När regeringen sommaren 2018 lade fram sin handlings­plan för genom­förandet av Agenda 2030 hade riks­dagen ingen upp­gift att följa upp rege­ringens arbete, men genom propositionen ber nu alltså rege­ringen riks­dagen att göra just detta. 

Sverige ska bedriva en sam­stämmig politik nationellt och inter­nationellt, och Agenda 2030 ersätter nu politiken för global utveck­ling (PGU). Det över­gripande målet är att Sveriges politik alltid ska sträva efter en global håll­bar utveck­ling och att hänsyn ska tas till mål­kon­flikter.

För UNICEF är Agenda 2030 ett viktigt styr­dokument och de flesta målen har bäring på vår verk­samhet. Inte minst den genom­syrande prin­cipen att ingen ska lämnas utanför ”leave no one behind”.  Därför är det gläd­jande att se att den prin­cipen står i centrum för genom­förandet såväl nationellt som inter­nationellt.

Viktigt att sätta barn och ungas del­aktighet i fokus

Corona­pandemin riskerar att omkull­kasta fram­steg som gjorts de senaste decennierna, och visar på behovet av att rusta sam­hället på ett annat sätt än tidigare. Många rapporter visar nu på hur världens utveck­ling kommer att påverkas negativt under en lång tid framöver.

För att undvika att viktiga fram­steg inom barns rättig­heter går till­baka behöver vi accele­rera genom­förandet av Agenda 2030. Därför är det gläd­jande att barns rättig­heter har ett särskilt avsnitt i propo­sitionen. 

UNICEF Sveriges för­hopp­ning är att barns rättig­heter sätts i centrum i genom­förandet av agendan såväl nationellt som inter­nationellt. Barns röster måste få höras, unga är de förändrings­agenter vi behöver.

Sverige nuvarande handlings­plan går ut 2020 och behöver ersättas av en ny plan som sträcker sig fram till år 2030. Barn­konven­tionen har blivit svensk lag 2020 och följer man barn­konven­tionen så bidrar man även till målen i agendan. Vi väntar oss nu accele­rerande åtgärder på hemma­plan och inter­nationellt, annars riskerar corona­pandemin att utveck­las till en barn­rätts­kris.

Samarbete krävs för att till­godo­se barns rättig­heter

Vi välkomnar också att partner­skap mellan olika aktörer såsom privata sektorn, akademier och civil­sam­hället lyfts fram i propo­sitionen. Endast om vi jobbar till­sammans så kan vi se till att miljon­tals pojkar och flickor – inklusive de som lever i kon­flikter, barn med funktions­ned­sätt­ningar och barn som riskerar att utsättas för våld – är friska, trygga och får gå i skolan.

Inom FN hålls varje år ett politiskt hög­nivå­forum för håll­bar utveck­ling (HLPF) som är en viktig del i den globala upp­följ­ningen av Agenda 2030. I år ingår UNICEF Sverige i den svenska e-delega­tionen till HLPF, och delegations­ledaren har glädjande nog uttryckt att man vill se ett ökat fokus på barn och unga.

Vi välkomnar särskilt denna möjlig­het att få repre­sen­tera barn och ungas pers­pektiv ytter­ligare. Kanske extra mycket i år med tanke på hur covid-19, krig och kon­flikter påverkar de som faktiskt bidragit minst till de utmaningar som världen nu står inför. Nu gäller det att vi satsar på Build Back Better – att till­sammans åter­upp­bygga en bättre värld för alla barn.

Under granskningsprocessen valde 117 länder att ge sammanlagt 300 rekommendationer till Sverige. Av dem har regeringen valt att acceptera cirka två tredjedelar och lämna kommentarer till en tredjedel.

Sverige fick flera rekommendationer om att ratificera barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll, som ger barn möjlighet att lämna in klagomål till FN:s barnrättskommitté när deras rättigheter har kränkts. Många länder belyste också behovet av att stärka arbetet med att bekämpa våld mot barn, stärka mandatet för Barnombudsmannen och barns rättigheter i migrationsprocessen. 

Barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll

Tyvärr valde regeringen att inte acceptera rekommendationerna om att ansluta sig till barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll. I sin kommentar skriver de att frågan behöver utredas vidare innan de kan ta ställning, vilket har varit regeringens formella svar i många år. Vi anser att det måste ske ett skifte nu, att positionerna måste flyttas fram och att frågan måste utredas skyndsamt.

Att regeringen valde att acceptera rekommendationen om att vidta åtgärder för att ge barn tillgång till klagomekanismer hoppas vi är ett steg mot att på allvar arbeta för att ge barn möjlighet till upprättelse. Det ser vi som en naturlig väg framåt för att ytterligare stärka barns rättigheter i Sverige.

Migration, våld och efterlevnad av barnkonventionen

Inom migrationsområdet accepterade regeringen rekommendationen om att ge alla asylsökande och flyktingar möjlighet till familjeåterförening, vilket vi anser är positivt. Däremot gick man inte hela vägen vad gäller förbud mot att hålla barn frihetsberövade i förvar på grund av migrationsstatus.

Inom våldsområdet åtar sig Sverige att skala upp arbetet för att förhindra sexuella övergrepp och andra former av våld mot barn. Tyvärr accepterar man dock inte att göra alla former av våld mot barn straffbara, utan påpekar att bevittnande av våld är på väg att bli straffbart enligt ett lagförslag som ligger för behandling i riksdagen.

Barnombudsmannens mandat och resurser för att stödja efterlevnaden av barnkonventionen accepteras av regeringen, däremot godtas inte att konventionen som svensk lag ska ges företräde för annan nationell lagstiftning.

Ökat arbete för frågan om klagorätt för barn

Sammanfattningsvis anser vi att regeringen har tagit ställning till några positiva åtaganden, men de bortser fortfarande från vissa avgörande rekommendationer som hindrar Sverige från att fullt ut förverkliga barns rättigheter – framför allt vad gäller barns möjlighet att klaga till FN när deras rättigheter har kränkts.

Vi kommer att analysera svaren vidare, intensifiera vår dialog med regeringen och accelerera arbetet med att utreda frågan om klagorätt för barn. Det är en grundläggande rättighet att få sin sak prövad, och det är därmed avgörande att barn ges möjlighet att utkräva sina rättigheter då en kränkning har skett. 

Det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen har idag ratificerats av 46 stater, inklusive våra grannländer Finland och Danmark. Det är hög tid för Sverige att gå samma väg. 

För att skapa en bild av hur barn påverkas av coronapandemin har vi gjort en kartläggning där 434 barn i årskurserna 6 och 9 i Stockholms stad har delgett sin syn på situationen. Syftet med kartläggningen är att möjliggöra för barn att själva komma till tals och ge uttryck för sina åsikter. Vi hoppas också att kartläggningen kan vara ett relevant underlag för beslutsfattare när effekterna av coronapandemin ska hanteras. 

Vad vi kan se av svaren i kartläggningen tar barnen ett stort ansvar för att minska smittspridningen. Många åker inte längre kollektivt och har ändrat sitt sätt att umgås med vänner. En del träffar inte sina vänner alls. De beskriver en saknad av äldre släktingar, och vissa uttrycker en oro för att föräldrarna ska mista sin inkomst. En del saknar också tid för sig själva eftersom föräldrarna är hemma hela tiden. Några fritidsaktiviteter har pausats och andra vill barnen inte delta i med rädsla för att bli sjuka.

Coronapandemins påverkan på barns skolgång

Sveriges beslut att hålla grundskolorna öppna anser vi är rätt för att barns liv ska kunna fortgå så normalt som möjligt och för att föräldrar ska kunna fortsätta att arbeta. Trots det är det många barn som just nu inte går i skolan, och vi befarar att samhällsskyddet inte är rustat för att barn ska vara hemma.

Det finns en risk att de barn som behöver och har rätt till särskilt stöd i skolan kommer att drabbas hårt av den rådande situationen. Vissa av barnen vittnar också om en uppgivenhet och förlorad motivation till skolarbetet. De upplever att det inte längre händer något roligt – att det bara är de tråkiga uppgifterna som är kvar. Vi ser en risk att det kan påverka barns inställning till skolan inte bara på kort sikt, utan även på längre sikt. 

Barnen tar coronapandemin på stort allvar

Trots att vi av kartläggningen kan se att det har skett förändringar i barnens liv uttrycker de en stor förståelse för varför dessa förändringar är nödvändiga i bekämpningen av coronapandemin. De upplever pandemin som ett reellt hot och många hänvisar till Folkhälsomyndighetens riktlinjer i sina kommentarer och råd. Barnen tar överlag ett stort medborgerligt ansvar för att inte sprida smittan vidare och ger nyanserade kommentarer om vad de ser skulle vara möjligt att göra annorlunda. 

Lyssna på barnen!

Nu när barnkonventionen är svensk lag står samhället inför ett skifte när det gäller synen på barn. Beslutsfattare måste börja ta beslut utifrån barnets bästa. För att göra det krävs att de gör dem delaktiga i processer och lyssnar på vad de har att säga i frågor som rör dem.

I kriser blir det tydligt vilka grupper som är mest utsatta – barnen är en av dem. Det är hög tid att börja arbeta både för och med barnen.

Här kan du läsa hela kartläggningen

Än så länge har inte förskolorna och grundskolorna stängt i Sverige. Min förhoppning är att de inte heller gör det. Vi vet nämligen att när barn hålls hemma, vid helger eller längre ledigheter, så ökar barns utsatthet för våld, försummelse eller föräldrars missbruk. I Sverige har vi ändå, till skillnad från många andra länder i kris, en lång historia av att ta tydliga och offensiva beslut och anta lagar som ser till barns bästa. Vi har antiaga­lagstiftningen, särskilda jurister som ska föra barnens talan och barnkonventionen, som numera är svensk lag.

Men samtidigt har vi en oerhört stark föräldrarätt, som i många fall faktiskt går före barns rättigheter. För så ser det också ut i vårt land. Här väger föräldrarnas ord tyngre än barnens. Här är domstolarna anpassade till vuxna. Vuxna som kan förklara hur, var, när och varför något skedde. Vilket oerhört få barn kan. Framför allt inte små barn. Därför leder knappt var tionde ärende mot barn till åtal och ännu färre till en dom.

Jag har mött de här barnen. Barnen som inte har lika stora rättigheter som sina föräldrar. Föräldrar som inte sätter barnen först, utan låter alkoholen, narkotikan eller vuxenrelationen gå före relationen till barnen. Jag har utrett våldet, övergreppen och försummelsen, och har så många gånger frustrerats över vårt bristande skydd kring barn. Hur barn om och om igen har blivit svikna av myndigheter satta att skydda dem. Barn som till sist bara har att vänta ut sin 18-årsdag för att de då äntligen blir fria att välja. Slippa träffa en våldsam förälder, slippa städa upp efter missbruk och slippa ta ett vuxenansvar som aldrig har varit deras att ta.

Om vi ska våga se föräldrars brist på omsorg eller våldsanvändning, så måste vi också se att lagen faktiskt ger utrymme för att det våldet sanktioneras. Det blir tydligt i vårdnadstvister där det inte tas särskilt stor hänsyn till en förälders våldsanvändning eller det faktum att fler än var tredje pappa får behålla vårdnaden om sina barn – trots att papporna har mördat barnens mammor. Det innebär att papporna kan hindra sina barn att ordna pass, få stöd av psykolog och byta skola. Det är inget barn­perspektiv. Det är ett föräldraperspektiv.

För att garantera att barnens skydd går före föräldrarnas rätt till sina barn krävs nu kraftfulla åtgärder:

1. En översyn av hur föräldrarätten tar sig uttryck i våra lagar och bestämmelser, bland annat i LVU (Lagen om vård av unga) och i SoL (Socialtjänstlagen) och i varje del ska barnens rätt skrivas först. Det är barnens perspektiv, barnens trygghet och barnens rättigheter som ska gå före föräldrarnas rätt till sina barn.
2. En obligatorisk utbildning för rättsväsendet. Där samtliga jurister, polisanställda samt socialtjänst ska genomgå en utbildning om våld mot närstående, sexuella övergrepp och försummelse samt konsekvenser av dessa och hur det påverkar barn att växa upp med våld eller ryckas upp ur ett tryggt sammanhang för att återplaceras hos en biologisk förälder.
3. En lex Lilla hjärtat. En tydlig påminnelse om att vi, i varje tvångs­beslut som rör barn, ska hålla barnperspektivet först. Att socialnämnden vid ett tvångsomhändertagande av barn ska ta barnets perspektiv först. Om det blir aktuellt med en återplacering av omhändertagna barn ska barnets rätt till trygghet och kontinuitet samt konsekvenserna av att rycka upp ett barn från en fungerande familj väga tyngre än föräldrarnas rätt till sina barn.
4. Socialtjänsten ska, efter ett missat besök av de biologiska föräldrarna eller ovilja att lämna till exempel urinprov, direkt rapportera detta till domstol som då har möjlighet att fatta ett interimistiskt beslut om att barnet ska återgå till det hem barnet har sin uppväxt och trygghet.
5. De ombud som ska företräda barn ska vara särskilt lämpade och uppfylla både kunskaps- och lämplighetskrav. Idag går domstolarna efter en lista. Det innebär ett lotteri för barn då lämplighet inte tas hänsyn till.
6. Sakkunniga, såsom barnpsykologer, barnmedicinsk personal eller andra experter ska alltid höras i rätten vid mål där det framkommer våld, försummelse eller andra brister i barns omsorg eller där tvångsvård eventuellt ska upphöra med syftet att lyfta konsekvenser för barn.
7. Inför en ny tvingande lagstiftning enligt LVV (lagen om vård av vårdnadshavare). Behandling och stöd till föräldrar ska inte vara frivillig i ärenden som rör barns trygghet, hälsa och välbefinnande. Med LVV kan socialtjänst använda tvingande lagstiftning gentemot föräldrar innan ett LVU. Det ska inte vara upp till föräldrar att välja att avstå hjälp och stöd vid oro för att barn far illa.

De föreslagna åtgärderna kommer att bidra till att barns rättigheter stärks och att skydd av barn alltid väger tyngre än föräldrarnas rätt. Men det räcker inte så. Vi alla runtomkring måste också bli bättre på att agera på vår oro.

Nu när många barn hålls hemma, både för minskad smittspridning, sjukdom och i och med påsklov, behöver alla runtomkring agera. Vi behöver fråga barnen hur de har det, göra orosanmälan till socialtjänsten, knacka på hos grannen och ringa polisen vid akut eller hotfull situation.

För att ge barn vetskap om hur de kan få hjälp, och vuxna vetskap om hur de ska agera på oro, har Huskurage tagit fram ett tydligt material som riktar sig både till barn och vuxna. Materialet ska användas i skolmiljö och i trapphus, i omklädningsrum, på vårdcentraler och varhelst barn och vuxna uppehåller sig. Här finns materialet att skriva ut för att sedan sätta upp. Det är en liten sak att göra men det kan få stor effekt på barns utsatthet och vår förmåga och kunskap om hur vi ska agera! 

Nina Rung, grundare av Huskurage

Att barn agerar förövare är i sig ingenting nytt. Men det som utmärker dessa rån och gör dem än mer oroväckande är att de tycks öka, samt att de barn som är brottsförövare verkar bli allt yngre. Barn är i dessa situationer både förövare och brottsoffer, och behöver olika stöd och insatser därefter. Samhället har ett ansvar att ge barn som har hamnat i ett kriminellt beteende den hjälp de behöver för att komma ur det.

I den här mångbottnade debatten har det även rests frågetecken gällande om barnkonventionen säger att barn som är förövare inte kan få konsekvenser för sitt beteende. Det har också ifrågasatts om barnkonventionen kan utgöra ett hinder för polisen i deras arbete att utreda brott.

Detta säger barnkonventionen

UNICEF Sverige vill vara tydlig på denna punkt. Barnkonventionen säger inte att barn som är förövare inte ska mötas av några konsekvenser. Barnkonventionen utgör inte heller ett hinder för att förhöra barn eller på annat sätt hindra polisen från att utreda brott. Snarare tvärtom. Barnkonventionen bör i dessa fall användas som vägledning och stöd i hur man ska hantera situationen (utredning och förhör) utifrån ett barnrättsperspektiv och utifrån allmänna rättssäkerhetsprinciper.

Däremot säger barnkonventionen att barn inte ska behandlas som vuxna, inte heller om barnet är misstänkt för brott. Enligt konventionen ska omhändertagande av barn anpassas så långt det går utifrån barnets bästa. Hanteringen av barn måste därför skilja sig från hanteringen av vuxna som begår kriminella handlingar.

Barnen måste få stöd och hjälp

Barnet behöver utredas för att kunna få stöd och hjälp och för att kunna återanpassas i samhället. I debatten som förs är det lätt att åberopa “hårdare tag” som en slags universallösning. Men vi får inte glömma att samhället har det yttersta ansvaret för de barn, som av olika skäl, inte agerar efter de gemensamma normer och lagar som vi tillsammans stipulerat.

Med det sagt får vi aldrig glömma de barn som har blivit utsatta för ett rån. De barnen behöver också ett tydligt stöd samt en uttrycklig återkoppling på att samhället reagerar och agerar mot den misstänkte.

Vi måste än mer säkerställa att rättsväsendet i form av polis, åklagare och socialtjänst får de resurser som behövs, så att förhören kan genomföras så snart det går efter att barnet har gripits. Frihetsberövande av barn ska ske som en sista utväg och om det behövsför att kunna genomföra ett förhör. Det finns en allmän kommentar till barnkonventionen om barns rättigheter i rättssystemet som ger bra vägledning i dessa frågor.

Det är viktigt att den vård som brottsdömda barn får är anpassad för att de ska kunna komma tillbaka till samhället. Den vård som nu bedrivs på HVB- och SiS-hem är ofta inte anpassad utifrån det enskilda barnet eller för en återanpassning till samhället. Dessvärre får idag alltför många barn på HVB/SiS ytterligare och fördjupade kontakter med andra ungdomar, som istället stärker deras kriminella identitet. 

Vi kan inte heller blunda för att barns bristande uppväxtvillkor spelar en stor roll för sannolikheten att utveckla ett kriminellt beteende. I möten med berörda barn framkommer det att de har mött vuxna som inte tror på dem. Barnen har vittnat om hur de påverkas av att gå i en skola som är sliten och nedgången, där det inte finns en stabil lärargrupp eller framtidshopp. De har beskrivit att de är trångbodda eller saknar ett långsiktigt boende, att deras förebilder är kriminella och att de till exempel inte ser sig själva bli en del av varken bostads- eller arbetsmarknaden. Framförallt barn i utsatta områden och på landsbygden vittnar om en uppgivenhet.

Samhällets ansvar

Samhället har ett ansvar att skydda barn och ge ett alternativ till kriminaliteten. Vi måste ge barn jämlika uppväxtvillkor och framtidshopp.

UNICEF Sverige vill lyfta fyra punkter som vi ser som särskilt viktiga i debatten: 

• Anpassa systemet så att barn frihetsberövas kortast möjliga tid och som en sista utväg. 
• Utreda brott MOT barn och AV barn skyndsamt. Detta både för den som utsätts och den som utsätter fö­­r brott ska få upprättelse och stöd och hjälp. 
• Se över vården på till exempel SiS hem eller öppna insatser så att det blir anpassat efter barnet så att det kan återanpassas i samhället.·      
• Höja kunskapen bland professionen om barnkonventionen i deras praktiska arbete. 

Shanti Ingeström
Barnrättsrådgivare på UNICEF Sverige

Karin Ödquist Drackner
Tf programchef/barnrättsjurist på UNICEF Sverige

Skolstängningarna kopplat till coronaviruset har resulterat i att 89 procent av världens elever står utan den skolgång de har rätt till. Hela 1,5 miljarder barn. I de mest utsatta samhällena kommer effekterna att sträcka sig över generationer. Hårdast drabbas de redan utsatta barnen, som ofta förlitar sig på skolan för att få skolmat och vatten. Dessutom vet vi att risken att utsättas för våld ökar, då barn som lever i utsatthet går miste om den stabilitet och trygghet som skolan ger.

De så kallade sekundära effekterna av covid-19, som exempelvis tillgång till utbildning, är för barnen högst primära. Baserat på lärdomar från andra skolstängningar, exempelvis i spåren av ebola i Västafrika, är det tydligt att ju längre tid barnen är borta från skolan, desto mindre troligt är det att de återvänder – framför allt om de redan bor i en utsatt del av världen.

När förskolor och skolor stänger ner i veckor står föräldrar i de fattigaste delarna av världen inför valet att hjälpa sina barn med studier hemifrån, eller att arbeta för att kunna försörja sin familj. Barnen är de dolda förlorarna i den här krisen.  

UNICEF ökar arbetet för barns rätt till utbildning

För att barn ska kunna återuppta sin utbildning och fullfölja den på ett säkert sätt har vi tillsatt ytterligare resurser för barns rätt till utbildning i över 145 länder världen över. Vårt arbete innefattar bland annat att:

• Ge stöd till nationella regeringar och partners i att utveckla planer som möjliggör en snabb omställning av utbildningssektorn. 
• Utrusta skolor med hygienpaket och sprida information om hur man förebygger sjukdomar, samt utbilda lärare och vårdgivare i psykosocialt stöd. Därtill arbetar vi för att stödja barns mentala hälsa och förebygga stigma och diskriminering genom att uppmuntra elever och lärare att undvika stereotyper när de pratar om viruset.
• Säkerställa kontinuitet i utbildningen och tillgång till distanslärande, inklusive utformning och förberedande av utbildningsprogram online, via radio och tv.
• Förbättra kunskapsdelning och kapacitetsuppbyggnad för den pågående krisen och för framtida pandemier.

Världens ledare måste kraftsamla

Skolstängningarna påverkar såväl fattiga som rika barn på ett sätt som saknar motstycke. Även om stängning av skolor är ett beslut utifrån en svårhanterad hälsosituation, är riskerna i samband med det betydande.

Den ledande principen i Agenda 2030 är att ingen ska lämnas utanför, och det globala utbildningsmålet handlar om att säkerställa en inkluderande och likvärdig utbildning av god kvalitet och främja livslångt lärande för alla. Ska vi lyckas uppnå det, så måste vi se till att inget barn hamnar på efterkälken. Det är därför viktigt att strategier för att stödja fortsatt lärande för barn tar hänsyn till de mest utsatta barnens behov. 

Investeringar kan inte vänta, det globala samfundet måste stå enat och bistå med resurser, annars kommer det här att få oåterkalleliga konsekvenser för världens unga.

De stora framsteg som har gjorts inom utbildningsområdet de senaste decennierna får inte gå förlorade. Det är bara tio år kvar till att Agenda 2030 ska vara genomfört. Kraftsamlar vi inte nu för att komma tillrätta med barns rätt till utbildning, så riskerar vi att förlora en hel generation.

Vi måste agera både här och nu och möta de långsiktiga effekterna. Att sätta barnens behov i centrum och genomföra barns rättigheter är mer centralt än någonsin. 

Det finns mycket att reagera på gällande flickans situation. Hur kunde det hända? Hur ser samhällets syn på barn egentligen ut?

Att föräldrarätten idag är starkare än barnrätten råder det inga tvivel om. Det fattas beslut om barns situation utifrån föräldrars rättigheter, beslut som inte alltid är bäst för barnet.

Jag har träffat många barn som upplever att de behandlas som ägodelar. Jag har också träffat socialsekreterare som känner sig bakbundna när de ser att ett barn mår dåligt i umgänge med föräldrarna. Bakbundna av ett domstolsbeslut om att umgängen ska genomföras, trots att de inser att det inte är för barnets bästa. 

Nu är det hög tid för politiker att börja agera. Lagändringar och en ändring av samhällets syn på barn krävs. Barn är inte föräldrars eller andra vuxnas ägodelar, de är individer med egna röster och rättigheter.

Lagändringar krävs – använd de förslag som finns

Vi vill påminna politikerna om att det inte behövs ytterligare utredning eller en särskild samordnare för att komma fram till lagändringar. Vi bör använda oss av de förslag som redan finns.

År 2015 överlämnade Håkan Ceder en utredning med förslag på ändringar i LVU-lagstiftningen. Han kom inte bara med ändringar, utan ansåg att hela lagstiftningen behöver göras om. Några av de viktigaste förslagen var att:

• Synliggöra barns och ungas grundläggande rättigheter i den nya LVU.
• Vården ska vara av hög kvalitet, ges med omtanke och bygga på respekt för barnets människovärde och integritet samt med aktning för barnets person och egenart.
• En ny bestämmelse ska föras in: barnets bästa ska vara avgörande vid prövning av huruvida vård enligt nuvarande 2 § LVU i familjehem kan upphöra. Vid bedömningen ska det bland annat fästas särskilt avseende vid barnets inställning och om barnet sedan låg ålder eller under lång tid har vårdats i familjehemmet.
• Återföreningsprincipen inte ska gälla om det inte är det bästa för barnet.

Just nu är utredaren Margareta Winberg i sluttampen av översynen av socialtjänstlagen. En översyn som vi har höga förväntningar på. Vi hoppas att ett tydligt barnrättsperspektiv ska genomsyra hela lagen. 

Vi uppmanar alla socialsekreterare att använda sig av barnkonventionen i sitt dagliga arbete. Var modiga och stå upp för det enskilda barnet. 

Vi uppmanar också politiker att agera för barn i utsatta situationer. Det är inte hållbart att lappa och laga, vi behöver reformera både LVU, SoL och föräldrabalken utifrån ett barnrättsligt perspektiv.  

UNICEF Sverige anser att följande ändringar behöver göras: 

• Anta Håkan Ceders förslag gällande LVU i sin helhet.
• Barn ska ges möjlighet att delta i alla beslut som berör dem. 
• Införa specialistutbildning för socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredningar. 
• Att LVU-vårdens upphörande ska utgå ifrån barnets nuvarande situation och hur barnet har knutit an till familjehemmet, inte enbart utifrån barnets anledning till placering.  
• Att alla former av umgängen ska motiveras utifrån det unika barnets bästa, inte utifrån föräldrarätten eller generella utgångspunkter. 

25 år efter FN:s historiska kvinnokonferens i Peking har stora framsteg gjorts när det gäller flickors möjlighet till utbildning. Antalet flickor som inte går i skolan har sjunkit med 79 miljoner de senaste decennierna, en utveckling som gynnar hela samhällen.

Däremot är våld mot flickor och kvinnor fortfarande vanligt, i många delar av världen till och med accepterat. De riskerar att utsättas för våld överallt i samhället – online, i klassrummet, i hemmet, på gatan – vilket får både fysiska, psykiska och sociala konsekvenser.

Varje år gifts 12 miljoner flickor bort, och 4 miljoner riskerar att utsättas för könsstympning. Var tjugonde flicka i åldrarna 15-19 år, hela 13 miljoner, har utsatts för våldtäkt under sin livstid.

Det är ofattbara siffror, som visar att handlingsplanen som världens regeringar antog vid kvinnokonferensen om att avskaffa diskriminering och våld mot flickor och kvinnor inte har följts.

Framför allt unga flickor diskrimineras i större utsträckning och fortsätter att bli åsidosatta i samhället. De utesluts från beslut och blir till stor del osynliga i regeringars politik.

Att stärka flickors rättigheter idag är avgörande för deras framtid och i förlängningen även för deras döttrars liv. Om världen inte lyckas inse det och stoppa det våld och den diskriminering som flickor möter kommer vi få svårt att uppnå jämställdhetsmålen i Agenda 2030.

Läs rapporten A New Era for Girls av UNICEF, Plan International och UN Women.

Nu när barnkonventionen har inkorporerats och blivit svensk lag befinner vi oss i en ny era inom barnrätten. Det är en förändring som kommer att påverka synen på barn och deras rättigheter, och därmed stärka deras rättsliga ställning – både i enskilda fall och i samhällsdebatten.

Ända sedan Sverige ratificerade barnkonventionen 1990 har vi varit bundna av den. Men vi som följer rättspraxis, rättstillämpning och olika myndighetsbeslut har sett att konventionen inte har fått det genomslag som det var tänkt – just på grund av att den inte har varit lag. Det har Sverige fått kritik för, inte bara av barnrättsorganisationer, forskare och experter, utan även av FN:s kommitté för barnets rättigheter i Genève, som har till uppgift att granska efterlevnaden av konventionen och ge vägledning när det gäller tolkningen.

Det finns dock några orosmoln när det gäller genomslaget av in­korporeringen sett utifrån aspekten att den i så stor utsträckning som möjligt ska stärka enskilda barns rättigheter, skydd och delaktighet. Det handlar om lagkonflikter, kunskap och förhållningssätt.

UNICEF Sverige hade velat se att barnkonventionen skulle ha företräde framför annan lagstiftning vid en eventuell konflikt, det vill säga om två bestämmelser strider mot varandra. Så blev det inte, och det kommer sannolikt att leda till att barnkonventionen får stå tillbaka i vissa fall. 

Vi har kunnat se ett omfattande kunskapslyft hos myndigheter och kommuner, men osäkerheten verkar fortfarande vara stor när det gäller innebörden av bestämmelser och en önskan hos vissa om att kunna begränsa tillämpningsområdet. Det behövs kontinuerlig kompetens­utveckling, dialog och samarbete för att förtydliga och stärka barns rättigheter i enlighet med barnkonventionen.

Det tredje tilläggsprotokollet

Nästa steg för att utveckla barnrättsområdet är att ratificera det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen om individuell klagorätt för barn. Syftet med det är att möjliggöra för barn att få upprättelse när deras rättigheter har kränkts, och att inrätta barnanpassade system i varje land. När de inhemska processerna uttömts eller saknas, har ett barn möjlighet att få sin sak prövad av FN:s kommitté för barnets rättigheter i Genève, som en sista instans. 

Flera länder har anslutit sig till protokollet, men inte Sverige. Det innebär en begränsning av barns rätt att få sin sak prövad och håller tillbaka rättsutvecklingen när det gäller barnrätten. Här finns en potential för Sverige att fortsätta vara ett föregångsland när det gäller barns rättigheter och inspirera andra länder genom att starta en ratificeringsprocess. Men det förutsätter att viljan att förändra finns, och att vi ser värdet i att alla människor – oavsett ålder, bakgrund och förutsättningar – har rättigheter som respekteras och kan utkrävas.

Förra veckan publicerade IVO en rapport om den sociala barn- och ungdomsvården 2017-2018. I rapporten står det att de största bristerna i kommunernas handläggning framför allt gäller kvalitet, dokumentation, barns delaktighet och för långa handläggningstider vid orosanmälningar, förhandsbedömningar och utredningar.

Rapporten innehåller även en granskning av 2018 års tillsynsbeslut gällande boende för barn som är placerade utanför hemmet. Här nämns brister i genomförande och uppföljning av vård och behandling, brister som är dubbelt så stora på kommunala boenden än i boenden med privata huvudmän. Enligt IVO kan det bero på otillräcklig kompetens bland de som arbetar med placerade barn, samt att många är nyexaminerade.

Socialtjänsten har ett stort ansvar och en viktig roll för barn och vårdnads­havare. Låt IVO:s rapport bli den sista som skyller den otillräckliga barn- och ungdomsvården på kunskapsbrist hos personalen. Kanske krävs en specialistutbildning för att arbeta med att utreda barn? Kanske måste staten ge mer pengar till socialt arbete? Kanske är det dags för “Operation framtidens socialtjänst”?

Barn som rättighetsbärare

Socialtjänsten arbetar oftast efter Barnets Behov i Centrum (BBiC) – ett arbetssätt med en struktur för handläggning, genomförande och upp­följning av myndighetsutövning. Modellen tar hänsyn till det enskilda barnets behov, men nu när barnkonventionen är svensk lag kanske vi är redo att byta ut ordet mot rättigheter?

Det är nämligen inte bara barnets behov som ska tillgodoses, utan även barnets rätt till sina behov. Samhället måste börja uppfatta barn som rättighetsbärare. Därför kanske socialtjänsten istället ska arbeta utifrån Barnets Rättigheter i Centrum (BRiC)?

Barnrättsperspektiv i alla beslut som berör barn

IVO:s rapport konstaterar att kommuner brister i att göra barn delaktiga i frågor som rör dem. Enligt Sveriges nationella samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården, Cecilia Grefve, tillbringar en socialsekreterare endast två procent av sin arbetstid med att prata med barn.

I och med att barnkonventionen nu är svensk lag blir det förhoppningsvis tydligare för kommuner att barn ska ha rätt att komma till tals. Samtidigt måste arbetet med att transformera barnkonventionen i andra lagar fortsätta, så att relevanta lagar ändras och anpassas till konventionens bestämmelser. 

Framtidens socialtjänst måste genomsyras av ett barnrättsperspektiv i alla beslut som berör barn, både direkt och indirekt, för att barn- och ungdoms­vården ska stärkas.

Vi har tagit fram en rad handböcker, som underlättar arbetet med barnkonventionen i praktiken:

• Handbok för socialsekreterare
• Handbok för idrottsledare
• Rättighetsbaserad skola
• Barnrättskommun

Socialtjänsten hade bedömt att flickan inte skulle återvända hem till sina biologiska föräldrar. Ändå tar domstolen det beslutet. Det är fortfarande inte klargjort vad som orsakade dödsfallet, men vi vill kommentera beslutet att överlämna vården till föräldrarna utifrån gällande lagstiftning.

Yngre barns behov av familjehemsföräldrar – annorlunda än de äldres

I Sverige har vi en lagstiftning som syftar till att barn ska återförenas med sina biologiska föräldrar. Den grundar sig dels i en stark föräldrarätt, dels i uppfattningen om att barn har det bäst hos sina föräldrar. Lagstiftningen tar inte hänsyn till det enskilda barnets bästa, inte heller till vilken ålder barnet är i när placeringen sker.

Enligt en kunskapsöversikt av Risholm Mothander och Broberg, skapar sig barn som blir placerade i yngre ålder lättare en trygghet i familjehemmet. Vi bör därför vara öppna för att det inte alltid är bäst för barnet att åter­förenas med sina biologiska föräldrar. Vid placering av barn är det viktigt att planera långsiktigt för att frambringa trygghet och stabilitet.

Samhällets syn på barn måste ändras

Kanske hade domstolsbeslutet i det här fallet blivit annorlunda om barnkonventionen hade varit lag när beslutet togs? Domstolen hade i alla fall varit tvungen att inta ett tydligare barnrättsperspektiv, framför allt utifrån bedömningen vad som är barnets bästa i varje enskilt fall.

Men barnkonventionen som lag kommer inte per automatik att lösa de här svåra frågorna. Samhällets syn på barn måste ändras, de kan inte längre ses som bihang till sina föräldrar. Vi måste låta lagstiftningen och vårt agerande spegla synen på barn som rättighetsbärare. Inte minst politiker har ett stort ansvar för att det ska ske.

Sedan 2015 finns ett förslag på en reform av LVU-lagstiftningen. Utredningen bedömde att nuvarande lagstiftning måste göras om för att vi ska få en lag som utgår från ett barnrättsperspektiv. Vad händer med förslagen i den utredningen?

För att synen på barn och deras rättigheter ska förändras krävs ökad kunskap i hur man arbetar med barnkonventionen rent praktiskt. Vi har tagit fram en handbok för socialsekreterare, i vilken de får hjälp att använda sig av konventionen i praktiken, men det är även dags för domstolen och politiker att öka sina kunskaper i barnkonventionen.

För att förbättra situationen för barn som befinner sig i samhällets vård föreslår vi bland annat följande åtgärder:

• Barnen måste få ökat inflytande och delaktighet i vårdens utformning och sin livssituation i allmänhet.
• Samverkan mellan myndigheter såsom socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och polis måste stärkas, med barnets behov och rättigheter i fokus.
• Ökade resurser på forskning som förstärker kunskaperna om effekterna av vården och livssituationen för barn i samhällsvård.

Läs vår rapport om barn och samhällsvård

Vårt remissvar om slutbetänkandet om förslag till ny LVU

Det är tredje gången Sverige granskas inom UPR. Syftet är att se hur landet lever upp till sina åtaganden för mänskliga rättigheter och få konkreta rekommendationer på hur arbetet kan förbättras. Granskningen innebär att FN:s medlemsländer noggrant undersöker respektive lands arbete med mänskliga rättigheter och sedan ger varandra rekommenda­tioner till förbättringar, som sedan ska följas upp de kommande fem åren.

UNICEF Sverige har deltagit i processen. Vi har bland annat skrivit en alternativrapport som belyser brister i hur barnkonventionen efterlevs samt gett förslag på rekommenda­tioner kring hur rättigheterna bättre kan följas i praktiken. Vi har fokuserat på att lyfta barn i utsatta situationer och deras bristande möjligheter att få upprättelse när deras rättigheter har kränkts (klagorätt för barn).

Under dagens granskning fick Sverige rekommendationer från 123 länder, och glädjande nog valde många av dem att ge rekommendationer om barns rättigheter i linje med våra förslag. Sverige fick flera rekommenda­tioner om att ratificera barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll, som ger barn möjlighet att lämna in klagomål till FN:s barnrättskommitté. Många länder belyste också behovet av att stärka arbetet med att bekämpa våld mot barn, stärka mandatet för Barnombudsmannen och barns rättigheter i migrationsprocessen.

Regeringens delegationsledare, jämställdhetsminister Åsa Lindhagen, valde att i sitt inledningstal lyfta barns rättigheter – framför allt barns rätt att bli hörda och vara delaktiga i beslut som rör dem. Stärkt skydd för särskilt utsatta barn, till exempel barn som utsätts för våld, trafficking, och hedersvåld, var också ämnen som belystes. 

Nu har regeringen sex månader på sig att formellt besluta vilka rekommendationer de ska anta, för att sedan göra verklighet av dem.

UNICEF Sverige kommer genom dialog med regeringen att se till att rekommendationerna om barns rättigheter antas. Rekommendationerna är ett viktigt påtryckningsmedel för oss och andra organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter att utkräva ansvar mot regeringen.

Vi måste säkerställa att alla barn i praktiken får sina rättigheter tillgodosedda i enlighet med barnkonventionen.

Barnkonventionen slår fast barns rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet, och det Nordiska ministerrådet vill att barn och vuxna ska bli bättre på att tillsammans förverkliga det i Norden. I torsdags bjöd de därför UNICEF till FN-huset i Köpenhamn, för att gemensamt genomföra det första nordiska toppmötet som inkluderar barn och unga från alla nordiska länder, Färöarna, Grönland och Åland.

Inför mötet hade barnen tagit fram en gemensam resolution med rekommendationer till beslutsfattare i Norden. Resolutionen innehåller tre teman: medvetenhet om barns rättigheter, barns och ungas delaktighet och barns inkludering i samhället. Inom dessa teman fokuserar barnen på följande områden: familj, skola, fritid och samhälle. Den svenska delegationen har valt att fördjupa arbetet med barns och ungas delaktighet i skolan. 

Barnen fick under dagen tillfälle att träffa en delegation av beslutsfattare från varje land. De presenterade sin resolution och gav de vuxna sina rekommendationer gällande vad som krävs för att göra Norden till den bästa möjliga plats att växa upp på. Då barn ofta upplever att de inte blir lyssnade på eller tagna på allvar har den vuxna delegationen blivit utbildad i att lyssna på, och samtala med, barn.

Efter presentationen träffade barnen från Sverige den svenska delegationen av beslutsfattare, för att diskutera hur resolutionen ska genomföras och uppnås i just vårt land. En av rekommendationerna som den svenska delegationen belyser är att barns röster måste stärkas. 

Barnkonventionen har funnits i 30 år och 1990 anslöt sig Sverige till konventionen. Trots att den då blev juridiskt bindande, har det visat sig inte vara tillräckligt för att göra verklighet av alla barns rättigheter. UNICEF Sverige har därför arbetat i över tio år för att göra barnkonventionen till lag. 

Att barnkonventionen blir lag innebär inte att barn får nya rättigheter. Att den blir lag innebär att den får större genomslag, och blir likställd andra svenska lagar, såsom socialtjänstlagen, föräldrabalken och utlännings­lagen. Barnkonventionen kommer nu att kunna åberopas i svenska domstolar som vilken annan lag som helst. Detta var tidigare inte möjligt, eftersom den inte hade en formell status som lag. 

UNICEF Sverige arbetar såväl internationellt som nationellt, med fokus på de mest utsatta barnen. Att barnkonventionen blir svensk lag kommer särskilt att gagna barn i utsatta situationer. Det handlar om barn i vårdnadstvister, barn som är omhändertagna av socialtjänsten, och barn som utsätts för våld eller befinner sig i migrationsprocessen. För dem innebär lagen att de får ett starkare rättsligt skydd. Större hänsyn måste nu tas till det berörda barnets bästa vid beslut och bedömningar som rör barnet. 

Klimatförändringarna har lett till ett enormt engagemang världen över. Barn och unga driver på för att nå förändring, och de kräver delaktighet i frågor som i allra högsta grad rör deras framtid. Vi behöver lyssna på barnens röster, och involvera dem i beslut som rör dem.   

Ansvaret för att säkerställa att barnkonventionen efterlevs i praktiken vilar på regeringar, kommuner och myndigheter. Även civilsamhället och näringslivet spelar en mycket viktig roll i att påverka barns situation, och i arbetet med att säkra att barns rättigheter efterlevs.

Vi ser tre krav som särskilt viktiga:

• Barns rättigheter måste integreras i centrala politiska besluts­processer. Detta inte minst för att ojämlikheten mellan barn ökar och för att vi ska kunna nå en socialt hållbar utveckling, samt leva upp till målen i Agenda 2030.

• Kompetensen måste stärkas hos vuxna som arbetar med barn, för att de ska kunna upptäcka och möta barn som far illa. 

• För att barns rättigheter ska stärkas och bli tillämpliga i praktiken måste barn få ökade kunskaper om sina rättigheter. Vi måste också i större utsträckning möjliggöra för barn och unga att vara delaktiga och involveras i beslut som rör dem.

UNICEF Sverige ser fram emot att fortsätta göra verklighet av barns rättigheter – tillsammans med alla berörda parter – både lokalt, nationellt och globalt.