Samtliga riksdagspartier verkar vara eniga om att lagen om särskilda bestäm­melser för vård av barn och unga, LVU, måste för­tyd­ligas och det är mycket välkommet. UNICEF Sverige har länge ansett att LVU-lag­stift­ningen måste göras om från grunden med ett tydligt rättig­hets­perspektiv. 

Nu är det dags för handling

Det är viktigt att det blir en politisk reaktion kring sam­hällets mest utsatta barn. Men reak­tionen måste följas av verklig hand­ling. Vi har hört till­räckligt många vittnes­mål från placerade barn som berättar hur de blivit kränkta och utsatta för våld. 

Med hänvisning till vårt remissvar angående en mer håll­bar social­tjänst ser vi ett behov av att eventuellt samla bestäm­melser från SoL och LVU i en särskild barnlag. Syfte skulle vara att över­brygga glappet mellan frivillig­het och tvång i lag­stift­ningen, samt tydlig­göra barnets rättig­heter i särskilt utsatta livs­situationer. 

Vi har hört barn som vittnar om att de upp­lever att de bara har “samlat en grupp bråkiga ungar och satt ihop dem i ett hus”. Barnen brukar inte vittna om att de får någon vård, utan snarare om avsaknad av vård. 

Vanligt att vården bryter samman

Statistik visar att det tyvärr är vanligt med samman­brott i placeringar, det vill säga att vården avbryts i förtid. Nästan var tredje ungdoms­placering och var sjätte placering av yngre barn slutar i samman­brott inom en fem­års­period.

Anled­ningarna till detta är flera, men i de fall ungdomar rymmer från vård­miljöer kan det tolkas som ett uttryck för miss­nöje med placeringen. 

Kommunerna måste utreda orsaker till sammanbrott

Det måste ställas högre krav på att kommuner utreder varför vården av barn och unga bryter samman och varför placeringar avbryts. Det behövs betydligt bättre upp­följning och utvär­dering när det gäller placeringar av barn, både fri­villiga och med tvång.

Ett absolut minimi­krav på sam­hället är att säker­ställa att barn som placeras i sam­hällets vård inte får det sämre än om de bott kvar hemma. 

Barn i Sverige måste även i praktiken märka av att barn­konven­tionen har blivit svensk lag. Speciellt barn som lever i utsatt­het och som av olika anled­ningar måste placeras utanför hemmet.

Inget barn får riskera att bli utsatt för någon form av våld eller kränk­ningar. Det gäller i allra högsta grad barn som är placerade, med syfte att till­försäkra dem stöd och skydd. 

En barndom går aldrig i repris

Nu måste vi göra allt för att placerade barn får en vård av hög kvalitet, och som är anpassad utifrån barnets behov och rättigheter. 

UNICEF Sverige anser att följande ändringar behöver göras: 

• Håkan Ceders statliga utredning gällande LVU (2015:71) behöver antas i sin helhet.

• Det måste säker­ställas att barn får ökat inflytande och delaktig­het i vårdens utform­ning och sin livs­situation i allmänhet.

• Det är hög tid att utveckla individu­ella klago­system som är anpassade för barn och där barns vittnes­mål tas på allvar.

• Det behöver införas specialist­utbildning för social­sekre­terare som arbetar med barna­vårds­utred­ningar. 

• Samverkan mellan myndig­heter såsom social­tjänst, skola, hälso- och sjuk­vård och polis måste stärkas, med barnets behov och rättig­heter i fokus.

• Vid upphörande av LVU-vård ska bedöm­ningen göras utifrån barnets nuvarande situation och hur barnet har knutit an till familje­hemmet, inte enbart utifrån anled­ningen till placeringen.  

• Alla former av umgängen med föräldrar och när­stående ska moti­veras utifrån det unika barnets bästa, inte utifrån föräldrars rätt till sina barn eller gene­rella antaganden om barn som grupp. 

Läs gärna mer i vårt remis­svar om utred­ningen av en ny social­tjänst­lag.

Shanti Ingeström
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige 

Marie Hugander Juhlin
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige

Vaccin mot covid-19 rullas nu ut världen över. Enligt världs­hälso­orga­nisa­tionen WHO har över 39 miljoner doser distri­buerats i hög­inkomst­länder, vilket kan jämföras med 25 doser i ett enda låg­inkomst­land: Guinea. 

Sveriges regering har uppgett att alla vuxna samt barn i risk­grupp ska kunna vaccineras före midsommar. Andra hög­inkomst­länder väntas också uppnå bred samhälls­vacci­nering under 2021. För låg- och medel­inkomst­länderna ser prognosen betydligt dystrare ut. Initiativet People’s Vaccine varnar för att 9 av 10 människor i fattiga länder inte kommer att få något vaccin under 2021.

Vi får inte heller glömma de fruktans­värda konse­kven­serna som ned­stäng­ningar för att stoppa pandemin lett till i världens mest sårbara länder, dit medias upp­märk­sam­het sällan riktas. Länder där fattig­dom, väpnade konflikter och multipla kriser sargat hälso- och sjukvårds­systemen.

Även i dessa länder har covid-19 lett till stora dödstal, samtidigt som fallen av mässling, malaria, hiv, tuber­kulos, lung­inflam­mation och förl­oss­nings­skador ökat i spåren av restrik­tionerna. Utebliven barn- och mödra­hälso­vård och bristen på vaccina­tioner under pandemin befaras kosta miljoner barns liv.

Det är av högsta vikt att vaccinera vård­personal så att vården kan hållas igång och samtidigt stärka hälso­systemen så att covid­vaccinering inte stjälper barn­vaccina­tionerna, som redan minskat med upp till 70 procent. 

Statsminister Stefan Löfven skrev ihop med andra världs­ledare i Washington Post att ”ingen av oss är säker förrän alla är säkra” och att vaccinet måste fördelas efter behov, inte betalnings­förmåga. 

Ändå har höginkomst­länderna köpt upp en majoritet av doserna genom att gå förbi WHO:s för­del­nings­mekanism Covax och teckna egna avtal med läke­medels­bolagen, något som WHO:s general­direktör kallat ett ”kata­stro­falt moraliskt miss­lyckande”.

Kanada och Storbritannien har köpt vaccin nog för att vaccinera invånarna fem gånger om. Även EU, inklusive Sverige, har köpt miljarder doser – ett ordentligt över­skott.

Över 90 av världens låginkomst­länder förlitar sig på till­gång genom Covax. Avsikten med mekanismen var att länderna skulle poola sina resurser, upp­handla och rulla ut vaccinen till­sammans. Men det har gått trögt. UNICEF har en miljard sprutor redo för 2021, men det finns bara löften om covid-19 vaccin nog att använda fyra procent av dem.

Förra veckan kom nyheten att Pfizer/BioNTech:s vaccin kommer att ingå i Covax, men doserna utgör bara två procent av det antal som bolagen förväntas sälja och hög­inkomst­länderna har redan säkrat 75 procent.

Stora logistiska utmaningar lär vänta eftersom vaccinet måste lagras i extrem kyla. Det räcker inte med att skicka vaccinet; satsningar på infra­struktur och kommuni­ka­tion måste ske parallellt.

Sydafrika och Indien lade nyligen fram ett förslag till världs­handels­orga­nisa­tionen WTO om att länder ska kunna frångå immaterial­rätten för att importera eller till­verka generiska vaccin, läke­medel och tester mot covid-19 under pandemin. 

Förslaget möjlig­gör ökad produk­tion av covid­vaccin och stöttas av över 100 låg- och medel­inkomst­länder. EU, inklusive Sverige, har tvärtom motsatt sig förslaget med argumentet att motiva­tionen för innovation hos läke­medels­bolag skulle minska. Förslaget ligger dock helt i linje med det folk­hälso­regel­verk som WTO införde 2001.

De kommande månaderna är avgörande

Vår förhoppning är att Sverige, med sitt uttalade engage­mang, går från ord till handling vad gäller löftena om rättvis fördel­ning av vaccin. Det inne­fattar att: 

• Prioritera risk­grupper och sjukvårds­personal i alla länder 
  Både ur ett globalt smitt­skydds- och hälso­perspek­tiv är det fel att prio­ritera unga, friska personer i ett hög­inkomst­land före äldre, sköra personer eller sjuk­sköterskor i ett låg­inkomst­land. Länder som Sverige, som redan har säkrat mer än nog med vaccin, bör inte knyta nya avtal med läke­medels­bolagen innan man planerat för hur över­skottet ska fördelas direkt till mer behövande länder, företrädesvis via Covax.

• Arbeta för full finansiering av Covax
  Covax behöver tredubbla sin finan­siering för att kunna genom­föra sitt uppdrag. Det inne­fattar även att stärka ländernas hälso­system så att de kan ta sig an nya mål­grupper för covid­vacci­nering utan att sätta barn­vaccina­tioner på undantag, vilket snabbt kan leda till nya pandemier och ökade döds­fall i mässling, diarré­sjuk­domar och luft­vägs­infek­tioner.

• Villkora forskningsinvesteringar
  Sverige och EU har gett miljard­bidrag till covid­forskning, men inte vill­korat att inves­tering­arna används för att säkra rättvis distri­bution och rimliga vaccin­priser. Bidrags­givare måste vill­kora sina inves­teringar – stora vinster byggda på ojämlik till­gång hör inte hemma i en pandemi. 

• Hindra skadliga monopol 
  En uppluckring av immaterial­rätten för medicinska produkter mot covid-19 och delning av forsknings­data är avgörande för att till­verkare i låg- och medel­inkomst­länder ska kunna öka vaccin­produk­tionen. Vi hoppas att Sverige och EU omprövar sin position kring WTO-förslaget inför nästa möte 4 februari. 

Sverige är ett föregångs­land inom global rätt­visa och hälsa och bör säker­ställa att alla parter – regerings­före­trädare, EU, inter­nationella nätverk och läk­emedels­bolag – tar sitt ansvar.

Pandemin är som sagt inte över förrän den är över, överallt.

Oliver Schulz
Generalsekreterare, Läkare Utan Gränser i Sverige

Pernilla Baralt
Generalsekreterare, UNICEF Sverige

Anna Johansson
T. f. generalsekreterare, Amnesty International Sverige

Margot Wallström
F. d. utrikesminister, undertecknare av People’s Vaccine

Anna Mia Ekström
Infektionsöverläkare, professor i global infektionsepidemiologi, Karolinska Institutet/Södersjukhuset

Stefan Swartling Peterson
Professor i systemomställning för hälsa, Karolinska Institutet och hälsospecialist, UNICEF Sverige

Johan von Schreeb
Professor i global katastrofmedicin, Karolinska Institutet

Socialtjänsten är samhällets yttersta skyddsnät för barn i utsatta livssituationer, och arbetet styrs av socialtjänstlagen. Under flera år har socialtjänsten fått kritik för bristerna i att ge barn i utsatta livssituationer det skydd och stöd de behöver och har rätt till. Sedan socialtjänstlagen kom till 1982 har den ändrats ett flertal gånger och vi är många som under lång tid påpekat att lagen behöver moderniseras, anpassas och förbättras. 

När en särskild utredning av lagen tillsattes 2017 hade vi höga förväntningar på resultatet. Utredningens uppdrag enligt direktiven var bland annat att lämna förslag på en ny socialtjänstlag som bidrar till social hållbarhet med individen i fokus, ett förebyggande perspektiv och kunskapsperspektiv, och ökad kvalitet utan ökade kostnader.

Redan tidigt i processen tryckte UNICEF Sverige på för att utredningen skulle göras utifrån ett barnrättsperspektiv, och 2018 fick utredningen i uppdrag att just förtydliga barnrättsperspektivet i socialtjänstlagen. Vi hade fått gehör, och det var en tydlig markering från lagstiftaren om en målsättning att flytta fram positionerna för barns rättigheter. 

Genom att bli inbjudna till en av utredningens referensgrupper har vi också kunnat följa utredningens arbete under de senaste åren. Därför känns det extra nedslående att konstatera att resultatet inte blev vad vi hoppats på.

Viktiga frågor lyfts, men utredningen når inte i mål i verkligheten

Utredningens inriktning på bland annat helhetsperspektiv och förebyggande arbete var mycket lovande, och flera av förslagen är steg i rätt riktning för ett förtydligat barnrättsperspektiv. Bland annat lyfts viktiga frågor om barnombud, förstärkning av rätten till information, och barns rätt till kontakt med närstående vid placering utanför hemmet. Utredningen föreslår också att bestämmelsen om barnets bästa ska anpassas till barnkonventionens lydelse.

Men – trots att många av förslagen i grunden är positiva, skapar helheten ett alltför stort utrymme för tolkning och anpassning för att kunna säkerställa barns rättigheter i verkligheten. 

Ekonomiskt bistånd kan inte separeras från andra former av stöd

Redan i direktiven begränsas utredningens handlingsutrymme då frågan om ekonomiskt bistånd hamnar utanför utredningens uppdrag. Att växa upp i ekonomisk utsatthet ökar risken för andra former av utsatthet och otrygga levnadsförhållanden.

Att separera frågan om ekonomiskt bistånd från rätten till andra former av stöd och skydd, riskerar att förstärka de stuprör inom socialtjänsten som idag hindrar det helhetsperspektiv som den nya lagen eftersträvar. Frågan är i vilken grad socialtjänstens arbete kan anses förebyggande om hänsyn inte tas till de grundläggande förutsättningar som bidrar till utsatthet och utanförskap.

Barns tillgång till sina rättigheter får inte villkoras av en kommuns prioriteringar

Utredningen beskriver tydligt ambitionen att återgå till en ramlag utan detaljstyrning, vilket medför att det i många förslag saknas ett HUR eller någon form av gräns för vad som inte är förhandlingsbart när det gäller att säkerställa barnets rättigheter. 

Det innebär att utgångspunkten för bedömningar och beslut som ska fattas, riskerar att redan på förhand färgas av olika organisatoriska eller ekonomiska begränsningar hos kommunen, snarare än att utgå från det enskilda barnet.

Enligt barnkonventionen, som ju är svensk lag, ska staten genom aktiva åtgärder skydda barnet mot diskriminering. Regionala skillnader i möjligheterna för barn att få sina rättigheter tillgodosedda får inte förekomma. De skillnader som eventuellt ändå finns ska kunna härledas till det enskilda barnets särskilda behov och förutsättningar. 

UNICEF Sverige anser att det måste finnas tydliga krav på barnkonsekvensanalyser av alla förslag som berör barn. När andra intressen ges företräde framför barnets bästa, ska detta tydligt framgå och förklaras.  

Var har barnets rätt till delaktighet tagit vägen?

UNICEF Sverige anser att utredningen brister i uppdraget att förtydliga barnrättsperspektivet, då rätten till delaktighet inte fått ta mer plats och inte heller resulterat i skarpa förslag. Barn har heller inte gjorts delaktiga i själva utredningen, vilket borde ha varit en självklarhet, med tanke på vilken avgörande roll socialtjänstlagen har för barn i utsatta livssituationer. 

Delaktighet är ett av de områden där störst brister identifierats när det gäller hur barnkonventionen efterlevs. Därför hade vi velat se tydligare och mer djupgående resonemang kring hur kraven på att erbjuda verklig delaktighet hade kunnat se ut.

Fortsatt risk att barn faller mellan stolarna när samverkan inte utreds

Det finns ett stort behov av att ta ett helhetsgrepp kring frågan om samverkan mellan olika samhällsaktörer, såsom skola, socialtjänst, landsting och rättsvårdande myndigheter, inte minst när det gäller fokuseringen på det förebyggande arbetet.

Men utredningen har valt bort att utreda frågan om samverkan, med motiveringen att detta inte bör regleras i lagstiftning. Detta trots att dålig samverkan ofta är en bidragande orsak till brister i hur barns rättigheter tillgodoses.

Alltför många barn står idag utan stöd när socialtjänst, skola och andra instanser avsäger sig ansvar, eller saknar gemensamma former för att stötta enskilda barn.

“Inga ökade kostnader” rimmar illa med högt ställda målsättningar

Direktiven för utredningen har en avgörande roll för lagförslagets brister. När det gäller förutsättningar för tillämpningen av lagen är direktiven tydliga med att förslagen inte får innebära ökade kostnader. Detta trots att många kommuner redan idag är drabbade av sparkrav och tvingas till hårda prioriteringar. 

En omställning från individbaserat till förebyggande arbete, och tidiga insatser, är en nödvändig förändring för att möta samhällets utmaningar och förbättra livsvillkoren för barn i utsatta livssituationer. Utan rätt förutsättningar riskerar dock utredningens högt ställda målsättningar att bara bli tomma ord i den verklighet där lagen ska tillämpas.

För att socialtjänstlagen i praktiken ska bidra till långsiktighet och att förverkliga ambitionerna i barnkonventionen och Agenda 2030 krävs att det finns rätt förutsättningar för dem som förväntas tillämpa lagen.   

Dags för en särskild barnlag?

Barnkonventionen ska genomsyra all lagstiftning, men när det gäller barn i utsatta livssituationer räcker det inte med en ramlag som vägledning för förverkligandet av barnets rättigheter. 

En särskild lag som reglerar frågor som rör stöd och skydd till barn i utsatta livssituationer, och på ett mer detaljerat sätt kan reglera hur barnets rättigheter ska bli verklighet. 

En sådan sammanslagen lagstiftning skulle också kunna erbjuda en möjlighet att överbrygga de utmaningar som vi idag ser när det gäller det stora glappet mellan frivillighet och tvång som uppstår i relationen mellan socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). 

Vägen framåt – det krävs ett omtag

UNICEF Sverige har beslutat att avstyrka utredningens lagförslag, trots att vi kan se de goda ambitionerna. Vi anser att det krävs ett omtag kring frågan, snarare än att öppna upp för ökade regionala skillnader i tillgången till skydd och stöd, som nuvarande lagförslag riskerar att göra. 

Direktiven för en ny utredning måste utformas på ett sätt som gör det möjligt att genomföra utredningen med ett tydligt rättighetsperspektiv, som inte på förhand begränsas av att “utredningen inte får lägga förslag som är kostnadsdrivande eller ambitionshöjande”. 

Barnkonventionen är numera lag i Sverige, det måste synas både i utformning och tillämpning av annan svensk lag, och i högsta grad i socialtjänstlagen.

Läs UNICEFs remissvar

Idag är det ett år sedan barnkonventionen blev svensk lag. En milstolpe i arbetet för barns rättigheter och en av de viktigaste reformerna för barn i Sverige. I samband med att barnkonventionen blev svensk lag uttalade regeringen bland annat att:

• Barnkonventionen är ett av de viktigaste verktygen för att säkerställa att barns rättigheter tillgodoses.

• Barnets rättigheter ska beaktas vid alla avvägningar och bedömningar som görs i beslutsprocesser, mål och ärenden som rör barn.

• Barnkonventionen är ett sätt att skapa en grund för ett mer barnrättsbaserat synsätt i all offentlig verksamhet.

Under året har regeringen visat att de har tagit barnrättsfrågor på allvar, genom att ge olika myndigheter i uppdrag att stärka barns och ungas rättigheter med utgångspunkt i barnkonventionen. Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) har exempelvis fått i uppdrag att stärka tillsynen av socialtjänstens handläggning av ärenden som rör stöd och skydd till barn och unga, och Barnombudsmannen har fått i uppdrag att ta fram och sammanställa kunskap om barns och ungas utsatthet för rasism.

Domar visar att även domstolar i högre utsträckning än tidigare resonerar kring barnkonventionen samt att barnets bästa har fått företräde i en del fall. Det finns också domar där barnets bästa inte har vägt tyngst men där ett resonemang och en intresseavvägning kring barnets bästa har gjorts.

Justitieombudsmannen har i uppgift att granska att myndigheter följer lagar och regler, framför allt i förhållande till lagar som handlar om enskilda individers rättigheter. En av ombudsmännen valde att i sin granskning rikta särskild uppmärksamhet åt ärenden där barnrätts­perspektivet stått i centrum och om hänsyn tagits till barnets bästa i en viss situation i tillräcklig utsträckning. 

Även myndigheter med verksamheter som inte direkt rör barn men som fattar beslut som kan påverka barn, som Upphandlingsmyndigheten och Trafikverket, har tagit fram mallar och informationsmaterial om vad barnkonventionen betyder för just deras verksamhet samt hur barnkonsekvensanalyser ska genomföras. 

För att stärka barns rättigheter på nätet har Datainspektionen tillsammans med Barnombudsmannen och Medierådet även tagit fram en vägledning om barns och ungas rättigheter på digitala plattformar. Därtill har Boverket redovisat en rapport om barnkonventionen i samhälls­planeringen, där ett av förslagen är att länsstyrelserna runt om i landet borde få ett utökat uppdrag att driva barnrättsfrågor. 

Arbetet för barns rättigheter har bara börjat

Det är positivt att se att barnkonventionen som svensk lag har bidragit till att barns rättigheter stärkts och att barn i större utsträckning blir sedda som individer med egna rättigheter – inte bara som en grupp barn eller som en del av en familj. Att barnkonventionen är lag innebär dock inte att arbetet med barnrättsfrågor är färdigt och att vi kan vila. Tvärtom, arbetet har bara börjat. Nu, mer än någonsin, behöver vi samarbeta för förverkligandet av alla barns rättigheter.

I den kartläggning som barnkonventionsutredningen lade fram i november 2020 presenterades en rad områden där svensk lagstiftning inte är helt förenlig med barnkonventionen och där det kan behövas lagändringar. Det gäller bland annat skydd mot sexuella övergrepp, forskning på barn, frihetsberövade barn och barn som misstänks för brott. Utredningen identifierade även utmaningar med att tillämpa barnkonventionen i verksamheters arbete, vilket leder till att den inte alltid omsätts i praktiken fullt ut. Bland annat saknas metodstöd och resurser. Det finns också en osäkerhet kring hur barnkonventionen ska tolkas.

Därför ser vi ett fortsatt behov av stöd för att tillämpa barnkonventionen i myndigheters, kommuners och regioners verksamheter, då det är avgörande för att stärka barns rättigheter i praktiken. Vi välkomnar regeringens uppdrag till Barnombudsmannen att fortsätta stödja kommuner, regioner och myndigheter i arbetet med den praktiska tillämpningen av barnkonventionen. Utöver det efterfrågar vi ökad utbildning i barnkonventionen, kompetensutveckling och mer resurser och tid till de beslutsfattare och verksamheter som ansvarar för frågor som rör barn och ungdomar både direkt och indirekt.

Samhällets ansvar att säkra barns rättigheter

Barn saknar ofta kunskap om sina rättigheter och kan därmed inte själva tillgodose sina intressen eller utkräva sina rättigheter. Det är därför samhällets gemensamma ansvar att garantera att barn respekteras som medborgare och att deras rättigheter realiseras. För att uppnå det återstår ytterligare arbete, och vi och andra barnrättsorganisationer står redo att vara behjälpliga i det fortsatta arbetet.

Författarinnan och pedagogen Ellen Key hade en förhoppning om att 1900-talet skulle bli barnets århundrade. Så blev det tyvärr inte, men barnkonventionen som svensk lag 2020 får ses som startskottet för en ny tid. Låt oss tillsammans kämpa för att 2000-talet blir barnens århundrade.

Redan innan förslagen presenterades var vi oroliga över att det skulle bli en strängare lag utifrån de diskussioner som har förts och olika politiska ställningstaganden som har förekommit i media. Vi ser nu med stor oro på förslagen som varit ute på remiss, då majoriteten av förslagen är bestämmelser från den tillfälliga lagen, som nu föreslås bli permanenta. 

Generellt saknar vi barnperspektiv och barnkonsekvensanalyser i alla förslag som direkt eller indirekt berör barn. Vi saknar också en genomgång av förslagens förenlighet med barnkonventionen och förklaringar till varför kommittén valt att gå vidare med förslag som får negativa konsekvenser för barn. Förslagen innebär dessutom onödigt stränga inskränkningar i barns rättigheter. 

I remissvaret lyfter vi bland annat följande rekommendationer till regeringen: 

• Återinför permanent uppehållstillstånd för barn. Kommittén föreslår att enbart barn som är kvotflyktingar ska ha rätt till permanent uppehållstillstånd vid första ansökningstillfället. Inga andra undantag föreslås. Även om barnkonventionen inte innehåller någon specifik bestämmelse om att barn ska beviljas permanent uppehållstillstånd, rekommenderas långsiktiga och hållbara lösningar för barn snarare än tillfälliga och oförutsägbara. Som minimikrav måste det finnas undantag för barn att få permanent uppehållstillstånd efter en prövning av barnets bästa och omständigheterna i det enskilda fallet. 

• Längden på de tillfälliga uppehållstillstånden. Kommittén föreslår att flyktingar ska få uppehållstillstånd i max tre år vid en första ansökan, medan alternativt skyddsbehövande ska få uppehållstillstånd i 13 månader. Kommittén motiverar det här bland annat med att förslagen ska följa genomsnittstiden i EU. Vi ställer oss frågande till förslaget eftersom genomsnittet i EU är fem år. De olika längderna riskerar också att diskriminera barn på grund av deras skyddsstatus. Vi rekommenderar fem år som minimilängd och att samma längd på uppehållstillstånd ska gälla för alla barn. Korta tider utgör också ett hinder i barns rätt till rehabilitering och återanpassning. 

• Krav vid familjeåterförening. Vi är fortsatt kritiska till det stränga försörjningskravet, som gör att barn inte kan återförenas med sina föräldrar. Försörjningskravet innebär även i fortsättningen att en förälder måste ha tillräckligt stor inkomst och bostad för att barn ska få komma till Sverige, om ansökan om uppehållstillstånd inte görs inom tre månader.  Vi vet att arbets-och bostadsmarknaden försvårar för föräldrar att uppnå försörjningskraven, att många föräldrar missar tremånadersfristen och att det finns en risk att barn tar sig till Sverige på egen hand – med risk för liv och hälsa. 

• Återinför särskilt ömmande omständigheter som humanitär skyddsgrund för barn. Kommittén har föreslagit att barn ska kunna beviljas tillfälligt uppehållstillstånd vid synnerligen ömmande omständigheter, en formulering som fanns i lagen innan 2014. Vi är kritiska till förslaget eftersom begreppet synnerligen tolkas restriktivt och återhållsamt. 2014 infördes särskilt ömmande omständigheter, för att förtydliga och säkerställa att hänsyn tas till barnets bästa. Behovet av justeringen berodde på att det hade förekommit fall där barn med ömmande omständigheter i svåra situationer hade fallit utanför bestämmelsens tillämpningsområde och inte fått sin rätt till skydd och vård tillgodosedd. Vi anser därför att särskilt ömmande omständigheter återinförs. Det ligger också i linje med barnkonventionen och våra andra internationella åtaganden.

Här du läsa hela remissvaret.

Barnkonventionen får inte glömmas bort i den nya migrationslagen

Sedan 1 januari 2020 är barnkonventionen svensk lag. Det ställer högre krav på lagstiftare och rättstillämpare att göra individuella bedömningar kring barnets rättigheter och att göra ordentliga barnkonsekvensanalyser av alla förslag som direkt eller indirekt berör barn. Det ställer också krav på att grundligt förklara vilka intressen som ges företräde framför barnets bästa. 

Vi uppmanar regeringen att ta till sig våra synpunkter och förslag för att den nya lagen ska vara hållbar, rättssäker, human och förenlig med barnkonventionen. Asylsökande barns rättigheter får inte försummas och barnkonventionen får inte glömmas bort i framtagandet av en ny lag. 

De inskränkningar som görs i barns rättigheter är varken rimliga, proportionerliga eller godtagbara, inte minst med tanke på hur flykting­situationen ser ut idag och utifrån den prognos som kommittén själva har presenterat. Vi hoppas därför att regeringen gör ordentliga barn­konsekvens­analyser av alla förslag med utgångspunkt i barns rättigheter, innan de går vidare med det fortsatta arbetet. 

Regeringen beslutade i juli 2018 att en särskild utredning skulle göras för att analysera och föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola, med målet att öka likvärdigheten inom skolan. Idag kommenterar UNICEF Sverige slutbetänkandet i ett remissvar.

En likvärdig skola är ett viktigt bidrag till ett bättre samhälle och spelar en avgörande roll när det gäller att säkerställa barns rätt till jämlika uppväxtvillkor och rätten till utbildning enligt barnkonventionen. Likvärdig utbildning av god kvalitet, för alla barn, är en absolut grundläggande fråga för barns livskvalitet, deras utveckling och deras framtida möjligheter i livet.

Agenda 2030 lyfter också utbildning och livslångt lärande som en av nyckelfaktorerna för hållbar utveckling. En fungerande skolgång är den enskilt viktigaste skyddsfaktorn mot socialt utanförskap för alla barn, men särskilt för barn i utsatta livssituationer.

Ojämlikhet i skolan ett allt större problem

Men trots höga ambitioner och skolans uttalade uppgift att kompensera för skillnader i barns förutsättningar, har ojämlikheten vuxit till ett allt större problem inom skolans värld. I internationella studier är Sverige medelmåttigt vad gäller att klara det kompensatoriska uppdraget och förmågan att uppväga elevers socioekonomiska förutsättningar. 

Ett av statens ansvar är att jämna ut ekonomiska ojämlikheter mellan kommuner för att främja jämlikhet nationellt, en fråga som utredningen också fokuserar på. Bland annat genom att diskutera det decentraliserade skolsystemets bristande förmåga att nå de övergripande målen om en likvärdig och kompensatorisk skola.

Men sett ur ett nationellt likvärdighetsperspektiv går utvecklingen över tid i Sverige i en riktning där skolan tyvärr blir allt mindre likvärdig, snarare än tvärtom. Samtidigt vet vi idag att det finns ett samband mellan skolans likvärdighet och barns ökade psykiska ohälsa.

I takt med att likvärdigheten i skolan försämrats, har rapporterna från barn och unga som känner stress över skolprestationer och försämrade framtidsutsikter också ökat.

Viktigt att vända utvecklingen

Utredningen kommer med flera viktiga förslag för att vända utvecklingen vad gäller likvärdigheten i skolan i Sverige, men det kommer att kräva kontinuerligt arbete, rätt insatser och tydliga nationella mål att följa upp.

Utredningen kommer bland annat fram till att:

• Det finns behov av ett ökat statligt ansvar och ett mer enhetligt regelverk för skolan, för att möjliggöra uppföljning av likvärdigheten på nationell, regional och lokal nivå, vilket UNICEF Sverige håller med om. Att kunna följa utvecklingen och göra jämförelser är grundläggande för att veta att rätt insatser görs och att vi rör oss i rätt riktning.

• Kommunala resursskillnader måste jämnas ut och stabiliteten i resurssättningen till skolan behöver öka. Bland annat lägger utredningen fram förslag om sektorsbidrag och förändringar i beräkningar av grundbelopp för att bidra till detta. Tanken är att de kommunala skillnaderna i finansiering ska stabiliseras och att skillnader mellan kommuner och andra huvudmän ska bli rättvisare.

• Det behöver införas ett nationellt och gemensamt skolval med avskaffat kösystem. UNICEF Sverige håller med i utredningens analys om att ett sådant system kan bidra till att öka förutsättningarna för en mer sammansatt och allsidig skola som gynnar alla barn, inte enbart de mest utsatta.

• Utredningen lyfter också upp vikten av informationsinsatser till såväl elever som vårdnadshavare, spridning av information på olika språk samt godkända urvalsgrunder som viktiga faktorer för att skapa förutsättningar för att ett fritt skolval ska kunna vara jämlikt.

• Det finns ett tydligt orsakssamband mellan likvärdigheten i skolan och segregation inom andra samhällssektorer. Därmed blir det tydligt att skolsegregationen inte är en fråga som kan lösas enbart med förslag på åtgärder som rör skolan, utan det måste också ses ur ett bredare perspektiv. 

UNICEF Sverige efterfrågar:

• Ett ökat statligt ansvar för skolan.
• Ett mer enhetligt regelsystem, som möjliggör att utvecklingen av likvärdighet och kvalitet kan mätas på rätt sätt över tid för att se till att de insatser som sätts in har önskad effekt.
• En jämnare finansiering som bidrar till kontinuitet och förutsägbarhet i planeringen av skolans uppdrag.
• Ett helhetsperspektiv på de frågor som utmanar barns rätt till likvärdig skola och jämlika uppväxtvillkor.

Läs hela vårt remissvar här.

Det här är ett utdrag ur en debattartikel skriven i samarbete med WaterAid. Texten finns att läsa i sin helhet hos OmVärlden.

Att tvätta händerna med tvål och rent vatten är det första skyddet mot att smittas av covid-19, och för att minska smitt­spridning och förhindra att barn dör av sjuk­domar som kunnat förhindras. 

I många länder kan man inte tvätta sina händer. Tre miljarder saknar till­gång till rent vatten och tvål i sina hem. Till och med på platser där behovet av god hand­hygien är som störst, saknas detta i stor utsträckning.

Globalt saknar nästan hälften av världens vård­inrätt­ningar, och nästan hälften av skolorna, till­gång till hand­hygien genom tvål och vatten. I många tät­befolkade sam­hällen delar många hushåll på ett fåtal vatten­källor och toa­letter, vilket gör råden om såväl hand­hygien som social distansering omöjliga att efterleva.

God hygien är en förut­sättning för att ett flertal andra insatser ska vara effektiva och håll­bara. Därför ska det inte vara ett val mellan antingen hygien eller andra åtgärder, utan hygien måste tvärtom finnas med som en röd tråd i alla insatser som främjar människors hälsa.

Tidigare i år under­tecknade den svenska regeringen ett upprop tillsammans med drygt 60 världs­­ledare med upp­maningen att vatten, sanitet och hygien måste priori­teras i insatser för att bekämpa sprid­ningen av covid-19. Uppropets viktigaste åtaganden är att mobili­sera finansiering samt att se till att alla akuta insatser måste ha lång­siktiga lösningar i åtanke.

Även Sida har pekat ut vatten, sanitet och hygien som prioriterat i sina åtgärder i kampen mot pandemin. Detta är mycket viktiga och strategiskt kloka steg åt rätt håll.

Vi ser att satsningar på hygien riskerar att hamna mellan de politiska stolarna och därmed utebli. För att det inte ska ske, behöver regeringen och Sida säkerställa att hygien verkligen prioriteras långsiktigt. Konkret handlar det om Sveriges internationella strategier och insatser för hållbar utveckling som går direkt till enskilda länder eller via FN. 

Vi vet att rena händer räddar liv. Men det räcker inte att veta. Corona­­pandemin visar att globala hot påverkar oss alla och våra barns framtid. I slut­­­änden är vårt globala skyddsnät mot pandemier inte starkare än den svagaste länken.

Att se till att alla i hela världen kan tvätta sina händer är därför en fråga som vi i Sverige i allra högsta grad måste bry oss om. 

Cecilia Chatterjee-Martinsen
Generalsekreterare WaterAid Sverige

Pernilla Baralt
Generalsekreterare UNICEF Sverige

Läs debattartikeln i sin helhet hos OmVärlden.

Barns och ungas idéer och kompetens behövs för att skapa den värld vi vill leva i – både idag och i framtiden. Nu vill vi på allvar göra dem delaktiga i utmaningar som påverkar deras liv. I Kids Hack the Crisis kommer barn från olika delar av världen att arbeta i team för att skapa kreativa lösningar på utmaningar orsakade av pandemin.

Kids Hack the Crisis utgår från barnkonventionen och Agenda 2030, och alla lösningar kommer att ta oss närmare att förverkliga barns rättigheter och uppnå målen för hållbar utveckling. De vinnande lösningarna kommer att presenteras för UNICEFs ledarskap globalt och få stöd av hackathonets organisatörer och samarbetspartners med målet att så långt som möjligt realisera lösningarna för barn världen över.

Vi välkomnar nu barn och unga som vill delta som hackare och mentorer och partnerorganisationer som vill stödja inom olika kunskapsområden att anmäla sig till hackathonet.

Utmaningskategorier

Under 48 timmar kommer barnen att arbeta i team för att skapa lösningar på den pågående krisen. De kommer att ta itu med de kort- och långsiktiga effekterna som viruset har på deras liv och framtid. Här är utmaningarna som barnen kan välja att arbeta med:

1. Rätten till utbildning. Hur kan vi se till att alla barn kan fortsätta att lära sig och få den utbildning de har rätt till, trots skolnedstängningar och bristande tillgång till internet, TV och radio?
2. Rätten till hälsa. Hur kan vi stödja barns fysiska och psykiska hälsa i den svåra situationen kopplat till covid-19? Hur kan vi bygga ett samhälle där alla barn inte bara överlever utan också mår bra och har möjlighet att utvecklas?
3. Minska fattigdomen. Hur kan vi säkerställa alla barns rätt till en god levnadsstandard och tillgång till grundläggande tjänster i en tid när familjer lever i ekonomisk och social utsatthet?
4. Stoppa våldet. Hur kan vi skydda barn från fysiskt och psykiskt våld – i hemmet, skolan, samhället i stort och över internet – när tjänster som skyddar barn sätts på paus och familjer upplever ökade påfrestningar hemma på grund av isolering?
5. Rätten till deltagande. Hur kan vi garantera barns inflytande och delaktighet i beslut som påverkar deras liv?

Att delta som hacker

Alla barn och unga mellan 10-18 år är välkomna att delta, de enda kraven är att du kan engelska och har en dator, surfplatta eller smartphone. Det finns flera olika sätt att delta – du kan delta som erfaren hackare eller som nybörjare, och du deltar på egna villkor (inget krav att vara med 48 timmar). Det är valfritt att tävla. Läs mer om att delta som hacker.

Att delta som partnerorganisation

Organisationer och företag inom privat eller offentlig sektor samt ideella organisationer över hela världen är välkomna att stödja med exempelvis kommunikation i era nätverk, jurymedlemmar eller hjälp med att förverkliga lösningarna efter hackathonet. Men vi är naturligtvis öppna för att lyssna på era förslag! Läs mer om att delta som partner.

Att delta som mentor

Mentorer från olika kunskapsområden är välkomna att delta, exempelvis ämnesexperter, Git, databas, brainstorming. Allt du kan tänka dig att barnen kan behöva hjälp med under hackathonet – tekniskt eller inte. Vissa är erfarna hackare, andra deltar för första gången och behöver bara någon som guidar dem. Du måste inte vara tillgänglig alla 48 timmar, men minst två. Läs mer om att delta som mentor.

När är Kids Hack the Crisis?

Kids Hack the Crisis öppnar fredagen den 23 oktober med en livesänd öppningsceremoni kl. 17.00. Teamen ska lämna in sina lösningar senast söndagen den 25 oktober. Onsdagen den 28 oktober kl. 18.00 är det dags för en livesänd prisceremoni!

Välkommen till en 48 timmars resa av kreativt skapande med målet att skapa verklig skillnad för barn världen över!

Läs mer och anmäl dig till Kids Hack the Crisis.

Migrations­kommittén presen­terade sitt förslag den 15 september. Redan innan förslagen lämnades över har vi följt debatten i media, med stor oro för att vill­koren för asyl­sökande barn skulle komma att försämras. Det kan starkt ifråga­sättas om förslagen tar hänsyn till barn­konven­tionen i till­räckligt stor utsträckning. 

Förslag från migrations­­kommittén som särskilt berör barn

• Tillfälliga uppehålls­till­stånd ska även i fort­sätt­ningen vara huvud­regeln för barn som beviljas skydd. Flyktingar får uppe­hålls­till­stånd i tre år, som vid en ny ansökan kan för­längas med ytter­ligare två år. Alternativt skydds­behövande får 13 månader, som vid en ny ansökan kan för­längas med ytter­ligare två år. Inga undan­tag ges. 
  
• Försörjnings­krav (det vill säga krav på att den förälder som fått uppe­hålls­till­stånd ska kunna försörja make/maka och barn som den vill åter­förenas med) ska inte gälla för barn som är bosatta i Sverige och vars föräldrar ansöker om uppe­hålls­till­stånd här. Detsamma gäller barn som är födda i Sverige och ansöker om uppe­hålls­till­stånd för att en förälder redan har beviljats detta, och föräldern bor till­sammans med det sökande barnet i Sverige. 
  
• Undantag från försörj­nings­krav föreslås även för barn som antingen är kvar själva i ursprungs­landet, eller till­sammans med en förälder, och som ansöker om att få komma till Sverige för att åter­förenas med den andra föräldern. Detta om ansökan görs inom tre månader från det att föräldern som bor i Sverige har fått beslut om uppe­hålls­till­stånd.
  
• Barn som har en förälder som har fått uppe­hålls­till­stånd, eller som har en förälder som är gift eller sambo med någon som har uppe­hålls­till­stånd, ska också beviljas detta. Undantag gäller för barn där minst en förälder är under 21 år. Sverige kan vägra att ge dessa barn uppe­hålls­till­stånd så länge som föräldern inte har fyllt 21 år. 
  
• Uppe­hålls­till­stånd på grund av humani­tära skäl som synner­ligen ömmande om­ständig­heter* åter­införs, och före­slås nu också gälla för barn, men med ett lägre krav än för vuxna. Det innebär att även om om­ständig­heterna inte har samma allvar och tyngd som krävs för att en vuxen person ska beviljas uppe­hålls­till­stånd, så ska ett barn beviljas det. Till­ståndet ska vara begränsat till 13 månader och om ett nytt beviljas ska det vara i två år.

För UNICEF är det mycket oroande att många av bestäm­mel­serna i den till­fälliga lagen nu före­slås bli perma­nenta. Kontinuitet är viktigt för barns uppväxt och en osäker och utsatt situa­tion, som till­fälliga uppe­hålls­till­stånd skapar, påverkar barns väl­mående nega­tivt.

Kommittén konstaterar själva att de förslag som presen­terats kommer att få nega­tiva konse­kvenser för barn. Därför är det för­vånande och beklag­ligt att de i sitt arbete inte har tagit större hänsyn till barnets bästa och före­slagit undan­tag för att väga upp för detta.

Låt oss djup­dyka i för­slagen och konse­kven­serna de får för barn:

Tillfälliga uppe­hålls­till­stånd – är det verk­ligen barnets bästa?

Kommittén före­slår att till­fälliga uppe­hålls­till­stånd även i fort­sätt­ningen ska vara huvud­regeln för barn. Det inne­bär en otrygg­het som påverkar barn och deras hälsa nega­tivt. Det kan också påverka barnets möjlig­heter att utbilda sig och ut­vecklas.

Barnkonventionen rekommen­derar håll­bara och lång­sik­tiga lös­ningar för barn, inte till­fälliga och oförut­säg­bara, något som ett till­fälligt uppe­hålls­till­stånd är. Vi ställer oss därför kritiska till att kommittén över­huvud­taget inte före­slår några undan­tag till barn som ger perma­nent uppe­hålls­till­stånd, inte ens för de mest utsatta eller sjuka. 

Vi ser heller inte några god­tag­bara skäl till varför barnets skydds­status skulle moti­vera olika längd på uppe­hålls­till­ståndet. 

Synnerligen ömmande om­ständig­heter är inte ett till­räck­ligt starkt skydd

Vi ser positivt på att kommittén före­slår att uppe­hålls­till­stånd på humani­tära grunder, med synner­ligen ömmande om­ständig­heter, åter­införs i den nya lagen. För barn innebär det att de får en möjlig­het att bevil­jas till­fälligt uppe­hålls­till­stånd, även om de om­ständig­heter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att vuxna ska få till­stånd. 

Dock är det oro­väckande att även denna grupp av barn som huvud­regel får ett till­fälligt uppe­hålls­till­stånd, något som ger barn ett betyd­ligt sämre och svagare skydd än det som finns i tidi­gare utlännings­lagen.

Vi saknar undan­tag för barn som efter en indi­vidu­ell prövning kan få perma­nent uppe­hålls­till­stånd direkt, på grund av till exempel bestående hälso­till­stånd eller andra sär­skilda skäl.

Rätt till familje­åter­förening – inte för alla barn? 

Vi ser positivt på att det inte finns något för­sörj­nings­krav för barn, när barnet bor i Sverige och ansöker om att föräld­rar ska ansluta sig till barnet här. Det­samma gäller barn som föds i Sverige och bor till­sammans med en förälder. Däremot ser vi med djup oro på de andra för­slagen som presen­terats. 

Det är inte försvar­bart att kommittén före­slår att barn som har minst en förälder som är under 21 år inte har rätt till uppe­hålls­till­stånd förrän föräldern eller föräld­rarna har fyllt 21 år. Alla barn omfattas av barn­kon­ven­tionen och har rätt att förenas med sina föräldrar, oberoende av föräld­rarnas ålder och deras för­sörj­nings­förmåga. Konse­kvensen av det här för­slaget blir att barn under lång tid kan tvingas vara ifrån en förälder. 

Det är också olyckligt att för­sörj­nings­kravet inte lättas upp för att under­lätta för barn att kunna åter­förenas med sina föräldrar. För­slaget riskerar istället att i många fall bli ett hinder då det är orimligt och svårt att uppnå. 

Om förslagen som presen­terats går igenom ser vi ökad risk att barn dis­krimi­neras och att det görs skillnad på barn. Det är inte för­enligt med prin­cipen om icke-dis­krimi­nering i barn­konven­tionen. 

Den fortsatta vägen framåt

Förslaget ligger nu hos rege­ringen och hur pro­cessen fort­skrider är inte helt tydligt presen­terat. Detta då det råder stor politisk oenig­het både inom rege­ringen och bland övriga riks­dags­partier. Oavsett fort­satt process vill vi trycka på vikten av barn­konse­kvens­ana­lyser kring hur barns rättig­heter beaktas och bedöms i lag­för­slagen. 

Ett minimum är att beakta följande krav: 

• Permanent uppe­hålls­till­stånd till barn som bedöms ha skydds­skäl. Om till­fälliga uppe­hålls­till­stånd ändå ska vara huvud­regeln ska de också vara längre än vad som före­slås idag. 
• Rätt till familje­åter­förening med mer rimliga och rea­lis­tiska för­sörj­nings­krav.   
• Hänsyn till barnets bästa och barn­konse­kvens­analys med en indi­vidu­ell prövning i varje enskilt fall.

Mötet inleds med en generaldebatt då många regeringschefer håller tal och framhåller sitt lands syn på olika globala frågor, och här önskar vi se ett tydligare fokus på hur världen kan återuppbyggas till en bättre plats för barn där ingen lämnas utanför. Att ingen får lämnas utanför är en av de övergripande principerna i Agenda 2030.

Under sommaren ingick UNICEF Sverige i den svenska e-delegationen till FN:s årliga högnivåforum för hållbar utveckling (HLPF), där arbetet med Agenda 2030 utvärderas. Fokus för mötet var att accelerera genomförandet av agendan och uppmärksamma att det nu återstår mindre än tio år till dess att målen och delmålen ska uppnås.

Pandemin riskerar att omkullkasta de viktiga framsteg som gjorts de senaste decennierna, så nu måste lärdomarna som då drogs omsättas i praktiken av världens länder. UNICEFs förhoppning är att världens regeringar sätter barns rättigheter främst på agendan.

Globala utmaningar, kräver globala lösningar

Årets uppföljning och översyn av Agenda 2030 visar att pandemin påverkar möjligheterna att nå målen mycket negativt och att det saknas finansiering. Coronapandemin blottlägger de brister som finns i samhället och tydliggör vikten av samverkan; globala utmaningar kräver globala lösningar.

UNICEF välkomnar Sveriges ambitioner, som lyftes fram i FN under HLPF, om att samhället ska bli mer hållbart efter coronapandemin, och ser fram emot att följa det fortsatta arbetet i FN som nu kickar igång i och med öppnandet av generalförsamlingen. Vi välkomnar att Sverige i samband med öppnandet särskilt lyfter pandemiresponsen, inklusive rättvis global tillgång till vaccin mot covid-19 och ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter och hållbar utveckling i linje med Agenda 2030.

Internationellt samarbete för barns rättigheter

UNICEF arbetar hårt för att se till att corona­pandemin inte blir en bestående kris för barn. Pandemins konse­kvenser skadar barn mer än själva sjuk­domen. Sommarens forum belyste att våld mot barn ökat under pandemin samt att 1.6 miljarder skolbarn drabbats av skolnedstängningar, något som får störst konsekvenser för barn i utsatthet. Sam­hällen och länder måste, nu mer än någonsin, sam­arbeta över gränserna för att bygga upp en bättre värld, så att ingen hamnar utanför.

Barn och deras rättigheter måste sättas i centrum för genomförandet av Agenda 2030, vilket lyftes ovanligt tydligt under årets forum, inte minst från svensk håll. Sverige, ihop med 60 andra länder har bildat en grupp av barns vänner “Group of Friends of Children and the Sustainable Development Goals (SDGs)” vars gemensamma mål är att skapa en bättre framtid för världens barn. Arbetet måste få ny fart då generalförsamlingen nu öppnas på nytt.

Inkludering av barns och ungas röster

I Sverige har en nationell samordnare för Agenda 2030 tillsatts, som ska fokusera särskilt på barns och ungas perspektiv och delaktighet samt på de som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Varje år gör ett antal FN-länder en frivillig rapportering om sitt genomförande av Agenda 2030 och uppfyllandet av globala målen på FN:s högnivåforum. Sverige har annonserat att de kommer att rapportera till HLPF 2021 och då önskar vi på UNICEF se en tydlig inkludering av barns och ungas röster i den svenska rapporten. Låt barns rättigheter få visa vägen i genomförandet av Agendan såväl nationellt som internationellt. Barns rätt måste sättas i centrum och deras röster måste också få höras.

Sverige har möjlighet att ta på sig ledartröjan i frågor som rör barn och unga såväl på hemmaplan som globalt. Barnkonventionen och Agenda 2030 är utmärkta verktyg för den nystart som krävs efter pandemin.

Det är hög tid att konkreta och riktade insatser sätts in för att vända den utveckling vi ser. Alla barn som växer upp i Sverige ska kunna ha en tro på fram­tiden, till­gång till utbild­ning av god kvalitet, en menings­full fritid och förut­sätt­ningar att vara del­aktiga och bli lyss­nade på.

För de barn som hamnat i ett krimi­nellt bete­ende måste det finnas tydliga alter­nativ och stöd för att bryta en krimi­nell livs­stil. Det krävs både före­byggande åtgärder och insatser här och nu.

Skolan är den viktigaste skydds­faktorn för ett barn

Vi kan inte accep­tera att en hög andel barn i våra utsatta områden inte klarar gymnasie­behörighet. Stöd­insatser från tidiga år är nöd­vändigt för att bryta utveck­lingen. Vi välkomnar de budget­sats­ningar på barn och unga som med­delats i och med höst­bud­geten, särskilt de förslag som handlar om att stärka utbil­dning för barn i utsatta situa­tioner. Det är dags att vi tar ett brett grepp för att ge alla barn en utbil­dning av god kvalitet.

Att många barn inte klarar sin skol­gång är inte ett ansvar som i första hand kan läggas på det enskilda barnet. Det är ett samhälls­ansvar som måste tas, för att för­hindra att fler barn hamnar i krimi­nali­tet och utan­för­skap. 

Utöver att vara en tragedi för de berörda barnen, vet vi att utan­för­skapet också är den perfekta rekry­terings­basen för gängen.

Socialtjänstens befogen­heter innebär ett glapp

En annan mycket viktig fråga är social­tjänstens befogen­heter gällande de barn som dragits in i krimi­nali­tet. Med nuvarande lag­stift­ning bygger social­tjänstens insatser i hög utsträck­ning på fri­vil­lig­het, vilket i sig är bra. Men det finns till­fällen när glappet mellan fri­vil­lig­het och tvång blir allt­för stort. 

När barn eller deras vårdnads­havare säger nej till insatser från social­tjänsten, kan följden bli att barnet ris­kerar att dras djupare in i krimi­nali­tet – utan att sam­hället har befog­en­het att ingripa. 

Det är först när situa­tionen blir så all­varlig att den unge måste tvångs­om­händer­tas som sam­hället kan ingripa och då kan det vara för sent. Det är djupt olyck­ligt för den enskilde såväl som för sam­hället i stort. 

Vad säger barnkonventionen?

I debatten om barn som begår brott och som befinner sig i gäng­krimi­nali­tet har fråge­tecken lyfts kring vad barn­konven­tionen egentligen säger om barn som är förövare. Om barn­konven­tionen som lag kan utgöra ett hinder för polisen i deras arbete att utreda brott, eller inne­bära svårig­heter i situa­tioner där barn blir frihets­berövade. Här behövs ett förtyd­ligande:

Enligt barn­­kon­­ven­tionen har barn rätt att skyddas från utan­för­skap och krimi­nali­tet. Kon­ven­tionen uttrycker också tydligt att barn har sär­skilda rättig­heter och inte ska behand­las som vuxna. Det gäller även barn som begår brott, och i en even­tuell efter­följande rätts­process. 

Däremot säger inte barn­kon­ven­tionen att barn ska kunna begå brott utan att mötas av på­följder. Den utgör heller inget hinder för att för­höra barn eller på annat sätt hindra polisen från att utreda brott. Snarare tvärtom. 

Barnkonventionen bör i dessa fall användas som väg­ledning och stöd i hur man ska hantera ärenden med barn på ett barn­an­passat sätt och utifrån all­männa rätts­säker­hets­prin­ciper.

Barnrättsperspektivet måste stå i fokus

För att stävja gäng­krimi­nali­teten anser vi att alla insatser och åt­gärder som riktas mot barn ska ta avstamp i ett barn­rätts­per­spek­tiv och att barn ska göras del­aktiga i beslut som rör dem. Föl­jande insatser är exempel på detta:

• Socialtjänst, skola, förskola, barn­hälso­vård, rätts­vårdande myndig­heter och civil­samhälle måste ges till­räckliga resurser och faktiska möjlig­heter att samverka för att kunna arbeta effektivt med före­byggande åtgärder och aktivt stöd till de barn som lämnar kriminali­teten.
• Inför ett “mellantvång” i svensk lagstiftning, för att minska glappet mellan frivillig­het och tvång inom social­tjänstens arbete. Skydds­åtgärder för barn måste kunna sättas in även om föräldrar säger nej.
• Inför tidiga insatser i skolan såsom läxhjälp på skoltid, redan från förskoleklass.

Rapporten Worlds of Influence – Understanding what shapes child well being in rich countries har undersökt hur barn har det i världens rika länder inom EU och OECD. Länderna har rankats utifrån barnens psykiska och fysiska hälsa samt skol­kunskaper och sociala färdig­heter. 

Barns psykiska väl­befinnande har mätts utifrån hur till­freds­ställda barn uppger att de är med livet, samt utifrån själv­mords­statistik. Sverige hamnar här på 22:a plats av 38 jäm­förda länder.

– Placeringen är en indikation på att Sverige är på väg åt fel håll, och inte har gjort till­räckligt för att fånga upp de barn som mår dåligt. Sverige har ju en uttalad mål­sätt­ning att vara det bästa landet för barn att växa upp i och då krävs det tyd­ligare åtgärder och priori­teringar, säger Pernilla Baralt, general­sekreterare för UNICEF Sverige.

Rapporten listar de bästa och sämsta länderna för ett barn att växa upp i. En rad olika områden har under­sökts, som till exempel barns kunskaper, över­vikt, barna­dödlig­het och delaktig­het. När resul­taten från alla områden slås samman till en över­gripande jäm­förelse hamnar Sverige på en tionde­plats. Nederländerna, Danmark och Norge rankas som de bästa länderna, medan USA, Bulgarien och Chile hör till de sämsta länderna för barn.

När det gäller fysisk hälsa får Sverige en femte­plats, medan skol­kunskaper och sociala färdig­heter ger en 14:e placering av 38 länder.

Det är inte ekonomiska förut­sättningar som avgör

Rapporten pekar på att det inte är ett lands ekonomiska förut­sätt­ningar som nöd­vändigt­vis avgör var det hamnar på listan. Till exempel rankas Slovenien högre än Sverige, medan Litauen presterar bättre än USA.

Rapporten rankar även länderna utifrån de sociala väl­färds­system som finns på plats för att främja barns välmående, till exempel föräldra­försäkring. Här ligger Norge, Island och Finland i topp, medan Sverige kommer på en sjätte plats.

De rika länder som ingår i studien visar inte upp goda resultat när det gäller barns möjlig­heter till del­aktig­het och att komma till tals. Mellan 40 och 60 procent av alla till­frågade barn uppger till exempel att de inte är del­aktiga i beslut som fattas i skolan. Enligt rapporten är det även ett problem att statistiken om barns del­aktig­het är brist­fällig och inget som priori­teras av länderna.

– Det är djupt olyckligt att inte barns röster och åsikter finns med när beslut fattas. För att veta vilka insatser som behövs måste vi ge barn möjlighet att komma till tals. Om vi inte pratar med barn och frågar hur de mår, så är risken stor att vi sätter in fel insatser och inte möter deras behov, säger Pernilla Baralt.

För att förbättra barns psykiska hälsa kräver UNICEF Sverige: 

• Metoder måste upp­rättas för att barn ska få inflytande och del­aktig­het i beslut som rör dem. På så sätt ökar kunskapen om hur barn faktiskt mår och vilka insatser de behöver.
• För­stärkta insatser för en mer jäm­lik skola. Skolan är en av de viktigaste skydds­faktorerna mot psykisk ohälsa, och måste därför prioriteras. 
• Riktade åtgärder till gruppen barn som är utanför arbets­marknaden och som inte går i skolan. Denna grupp har ökat i Sverige, och löper stor risk att hamna i utanförskap.

Läs hela rapporten här.

Personalen på Statens institutionsstyrelse (SiS) beskriver en arbets­situation som har blivit alltmer komplex och svårhanterlig. Ett problem som särskilt lyfts är tillgången till mobiltelefoner, som man menar försvårar för de intagna att bryta kontakten med sitt tidigare kriminella liv. Det ska, enligt personalen, ha blivit ett växande problem sedan barnkonventionen blev lag 1 januari 2020. 

Att barnkonventionen har blivit lag innebär visserligen att den har fått en högre status och att det ställs högre krav på myndigheter och domstolar att tillämpa konventionen i praktiken. Men det innebär inte en villkorslös rätt för barn att använda sin mobiltelefon.

Barnkonventionen utgör inte heller ett absolut hinder för att göra inskränkningar i barns rätt till ett privatliv, så länge det bedöms vara ett måste för att förhindra att ett barn utsätter sig själv eller andra för fara. Barn har rätt till ett privatliv och rätt att kommunicera med anhöriga, men givetvis måste noga överväganden och riskbedömningar göras i varje enskilt fall i dessa situationer. Föreligger det en stor risk för kriminellt utnyttjande, ska åtgärderna till exempel kombineras med ökade säkerhetsrutiner.

Barnkonsekvensanalys

Barnkonventionen är tydlig med att en prövning av barnets bästa ska genomföras vid alla beslut som rör barn, där man väger in barns rättigheter i förhållande till andra övervägande – såsom riskbedömningar och säkerhetsbeslut. Vi utgår därför från att mål­sättningen är att individuella riskbedömningar och konsekvensanalyser av barn och ungas rättigheter på SiS särskilda ungdomshem görs av berörd personal. Och om personalen bedömer att ett barn måste fråntas sin mobiltelefon för att kunna bryta med sina tidigare kriminella kontakter, så hindrar inte barnkonventionen det. Däremot ska ett beslut som inskränker barns grundläggande rättigheter vara noga utrett, dokumenterat, proportionerligt och tydligt motiverat.

I övrigt anser vi att det är viktigt att vården för de barn som befinner sig på SiS-hem utgår från barnets individuella behov. Verksamheten på SiS har idag stora utmaningar när det gäller att anpassa vården. Men vården ska vara skyddande, så att barnen inte fortsätter sitt negativa beteende. 

Likaså är det angeläget att personalen får kunskap om barnkonventionen och hur den ska tolkas, så att det inte blir onödiga missförstånd kring hur barns rättigheter ska efterlevas i praktiken. Barnkonventionen ska ses som ett verktyg i beslut snarare än som ett hinder i arbetet.

FN:s barnrättskommitté har i en så kallad allmän kommentar gjort en omfattande beskrivning av hur barnkonventionen ska tolkas och tillämpas för barn som är frihetsberövade, vilken kan vara en bra vägledning. 

Det är ett stort antal frågor som ska besvaras inom många olika teman. UNICEF Sverige skickade till­sammans med 19 andra barn­rätts­orga­nisa­tioner tidigare i våras in förslag till kommittén på de mest brännande frågorna som vi anser att Sveriges regering ska ställas till svars för.

Vi ser nu med glädje att många av våra förslag på frågor har beaktats och finns med på den lista som nu offentlig­gjorts.

Bekämpa ojämlikhet och sätt barnets bästa i främsta rummet

Frågan kring hur Sverige ska bekämpa ojäm­lik­heten mellan barn, och regionala skill­nader, är ett tema som åter­kommer inom många olika områden. Också hur Sverige tillämpar prin­cipen om barnets bästa och möjlig­heter för barn att komma till tals i frågor som berör dem.

Kommittén vill bland annat få svar på hur Sverige ska stärka barns rätt och möjlig­het att komma till tals både i migrations­processen, klimat­frågan och vid vårdnad, boende och umgänge.

Man vill även att rege­ringen ska redo­göra för hur man säker­ställer att prin­cipen om barnets bästa får större genom­slag i beslut som rör barn, genom att den ska väga tungt och komma i främsta rummet, snarare än vara en princip av många.

Vilken effekt får barnkonventionen som lag?

En viktig aktuell fråga som kommittén tar upp är vilken effekt barn­konven­tionen som lag har fått i den praktiska tillämp­ningen. De vill att Sverige speci­fikt ska redo­göra för hur det säker­ställs att barn­konven­tionen får företräde framför annan lag­stift­ning vid en eventuell norm­konflikt. Detta är en fråga som vi särskilt har påtalat som brist­fällig när beslutet kom om att göra barn­konven­tionen till lag.

En annan intressant fråga som UNICEF har påtalat under en lång tid är bristen på en nationell klago­mekanism för barn, som kan användas när barn­konven­tionen inte efter­levs. Kommittén har i sin lista specifikt frågat hur arbetet fort­skrider med att ge Barn­ombuds­mannen eller annan lämplig aktör mandat att ta emot, utreda och behandla klago­mål från barn.

De tar även upp brister för barn i olika utsatta situationer när det gäller att få upp­rättelse och göra sin röst hörd, och efter­frågar någon form av klagomåls­förfarande för dem.

Bekämpa psykisk ohälsa och diskriminering

Några exempel på tematiska områden som kommittén vill veta mer om, som vi orga­nisa­tioner också påtalat, är åtgärder för att bekämpa den psykiska ohälsan bland barn och unga, inklusive själv­mord. Sveriges arbete mot hat­brott, rasism och diskrimi­nering av barn från utsatta grupper – såsom placerade barn, barn i migrations­processen, barn med funktions­nedsättning, minoritets­grupper och HBTQ – tas också upp.

Vad gäller barn med funktions­ned­sättning så efter­frågar man särskilt svar kring deras rätt till lik­värdig utbild­ning, personlig assistans och andra nöd­vändiga stöd­insatser.

Aktiva åtgärder för att skydda barn från våld och sexuella över­grepp (inklusive online) tas också upp, samt efter­frågan på en hel­täckande hand­lings­plan på området. Kommittén efter­frågar också att vålds­begreppet bör utvidgas till att omfatta psykiskt våld, inklusive för­summelse och bevitt­nande av våld, något vi länge tryckt på i vår kampanj för att stoppa våld mot barn.

Mer statistik efterfrågas kring barns levnadsvillkor

Kommittén vill också att Sverige besvarar frågor kring situa­tionen för de barn som lever i socio­ekonomisk utsatt­het, och specifikt hur man arbetar mot vräk­ningar och otrygga till­fälliga boenden. Arbetet mot skol­segrega­tionen och ojäm­lik­heten i skolan är en annan aktuell fråga som kommittén vill få svar på.

Slutligen efter­frågar kommittén både hur barns rättig­heter integreras i offent­liga budgetar och efter­frågar mycket statistik kring barns levnads­villkor. Detta för att främja en effektiv upp­följ­ning för efter­levnaden av barns rättig­heter i Sverige.

Regeringen ska lämna in sina svar senast den 30 juni 2021. UNICEF och övriga orga­nisa­tioner som arbetat aktivt med gransknings­processen kommer att följa rege­ringens arbete. Vi kommer även att lämna in en så kallad alternativ­rapport där vi själva kommer att svara på frågorna utifrån vår verk­sam­het och våra erfaren­heter av barn­konven­tionens tillämpning i praktiken. 

Vi kommer också att invol­vera och arbeta till­sammans med olika grupper av barn i Sverige för att få med deras röster och deras aktiva med­verkan i processen, som ju i allra högsta grad berör dem.

Läs hela listan från FN:s barnrätts­kommitté.

Vår samlade lista med förslag på frågor från UNICEF och 19 andra barnrätts­orga­nisa­tioner.