Gå till innehållet
Laddar…

Fler former av våld mot barn blir straffbara

Igår kom äntligen propositionen om barn­frids­brottet, en ny straff­bestämmelse som innebär att det blir olagligt att låta barn bevittna våld i hemmet. Det nya lag­förslaget är ett viktigt steg för att stärka barns rättig­heter och göra fler former av våld mot barn straffbara.

Foto: Frank Aschberg

Att bevittna våld mellan närstående uppmärk­­sammas av barn­konven­tionen som en form av psykiskt våld. Men detta har tidigare inte varit straff­bart enligt svensk lag, en fråga som UNICEF Sverige drivit länge. Lag­förslaget som presenterades igår synlig­gör en mycket utsatt grupp barn som länge varit osynliga, både i stati­stiken och för sam­hällets omsorg. De har också saknat möjlig­het till upp­rättelse.

Att kriminalisera hand­lingen att utsätta ett barn för att bevittna våld mot när­stående ger inte bara en tydlig signal att händelsen är skadlig och farlig för barnet. Det visar också att handlingen är en rättig­hets­kränkning.

Att barn erkänns som brotts­offer i samman­hanget ger en utökad rätt till upp­rättelse och en större möjlig­het att få rätt stöd och skydd, något som kan vara avgörande för barnets hälsa och utveck­ling.

Det finns en del utmaningar med det nya lag­för­slaget då barn­rätts­perspek­tivet och straff­rättens prin­ciper inte alltid överens­stämmer. Något som är för­ståeligt, men proble­matiskt utifrån barnets rättig­heter. 

Förändringar jämfört med utredningens förslag

Vissa förändringar har gjorts sedan utred­ningens slut­betänkande var ute på remiss. Några är positiva och stärker barnets rätt, medan vissa andra inne­bär att det nya lag­för­slaget blir mer begrän­sande än utred­ningens förslag – till exempel att färre barn omfattas av bestämmelsen.

  • Närståendebegreppet utvidgas nu i jäm­förelse med utred­ningens förslag. Fokus flyttas från relationen mellan offer och förövare, till de bådas relation till barnet. Därmed kan fler situa­tioner där barn bevittnar våld inne­fattas av den nya straff­bestämmelsen. 
  • En annan förändring är att man nu väljer att räkna upp de brott som ska omfattas av för­slaget. Det finns en risk att en snävare definition kan inne­bära att vissa former av våld hamnar utanför straff­bestämmelsen. Men en upp­räkning kan också leda till ökad tydlig­het och högre rätts­säkerhet för barnet. Detta då uppräk­ningen kan medföra att det inte behöver göras ytter­ligare en prövning av om brottet varit ägnat att skada barnets trygghet eller tillit, då det redan anses konstaterat. 
  • Lagförslaget i propositionen begränsar nu den sär­skilda före­trädarens roll, i jäm­förelse med utred­ningens förslag. Nu har förslaget om informations­skyldig­het och ansvaret att hämta till förhör tagits bort. UNICEF Sverige hade snarare önskat att man gått åt andra hållet och utökat ställ­före­trädarens ansvar, till att även inne­fatta att barnet åter­förs på ett tryggt och säkert sätt efter förhör. Dessutom anser vi att det behöver till­sättas en utred­ning som särskilt tittar på frågan om en ny form av ombud för barn, för att ytter­ligare värna barnets rätt i rätts­processer.

Definitionen “bevittna” är problematisk

Något UNICEF tidigare lyft är defini­tionen av att ”bevittna” våld mot när­stående. Enligt för­slaget i proposi­tionen, och gällande straff­rätts­principer, måste barnet ha sett eller hört gärningen för att det ska kunna handla om att ett brott begåtts. 

Det innebär till exempel att barn som lever i en miljö med ständiga hot om våld, eller upp­lever våldets konse­kvenser i form av sönder­slagna saker, skador på när­stående med mera, inte omfattas av den nya bestäm­melsen. Vi, till­sammans med en rad andra remiss­instanser, har tidigare lyft problemet med denna begränsning. 

Barns upplevelser av våld sker med alla sinnen och kan därmed vara minst lika traumatiska och skadliga för barnet som att se eller höra våldet pågå.

Trots att regeringen inte tagit fasta på detta i proposi­tionen fort­sätter UNICEF arbetet med att synlig­göra att fler former av psykiskt våld ska vara straff­bara, så att barn får rätt att skyddas från alla former av våld i enlighet med barn­konven­tionens bestämmelser.

En av de mest problematiska utmaningarna med den nya lag­stift­ningen, sett ur ett barn­rätts­per­spektiv, är det faktum att grund­brottet måste vara styrkt innan barn­frids­brottet kan hävdas. Det betyder att om själva vålds­hand­lingen som barnet bevittnat inte kan bevisas på rättslig väg, så finns det heller inte möjlig­het att fälla förövaren för barn­frids­brottet. Detta är ett exempel på hur barns rättig­heter fort­farande är avhängiga vuxnas utsatt­het, som ges före­träde framför barnets upp­levelser.

Behov av barn­anpassade processer

Något UNICEF önskat se i lag­förslaget om barn­frids­brottet är behovet av barn­anpassade rätts­processer, då fler barn kommer att invol­veras i processer genom den nya straff­bestämmelsen. Dagens rätts­system behöver möjlig­göra för barn att delta i rätts­processen utifrån sina förut­sätt­ningar, ålder och mognad. 

När barns rättig­heter stärks i lag­stift­ning krävs också att de system där barnen ingår är anpassade för barns del­tagande. Barn har rätt att skyddas och få rätt stöd för att möjlig­heten till upp­rättelse ska bli verklig­het. Tyvärr saknas det konkreta åtgärder i proposi­tionen för hur detta ska göras.

Ett steg i rätt riktning

Propositionen är ett positivt steg i rätt riktning för att på juridisk väg ge barn möjlig­het till upp­rättelse vid upp­levelser av våld i hemmet. De föränd­ringar som före­slås har en viktig norm­givande funktion, genom att erkänna att det är ett brott att utsätta barn för att bevittna våld mot en närstående.

Förhoppningsvis är det nya barn­frids­brottet ett första steg mot att synlig­göra det “osynliga” våldet och skapa verkliga föränd­ringar för de barn som tvingats leva med våld i hemmet, utan att tidigare varken synas eller räknas.

Politikerna måste agera nu för sam­hällets mest utsatta barn

Idag sker en debatt i riks­dagen om placerade barn och unga. Det är bra att det finns ett starkt politiskt engage­mang från våra riksdags­partier för att förbättra barnens situationen. Men nu måste fokus ligga på barnets bästa och synen på barn som rättig­hets­bärare.

Samtliga riksdagspartier verkar vara eniga om att lagen om särskilda bestäm­melser för vård av barn och unga, LVU, måste för­tyd­ligas och det är mycket välkommet. UNICEF Sverige har länge ansett att LVU-lag­stift­ningen måste göras om från grunden med ett tydligt rättig­hets­perspektiv. 

Nu är det dags för handling

Det är viktigt att det blir en politisk reaktion kring sam­hällets mest utsatta barn. Men reak­tionen måste följas av verklig hand­ling. Vi har hört till­räckligt många vittnes­mål från placerade barn som berättar hur de blivit kränkta och utsatta för våld. 

Det ska inte behövas fler utredningar kring att mer behöver göras för placerade barn. Det är nu hög tid att de barn som blivit utsatta för kränkningar får upprättelse.

Med hänvisning till vårt remissvar angående en mer håll­bar social­tjänst ser vi ett behov av att eventuellt samla bestäm­melser från SoL och LVU i en särskild barnlag. Syfte skulle vara att över­brygga glappet mellan frivillig­het och tvång i lag­stift­ningen, samt tydlig­göra barnets rättig­heter i särskilt utsatta livs­situationer. 

Vi har hört barn som vittnar om att de upp­lever att de bara har “samlat en grupp bråkiga ungar och satt ihop dem i ett hus”. Barnen brukar inte vittna om att de får någon vård, utan snarare om avsaknad av vård. 

Foto: © Frank Aschberg

Vanligt att vården bryter samman

Statistik visar att det tyvärr är vanligt med samman­brott i placeringar, det vill säga att vården avbryts i förtid. Nästan var tredje ungdoms­placering och var sjätte placering av yngre barn slutar i samman­brott inom en fem­års­period.

Anled­ningarna till detta är flera, men i de fall ungdomar rymmer från vård­miljöer kan det tolkas som ett uttryck för miss­nöje med placeringen. 

Kommunerna måste utreda orsaker till sammanbrott

Det måste ställas högre krav på att kommuner utreder varför vården av barn och unga bryter samman och varför placeringar avbryts. Det behövs betydligt bättre upp­följning och utvär­dering när det gäller placeringar av barn, både fri­villiga och med tvång.

Ett absolut minimi­krav på sam­hället är att säker­ställa att barn som placeras i sam­hällets vård inte får det sämre än om de bott kvar hemma. 

Vi vill påminna våra förtroendevalda om att många placerade barn är tonåringar som behöver stöd och hjälp men också mycket kärlek och vård.

Barn i Sverige måste även i praktiken märka av att barn­konven­tionen har blivit svensk lag. Speciellt barn som lever i utsatt­het och som av olika anled­ningar måste placeras utanför hemmet.

Inget barn får riskera att bli utsatt för någon form av våld eller kränk­ningar. Det gäller i allra högsta grad barn som är placerade, med syfte att till­försäkra dem stöd och skydd. 

En barndom går aldrig i repris

Nu måste vi göra allt för att placerade barn får en vård av hög kvalitet, och som är anpassad utifrån barnets behov och rättigheter. 

UNICEF Sverige anser att följande ändringar behöver göras: 

  • Det måste säker­ställas att barn får ökat inflytande och delaktig­het i vårdens utform­ning och sin livs­situation i allmänhet.
  • Det är hög tid att utveckla individu­ella klago­system som är anpassade för barn och där barns vittnes­mål tas på allvar.
  • Det behöver införas specialist­utbildning för social­sekre­terare som arbetar med barna­vårds­utred­ningar. 
  • Samverkan mellan myndig­heter såsom social­tjänst, skola, hälso- och sjuk­vård och polis måste stärkas, med barnets behov och rättig­heter i fokus.
  • Vid upphörande av LVU-vård ska bedöm­ningen göras utifrån barnets nuvarande situation och hur barnet har knutit an till familje­hemmet, inte enbart utifrån anled­ningen till placeringen.  
  • Alla former av umgängen med föräldrar och när­stående ska moti­veras utifrån det unika barnets bästa, inte utifrån föräldrars rätt till sina barn eller gene­rella antaganden om barn som grupp. 

Läs gärna mer i vårt remis­svar om utred­ningen av en ny social­tjänst­lag.

Shanti Ingeström
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige 

Marie Hugander Juhlin
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige

Barns delaktig­het lyser med sin från­varo i utred­ning om ny social­tjänst­lag

2017 tillsattes en utredning för att se över social­tjänst­lagen och i dag lämnar UNICEF Sverige in sitt remiss­yttrande. Vi konstaterar besviket att utred­ningen inte når hela vägen fram. Bland annat saknas barns rätt till del­aktig­het, och direk­tivet om “inga ökade kost­nader” rimmar illa med den verklig­het där lagen ska tillämpas.

Socialtjänsten är samhällets yttersta skyddsnät för barn i utsatta livssituationer, och arbetet styrs av socialtjänstlagen. Under flera år har socialtjänsten fått kritik för bristerna i att ge barn i utsatta livssituationer det skydd och stöd de behöver och har rätt till. Sedan socialtjänstlagen kom till 1982 har den ändrats ett flertal gånger och vi är många som under lång tid påpekat att lagen behöver moderniseras, anpassas och förbättras. 

När en särskild utredning av lagen tillsattes 2017 hade vi höga förväntningar på resultatet. Utredningens uppdrag enligt direktiven var bland annat att lämna förslag på en ny socialtjänstlag som bidrar till social hållbarhet med individen i fokus, ett förebyggande perspektiv och kunskapsperspektiv, och ökad kvalitet utan ökade kostnader.

Foto: Frank Aschberg

Redan tidigt i processen tryckte UNICEF Sverige på för att utredningen skulle göras utifrån ett barnrättsperspektiv, och 2018 fick utredningen i uppdrag att just förtydliga barnrättsperspektivet i socialtjänstlagen. Vi hade fått gehör, och det var en tydlig markering från lagstiftaren om en målsättning att flytta fram positionerna för barns rättigheter. 

Genom att bli inbjudna till en av utredningens referensgrupper har vi också kunnat följa utredningens arbete under de senaste åren. Därför känns det extra nedslående att konstatera att resultatet inte blev vad vi hoppats på.

Viktiga frågor lyfts, men utredningen når inte i mål i verkligheten

Utredningens inriktning på bland annat helhetsperspektiv och förebyggande arbete var mycket lovande, och flera av förslagen är steg i rätt riktning för ett förtydligat barnrättsperspektiv. Bland annat lyfts viktiga frågor om barnombud, förstärkning av rätten till information, och barns rätt till kontakt med närstående vid placering utanför hemmet. Utredningen föreslår också att bestämmelsen om barnets bästa ska anpassas till barnkonventionens lydelse.

Men – trots att många av förslagen i grunden är positiva, skapar helheten ett alltför stort utrymme för tolkning och anpassning för att kunna säkerställa barns rättigheter i verkligheten. 

Ekonomiskt bistånd kan inte separeras från andra former av stöd

Redan i direktiven begränsas utredningens handlingsutrymme då frågan om ekonomiskt bistånd hamnar utanför utredningens uppdrag. Att växa upp i ekonomisk utsatthet ökar risken för andra former av utsatthet och otrygga levnadsförhållanden.

En familjs ekonomiska situation spiller i högsta grad över på barnets livssituation, och är en viktig del i det förebyggande arbetet som den nya socialtjänstlagen har som uppgift att främja.

Att separera frågan om ekonomiskt bistånd från rätten till andra former av stöd och skydd, riskerar att förstärka de stuprör inom socialtjänsten som idag hindrar det helhetsperspektiv som den nya lagen eftersträvar. Frågan är i vilken grad socialtjänstens arbete kan anses förebyggande om hänsyn inte tas till de grundläggande förutsättningar som bidrar till utsatthet och utanförskap.

Barns tillgång till sina rättigheter får inte villkoras av en kommuns prioriteringar

Utredningen beskriver tydligt ambitionen att återgå till en ramlag utan detaljstyrning, vilket medför att det i många förslag saknas ett HUR eller någon form av gräns för vad som inte är förhandlingsbart när det gäller att säkerställa barnets rättigheter. 

Det innebär att utgångspunkten för bedömningar och beslut som ska fattas, riskerar att redan på förhand färgas av olika organisatoriska eller ekonomiska begränsningar hos kommunen, snarare än att utgå från det enskilda barnet.

Foto: © UNICEF/Frank Aschberg

Enligt barnkonventionen, som ju är svensk lag, ska staten genom aktiva åtgärder skydda barnet mot diskriminering. Regionala skillnader i möjligheterna för barn att få sina rättigheter tillgodosedda får inte förekomma. De skillnader som eventuellt ändå finns ska kunna härledas till det enskilda barnets särskilda behov och förutsättningar. 

UNICEF Sverige anser att det måste finnas tydliga krav på barnkonsekvensanalyser av alla förslag som berör barn. När andra intressen ges företräde framför barnets bästa, ska detta tydligt framgå och förklaras.  

Var har barnets rätt till delaktighet tagit vägen?

UNICEF Sverige anser att utredningen brister i uppdraget att förtydliga barnrättsperspektivet, då rätten till delaktighet inte fått ta mer plats och inte heller resulterat i skarpa förslag. Barn har heller inte gjorts delaktiga i själva utredningen, vilket borde ha varit en självklarhet, med tanke på vilken avgörande roll socialtjänstlagen har för barn i utsatta livssituationer. 

Tydligare krav och vägledning för att göra barn delaktiga är en av grundförutsättningarna för ett stärkt barnrättsperspektiv i praktiken.

Delaktighet är ett av de områden där störst brister identifierats när det gäller hur barnkonventionen efterlevs. Därför hade vi velat se tydligare och mer djupgående resonemang kring hur kraven på att erbjuda verklig delaktighet hade kunnat se ut.

Fortsatt risk att barn faller mellan stolarna när samverkan inte utreds

Det finns ett stort behov av att ta ett helhetsgrepp kring frågan om samverkan mellan olika samhällsaktörer, såsom skola, socialtjänst, landsting och rättsvårdande myndigheter, inte minst när det gäller fokuseringen på det förebyggande arbetet.

Men utredningen har valt bort att utreda frågan om samverkan, med motiveringen att detta inte bör regleras i lagstiftning. Detta trots att dålig samverkan ofta är en bidragande orsak till brister i hur barns rättigheter tillgodoses.

Barnets rättigheter är inte styrande, utan i stället blir frågan om vem som ska betala eller vem som är ansvarig avgörande.

Alltför många barn står idag utan stöd när socialtjänst, skola och andra instanser avsäger sig ansvar, eller saknar gemensamma former för att stötta enskilda barn.

“Inga ökade kostnader” rimmar illa med högt ställda målsättningar

Direktiven för utredningen har en avgörande roll för lagförslagets brister. När det gäller förutsättningar för tillämpningen av lagen är direktiven tydliga med att förslagen inte får innebära ökade kostnader. Detta trots att många kommuner redan idag är drabbade av sparkrav och tvingas till hårda prioriteringar. 

Många av de målsättningar som förs fram i lagförslaget är just de saker som först plockas bort när kommuner tvingas prioritera.

En omställning från individbaserat till förebyggande arbete, och tidiga insatser, är en nödvändig förändring för att möta samhällets utmaningar och förbättra livsvillkoren för barn i utsatta livssituationer. Utan rätt förutsättningar riskerar dock utredningens högt ställda målsättningar att bara bli tomma ord i den verklighet där lagen ska tillämpas.

För att socialtjänstlagen i praktiken ska bidra till långsiktighet och att förverkliga ambitionerna i barnkonventionen och Agenda 2030 krävs att det finns rätt förutsättningar för dem som förväntas tillämpa lagen.   

Dags för en särskild barnlag?

Barnkonventionen ska genomsyra all lagstiftning, men när det gäller barn i utsatta livssituationer räcker det inte med en ramlag som vägledning för förverkligandet av barnets rättigheter. 

Med facit i hand och tidigare utredningar i ryggen finns det skäl att fråga sig om det är dags för Sverige att införa en särskild barnlag.

En särskild lag som reglerar frågor som rör stöd och skydd till barn i utsatta livssituationer, och på ett mer detaljerat sätt kan reglera hur barnets rättigheter ska bli verklighet. 

En sådan sammanslagen lagstiftning skulle också kunna erbjuda en möjlighet att överbrygga de utmaningar som vi idag ser när det gäller det stora glappet mellan frivillighet och tvång som uppstår i relationen mellan socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). 

Foto: © Frank Aschberg

Vägen framåt – det krävs ett omtag

UNICEF Sverige har beslutat att avstyrka utredningens lagförslag, trots att vi kan se de goda ambitionerna. Vi anser att det krävs ett omtag kring frågan, snarare än att öppna upp för ökade regionala skillnader i tillgången till skydd och stöd, som nuvarande lagförslag riskerar att göra. 

Direktiven för en ny utredning måste utformas på ett sätt som gör det möjligt att genomföra utredningen med ett tydligt rättighetsperspektiv, som inte på förhand begränsas av att “utredningen inte får lägga förslag som är kostnadsdrivande eller ambitionshöjande”. 

Barnkonventionen är numera lag i Sverige, det måste synas både i utformning och tillämpning av annan svensk lag, och i högsta grad i socialtjänstlagen.

Läs UNICEFs remissvar

Gängen lyckas där sam­hället sviker

Under senare tid har den eskalerande gäng­krimi­nali­teten upp­märk­sammats stort i media. I många fall är barn både förövare och brotts­offer. En djupt tragisk utveck­ling, inte minst för ett land med både resurser och för­ut­sätt­ningar att stävja den. Idag äger en sär­skild debatt rum i riks­dagen på temat, och mot den bak­grunden vill UNICEF Sverige ge några konkreta förslag.

Foto: © Frank Aschberg

Det är hög tid att konkreta och riktade insatser sätts in för att vända den utveckling vi ser. Alla barn som växer upp i Sverige ska kunna ha en tro på fram­tiden, till­gång till utbild­ning av god kvalitet, en menings­full fritid och förut­sätt­ningar att vara del­aktiga och bli lyss­nade på.

För de barn som hamnat i ett krimi­nellt bete­ende måste det finnas tydliga alter­nativ och stöd för att bryta en krimi­nell livs­stil. Det krävs både före­byggande åtgärder och insatser här och nu.

Skolan är den viktigaste skydds­faktorn för ett barn

Vi kan inte accep­tera att en hög andel barn i våra utsatta områden inte klarar gymnasie­behörighet. Stöd­insatser från tidiga år är nöd­vändigt för att bryta utveck­lingen. Vi välkomnar de budget­sats­ningar på barn och unga som med­delats i och med höst­bud­geten, särskilt de förslag som handlar om att stärka utbil­dning för barn i utsatta situa­tioner. Det är dags att vi tar ett brett grepp för att ge alla barn en utbil­dning av god kvalitet.

Att många barn inte klarar sin skol­gång är inte ett ansvar som i första hand kan läggas på det enskilda barnet. Det är ett samhälls­ansvar som måste tas, för att för­hindra att fler barn hamnar i krimi­nali­tet och utan­för­skap. 

Utöver att vara en tragedi för de berörda barnen, vet vi att utan­för­skapet också är den perfekta rekry­terings­basen för gängen.

Jag är bara 15 år, men ibland känns det som att det redan är kört.

Pojke, 15 år

Socialtjänstens befogen­heter innebär ett glapp

En annan mycket viktig fråga är social­tjänstens befogen­heter gällande de barn som dragits in i krimi­nali­tet. Med nuvarande lag­stift­ning bygger social­tjänstens insatser i hög utsträck­ning på fri­vil­lig­het, vilket i sig är bra. Men det finns till­fällen när glappet mellan fri­vil­lig­het och tvång blir allt­för stort. 

När barn eller deras vårdnads­havare säger nej till insatser från social­tjänsten, kan följden bli att barnet ris­kerar att dras djupare in i krimi­nali­tet – utan att sam­hället har befog­en­het att ingripa. 

Det är först när situa­tionen blir så all­varlig att den unge måste tvångs­om­händer­tas som sam­hället kan ingripa och då kan det vara för sent. Det är djupt olyck­ligt för den enskilde såväl som för sam­hället i stort. 

Vad säger barnkonventionen?

I debatten om barn som begår brott och som befinner sig i gäng­krimi­nali­tet har fråge­tecken lyfts kring vad barn­konven­tionen egentligen säger om barn som är förövare. Om barn­konven­tionen som lag kan utgöra ett hinder för polisen i deras arbete att utreda brott, eller inne­bära svårig­heter i situa­tioner där barn blir frihets­berövade. Här behövs ett förtyd­ligande:

Enligt barn­­kon­­ven­tionen har barn rätt att skyddas från utan­för­skap och krimi­nali­tet. Kon­ven­tionen uttrycker också tydligt att barn har sär­skilda rättig­heter och inte ska behand­las som vuxna. Det gäller även barn som begår brott, och i en even­tuell efter­följande rätts­process. 

Däremot säger inte barn­kon­ven­tionen att barn ska kunna begå brott utan att mötas av på­följder. Den utgör heller inget hinder för att för­höra barn eller på annat sätt hindra polisen från att utreda brott. Snarare tvärtom. 

Barnkonventionen bör i dessa fall användas som väg­ledning och stöd i hur man ska hantera ärenden med barn på ett barn­an­passat sätt och utifrån all­männa rätts­säker­hets­prin­ciper.

Barnrättsperspektivet måste stå i fokus

För att stävja gäng­krimi­nali­teten anser vi att alla insatser och åt­gärder som riktas mot barn ska ta avstamp i ett barn­rätts­per­spek­tiv och att barn ska göras del­aktiga i beslut som rör dem. Föl­jande insatser är exempel på detta:

  • Socialtjänst, skola, förskola, barn­hälso­vård, rätts­vårdande myndig­heter och civil­samhälle måste ges till­räckliga resurser och faktiska möjlig­heter att samverka för att kunna arbeta effektivt med före­byggande åtgärder och aktivt stöd till de barn som lämnar kriminali­teten.
  • Inför ett “mellantvång” i svensk lagstiftning, för att minska glappet mellan frivillig­het och tvång inom social­tjänstens arbete. Skydds­åtgärder för barn måste kunna sättas in även om föräldrar säger nej.
  • Inför tidiga insatser i skolan såsom läxhjälp på skoltid, redan från förskoleklass.

Ny handbok från UNICEF ska ge stöd i barna­vårds­utred­ningar

Inför att barnkonventionen blir lag 2020 måste kunskapen öka i landets kommuner bland dem som arbetar nära de mest utsatta barnen. UNICEF Sverige lanserar nu därför en handbok för socialsekreterare som ska ge stöd i barnavårdsutredningar.

När barnkonventionen blir lag 2020 kommer det ställas hårdare krav på socialtjänsten och andra myndigheter att tillämpa konventionen i bedömningar och beslutsunderlag.

Barn måste till exempel kunna garanteras rättssäkerhet i kontakten med socialtjänsten genom likvärdig tillgång till stöd och skydd från samhället, oavsett boendekommun och bakgrund. Dessutom behöver barns rätt till delaktighet i frågor som rör dem stärkas.

– Inom socialtjänsten krävs det ett skifte där det enskilda barnet verkligen hamnar i fokus när livsavgörande beslut fattas. Det förutsätter kompetensutveckling bland socialsekreterare och praktisk vägledning, som till exempel den här handboken, säger Christina Heilborn, chefsjurist vid UNICEF Sverige.

För att stödja socialsekreterare i det arbetet har UNICEF Sverige, i samarbete med Susann Swärd, verksamhetschef vid Rättighetsfokus, tagit fram en handbok med lättillgänglig information om vad barnrättsbaserat arbete innebär. Handbok för socialsekreterare – Om barnrättsperspektivet från förhandsbedömning till avslutad utredning innehåller praktiska och handfasta tips på hur barnkonventionen kan användas i utredningar av barns behov av skydd och stöd.

Det kan till exempel handla om hur man säkerställer att barnet får den information som behövs för att det ska kunna vara delaktigt i utredningen. Handboken ger också exempel på vad utredaren måste beakta för att kunna göra en bedömning av vad som är barnets bästa.

Handboken tar upp hur socialsekreterares tid och handlingsutrymme i hög grad styrs av politiska och ekonomiska beslut.

– Eftersom läget inom socialtjänsten är pressat är det desto viktigare att se till att barns rättigheter skyddas och respekteras i arbetet med barn och unga, säger Christina Heilborn.

Handboken är gratis och kan beställas tryckt från Unicefbutiken, eller laddas ner här:

 

Barnens ställning måste stärkas inom sociala barn- och ungdoms­vården

Nationella samordnaren för den sociala barn- och ungdomsvården har överlämnat sin slutrapport till barnminister Åsa Regnér. Idag bloggar Marie Hugander Juhlin, auktoriserad socionom och barnrättsrådgivare på UNICEF Sverige, om de brister som påträffats och de förslag till åtgärder som samordnaren presenterar.

Den sociala barn-och ungdomsvården har ett särskilt ansvar att tillgodose barns rätt till skydd och stöd. Under flera år har socialtjänsten signalerat att man har svårt att klara av det uppdraget. I sin slutrapport tar den nationella samordnaren upp ”brister i hur man tillgodoser barnens rättigheter” som ett av tre identifierade huvudproblem för den sociala barn och ungdomsvården i Sverige idag.

Slutsatsen är att det krävs ett långsiktigt strukturellt förändringsarbete som i grunden skapar god förutsättningar för en fungerande social barn- och ungdomsvård. Det huvudsakliga förslaget i slutrapporten – Barnets och ungdomens reform – har som syfte att inspirera och leda till långsiktig och hållbar utveckling. Barn och familjer ska ges utrymme att vara delaktiga i frågor som rör den egna framtiden och livssituationen. Genom att arbeta förebyggande och över gränser ska man motverka att familjer hamnar mellan stolarna eller att barn i behov av skydd och stöd lämnas utan.

Som tidigare socialsekreterare håller jag till fullo med om att ett långsiktigt förändringsarbete behövs. Socialsekreterare måste ges förutsättningar att kunna utföra ett gott socialt arbete. Men de måste också veta hur. rför behöver också kunskapen om och tillämpningen av barnkonventionen stärkas på handläggar- och chefsnivå ute i kommunerna.

Ökad kunskap leder till att vi lyfter blicken och att utmaningar i verksamheten kan uppmärksammas ytterligare, snarare än att man anpassar sig till dem. Det skulle också belysa behovet av ett långsiktigt förändringsarbete, som sträcker sig över mandatperioder och bortom partipolitik och myndighetsgränser, samtidigt som enskilda socialsekreterare stärks i sin uppgift att tillgodose barns tillgång till sina rättigheter.

UNICEF Sverige välkomnar den nationella samordnarens slutrapport och anser att mycket positivt kan komma ur den. Enligt rapporten ska de förändringsförslag som presenteras ha sin utgångspunkt i barnkonventionen, och man understryker att barn och ungas ställning inom den sociala barn- och ungdomsvården måste stärkas.

Därför är det också avgörande att man gör en djupare analys av föreslagna åtgärder och de regeringsbeslut som fattats till följd av samordnarens rekommendationer. Det måste säkerställas att förändringsarbetet får genomslag för dem som den sociala barn- och ungdomsvården faktiskt är till för – barnen.

UNICEF Sverige anser att följande måste säkerställas för att stärka barns ställning i den sociala barn- och ungdomsvården:

  • Barn i kontakt med socialtjänsten måste garanteras högre grad av delaktighet och medskapande i kontakten med socialtjänsten, genom tänkta regeringsbeslut och reformer.
  • Barn med behov av stöd från socialtjänsten måste i högre grad beviljas insatser som utgår från det specifika barnets individuella behov och situation.
  • Samverkan mellan olika samhällsaktörer måste utvecklas och stärkas, för att bättre kunna möta enskilda barns specifika behov över myndighetsgränser, kommungränser och sektorsgränser.

 

Rättigheterna måste stärkas för barn i samhällsvård

Media har under hösten rapporterat om ökande psykisk ohälsa och självmord bland barn i samhällets vård. Mot bakgrund av höstens händelser måste vi påminna oss om samhällets särskilda ansvar för placerade barn, skriver Marie Hugander Juhlin, barnrättsrådgivare på UNICEF Sverige.

Foto: Frank Aschberg.

Foto: Frank Aschberg.

UNICEF Sveriges rapport Barn och samhällsvård – Vad vet vi om institutions- och familjehemsvården? visar att det finns ett stort kunskapsglapp när det gäller livssituationen för barn under själva placeringstiden. Barn i behov av samhällets skydd och stöd tvingas med andra ord nyttja en välfärdstjänst vi inte vet hur den fungerar, samtidigt som vi ser att barns psykiska ohälsa försämras.

Samhället har det yttersta ansvaret för att säkerställa att den vård barn och unga ges håller hög kvalitet och att barns grundläggande rättigheter blir tillgodosedda. Enligt barnkonventionens grundprincip om barnets bästa ska just barnets bästa beaktas i alla beslut som rör barn. Och enligt både socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) ska barnets bästa vara avgörande i de beslut som tas. Vet vi då om att kunskapen brister om barns villkor under placeringstiden, borde än högre krav ställas på uppföljning av insatser inom ramarna för socialtjänsten.

För drygt två år sedan färdigställdes slutbetänkandet för förslaget till ny LVU (SOU 2015:71). Slutbetänkandet genomsyrades av ett starkt barnrättsperspektiv och hade sin utgångspunkt i barnet och barnets rättigheter. Bland annat lyfte förslaget fram vikten av att vården enligt LVU ska präglas av trygghet, omtanke och respekt för den enskilda personen. Mjuka värden lyftes fram gällande vårdens uppföljning och kvalitet, och barns delaktighet och rätt till information belystes.

UNICEF Sverige var remissinstans för betänkandet och vi var positiva till många av de förslag som lyftes fram. Vad som hänt med slutbetänkandet efter remissrundan är en gåta och än idag väntar vi på att förslaget till ny LVU ska bli verklighet.

I väntan på ny lagstiftning som stärker rättigheterna för barn i samhällsvård måste högre krav ställas på bedömningar, insatser och uppföljningar inom den sociala barnavården. Det är inte acceptabelt att barn som är utelämnade till samhällets vård inte kan få kontakt med sin socialsekreterare, att orosanmälningar för barn som är placerade inte tas på allvar eller att de myndigheter som är ansvariga inte har full insyn i vårdens utförande.

Samhället kan göra mycket mer för placerade barn än vad som görs idag. För att förbättra situationen för barn som befinner sig i samhällets vård föreslår UNICEF Sverige bland annat följande åtgärder:

  • Barnen måste få ökat inflytande och delaktighet i vårdens utformning och sin livssituation i allmänhet.
  • Samverkan mellan myndigheter såsom socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och polis måste stärkas, med barnets behov och rättigheter i fokus.
  • Ökade resurser på forskning som förstärker kunskaperna om effekterna av vården och livssituationen för barn i samhällsvård.

Läs vår rapport om barn och samhällsvård här.

Vårt remissvar om slutbetänkandet om förslag till ny LVU finns att läsa här.

Den svenska skolan håller inte måttet

I veckan hölls konferensen ReadMe i Malmö. ReadMe är en samhälls- och kulturkonferens med ambition att lyfta aktuella samhällsfrågor och skapa förändring. UNICEF var inbjudna för att tala om skola, utanförskap och barns rättigheter.

UNICEFs rapport Report Card 13: A league table of inequality in child well-being in rich countries jämför barns levnadsvillkor inom olika livsområden. Sverige lyfts fram som ett exempel på ett av de länder som sjunkit mest vad gäller jämlikheten i levnadsvillkor för barn. Sammanlagt hamnar Sverige på plats 23 av 35 bland jämförda OECD-länder.

Inom området utbildning är siffrorna ännu dystrare. I början av 1990-talet var Sverige i topp vad gäller läsförståelse och likvärdighet, men har nu sjunkit till plats 29 av 35. Skillnaden i läsförståelse mellan genomsnittet och de barn som halkar efter mest motsvarar tre års undervisning.

I rapporten Ungas röster om socialt utanförskap i Sverige berättar barn själva om upplevelsen av sin livssituation. Barnen beskriver känslan av att sakna samma förutsättningar som sina kamrater och hur det påverkar engagemanget för skolan. De berättar hur bristen på framtidstro skapar en känsla av att det redan är kört.

Skolan ska ge alla elever förutsättningar till utveckling 

Ur ett barnrättsperspektiv är den sjunkande likvärdigheten i den svenska skolan ett allvarligt problem. En av grundtankarna i barnkonventionen är att alla barn ska ha samma tillgång till sina rättigheter utan undantag eller diskriminering (artikel 2). I barnkonventionens 29:e artikel står det att skolan ska ge alla elever förutsättningar till utveckling. Det betyder att alla elever, oavsett olikheter i socioekonomisk och kulturell bakgrund, funktionsnedsättningar eller förmågor av olika slag, har rätt till en utbildning som ger dem fulla möjligheter till lärande och personlig utveckling. Och att skolan ska kompensera för skillnader i förutsättningar och förmågor.

I veckan hölls samhälls- och kulturkonferensen ReadMe i Malmö där aktuella samhällsfrågor diskuterades. Foto: © Frank Aschberg

Skolan är den ansvarsbärare i samhället som ska se till att våra barn får sin rätt till utbildning tillgodosedd. Ändå ser vi hur bakgrundsfaktorer som socioekonomiska förhållanden, boendeort och familjeförhållanden får en allt viktigare roll för hur barn klarar sin skolgång. Vi vet att hur skolan fungerar har väsentlig betydelse för hur vi klarar oss senare i livet. En misslyckad skolgång ökar riskerna för arbetslöshet, psykisk ohälsa, kriminalitet med mera. Och en fungerande skolgång är den enskilt viktigaste skyddsfaktorn för barn i social utsatthet.

Förstärker känslan av hopplöshet 

Under de år jag arbetade som utredare inom socialtjänsten träffade jag barn i olika livssituationer, med olika former av utsatthet. Nästan alla de barn jag var i kontakt med bekräftar skolans svårigheter att leva upp till sitt kompensatoriska uppdrag. Att skolan misslyckats med att vara den viktiga skyddsfaktor den borde vara. Bilden blir snarare den motsatta. Misslyckanden i skolan läggs till listan av andra former av utsatthet och förstärker snarare känslan av hopplöshet för barnen. Insatser de här barnen behöver tidigt kommer ofta först längre upp i åldrarna, om ens då. Och då har problemen ofta blivit alltför omfattande.

Plats 29 av 35 jämförda länder är långt ifrån godkänt. Sverige är ett av världens rikaste länder och borde ha alla förutsättningar att ligga i topp när det gäller att tillgodose alla barns rätt till en jämlik och likvärdig skola.

UNICEF Sverige anser att följande punkter måste uppfyllas för att bryta den negativa utvecklingen:

  • Att kunskapen om och tillämpningen av barns rättigheter stärks bland både vuxna och barn i skolan.
  • Att samverkan mellan aktörer som socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och polis förbättras för att minska den sociala utsattheten.
  • Att barn får information och erbjuds delaktighet i frågor som rör dem.

Vill du få information om UNICEFs arbete för barn världen över? Prenumerera på vårt e-nyhetsbrev.

Dålig kunskap om vården för placerade barn

Antalet barn som placeras utanför hemmet av socialtjänsten har ökat stadigt de senaste åren. Samtidigt är kunskapen liten om hur barn har det under vårdtiden, liksom vilka effekter som placeringen får på lång sikt. Det visar en ny rapport från UNICEF om barn och samhällsvård.

Foto: © Frank Aschberg

Foto: © Frank Aschberg

Rapporten ”Barn och samhällsvård – Vad vet vi om institutions- och familjehemsvården?” visar att barn lämnas till en samhällstjänst där det saknas kunskap om huruvida behandling och rehabilitering fungerar som det är tänkt. Snarare pekar fakta på att det i flera avseenden går sämre för placerade barn i vuxen ålder, än för barn i andra utsatta grupper.

– De barn som drabbas är de som är allra mest utsatta i vårt samhälle. Det är mycket allvarligt att insatser som är helt avgörande i ett barns liv, sätts in trots dålig kunskap om effekterna, säger Christina Heilborn, chefsjurist vid UNICEF Sverige.

År 2013 befann sig 32 500 barn någon gång under året i samhällsvård. Enligt Socialstyrelsens statistik har antalet dygnsplaceringar för barn och unga fortsatt att öka, liksom antalet LVU-placeringar. Antalet placerade barn förväntas dessutom öka markant på grund av det stora antalet ensamkommande barn som kom till Sverige under förra året.

Men trots den ökande trenden visar rapporten, som har tagits fram av forskare vid Stockholms universitet på uppdrag av UNICEF Sverige, att kunskapen är mycket liten om huruvida samhällsvården har positiva effekter för barnen, eftersom det råder brist på utvärdering. De studier som trots allt har gjorts pekar på att placerade barn har sämre tillgång till hälso- och sjukvård, skolgång och välfärd.

Rapporten visar att det är vanligt att vården avbryts i förtid inom de första åren. Nästan var tredje ungdomsplacering och nästan var sjätte placering för yngre barn slutar i ett sammanbrott inom en femårsperiod. Skälen för detta kan variera, men innebär ofta att skolgången avbryts för barnet, vilket på sikt kan få allvarliga konsekvenser.

– Vi vet att utbildning är den enskilt viktigaste kompenserande faktorn för utsatta barn, och därför är det helt avgörande att ansvariga myndigheter satsar på att se till att skolgången fungerar för barnen.

– Samhället har ett särskilt ansvar för de barn som är omhändertagna, och måste därför se till att de får sina rättigheter tillgodosedda, säger Christina Heilborn.

För att förbättra situationen för barn som är placerade av socialtjänsten föreslår UNICEF Sverige följande åtgärder:

  • Barn i samhällsvård måste själva få ökat inflytande och delaktighet i vårdens utformning och sin livssituation i allmänhet. Idag fattas många beslut ovanför barnens huvuden.
  • Alla barn måste få en likvärdig hälsovård och utbildning med hög kvalitet, oavsett social bakgrund.
  • Ökad samverkan mellan myndigheter som socialtjänst, hälso- och sjukvård samt skola, med barnets behov och rättigheter i fokus.

Läs hela rapporten här.

Sverige sviker de mest utsatta barnen

Sverige ligger dåligt till när man mäter hur långt utsatta barn tillåts halka efter. I en jämförelse mellan rika länder hamnar Sverige långt ner på listan. Våra grannländer ligger däremot i topp, visar en ny rapport från UNICEF om hur sociala orättvisor slår mot barn i höginkomstländer.

report card

Report Card 13, Fairness for Children: A league table of inequality in child well-being in rich countries har undersökt hur stora klyftorna tillåts bli mellan de tio procent av barnen som är mest utsatta i samhället, och de barn som utgör genomsnittet. Rapporten har studerat barns situation inom fyra områden: inkomst, utbildning, hälsa och välbefinnande.

När resultaten från dessa områden slås samman till en övergripande jämförelse hamnar Sverige långt ner på listan – på 23:e plats av 35 länder. Det är strax ovanför den sämsta gruppen av länder, och långt bakom Danmark, Finland och Norge som intar topplaceringarna. Israel och Turkiet är de länder som ligger längst ner i bottenskiktet.

– Det är mycket allvarligt att klyftorna i Sverige ökar, och att många barn halkar efter och hamnar i ett socialt utanförskap där de riskerar att fastna, säger Christina Heilborn, programchef vid UNICEF Sverige.

Rapporten visar att klyftorna mellan barn har ökat i många av de undersökta länderna. Sverige tillhör de länder som har fallit mest, efter att tidigare ha placerat sig bland toppländerna inom flera områden.

När det gäller inkomst har rapporten undersökt de relativa inkomstskillnaderna, det vill säga hur långt man låter de mest utsatta barnen halka efter de barn som lever i familjer med en medianinkomst. Här hamnar Sverige i mittenskiktet (plats 16 av 41 jämförda länder), medan övriga nordiska länder ligger i topp.

Det relativa inkomstgapet i Sverige har ökat genom att medianinkomsten har ökat. Många andra länder uppvisar tvärtom minskade inkomstklyftor. I exempelvis Finland har den mest utsatta gruppen fått ökade inkomster i snabbare takt än medianinkomsttagarna.

Rapporten visar även hur många barn som tillåts falla under genomsnittselevens nivå när det gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap vid 15 års ålder. Sverige ligger under medel bland OECD-länderna (plats 29 av 37), och intar tillsammans med Finland en särställning eftersom kunskapsklyftorna ökar samtidigt som genomsnittsresultaten faller i båda länderna.

Ojämlikheten när det gäller barns hälsa ökar i de flesta länder, enligt rapporten som har undersökt hur barn i åldrarna 11-15 år själva upplever att de mår. I Sverige uppger nästan vart femte barn att de har dagliga psykosomatiska hälsoproblem som huvudvärk och illamående, vilket är den högsta siffran i Skandinavien. Skillnaderna är stora mellan könen – i samtliga länder mår flickor överlag sämre än pojkar.

En ljuspunkt är att ojämlikheten när det gäller ohälsosam kost och fysiska aktiviteter har minskat på många håll. Den mest utsatta gruppen barn i Sverige äter lite mer frukt och grönt än tidigare, vilket är det enda område som har förbättrats jämfört med tidigare undersökningar.

När det gäller barns välbefinnande ligger Sverige lägst bland de skandinaviska länderna (plats 17 av 35).

– De barn som är mest utsatta i samhället drabbas på så många olika sätt av att inte få tillgång till sina rättigheter. Följderna för barnet kan bli avbruten skolgång, missbruk, kriminalitet och arbetslöshet, och det är därför viktigt att politiker och beslutsfattare tar till sig de här oroväckande resultaten, säger Christina Heilborn.

För att bryta det sociala utanförskapet bland barn föreslår UNICEF Sverige följande:

  • Tidiga och riktade insatser till de barn som är mest utsatta.
  • Ökad samverkan mellan myndigheter som skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård för att minska den sociala utsattheten.
  • Att alla barn ska få en likvärdig, kvalitativ utbildning, oavsett social bakgrund.
  • Att barn som berörs själva får vara delaktiga i insatser som rör dem.

Läs hela rapporten här.

Barnrättsperspektivet saknas i rapport om utsatta EU-medborgare

Igår överlämnade den nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare, Martin Valfridsson, sin slutrapport till regeringen. Han skriver att frågan kring hur samhället ska hantera barnen har varit det svåraste i uppdraget. Trots det saknar utredningen ett barnrättsperspektiv.

Utredningen är tydlig med att skyddslagstiftningen (socialtjänstlagen och lagen för vård av unga, LVU) gäller för alla barn som vistas i Sverige, även utsatta EU-medborgare. Det medför ett tydligt ansvar för socialtjänsten att söka upp de barn som befinner sig i kommunen och ge det stöd och skydd de och deras föräldrar kan behöva utifrån barnets bästa.

Vad gäller barns rätt till utbildning har dock samordnaren inte samma förhållningssätt utan nekar generellt dessa barn rätt till utbildning i Sverige. Man föreslår att det i undantagsfall kan ges en möjlighet till utbildning för barnen men utan tydliga grunder för denna bedömning och helt utan rättighetsperspektiv.

Vad gäller hälso- och sjukvård lämnar rapporten inga tydliga svar på hur barnen ska få sina rättigheter tillgodosedda i Sverige, utan lämnar det till landstigen att tolka de tvetydiga och snåriga lagrum som finns tillgängliga idag.

Foto: © Frank Aschberg

Foto: © Frank Aschberg

UNICEF har under ett flertal tillfällen under hösten påtalat att barn som är utsatta EU-medborgare befinner sig i ett rättsligt vakuum då de befinner sig i Sverige. De är till exempel den enda grupp barn i Sverige som saknar rätt till utbildning. Hälso- och sjukvårdsfrågan är heller inte tydlig och lämnar det upp till landstinget att tolka otydliga lagar själva. Då blir det ofta restriktivt och inte till barnets fördel.

Detta blev bekräftat i den rättsliga undersökning som vi låtit göra tillsammans med ett antal forskare i offentlig rätt vid Barnrättscentrum, som tittade på barns rättigheter enligt internationell rätt, EU-rätt samt svensk lagstiftning.

UNICEF står fast vid att barnkonventionen måste få en starkare ställning i det svenska samhället och påminner om att den gäller för samtliga barn som befinner sig i Sverige. Staten måste ge riktlinjer och vägledning till kommuner och myndigheter kring hur de ska tolka lagar och bestämmelser för att undvika godtyckliga tolkningar.

Barnkonventionen är tydlig vad gäller alla barns lika rätt och FN:s barnrättskommitté har tydliga så kallade allmänna kommentarer och förklaringar på hur rättigheterna i barnkonventionen ska tolkas och tillämpas. Det bör vara en utgångspunkt och ett stöd till Sverige kring hur det rättsliga läget för barn kan tydliggöras.

Vi ser positivt på utredningens förslag om ett nationellt ansvar och stöd till kommunerna vad gäller handläggning av barnärenden, och erkännandet att det är komplexa frågor. Det verkar dock oklart vilka underlag de ska utgå ifrån när rättsläget är otydligt. Rådgivningsfunktionen måste ha ett tydligt rättighetsperspektiv som utgångspunkt för att kunna ge stöd till kommuner utifrån gällande lagstiftning och rättsprinciper.

Samordnaren säger uttryckligen att alla människor är lika inför lagen och att detta är en viktig princip att hålla fast vid. Det är därför beklagligt att se hur lite utredningen stödjer sig på grundläggande mänskliga rättigheter och inte minst barnkonventionen i sina rekommendationer till regeringen. Detta förhållningssätt blir mycket svårt för regeringen att tillämpa när vi nu förbereder för att barnkonventionen ska bli lag i Sverige.

Läs samordnarens slutrapport till regeringen här.

Vår rapport om barn som är EU-medborgare och lever i utsatthet i Sverige finns att läsa här.

Goda nyheter: Nu kan Enkhzul gå i skolan i sin hemstad

Den här veckan delar vi med oss av några goda nyheter från 2015. Idag berättar vi om Enkhzul från Mongoliet. Hon är döv och skickades långt hemifrån för att kunna gå i en specialskola. Men tack vare stöd från UNICEF fick Enkhzul möjlighet att gå i skolan i sin hemstad.

Enkhzul, 15, får nu extra stöd och trivs bra i sin skola. Foto: © UNICEF

Enkhzul, 15, får nu extra stöd och trivs bra i sin skola. Foto: © UNICEF

Enkhzul är 15 år och älskar att dansa. Hon går i sjätte klass, tre år under sina jämnåriga, men det bekymrar henne inte. Enkhzul är döv och fick inte börja skolan förrän hon var 13 år. Då skickades hon till en specialskola för döva i Mongoliets huvudstad Ulan Bator, 80 mil hemifrån. Ingen i familjen kunde följa med och Enkhzul trivdes inte. Hon behandlades dåligt och längtade hem.

Tack vare stöd från UNICEF kunde skolan i Enkhzuls hemstad Murun skapa en mer inkluderande verksamhet, och ett center för barn med funktionsned­sättningar. Det innebär att även barn med funktionsnedsättning nu kan gå i vanliga klasser med extra stöd. Skolan anställde även en teckenspråks­lärare som lär ut teckenspråk till de döva barnen, men också till de hörande lärare och elever som vill lära sig.

Så nu går Enkhzul och tre andra döva barn i vanliga klasser i Murun. Alla har 2-3 hörande klasskamrater som också lärt sig teckenspråk. Även om specialskolan var anpassad för döva föredrar Enkzhul skolan här. Nu trivs hon och mår bra, och får vara tillsammans med sin familj.

Det här tycker vi är riktigt goda nyheter! Vill du vara med och kämpa för fler framsteg för barn världen över? Bli Världsförälder idag.

Vem lyssnar på barnen?

Idag firas FN:s dag för mänskliga rättigheter för 65:e året. Men vi har mycket kvar att göra när det gäller barns rättigheter. I slutet av november var UNICEF med och arrangerade en hearing där barn och unga bjöds in för att ställa viktiga frågor till beslutsfattare och ministrar.

Foto: © Frank Aschberg

Foto: © Frank Aschberg

På årets hearing deltog barn med erfarenhet av att fly ensamma till Sverige, barn med erfarenhet av våld, hot om våld och med erfarenhet av att bo på kvinnojourer.

– Det handlar om att lyfta de barn som annars nästan aldrig kommer till tals i samhället. Barn som i många fall knappt ens har berättat sina historier för sig själva, berättar Tove Kjellander, projektledare för hearingen.

UNICEF är ordförande i ett nätverk som kallas Nätverket för barnkonventionen, som granskar hur Sverige tillämpar barnkonventionen och verkar för att barn och unga själva kan kräva sina rättigheter. Barnen som närvarade vittnade om svårigheter att komma in i samhället och erfarenheter av diskriminering. De berättade om hur svårt det är att få vänner eftersom man hela tiden tvingas flytta och byta skola, och om rädslan och oron som finns med dem varje dag.

Många av de frågor barnen lyfte i samtalen med beslutsfattarna speglar kritiken som FN:s barnrättskommitté har riktat till Sverige: oförmågan att på ett tillbörligt sätt låta barns egna röster höras och påverka beslut, samt att etablera rutiner och verktyg för att göra barn delaktiga.

Ensamkommandes familjeåterförening

Några av de ensamkommande barnen som deltog under hearingen vittnade om svårigheter med att deras familjer kommer till Sverige. En problematik som inte gäller alla barn, utan som drabbar vissa. De berättade om de känslor och svåra frågor som de ställs inför när deras familjer kommer hit.

Barnen förlorar sin status som ensamkommande och blir sin biologiska familjs ansvar direkt vid ankomsten till Sverige. De kan förlora makten över sin ekonomi och sin bostadsort. Barnen dras mellan sin nya värld, som de under flera år skapat sig i Sverige, och den värld föräldrarna kommer ifrån. En del barn känner ångest och oro inför framtiden.

Våld i familjen

Barn med erfarenhet av våld och hot om våld berättar att de känner maktlöshet över beslut gällande dem själva. De upplever att det ofta känns meningslöst och onödigt att börja anstränga i sig i en ny skola eftersom det när som helst kan bli dags att byta igen. En flytt kan göra att de får en lång resväg till skolan, vilket skapar känslor av trötthet och frustration och gör att skolarbetet blir lidande.

Barnen upplever inte att de har blivit lyssnade till av varken föräldrar eller socialtjänst. Deras upplever att deras rädsla för att återigen behöva byta skola och umgänge och få lång resväg inte tas på allvar.

Vad händer med alla dessa starka berättelser?

Nätverket har som rutin att dokumentera allt barnen förmedlar till makthavarna och skicka till FN:s barnrättskommitté. De använder det i sin tur som underlag när de därefter granskar och ställer krav på den svenska regeringens agerande för att tillgodose barns rättigheter och delaktighet.

Vi på UNICEF Sverige använder precis som andra organisationer även barnens information som grund för vårt eget påverkansarbete för barns rättigheter. Det är viktigt att samhället får ta del av barnens berättelser så att barnen kan få rätt stöd och hjälp. Att lyssna på, och ta intryck av, barn måste vara punkt nummer ett på dagordningen om man jobbar för att stärka barns rättigheter.

Det är barnen som är de främsta experterna på hur det är att vara barn idag. Deras röster förtjänar att tas på allvar.

Stort tack!

Tack alla ni som engagerat er i UNICEFs kampanj "Röster från bänken". Tusentals har ställt sig bakom vårt krav att regeringen måste införa klagorätt för barn, delat med sig av viktiga erfarenheter och lyssnat på barnen i vår poddserie. Igår överlämnades alla namnunderskrifter till barnminister Åsa Regnér.

Foto ©: Melker Dahlstrand

UNICEF Sveriges generalsekreterare Véronique Lönnerblad, barnminister Åsa Regnér och Christina Heilborn, programchef UNICEF Sverige. Foto: © Melker Dahlstrand

Igår träffade UNICEF Sveriges generalsekreterare Véronique Lönnerblad och vår programchef Christina Heilborn barnminister Åsa Regnér för att överlämna de samlade underskrifterna från alla som ställt sig bakom vårt krav att regeringen måste införa klagorätt för barn. Sammanlagt hade då 8 880 personer skrivit under, ett fantastiskt resultat!

Kampanjen ”Röster från bänken” är nu avslutad men vi fortsätter vårt arbete med att påverka regeringen så att inget barn hamnar utanför – på bänken. Vi kämpar för att varje barn som har kontakt med myndigheter ska få göra sin röst hörd och vara delaktig i besluten. Om ett barns rättigheter kränks måste ett system finnas för att få upprättelse och därför är det viktigt att införa individuell klagorätt. Regeringen måste därför starta processen med att skriva på tillägget till barnkonventionen som handlar just om detta.

Igen – ett stort tack till alla som engagerat sig, lyssnat på barnen i vår poddserie och skrivit under vårt krav. Tillsammans kan vi skapa förändring för barn i socialt utanförskap!

Tack alla ni som lyssnar på barnen!

Stort tack alla ni som engagerar er, sprider ordet och lyssnar på barnen i UNICEFs poddserie "Röster från bänken". På mindre än två veckor har 10 000 lyssnat till barnens berättelser, helt fantastiskt! Nu är det dags att även regeringen tar barns röster på allvar och inför klagorätt för barn. Du kan hjälpa till genom att skriva under vårt krav.

Under de senaste två veckorna har vi särskilt riktat ljuset mot att barn i Sverige regelbundet får sitta på bänken och se på när vuxna fattar beslut om deras liv. I vår poddserie ”Röster från bänken” har fem barn själva fått komma till tals, och berättat om hur de har blivit svikna i mötet med vuxenvärlden.

UnicefRösterFrånBänkenKey_Final

Tusentals har engagerat sig för barnens rätt att göra sina röster hörda. Däribland fem ministrar och kända profiler som exempelvis Michael Nyqvist, Morgan Alling, Saga Becker, Kristoffer Triumf och Vanna Rosenberg.

– Rösterna griper tag, de som rymmer tusen och en sorger. Man inser vilket enormt svek de utsatts för och hur många barn som dagligen utsätts. Barn som drunknar i det system som ska fånga upp dem och rädda dem, skriver Vanna Rosenberg om ”Röster från bänken”. Kampen för att omforma detta system, skapa ett effektivt sammanlänkande mellan myndigheter och andra instanser, kampen för att barn aldrig ska behöva bli kränkta, sårade och rädda för framtiden är så livsviktig! Inte ett barn till på den symboliska bänken, den tiden måste vara förbi!

Ställ dig bakom vårt krav

I början av november kommer vi att lämna över underskrifterna från alla som skrivit under vårt krav, att regeringen måste införa klagorätt för barn, till barnminister Åsa Regnér. Skriv under du också så vi blir ännu fler! Med gemensamma krafter kan vi skapa förändring. Inga fler barn på bänken!

Nedan kan du lyssna på alla avsnitt av ”Röster från bänken”: