het och tvång inom social­tjänstens arbete. Skydds­åtgärder för barn måste kunna sättas in även om föräldrar säger nej.
  • Inför tidiga insatser i skolan såsom läxhjälp på skoltid, redan från förskoleklass.

Sverige brister när det gäller barns psykiska hälsa

Sverige hamnar långt ner på listan när det gäller barns psykiska väl­befin­nande. Det visar en ny rapport från UNICEF, som jämför barns situation i världens rika länder.

Studien visar att världens rikaste länder har resurserna, men väljer att inte satsa tillräckligt mycket på barnen.

Rapporten Worlds of Influence – Understanding what shapes child well being in rich countries har undersökt hur barn har det i världens rika länder inom EU och OECD. Länderna har rankats utifrån barnens psykiska och fysiska hälsa samt skol­kunskaper och sociala färdig­heter. 

Barns psykiska väl­befinnande har mätts utifrån hur till­freds­ställda barn uppger att de är med livet, samt utifrån själv­mords­statistik. Sverige hamnar här på 22:a plats av 38 jäm­förda länder.

Sverige har en uttalad målsättning att vara det bästa landet för barn att växa upp i, men gör inte tillräckligt för att fånga upp de barn som mår dåligt.

Pernilla Baralt, generalsekreterare UNICEF Sverige

– Placeringen är en indikation på att Sverige är på väg åt fel håll, och inte har gjort till­räckligt för att fånga upp de barn som mår dåligt. Sverige har ju en uttalad mål­sätt­ning att vara det bästa landet för barn att växa upp i och då krävs det tyd­ligare åtgärder och priori­teringar, säger Pernilla Baralt, general­sekreterare för UNICEF Sverige.

Rapporten listar de bästa och sämsta länderna för ett barn att växa upp i. En rad olika områden har under­sökts, som till exempel barns kunskaper, över­vikt, barna­dödlig­het och delaktig­het. När resul­taten från alla områden slås samman till en över­gripande jäm­förelse hamnar Sverige på en tionde­plats. Nederländerna, Danmark och Norge rankas som de bästa länderna, medan USA, Bulgarien och Chile hör till de sämsta länderna för barn.

När det gäller fysisk hälsa får Sverige en femte­plats, medan skol­kunskaper och sociala färdig­heter ger en 14:e placering av 38 länder.

Den här studien visar att världens rikaste länder har resurserna, men ändå väljer att inte satsa tillräckligt mycket på barnen.

Pernilla Baralt, generalsekreterare UNICEF Sverige

Det är inte ekonomiska förut­sättningar som avgör

Rapporten pekar på att det inte är ett lands ekonomiska förut­sätt­ningar som nöd­vändigt­vis avgör var det hamnar på listan. Till exempel rankas Slovenien högre än Sverige, medan Litauen presterar bättre än USA.

Rapporten rankar även länderna utifrån de sociala väl­färds­system som finns på plats för att främja barns välmående, till exempel föräldra­försäkring. Här ligger Norge, Island och Finland i topp, medan Sverige kommer på en sjätte plats.

De rika länder som ingår i studien visar inte upp goda resultat när det gäller barns möjlig­heter till del­aktig­het och att komma till tals. Mellan 40 och 60 procent av alla till­frågade barn uppger till exempel att de inte är del­aktiga i beslut som fattas i skolan. Enligt rapporten är det även ett problem att statistiken om barns del­aktig­het är brist­fällig och inget som priori­teras av länderna.

– Det är djupt olyckligt att inte barns röster och åsikter finns med när beslut fattas. För att veta vilka insatser som behövs måste vi ge barn möjlighet att komma till tals. Om vi inte pratar med barn och frågar hur de mår, så är risken stor att vi sätter in fel insatser och inte möter deras behov, säger Pernilla Baralt.

För att förbättra barns psykiska hälsa kräver UNICEF Sverige: 

  • Metoder måste upp­rättas för att barn ska få inflytande och del­aktig­het i beslut som rör dem. På så sätt ökar kunskapen om hur barn faktiskt mår och vilka insatser de behöver.
  • För­stärkta insatser för en mer jäm­lik skola. Skolan är en av de viktigaste skydds­faktorerna mot psykisk ohälsa, och måste därför prioriteras. 
  • Riktade åtgärder till gruppen barn som är utanför arbets­marknaden och som inte går i skolan. Denna grupp har ökat i Sverige, och löper stor risk att hamna i utanförskap.

Läs hela rapporten här.

Barnkon­ven­tionen ska inte vara slag­trä i de­batten om frihets­berövade barns rättig­heter

Förra veckan gick personal på SiS ut i media angående problem som ska ha ökat sedan barnkonventionen blev lag. UNICEF Sverige är övertygade om att personalen vill göra ett gott arbete, där respekten för de intagna och anställda är utgångspunkten. Men vi anser inte att barnkonventionen är anledningen till de ökade problemen.

Personalen på Statens institutionsstyrelse (SiS) beskriver en arbets­situation som har blivit alltmer komplex och svårhanterlig. Ett problem som särskilt lyfts är tillgången till mobiltelefoner, som man menar försvårar för de intagna att bryta kontakten med sitt tidigare kriminella liv. Det ska, enligt personalen, ha blivit ett växande problem sedan barnkonventionen blev lag 1 januari 2020. 

Att barnkonventionen har blivit lag innebär visserligen att den har fått en högre status och att det ställs högre krav på myndigheter och domstolar att tillämpa konventionen i praktiken. Men det innebär inte en villkorslös rätt för barn att använda sin mobiltelefon.

Barnkonventionen utgör inte heller ett absolut hinder för att göra inskränkningar i barns rätt till ett privatliv, så länge det bedöms vara ett måste för att förhindra att ett barn utsätter sig själv eller andra för fara. Barn har rätt till ett privatliv och rätt att kommunicera med anhöriga, men givetvis måste noga överväganden och riskbedömningar göras i varje enskilt fall i dessa situationer. Föreligger det en stor risk för kriminellt utnyttjande, ska åtgärderna till exempel kombineras med ökade säkerhetsrutiner.

Barnkonsekvensanalys

Barnkonventionen är tydlig med att en prövning av barnets bästa ska genomföras vid alla beslut som rör barn, där man väger in barns rättigheter i förhållande till andra övervägande – såsom riskbedömningar och säkerhetsbeslut. Vi utgår därför från att mål­sättningen är att individuella riskbedömningar och konsekvensanalyser av barn och ungas rättigheter på SiS särskilda ungdomshem görs av berörd personal. Och om personalen bedömer att ett barn måste fråntas sin mobiltelefon för att kunna bryta med sina tidigare kriminella kontakter, så hindrar inte barnkonventionen det. Däremot ska ett beslut som inskränker barns grundläggande rättigheter vara noga utrett, dokumenterat, proportionerligt och tydligt motiverat.

I övrigt anser vi att det är viktigt att vården för de barn som befinner sig på SiS-hem utgår från barnets individuella behov. Verksamheten på SiS har idag stora utmaningar när det gäller att anpassa vården. Men vården ska vara skyddande, så att barnen inte fortsätter sitt negativa beteende. 

Likaså är det angeläget att personalen får kunskap om barnkonventionen och hur den ska tolkas, så att det inte blir onödiga missförstånd kring hur barns rättigheter ska efterlevas i praktiken. Barnkonventionen ska ses som ett verktyg i beslut snarare än som ett hinder i arbetet.

FN:s barnrättskommitté har i en så kallad allmän kommentar gjort en omfattande beskrivning av hur barnkonventionen ska tolkas och tillämpas för barn som är frihetsberövade, vilken kan vara en bra vägledning. 

FN:s barnrätts­kommitté ställer krav på Sverige

Processen med att granska Sveriges åtaganden enligt barn­konven­tionen har nu kommit igång. Under sommaren har FN:s barn­rätts­kommitté offentlig­gjort sin lista på frågor till den svenska rege­ringen kring hur Sverige lever upp till barn­konven­tionen.

Det är ett stort antal frågor som ska besvaras inom många olika teman. UNICEF Sverige skickade till­sammans med 19 andra barn­rätts­orga­nisa­tioner tidigare i våras in förslag till kommittén på de mest brännande frågorna som vi anser att Sveriges regering ska ställas till svars för.

Vi ser nu med glädje att många av våra förslag på frågor har beaktats och finns med på den lista som nu offentlig­gjorts.

Bekämpa ojämlikhet och sätt barnets bästa i främsta rummet

Frågan kring hur Sverige ska bekämpa ojäm­lik­heten mellan barn, och regionala skill­nader, är ett tema som åter­kommer inom många olika områden. Också hur Sverige tillämpar prin­cipen om barnets bästa och möjlig­heter för barn att komma till tals i frågor som berör dem.

Kommittén vill bland annat få svar på hur Sverige ska stärka barns rätt och möjlig­het att komma till tals både i migrations­processen, klimat­frågan och vid vårdnad, boende och umgänge.

Man vill även att rege­ringen ska redo­göra för hur man säker­ställer att prin­cipen om barnets bästa får större genom­slag i beslut som rör barn, genom att den ska väga tungt och komma i främsta rummet, snarare än vara en princip av många.

UNICEF Sverige fortsätter det viktiga arbetet med att se till att barnkonventionen tillämpas i praktiken, så att alla barn får sina rättigheter respekterade och tillgodosedda. Foto: © Petra Kyllerman

Vilken effekt får barnkonventionen som lag?

En viktig aktuell fråga som kommittén tar upp är vilken effekt barn­konven­tionen som lag har fått i den praktiska tillämp­ningen. De vill att Sverige speci­fikt ska redo­göra för hur det säker­ställs att barn­konven­tionen får företräde framför annan lag­stift­ning vid en eventuell norm­konflikt. Detta är en fråga som vi särskilt har påtalat som brist­fällig när beslutet kom om att göra barn­konven­tionen till lag.

En annan intressant fråga som UNICEF har påtalat under en lång tid är bristen på en nationell klago­mekanism för barn, som kan användas när barn­konven­tionen inte efter­levs. Kommittén har i sin lista specifikt frågat hur arbetet fort­skrider med att ge Barn­ombuds­mannen eller annan lämplig aktör mandat att ta emot, utreda och behandla klago­mål från barn.

De tar även upp brister för barn i olika utsatta situationer när det gäller att få upp­rättelse och göra sin röst hörd, och efter­frågar någon form av klagomåls­förfarande för dem.

Bekämpa psykisk ohälsa och diskriminering

Några exempel på tematiska områden som kommittén vill veta mer om, som vi orga­nisa­tioner också påtalat, är åtgärder för att bekämpa den psykiska ohälsan bland barn och unga, inklusive själv­mord. Sveriges arbete mot hat­brott, rasism och diskrimi­nering av barn från utsatta grupper – såsom placerade barn, barn i migrations­processen, barn med funktions­nedsättning, minoritets­grupper och HBTQ – tas också upp.

Vad gäller barn med funktions­ned­sättning så efter­frågar man särskilt svar kring deras rätt till lik­värdig utbild­ning, personlig assistans och andra nöd­vändiga stöd­insatser.

Aktiva åtgärder för att skydda barn från våld och sexuella över­grepp (inklusive online) tas också upp, samt efter­frågan på en hel­täckande hand­lings­plan på området. Kommittén efter­frågar också att vålds­begreppet bör utvidgas till att omfatta psykiskt våld, inklusive för­summelse och bevitt­nande av våld, något vi länge tryckt på i vår kampanj för att stoppa våld mot barn.

Mer statistik efterfrågas kring barns levnadsvillkor

Kommittén vill också att Sverige besvarar frågor kring situa­tionen för de barn som lever i socio­ekonomisk utsatt­het, och specifikt hur man arbetar mot vräk­ningar och otrygga till­fälliga boenden. Arbetet mot skol­segrega­tionen och ojäm­lik­heten i skolan är en annan aktuell fråga som kommittén vill få svar på.

Slutligen efter­frågar kommittén både hur barns rättig­heter integreras i offent­liga budgetar och efter­frågar mycket statistik kring barns levnads­villkor. Detta för att främja en effektiv upp­följ­ning för efter­levnaden av barns rättig­heter i Sverige.

Regeringen ska lämna in sina svar senast den 30 juni 2021. UNICEF och övriga orga­nisa­tioner som arbetat aktivt med gransknings­processen kommer att följa rege­ringens arbete. Vi kommer även att lämna in en så kallad alternativ­rapport där vi själva kommer att svara på frågorna utifrån vår verk­sam­het och våra erfaren­heter av barn­konven­tionens tillämpning i praktiken. 

Vi kommer också att invol­vera och arbeta till­sammans med olika grupper av barn i Sverige för att få med deras röster och deras aktiva med­verkan i processen, som ju i allra högsta grad berör dem.

Läs hela listan från FN:s barnrätts­kommitté.

Vår samlade lista med förslag på frågor från UNICEF och 19 andra barnrätts­orga­nisa­tioner.

Stärkt barn­rätts­pers­pektiv ett måste inom Fram­tidens social­tjänst

2017 beslutade regeringen att göra en översyn av social­tjänst­lagen. UNICEF Sverige har suttit med i referens­gruppen och i augusti ska utred­ningen äntligen vara klar. Barn­rätts­pers­pek­tivet måste stärkas – det är ett system­fel då vuxen­pers­pek­tivet är styrande, skriver Shanti Ingeström, barn­rätts­råd­givare på UNICEF Sverige.

Foto: © Frank Aschberg

Den 6 april 2017 beslutade regeringen att en särskild utredare, Margareta Winberg, skulle göra en översyn av socialtjänstlagen och vissa av socialtjänstens uppgifter. UNICEFs huvudbudskap till utredningen är att maktförhållandet mellan föräldrar och barn måste jämnas ut och att barn ska ses som rättighetsbärare med egna rättigheter. 

Vi har lyft att vi anser att barn ska ha rätt till enskilda samtal och att man ska säkerställa att barn är delaktiga, dels genom att de får rätt information och dels att de får komma till tals.

Det krävs ett skifte inom social­tjänstens arbete och lag­stiftaren måste hjälpa till

Det finns en okunskap inom socialtjänsten när det gäller barnets rättigheter. Det är ett systemfel då föräldrarätten och vuxenperspektivet är styrande och att barnrättsperspektivet saknas helt i många utredningar och utformningar av insats eller beslut.

Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
– ekonomiska och sociala trygghet,
– jämlikhet i levnadsvillkor,
– aktiva deltagande i samhällslivet.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Ur Socialtjänstlagen (2001:453)

Inte minst behöver barn generellt synliggöras i socialtjänstlagen och inte bara nämnas vid ett enstaka kapitel. När man nämner ordet människor finns en risk att läsaren tänker att det enbart gäller vuxna. För att hjälpa läsaren borde det stå barn och vuxna. 

Lagstiftningen är en spegling av vilken syn vi har i vårt samhälle. Just nu är vi inne i en spännande tid i Sverige när det gäller synen på barn, att barn inte är ett bihang till sina föräldrar utan att de har egna rättigheter. Det måste synliggöras och genomsyra hela lagstiftningen. Detta då barn nästan alltid berörs av socialtjänstens beslut, antingen direkt eller indirekt.

Låt barn vara delaktiga på riktigt

Efter att riksdagen hade röstat igenom 2018 att barnkonventionen skulle bli svensk lag, fick utredningen ett tilläggsdirektiv att förtydliga barnrättsperspektivet i utredningen. I tillägget står det att socialtjänstens insatser ska vara tillgängliga och anpassade utifrån barns behov. 

Utifrån utredningens uppdrag har UNICEF Sverige höga förhoppningar på att utredaren lägger ett förslag på ett tvång kring att barn ska erbjudas vara delaktiga. Både i form av att barnen får information men också att de ska erbjudas att komma till tals vid olika tillfällen under socialtjänstens utredning eller insats.

Våra ord betydde egentligen inte någonting. Hon kunde ha skrivit pappret utan att vi hade varit där. För det var ändå hennes ord… Om hon bara hade lyssnat lite, lite till så hade det gjort en sådan skillnad.

Barn behöver vara med och definiera vad som är “problemet” och få vara med om att utforma lösningar på stöd. Det är först när vi lyssnar på barn på riktigt och låter dem vara delaktiga som vi kan få en anpassad socialtjänst. Det är endast när vi får en socialtjänst som grundar sig i ett barnrättsligt perspektiv som vi kan få till riktiga förändringar och anpassat stöd. 

Socialtjänstlagen är en av de viktigaste lagarna för barn då den är så pass övergripande och ska vara ett skydd för alla medborgare i Sverige. Det är verkligen dags att socialtjänstlagen görs om och blir en lagstiftning utifrån ett rättighetsperspektiv. 

Barns och ungas delaktig­het betonas i pro­posi­tion om Agenda 2030

Regeringen presenterade den 17 juni sin proposition för Sveriges genom­förande av Agenda 2030 och de globala målen för håll­bar utveck­ling. Barns rättig­heter måste få visa vägen i genom­förandet, skriver Karin Strömstedt Johansson, inter­nationell program­hand­läggare på UNICEF Sverige.

När regeringen sommaren 2018 lade fram sin handlings­plan för genom­förandet av Agenda 2030 hade riks­dagen ingen upp­gift att följa upp rege­ringens arbete, men genom propositionen ber nu alltså rege­ringen riks­dagen att göra just detta. 

Sverige ska bedriva en sam­stämmig politik nationellt och inter­nationellt, och Agenda 2030 ersätter nu politiken för global utveck­ling (PGU). Det över­gripande målet är att Sveriges politik alltid ska sträva efter en global håll­bar utveck­ling och att hänsyn ska tas till mål­kon­flikter.

För UNICEF är Agenda 2030 ett viktigt styr­dokument och de flesta målen har bäring på vår verk­samhet. Inte minst den genom­syrande prin­cipen att ingen ska lämnas utanför ”leave no one behind”.  Därför är det gläd­jande att se att den prin­cipen står i centrum för genom­förandet såväl nationellt som inter­nationellt.

Viktigt att sätta barn och ungas del­aktighet i fokus

Corona­pandemin riskerar att omkull­kasta fram­steg som gjorts de senaste decennierna, och visar på behovet av att rusta sam­hället på ett annat sätt än tidigare. Många rapporter visar nu på hur världens utveck­ling kommer att påverkas negativt under en lång tid framöver.

För att undvika att viktiga fram­steg inom barns rättig­heter går till­baka behöver vi accele­rera genom­förandet av Agenda 2030. Därför är det gläd­jande att barns rättig­heter har ett särskilt avsnitt i propo­sitionen. 

Barnets rättigheter utgör en förutsättning för att genomföra agendans mål. Vidare fastslår barnkonventionen att vad som bedöms vara barnets bästa ska beaktas i första hand vid alla åtgärder som rör barn.

Ur regeringens proposition till riksdagen om Agenda 2030

UNICEF Sveriges för­hopp­ning är att barns rättig­heter sätts i centrum i genom­förandet av agendan såväl nationellt som inter­nationellt. Barns röster måste få höras, unga är de förändrings­agenter vi behöver.

Sverige nuvarande handlings­plan går ut 2020 och behöver ersättas av en ny plan som sträcker sig fram till år 2030. Barn­konven­tionen har blivit svensk lag 2020 och följer man barn­konven­tionen så bidrar man även till målen i agendan. Vi väntar oss nu accele­rerande åtgärder på hemma­plan och inter­nationellt, annars riskerar corona­pandemin att utveck­las till en barn­rätts­kris.

Samarbete krävs för att till­godo­se barns rättig­heter

Vi välkomnar också att partner­skap mellan olika aktörer såsom privata sektorn, akademier och civil­sam­hället lyfts fram i propo­sitionen. Endast om vi jobbar till­sammans så kan vi se till att miljon­tals pojkar och flickor – inklusive de som lever i kon­flikter, barn med funktions­ned­sätt­ningar och barn som riskerar att utsättas för våld – är friska, trygga och får gå i skolan.

Inom FN hålls varje år ett politiskt hög­nivå­forum för håll­bar utveck­ling (HLPF) som är en viktig del i den globala upp­följ­ningen av Agenda 2030. I år ingår UNICEF Sverige i den svenska e-delega­tionen till HLPF, och delegations­ledaren har glädjande nog uttryckt att man vill se ett ökat fokus på barn och unga.

Vi välkomnar särskilt denna möjlig­het att få repre­sen­tera barn och ungas pers­pektiv ytter­ligare. Kanske extra mycket i år med tanke på hur covid-19, krig och kon­flikter påverkar de som faktiskt bidragit minst till de utmaningar som världen nu står inför. Nu gäller det att vi satsar på Build Back Better – att till­sammans åter­upp­bygga en bättre värld för alla barn.

Haltande åtaganden från regeringen gällande FN:s rekommendationer

FN:s råd för mänskliga rättigheter har granskat situationen för mänskliga rättigheter i Sverige. I en rapport som har skickats till FN har regeringen nu tagit ställning till rekommendationerna. UNICEF Sverige tycker att det är beklagligt att regeringen inte accepterat barns rätt att klaga till FN:s barnrättskommitté.

Under granskningsprocessen valde 117 länder att ge sammanlagt 300 rekommendationer till Sverige. Av dem har regeringen valt att acceptera cirka två tredjedelar och lämna kommentarer till en tredjedel.

Sverige fick flera rekommendationer om att ratificera barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll, som ger barn möjlighet att lämna in klagomål till FN:s barnrättskommitté när deras rättigheter har kränkts. Många länder belyste också behovet av att stärka arbetet med att bekämpa våld mot barn, stärka mandatet för Barnombudsmannen och barns rättigheter i migrationsprocessen. 

Barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll

Tyvärr valde regeringen att inte acceptera rekommendationerna om att ansluta sig till barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll. I sin kommentar skriver de att frågan behöver utredas vidare innan de kan ta ställning, vilket har varit regeringens formella svar i många år. Vi anser att det måste ske ett skifte nu, att positionerna måste flyttas fram och att frågan måste utredas skyndsamt.

Att regeringen valde att acceptera rekommendationen om att vidta åtgärder för att ge barn tillgång till klagomekanismer hoppas vi är ett steg mot att på allvar arbeta för att ge barn möjlighet till upprättelse. Det ser vi som en naturlig väg framåt för att ytterligare stärka barns rättigheter i Sverige.

Att barnkonventionen nu är svensk lag är ett steg i rätt riktning, men att samtidigt neka barn möjlighet till upprättelse när deras rättigheter har kränkts innebär att samhället inte fullt ut kan uppfylla barns rättigheter.

Migration, våld och efterlevnad av barnkonventionen

Inom migrationsområdet accepterade regeringen rekommendationen om att ge alla asylsökande och flyktingar möjlighet till familjeåterförening, vilket vi anser är positivt. Däremot gick man inte hela vägen vad gäller förbud mot att hålla barn frihetsberövade i förvar på grund av migrationsstatus.

Inom våldsområdet åtar sig Sverige att skala upp arbetet för att förhindra sexuella övergrepp och andra former av våld mot barn. Tyvärr accepterar man dock inte att göra alla former av våld mot barn straffbara, utan påpekar att bevittnande av våld är på väg att bli straffbart enligt ett lagförslag som ligger för behandling i riksdagen.

Barnombudsmannens mandat och resurser för att stödja efterlevnaden av barnkonventionen accepteras av regeringen, däremot godtas inte att konventionen som svensk lag ska ges företräde för annan nationell lagstiftning.

Ökat arbete för frågan om klagorätt för barn

Sammanfattningsvis anser vi att regeringen har tagit ställning till några positiva åtaganden, men de bortser fortfarande från vissa avgörande rekommendationer som hindrar Sverige från att fullt ut förverkliga barns rättigheter – framför allt vad gäller barns möjlighet att klaga till FN när deras rättigheter har kränkts.

Vi kommer att analysera svaren vidare, intensifiera vår dialog med regeringen och accelerera arbetet med att utreda frågan om klagorätt för barn. Det är en grundläggande rättighet att få sin sak prövad, och det är därmed avgörande att barn ges möjlighet att utkräva sina rättigheter då en kränkning har skett. 

Det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen har idag ratificerats av 46 stater, inklusive våra grannländer Finland och Danmark. Det är hög tid för Sverige att gå samma väg. 

Barns röster saknas i debatten om coronakrisen

Världen över talas det om hur coronaviruset påverkar människors vardag, men i diskussionerna hörs sällan barnens röster. I UNICEF Sveriges nya kartläggning har barnen fått komma till tals och med egna ord beskrivit hur de upplever att livet har påverkats av den pågående pandemin.

För att skapa en bild av hur barn påverkas av coronapandemin har vi gjort en kartläggning där 434 barn i årskurserna 6 och 9 i Stockholms stad har delgett sin syn på situationen. Syftet med kartläggningen är att möjliggöra för barn att själva komma till tals och ge uttryck för sina åsikter. Vi hoppas också att kartläggningen kan vara ett relevant underlag för beslutsfattare när effekterna av coronapandemin ska hanteras. 

Vad vi kan se av svaren i kartläggningen tar barnen ett stort ansvar för att minska smittspridningen. Många åker inte längre kollektivt och har ändrat sitt sätt att umgås med vänner. En del träffar inte sina vänner alls. De beskriver en saknad av äldre släktingar, och vissa uttrycker en oro för att föräldrarna ska mista sin inkomst. En del saknar också tid för sig själva eftersom föräldrarna är hemma hela tiden. Några fritidsaktiviteter har pausats och andra vill barnen inte delta i med rädsla för att bli sjuka.

Jag känner mig instängd och har svårare att hitta motivation till skolarbete och träning när det mesta i min vardag som fortfarande rullar på bara är nödvändigheter.

En flicka som deltog med sina synpunkter i kartläggningen.

Coronapandemins påverkan på barns skolgång

Sveriges beslut att hålla grundskolorna öppna anser vi är rätt för att barns liv ska kunna fortgå så normalt som möjligt och för att föräldrar ska kunna fortsätta att arbeta. Trots det är det många barn som just nu inte går i skolan, och vi befarar att samhällsskyddet inte är rustat för att barn ska vara hemma.

Det finns en risk att de barn som behöver och har rätt till särskilt stöd i skolan kommer att drabbas hårt av den rådande situationen. Vissa av barnen vittnar också om en uppgivenhet och förlorad motivation till skolarbetet. De upplever att det inte längre händer något roligt – att det bara är de tråkiga uppgifterna som är kvar. Vi ser en risk att det kan påverka barns inställning till skolan inte bara på kort sikt, utan även på längre sikt. 

Barnen tar coronapandemin på stort allvar

Trots att vi av kartläggningen kan se att det har skett förändringar i barnens liv uttrycker de en stor förståelse för varför dessa förändringar är nödvändiga i bekämpningen av coronapandemin. De upplever pandemin som ett reellt hot och många hänvisar till Folkhälsomyndighetens riktlinjer i sina kommentarer och råd. Barnen tar överlag ett stort medborgerligt ansvar för att inte sprida smittan vidare och ger nyanserade kommentarer om vad de ser skulle vara möjligt att göra annorlunda. 

Lyssna på barnen!

Nu när barnkonventionen är svensk lag står samhället inför ett skifte när det gäller synen på barn. Beslutsfattare måste börja ta beslut utifrån barnets bästa. För att göra det krävs att de gör dem delaktiga i processer och lyssnar på vad de har att säga i frågor som rör dem.

I kriser blir det tydligt vilka grupper som är mest utsatta – barnen är en av dem. Det är hög tid att börja arbeta både för och med barnen.

Här kan du läsa hela kartläggningen

Nina Rung: Skydd av barn ska väga tyngre än föräldrarnas rätt

Coronapandemin innebär en kris av sällan skådat slag. En kris som slår extra hårt mot barn i utsatta situationer. Idag gästbloggar Nina Rung, kriminolog och grundare av ideella föreningen Huskurage, om hur vi ska garantera barns skydd framför föräldrarnas rätt.

Nina Rung, kriminolog och grundare av Huskurage.

Än så länge har inte förskolorna och grundskolorna stängt i Sverige. Min förhoppning är att de inte heller gör det. Vi vet nämligen att när barn hålls hemma, vid helger eller längre ledigheter, så ökar barns utsatthet för våld, försummelse eller föräldrars missbruk. I Sverige har vi ändå, till skillnad från många andra länder i kris, en lång historia av att ta tydliga och offensiva beslut och anta lagar som ser till barns bästa. Vi har antiaga­lagstiftningen, särskilda jurister som ska föra barnens talan och barnkonventionen, som numera är svensk lag.

Men samtidigt har vi en oerhört stark föräldrarätt, som i många fall faktiskt går före barns rättigheter. För så ser det också ut i vårt land. Här väger föräldrarnas ord tyngre än barnens. Här är domstolarna anpassade till vuxna. Vuxna som kan förklara hur, var, när och varför något skedde. Vilket oerhört få barn kan. Framför allt inte små barn. Därför leder knappt var tionde ärende mot barn till åtal och ännu färre till en dom.

Jag har mött de här barnen. Barnen som inte har lika stora rättigheter som sina föräldrar. Föräldrar som inte sätter barnen först, utan låter alkoholen, narkotikan eller vuxenrelationen gå före relationen till barnen. Jag har utrett våldet, övergreppen och försummelsen, och har så många gånger frustrerats över vårt bristande skydd kring barn. Hur barn om och om igen har blivit svikna av myndigheter satta att skydda dem. Barn som till sist bara har att vänta ut sin 18-årsdag för att de då äntligen blir fria att välja. Slippa träffa en våldsam förälder, slippa städa upp efter missbruk och slippa ta ett vuxenansvar som aldrig har varit deras att ta.

Om vi ska våga se föräldrars brist på omsorg eller våldsanvändning, så måste vi också se att lagen faktiskt ger utrymme för att det våldet sanktioneras. Det blir tydligt i vårdnadstvister där det inte tas särskilt stor hänsyn till en förälders våldsanvändning eller det faktum att fler än var tredje pappa får behålla vårdnaden om sina barn – trots att papporna har mördat barnens mammor. Det innebär att papporna kan hindra sina barn att ordna pass, få stöd av psykolog och byta skola. Det är inget barn­perspektiv. Det är ett föräldraperspektiv.

För att garantera att barnens skydd går före föräldrarnas rätt till sina barn krävs nu kraftfulla åtgärder:

  1. En översyn av hur föräldrarätten tar sig uttryck i våra lagar och bestämmelser, bland annat i LVU (Lagen om vård av unga) och i SoL (Socialtjänstlagen) och i varje del ska barnens rätt skrivas först. Det är barnens perspektiv, barnens trygghet och barnens rättigheter som ska gå före föräldrarnas rätt till sina barn.
  2. En obligatorisk utbildning för rättsväsendet. Där samtliga jurister, polisanställda samt socialtjänst ska genomgå en utbildning om våld mot närstående, sexuella övergrepp och försummelse samt konsekvenser av dessa och hur det påverkar barn att växa upp med våld eller ryckas upp ur ett tryggt sammanhang för att återplaceras hos en biologisk förälder.
  3. En lex Lilla hjärtat. En tydlig påminnelse om att vi, i varje tvångs­beslut som rör barn, ska hålla barnperspektivet först. Att socialnämnden vid ett tvångsomhändertagande av barn ska ta barnets perspektiv först. Om det blir aktuellt med en återplacering av omhändertagna barn ska barnets rätt till trygghet och kontinuitet samt konsekvenserna av att rycka upp ett barn från en fungerande familj väga tyngre än föräldrarnas rätt till sina barn.
  4. Socialtjänsten ska, efter ett missat besök av de biologiska föräldrarna eller ovilja att lämna till exempel urinprov, direkt rapportera detta till domstol som då har möjlighet att fatta ett interimistiskt beslut om att barnet ska återgå till det hem barnet har sin uppväxt och trygghet.
  5. De ombud som ska företräda barn ska vara särskilt lämpade och uppfylla både kunskaps- och lämplighetskrav. Idag går domstolarna efter en lista. Det innebär ett lotteri för barn då lämplighet inte tas hänsyn till.
  6. Sakkunniga, såsom barnpsykologer, barnmedicinsk personal eller andra experter ska alltid höras i rätten vid mål där det framkommer våld, försummelse eller andra brister i barns omsorg eller där tvångsvård eventuellt ska upphöra med syftet att lyfta konsekvenser för barn.
  7. Inför en ny tvingande lagstiftning enligt LVV (lagen om vård av vårdnadshavare). Behandling och stöd till föräldrar ska inte vara frivillig i ärenden som rör barns trygghet, hälsa och välbefinnande. Med LVV kan socialtjänst använda tvingande lagstiftning gentemot föräldrar innan ett LVU. Det ska inte vara upp till föräldrar att välja att avstå hjälp och stöd vid oro för att barn far illa.

De föreslagna åtgärderna kommer att bidra till att barns rättigheter stärks och att skydd av barn alltid väger tyngre än föräldrarnas rätt. Men det räcker inte så. Vi alla runtomkring måste också bli bättre på att agera på vår oro.

Nu när många barn hålls hemma, både för minskad smittspridning, sjukdom och i och med påsklov, behöver alla runtomkring agera. Vi behöver fråga barnen hur de har det, göra orosanmälan till socialtjänsten, knacka på hos grannen och ringa polisen vid akut eller hotfull situation.

För att ge barn vetskap om hur de kan få hjälp, och vuxna vetskap om hur de ska agera på oro, har Huskurage tagit fram ett tydligt material som riktar sig både till barn och vuxna. Materialet ska användas i skolmiljö och i trapphus, i omklädningsrum, på vårdcentraler och varhelst barn och vuxna uppehåller sig. Här finns materialet att skriva ut för att sedan sätta upp. Det är en liten sak att göra men det kan få stor effekt på barns utsatthet och vår förmåga och kunskap om hur vi ska agera! 

Nina Rung, grundare av Huskurage

Vad säger barn­kon­ven­tionen om barn som brotts­offer och brotts­förövare?

Under senare tid har vi kunnat ta del av en rad upp­märk­sam­made ungdoms­rån där grova kränk­ningar och för­ned­rings­inslag har före­kommit. Utmär­kande för dessa rån är att det är barn som har utsatt andra barn. Detta tycker vi på UNICEF Sverige både är för­skräck­ande och tragiskt. Barn är i dessa fall både brotts­förövare och brotts­offer. Imorgon, den 3 april, hålls en särskild riks­dags­debatt om detta.

Att barn agerar förövare är i sig ingenting nytt. Men det som utmärker dessa rån och gör dem än mer oroväckande är att de tycks öka, samt att de barn som är brottsförövare verkar bli allt yngre. Barn är i dessa situationer både förövare och brottsoffer, och behöver olika stöd och insatser därefter. Samhället har ett ansvar att ge barn som har hamnat i ett kriminellt beteende den hjälp de behöver för att komma ur det.

I den här mångbottnade debatten har det även rests frågetecken gällande om barnkonventionen säger att barn som är förövare inte kan få konsekvenser för sitt beteende. Det har också ifrågasatts om barnkonventionen kan utgöra ett hinder för polisen i deras arbete att utreda brott.

Samhället har ett ansvar att skydda barn och ge ett alternativ till kriminaliteten.

Detta säger barnkonventionen

UNICEF Sverige vill vara tydlig på denna punkt. Barnkonventionen säger inte att barn som är förövare inte ska mötas av några konsekvenser. Barnkonventionen utgör inte heller ett hinder för att förhöra barn eller på annat sätt hindra polisen från att utreda brott. Snarare tvärtom. Barnkonventionen bör i dessa fall användas som vägledning och stöd i hur man ska hantera situationen (utredning och förhör) utifrån ett barnrättsperspektiv och utifrån allmänna rättssäkerhetsprinciper.

Däremot säger barnkonventionen att barn inte ska behandlas som vuxna, inte heller om barnet är misstänkt för brott. Enligt konventionen ska omhändertagande av barn anpassas så långt det går utifrån barnets bästa. Hanteringen av barn måste därför skilja sig från hanteringen av vuxna som begår kriminella handlingar.

Barnen måste få stöd och hjälp

Barnet behöver utredas för att kunna få stöd och hjälp och för att kunna återanpassas i samhället. I debatten som förs är det lätt att åberopa “hårdare tag” som en slags universallösning. Men vi får inte glömma att samhället har det yttersta ansvaret för de barn, som av olika skäl, inte agerar efter de gemensamma normer och lagar som vi tillsammans stipulerat.

Med det sagt får vi aldrig glömma de barn som har blivit utsatta för ett rån. De barnen behöver också ett tydligt stöd samt en uttrycklig återkoppling på att samhället reagerar och agerar mot den misstänkte.

Vi måste än mer säkerställa att rättsväsendet i form av polis, åklagare och socialtjänst får de resurser som behövs, så att förhören kan genomföras så snart det går efter att barnet har gripits. Frihetsberövande av barn ska ske som en sista utväg och om det behövsför att kunna genomföra ett förhör. Det finns en allmän kommentar till barnkonventionen om barns rättigheter i rättssystemet som ger bra vägledning i dessa frågor.

Det är viktigt att den vård som brottsdömda barn får är anpassad för att de ska kunna komma tillbaka till samhället. Den vård som nu bedrivs på HVB- och SiS-hem är ofta inte anpassad utifrån det enskilda barnet eller för en återanpassning till samhället. Dessvärre får idag alltför många barn på HVB/SiS ytterligare och fördjupade kontakter med andra ungdomar, som istället stärker deras kriminella identitet. 

Vi kan inte heller blunda för att barns bristande uppväxtvillkor spelar en stor roll för sannolikheten att utveckla ett kriminellt beteende. I möten med berörda barn framkommer det att de har mött vuxna som inte tror på dem. Barnen har vittnat om hur de påverkas av att gå i en skola som är sliten och nedgången, där det inte finns en stabil lärargrupp eller framtidshopp. De har beskrivit att de är trångbodda eller saknar ett långsiktigt boende, att deras förebilder är kriminella och att de till exempel inte ser sig själva bli en del av varken bostads- eller arbetsmarknaden. Framförallt barn i utsatta områden och på landsbygden vittnar om en uppgivenhet.

Samhällets ansvar

Samhället har ett ansvar att skydda barn och ge ett alternativ till kriminaliteten. Vi måste ge barn jämlika uppväxtvillkor och framtidshopp.

UNICEF Sverige vill lyfta fyra punkter som vi ser som särskilt viktiga i debatten: 

  • Anpassa systemet så att barn frihetsberövas kortast möjliga tid och som en sista utväg. 
  • Utreda brott MOT barn och AV barn skyndsamt. Detta både för den som utsätts och den som utsätter fö­­r brott ska få upprättelse och stöd och hjälp. 
  • Se över vården på till exempel SiS hem eller öppna insatser så att det blir anpassat efter barnet så att det kan återanpassas i samhället.·      
  • Höja kunskapen bland professionen om barnkonventionen i deras praktiska arbete. 

Shanti Ingeström
Barnrättsrådgivare på UNICEF Sverige

Karin Ödquist Drackner
Tf programchef/barnrättsjurist på UNICEF Sverige

1,5 miljarder barns skolgång påverkas av coronaviruset

I många länder världen över har skolor stängt. Om vi inte agerar nu för att skydda barns rätt till utbildning kommer barnen i synnerhet, och samhällen i allmänhet, att lida av konsekvenserna lång tid framöver. UNICEF ökar nu arbetet för att se till att alla barn kan fortsätta sin utbildning.

Skolstängningarna kopplat till coronaviruset har resulterat i att 89 procent av världens elever står utan den skolgång de har rätt till. Hela 1,5 miljarder barn. I de mest utsatta samhällena kommer effekterna att sträcka sig över generationer. Hårdast drabbas de redan utsatta barnen, som ofta förlitar sig på skolan för att få skolmat och vatten. Dessutom vet vi att risken att utsättas för våld ökar, då barn som lever i utsatthet går miste om den stabilitet och trygghet som skolan ger.

De så kallade sekundära effekterna av covid-19, som exempelvis tillgång till utbildning, är för barnen högst primära. Baserat på lärdomar från andra skolstängningar, exempelvis i spåren av ebola i Västafrika, är det tydligt att ju längre tid barnen är borta från skolan, desto mindre troligt är det att de återvänder – framför allt om de redan bor i en utsatt del av världen.

När förskolor och skolor stänger ner i veckor står föräldrar i de fattigaste delarna av världen inför valet att hjälpa sina barn med studier hemifrån, eller att arbeta för att kunna försörja sin familj. Barnen är de dolda förlorarna i den här krisen.  

UNICEF ökar arbetet för barns rätt till utbildning

För att barn ska kunna återuppta sin utbildning och fullfölja den på ett säkert sätt har vi tillsatt ytterligare resurser för barns rätt till utbildning i över 145 länder världen över. Vårt arbete innefattar bland annat att:

  • Ge stöd till nationella regeringar och partners i att utveckla planer som möjliggör en snabb omställning av utbildningssektorn. 
  • Utrusta skolor med hygienpaket och sprida information om hur man förebygger sjukdomar, samt utbilda lärare och vårdgivare i psykosocialt stöd. Därtill arbetar vi för att stödja barns mentala hälsa och förebygga stigma och diskriminering genom att uppmuntra elever och lärare att undvika stereotyper när de pratar om viruset.
  • Säkerställa kontinuitet i utbildningen och tillgång till distanslärande, inklusive utformning och förberedande av utbildningsprogram online, via radio och tv.
  • Förbättra kunskapsdelning och kapacitetsuppbyggnad för den pågående krisen och för framtida pandemier.

Varje barn ska ha en plats i ett klassrum.

Världens ledare måste kraftsamla

Skolstängningarna påverkar såväl fattiga som rika barn på ett sätt som saknar motstycke. Även om stängning av skolor är ett beslut utifrån en svårhanterad hälsosituation, är riskerna i samband med det betydande.

Den ledande principen i Agenda 2030 är att ingen ska lämnas utanför, och det globala utbildningsmålet handlar om att säkerställa en inkluderande och likvärdig utbildning av god kvalitet och främja livslångt lärande för alla. Ska vi lyckas uppnå det, så måste vi se till att inget barn hamnar på efterkälken. Det är därför viktigt att strategier för att stödja fortsatt lärande för barn tar hänsyn till de mest utsatta barnens behov. 

Investeringar kan inte vänta, det globala samfundet måste stå enat och bistå med resurser, annars kommer det här att få oåterkalleliga konsekvenser för världens unga.

De stora framsteg som har gjorts inom utbildningsområdet de senaste decennierna får inte gå förlorade. Det är bara tio år kvar till att Agenda 2030 ska vara genomfört. Kraftsamlar vi inte nu för att komma tillrätta med barns rätt till utbildning, så riskerar vi att förlora en hel generation.

Vi måste agera både här och nu och möta de långsiktiga effekterna. Att sätta barnens behov i centrum och genomföra barns rättigheter är mer centralt än någonsin.