UNICEFs rapport Report Card 13: A league table of inequality in child well-being in rich countries jämför barns levnadsvillkor inom olika livsområden. Sverige lyfts fram som ett exempel på ett av de länder som sjunkit mest vad gäller jämlikheten i levnadsvillkor för barn. Sammanlagt hamnar Sverige på plats 23 av 35 bland jämförda OECD-länder.

Inom området utbildning är siffrorna ännu dystrare. I början av 1990-talet var Sverige i topp vad gäller läsförståelse och likvärdighet, men har nu sjunkit till plats 29 av 35. Skillnaden i läsförståelse mellan genomsnittet och de barn som halkar efter mest motsvarar tre års undervisning.

I rapporten Ungas röster om socialt utanförskap i Sverige berättar barn själva om upplevelsen av sin livssituation. Barnen beskriver känslan av att sakna samma förutsättningar som sina kamrater och hur det påverkar engagemanget för skolan. De berättar hur bristen på framtidstro skapar en känsla av att det redan är kört.

Skolan ska ge alla elever förutsättningar till utveckling 

Ur ett barnrättsperspektiv är den sjunkande likvärdigheten i den svenska skolan ett allvarligt problem. En av grundtankarna i barnkonventionen är att alla barn ska ha samma tillgång till sina rättigheter utan undantag eller diskriminering (artikel 2). I barnkonventionens 29:e artikel står det att skolan ska ge alla elever förutsättningar till utveckling. Det betyder att alla elever, oavsett olikheter i socioekonomisk och kulturell bakgrund, funktionsnedsättningar eller förmågor av olika slag, har rätt till en utbildning som ger dem fulla möjligheter till lärande och personlig utveckling. Och att skolan ska kompensera för skillnader i förutsättningar och förmågor.

Skolan är den ansvarsbärare i samhället som ska se till att våra barn får sin rätt till utbildning tillgodosedd. Ändå ser vi hur bakgrundsfaktorer som socioekonomiska förhållanden, boendeort och familjeförhållanden får en allt viktigare roll för hur barn klarar sin skolgång. Vi vet att hur skolan fungerar har väsentlig betydelse för hur vi klarar oss senare i livet. En misslyckad skolgång ökar riskerna för arbetslöshet, psykisk ohälsa, kriminalitet med mera. Och en fungerande skolgång är den enskilt viktigaste skyddsfaktorn för barn i social utsatthet.

Förstärker känslan av hopplöshet 

Under de år jag arbetade som utredare inom socialtjänsten träffade jag barn i olika livssituationer, med olika former av utsatthet. Nästan alla de barn jag var i kontakt med bekräftar skolans svårigheter att leva upp till sitt kompensatoriska uppdrag. Att skolan misslyckats med att vara den viktiga skyddsfaktor den borde vara. Bilden blir snarare den motsatta. Misslyckanden i skolan läggs till listan av andra former av utsatthet och förstärker snarare känslan av hopplöshet för barnen. Insatser de här barnen behöver tidigt kommer ofta först längre upp i åldrarna, om ens då. Och då har problemen ofta blivit alltför omfattande.

Plats 29 av 35 jämförda länder är långt ifrån godkänt. Sverige är ett av världens rikaste länder och borde ha alla förutsättningar att ligga i topp när det gäller att tillgodose alla barns rätt till en jämlik och likvärdig skola.

UNICEF Sverige anser att följande punkter måste uppfyllas för att bryta den negativa utvecklingen:

• Att kunskapen om och tillämpningen av barns rättigheter stärks bland både vuxna och barn i skolan.
• Att samverkan mellan aktörer som socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och polis förbättras för att minska den sociala utsattheten.
• Att barn får information och erbjuds delaktighet i frågor som rör dem.

Vill du få information om UNICEFs arbete för barn världen över? Prenumerera på vårt e-nyhetsbrev.

Debatten om barnfattigdom i Sverige är förhoppningsvis här för att stanna. Vi får inte blunda för att det finns barn som är fattiga och lever i ett socialt utanförskap även i vårt land. Vi får inte glömma att de har rätt till utbildning, hälsa, en god levnadsstandard och delaktighet.

I dagens SvD svarar UNICEF på ett debattinlägg om barnfattigdom i Sverige. Läs Anders W Jonssons debattinlägg under UNICEFs replik här nedanför.

UNICEFs replik på Brännpunkt, SvD, 2 augusti 2012:

”Anders W Jonsson glömmer barnets perspektiv

Unicef delar Anders W Jonssons uppfattning (29/7) att sifferexercis inte får stjäla fokus från de mest utsatta barnen i Sverige. Det är just den fattigaste gruppen vi vill lyfta fram med rapporten Measuring Child Poverty. Jonsson förespråkar att barnfattigdom endast ska mätas med absoluta mått, inte i relation till välståndet i det övriga samhället. Han glömmer därmed både barnets perspektiv och hur komplext det är med fattigdom.

Sett ur barnets perspektiv och i enlighet med barnkonventionen, så har barn alltid rätt att ses utifrån den kontext och det samhälle de lever i. Unicef anser att det är avgörande att inte enbart mäta barnfattigdom i antal, utan att även granska varaktighet, djup och omfattning av fattigdomen. Det här har stor betydelse eftersom konsekvenserna för det enskilda barnet blir större ju tidigare ett barn hamnar i fattigdom och ju längre den varar. Det är därför det är allvarligt att Sverige hamnar på plats 22 av de 35 undersökta länderna, när det handlar om hur djupt vissa barn tillåts falla under den relativa fattigdomsgränsen.

Barn som lever i fattigdom och socialt utanförskap löper högre risk än andra individer att drabbas av ohälsa, sociala problem, läs- och skrivsvårigheter, våld, mobbning, ungdomskriminalitet, arbetslöshet och diskriminering. Att ta sig ur en situation med djup fattigdom och bryta detta sociala arv är väldigt svårt för en individ. För ett barn, som varken får stöd från föräldrar eller från samhället, är det i princip omöjligt.

Hur väl barns rättigheter tillgodoses handlar i slutändan om politiska prioriteringar. För att bekämpa barnfattigdomen i Sverige måste regeringen anta en strategi som fokuserar på den grupp som har det allra sämst ställt och som lever i socialt utanförskap. För att bryta socialt utanförskap är skolan den enskilt viktigaste faktorn. Ett av Unicefs krav är därför att alla barn i Sverige får den kvalitativa utbildning som de har rätt till, oavsett boendekommun eller bakgrund.

Véronique Lönnerblad,

Generalsekreterare Unicef Sverige”

 

Anders W Jonssons (C) debattinlägg på Brännpunkt, SvD, 29 juli 2012:

”Mät barnfattigdom med rätt mått

Problemet med många av barnfattigdomsrapporternas sätt att mäta, och den påföljande medierapporteringen, är att det stjäl fokus från gruppen av de allra mest utsatta barnen, skriver Anders W Jonsson (C), ledamot i socialutskottet.

Under våren har det kommit en uppsjö av rapporter på temat ökad barnfattigdom. Att det lever barn i utsatthet i Sverige är ett problem som är ytterst angeläget. Men många av barnfattigdomsrapporterna använder sig av metoder som inte är relevanta – något som riskerar att ta fokus från de verkliga problemen.

Även om barnfattigdomen har halverats sedan slutet av 90- talet, lever fortfarande många barn i familjer med mycket knappa ekonomiska marginaler. Ökade inkomstklyftor är en utveckling som pågått sedan 80-talet och har delvis gått hand i hand med den goda ekonomiska utvecklingen. När tillväxten har ökat har också lönerna stigit för samtliga. Förbättringarna är dock inte lika tydliga för alla grupper, till exempel ensamstående föräldrar. Det är detta som kallas relativ fattigdom – ett begrepp som ibland är lite vanskligt.

Den relativa fattigdomen säger nämligen inte särskilt mycket om de generella levnadsvillkoren i ett land. Nordkorea påstås ibland ha världens lägsta relativa fattigdom – alla är lika fattiga = inga klyftor. I samband med publiceringen av en rapport från Unicef, framställdes i medierna bilden av Sverige som ett av de sämsta länderna för fattiga barn. Men för den som läste noggrant framkom en helt annan bild.

Unicef undersökte hur många barn som saknar två eller flera av 14 kriterier som anses normala och nödvändiga för barn i ett rikt land. Det kan röra sig om tre mål mat om dagen, två par skor, en lugn plats för att kunna göra läxor, pengar till skolutflykter eller en internetuppkoppling. Resultatet visade att 1,3 procent av barnen i Sverige saknade två eller fler av dessa kriterier, vilket ger en topplacering.

Men vad som lyfts fram ur Unicef-rapporten är den del där man tittat på medianinkomsten i landet och sedan mätt golvet i procent av medianinkomsten. I Sverige är golvet i de flesta fall socialbidragsnormen. Eftersom Sverige har en mycket god ekonomi och lönerna stigit kraftigt de senaste tio åren har medianinkomsten ökat. Socialbidragsnormen justeras dock bara upp med hur konsumentpriserna har ökat. Om lönerna ökar mer än vad priserna gör blir alltså effekten att Sverige halkar ner i Unicef-mätningen. Hade lönerna i stället legat stilla och priserna ökat hade det sett bättre ut i mätningen.

Samma sak gällde i en undersökning som Ekot gjorde nyligen, där man tittade på den relativa barnfattigdomen kommun för kommun. Den relativa fattigdomen ökar i exempelvis Norrbotten när fler kommer i arbete och lönerna stiger. Om däremot arbetslösheten och lönerna ligger stilla, håller sig även barnfattigdomen stabil.

Det är också viktigt att poängtera att merparten av barn som klassas som fattiga är barn vars föräldrar kommit till Sverige som flyktingar. Om hundra barn flyr från miserabla förhållanden i krigets Somalia och får en trygg hamn i Sverige innebär det rent krasst att den svenska barnfattigdomen ökar. Att barnen inte har tillgång till exempelvis internetuppkoppling eller två par skor från dag ett gör att de automatiskt klassas som fattiga. Det betyder inte att vi ska sluta med den generösa flyktingpolitik som förs i Sverige och som jag är stolt över. Däremot betyder det att samhället måste anstränga sig lite extra för att föräldrarna till barnen snabbt ska komma i arbete.

Det allvarliga problemet med många av barnfattigdomsrapporternas sätt att mäta, och den påföljande medierapporteringen, är att det stjäl fokus från gruppen av de allra mest utsatta barnen. Det handlar om de barn som lever i absolut fattigdom, vilket måste vara det väsentliga måttet på fattigdom och som Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapport använder sig av.

För denna grupp finns mycket att göra. Nästan alltid handlar det om barn till en eller två arbetslösa föräldrar, varför ännu fler åtgärder mot arbetslöshet är angelägna.

Debatten kring barnfattigdom är viktig. Därför är det beklagligt att diskussionerna så ofta förvillas av olika sifferexerciser i stället för att ta tag i det verkliga problemet. Att försöka plocka politiska poäng genom statistiskt trixande gagnar möjligen medierna och oppositionen. Men de barn och ungdomar som växer upp under kärva förhållanden förtjänar att vi tar deras situation på allvar.

Anders W Jonsson

riksdagsledamot (C),

ledamot i socialutskottet”

 

Läs vad barnkonventionen säger om socialt utanförskap och hur vi jobbar med denna fråga i Sverige.

För dig som vill vet mer: Här finns nyheten Stort fattigdomsgap för barn i Sverige (29/5 2012) och blogginlägget Det handlar om de barn som halkar efter mest 31/5 2012).