Gå till innehållet
Laddar…

Liza Marklund i Malawi

Inför Humorgalan 2012 reste författaren, journalisten och UNICEF-ambassadören Liza Marklund tillbaka till Malawi för att träffa Madalitso - en pojke hon träffade första gången för sju år sedan. Madalitso och hans två småsyskon hade då förlorat sin mamma och övergivits av sin pappa och Madalitso kämpade för att de skulle överleva dagen. Idag ser deras tillvaro ljusare ut.

Liza Marklund tillsammans med Madalitso och Gifti i Malawi. Foto: Melker Dahlstrand.

Liza Marklund tillsammans med Madalitso och Giftie i Malawi. Foto: Melker Dahlstrand.

Malawi är ett av världens fattigaste länder och har ungefär lika många invånare som Sverige. 550 000  barn i Malawi har förlorat den ena eller båda föräldrarna på grund av aids. I Malawi finns ännu inget nationellt, statligt socialt skyddsnät för de familjer som drabbats av aids utan många av barnen lämnas helt ensamma utan någon som tar hand om dem. Släktingar räcker inte alltid till för att ta hand om alla föräldralösa. Barnen måste själva ta ansvar för det som är kvar av familjen och för att det ska finnas något att äta.

För sju år sedan träffade Liza Marklund några oerhört utsatta barn i Malawi – Madalitso och hans småsyskon Ethel och Gifti. De bodde då i ett fallfärdigt lerhus på landsbygden i Malawi. Deras mamma hade dött i aids fyra år tidigare. Tre dagar efter begravningen försvann deras pappa.

– Vad jag än gör, går, sitter eller står så tänker jag på hur jag ska kunna skaffa mat. Det här är mitt problem: Hur ska jag hantera det här ansvaret? sade Madalitso vid mötet 2005.

Kärt återseende

I februari i år återvände Liza till Malawi för att träffa Madalitso och hans syskon igen.

Tillvaron är bättre för barnen men livet är fortfarande hårt. Madalitso och Ethel går nu i byskolan båda två. Ethel har kommit något år längre med studierna, Madalitso måste fortfarande jobba och odla majs till försörjningen, men båda har nått motsvarande det svenska högstadiet. Giftie bor på en internatskola där han får mat, undervisning och behandling.

– Om vi inte hade fått hjälp hade Giftie varit död, säger Madalitso.

– Jag har tänkt så mycket på de här barnen genom åren. Då och då har jag fått sporadiska uppdateringar om deras situation. Jag har fått veta att de bott kvar i sitt hus och att Giftie, som visade sig vara hivpositiv, fått bromsmediciner, säger Liza Marklund.

Vad gör UNICEF?

UNICEF arbetar på alla nivåer i landet för att se till att alla de här barnen får den hjälp de behöver och har rätt till. Som FN-organ har vi en unik möjlighet att samarbeta med och påverka regeringen för att den ska göra sitt yttersta för föräldralösa barn.

Samtidigt driver vi projekt på bynivå för att direkt hjälpa barnen till en tryggare vardag. Vi har startat trygga barncenter och förskolor för föräldralösa och barn som har föräldrar som inte kan ta hand om dem.

Vi arbetar hårt för att syskon inte ska splittras och för att barnen ska få leva kvar i sin hemmiljö där de har sina kamrater och kanske också släktingar som kan ta hand om dem. Vi bidrar med ekonomiskt stöd till de allra fattigaste hushållen. Vi ger till exempel bidrag till skoluniformer eller kanske ett litet startkapital för att kunna odla och sälja grönsaker så att familjen klarar sig bättre.

Dessutom delar vi ut matpaket till barnen i skolorna. Det är ett mycket bra sätt att få föräldralösa barn att fortsätta i skolan. Om de får mat i skolan, och matpaket att ta hem till yngre syskon, kan de studera vidare och på så sätt få en chans till en bättre framtid.

Vi behöver bli fler som kämpar för barnen, bli Världsförälder idag.

Världsförälder Anne i Moçambique

Två Världsföräldrar - Anne och Daniel - fick resa med oss till Moçambique för att göra filmreportage om hur UNICEF arbetar för att hjälpa föräldralösa barn. En av de personer Anne träffade var 74-åriga Luisa Jacinto som tar hand om sina nio barnbarn sedan barnens föräldrar dött i aids.

En hel generation saknas

Moçambique är ett av världens fattigaste länder där hälften av befolkningen är barn. Nästan två miljoner av barnen är föräldralösa.

Hiv och aids är den huvudsakliga anledningen till att antalet föräldralösa och utsatta barn ökar. Antalet föräldralösa barn och familjer som bara består av barn förväntas öka ännu mer. Dessutom kommer snart en tid när det blir ännu fler familjer utan vuxna – när alla de äldre mormödrar och farmödrar som nu tar hand om sina föräldralösa barnbarn inte lever längre.

Luisa 74 år tar hand om nio barnbarn

Anne Lydén från Årsta utanför Stockholm är Världsförälder och fick i mars i år åka till Mocambique för att träffa några av världens utsatta barn och se hur UNICEF arbetar för att hjälpa barnen.

Hon träffar Luisa Jacinto som är 74 år. Efter att Luisas egna barn dog tar hon helt sjläv hand om nio av sina barnbarn. Barnen är mellan två och 15 år och alla i skolålder går i skolan.

De två äldsta barnen Samuel, 15 år, och Emma ,10 år hjälper till så mycket de kan och Luisa får ett månadsbidrag till mat. Men det räcker inte. Tvillingsyskonen Nando och Lucia är synligt undernärda och de äldre barnen orkar inte alltid att gå till skolan för att de inte har fått tillräckligt med mat.

– Det är lätt att känna hopplöshet då man vet att det är 1000-tals familjer som Luisas, men det finns hopp. UNICEF är med och bygger upp system för att ge utsatta familjer stöd och hjälp. Om det inte finns en vuxen i familjen, får de inget bidrag från myndigheterna. Så när Luisa inte längre finns och det är inte någon vuxen i familjen, kommer de inte att få någonting alls. Detta här arbetar UNICEF för att förändra, säger Anne Lydén, Världsförälder.

– Det var fantastiskt att på plats få möta UNICEFs kunniga personal som varje dag jobbar på att hitta lösningar som kan hjälpa många barn. Jag fick en inblick i att UNICEF inte bara jobbar på att skapa nationella system, utan att det finns länkar hela vägen ut till barnen i byar på landet och i fattiga bostadsområden. Vi kunde se hur lokala organisationer, som stöddes av UNICEF, kunde ge hjälp på gräsrotsnivå, men den här resan har gjort det väldigt tydligt för mig att det behövs så mycket mer. Behoven är enorma. Jag är verkligen stolt över att vara Världsförälder, men vi behöver bli många fler som bryr sig, fortsätter Anne.

Anne träffade Louisa Jacinto som är 74 år och tar hand om sina nio barnbarn. Här med tvillingarna Lucia och Nando, Karolina och Emma. Foto: UNICEF

Anne träffade Louisa Jacinto som är 74 år och tar hand om sina nio barnbarn. Här med tvillingarna Lucia och Nando, Karolina och Emma. Foto: UNICEF

Vad gör UNICEF?

UNICEF arbetar för att se till att de allra fattigaste och utsatta barnen ska få hjälp först. Vi letar upp de barn som behöver hjälp och registerar dem så att de kan få rätt stöd hos de lokala myndigheterna och organisationerna. Vi kämpar för att barnen ska få direkt stöd genom tillgång till mat, skolgång, hälsovård samt skydd mot våld och övergrepp. De får till exempel hjälp med förbättring av hus, matkuponger med mera, men vi ser till samtidigt till att det sker långsiktiga förändringar. Sedan 2006 har UNICEF registrerat åtta miljoner barn i landet, barn som annars hade stått utanför det sociala systemet.

Vi behöver bli fler som kämpar för barnen. Bli Världsförälder idag.

Hivpositiva Agnes födde frisk son

Tack vare UNICEFs effektiva behandlingsprogram kunde Agnes Chabu i Zambia skydda sin son Lackson mot hiv. Bromsmedicin till både mamma och barn under graviditet, förlossning och amning minskar risken att överföra viruset till det nyfödda barnet med 50 procent. Medicineringen är noggrant schemalagd. Barnet testas regelbundet och 23 månader efter födseln fick Agnes glädjebeskedet att Lackson fortfarande är frisk.

Rent vatten till Tripoli

När invånarna i Libyens huvudstad Tripoli blev utan vatten under oroligheterna i slutet av augusti, fanns vi på plats med expertis och fungerade som ledande organisation för vatteninsatserna i landet. Trots det osäkra läget arbetade våra skickliga ingenjörer intensivt sida vid sida med Libyens egna vattenexperter för att reparera de vattenledningar som förstörts i striderna. Tillsammans fick vi igång vattnet igen. Samtidigt skeppade vi 11 miljoner liter buteljerat dricksvatten som räckte till över 500 000 av stadens invånare i en vecka. Läs mer om våra insatser i Libyen under 2011.

Idag, på internationella aidsdagen, är det ungefär 1000 barn som smittas av hiv från sin mamma under graviditet, förlossning och amning. 370 000 barn om året. Nästan samtliga dessa fall sker i fattiga länder.  Det är så klart helt oacceptabelt. Barn har rätt till liv och att födas friska. Ett av målen för UNICEFs arbete med hiv och aids under de kommande åren är nolltolerans. Inga barn i världen ska smittas av hiv år 2015.

Idag vet vi precis hur man undviker att mödrar överför hiv-smitta till sitt barn. Åtgärderna är enkla, mamman ska testa sig under graviditeten. Om hon bär på hiv-smittan ska hon börja ta anpassade bromsmediciner under graviditeten. Barnet ska helst förlösas med kejsarsnitt eller på vanligt sätt med hjälp av utbildad personal. Barnet ska sedan helammas under max sex månader, alternativt få bröstmjölksersättning om det finns tillgång till rent vatten. Om detta följs är risken liten för att barnet blir smittat av sin mamma.

Det har alltså gjorts stora framsteg på området. Idag får cirka hälften av alla gravida hivpositiva kvinnor bromsmediciner för att förhindra överföring av smittan till sitt ofödda barn. Denna siffra låg 2005 på endast 15 procent. Numera kan man också göra hiv-test på barn som bara är några veckor gamla och det finns väl anpassade bromsmediciner för barn.

Men fortfarande har vi lång väg att gå för att nå UNICEFs mål att inga barn ska smittas av hiv under sin första tid i livet. Systemen för barn- och mödrahälsovård har i många länder brist på resurser och utbildad personal och är inte tillräckligt samordnade. Avståndet till närmaste hälsocenter är ett också ett hinder för många mammor som bor på landsbygden. Många blivande mammor måste också få ökad kunskap om vikten av att hiv-testa sig under graviditeten. Mer resurser måste skjutas till, både genom att länderna lägger mer av de statliga pengarna på barn- och mödrahälsovård och genom internationellt bistånd som till exempel går genom UNICEF.

Låt oss tillsammans bidra till att barn- och mödrahälsovården stärks så att många fler barn kan födas friska.

/Eva Dalekant, programhandläggare internationell utveckling, UNICEF Sverige

UNICEF släpper idag en rapport om hiv och aids tillsammans med WHO och UNAIDS. Rapporten kan läsas i sin helhet på scribd här.

Mark Levengood om ett starkt möte i Etiopien

Under våren 2011 besökte ambassadören Mark Levengood Etiopien för att se hur vi på plats arbetar med mikrolån. Det blev ett minnesvärt möte. Läs Marks krönika om mötet med Aregai som lever med hiv och hennes 13-åriga son Fsoha.

De ser väldigt lika ut, mor och son. Hon är 32 år gammal, har hiv och är ensamstående. Berättelsen om Aregai skulle kunna vara ännu en av dessa ändlöst sorgliga historier från Etiopien, men ändå är det inte så. Hon ler ofta, ett snabbt lite skyggt leende som ändå vittnar om en livsglädje.

Hon är väldigt stolt över sin son. Fsoha är nu 13 år och har tagit hand om henne under de svåra tiderna. ”Vem är pojkens pappa?” frågar jag okänsligt men får inget direkt svar. Istället får jag höra om hur hon under kriget mot Eritrea sökte sig till ett av motståndsrörelsens läger, där hon städade och lagade mat. Aregai tittar på mig som om jag förväntas dra mina egna slutsatser och det gör jag väl, en fattig kvinna i Etiopien kan ofta inte styra sitt eget öde, och ett militärläger är en våldsam och brutal plats.

Hur som haver, nu är hon ensam med pojken, det förflutna måste få komma till ro för den dagliga kampen är hård nog. ”Men sedan CCC startade har allt blivit bättre, verkligen allt!” Hon ler igen, det där flyktiga leendet, och berättar att hon fått hjälp att ta sig ur den lamslående fattigdomen. ”Jag behöver inte längre tigga, och Fsoha får gå i skola!”

Hela tiden håller hon armen runt sin sons axlar. Han har en t-shirt med ”Pokemon” skrivet tvärs över bröstet. Jag frågar honom om det, men han vet inte riktigt vad Pokemon är för något. ”Jag fick den vid en klädutdelning” säger han blygt. Jag kan inte låta bli att fundera över vem som haft t-shirten tidigare. Tekniskt sett kunde det vara min son, fast naturligtvis är det inte det. Vem barnet än är får man hoppas och anta att han haft en bättre barndom än Fsoha.

Han har precis samma mörka ögonfärg som sin mamma och berättar att han tänkte bli doktor när han blir stor. ”Du blir säkert en bra doktor” säger jag, hur jag nu skulle kunna veta det. Fast å andra sidan, att ensam ta hand om sin hivsmittade mamma är väl en nog så kvalificerande grund för en blivande läkare.

Mark Levengood visar bilder för 13-åriga Fsoha och mamma Aregai i Etiopien. Foto: UNICEF

Mark Levengood visar bilder för 13-åriga Fsoha och mamma Aregai i Etiopien. Foto: UNICEF

Hiv och aids är inte lika utbrett i Etiopien som i södra delarna av Afrika, men naturligtvis är det väldigt stigmatiserande även här. Att smittas av hiv är skamfyllt, skammen över att dra sjukdom över sitt hus, att ligga släkten till last i en tillvaro utan marginaler, att långsamt ligga och tvina i hemmet med dödens skugga vilande över familjen. Men också det håller på att ändras nu. Bromsmedicinerna är gratis och fördelas bland de behövande i Etiopien. Tidigare idag pratade jag med en kvinna som berättade att den av de stora skillnaderna med mikrolånen är att hon inte längre behöver vara utstött. Med lånet får hon en ny identitet, som förvärvsarbetande, och får åter vara en del av den levande världen.

Både Aregai och hennes son står där, hennes arm runt hans axlar. De tittar på mig. Jag känner mig så tafatt. Jag vill ge något till dem, pengar, eller en penna eller något, vad som helst, bara jag på något sätt kunde bidra till att de får fortsätta vara en liten familj som äntligen får lite ordning i tillvaron. Men det går inte att ge något, enligt UNICEFs regler får man aldrig ge till enskilda barn. Vi hjälper alla barn, i hela världen. Medel och gåvor fördelas rättvist av dem som ansvarar för barnen. Genom vår struktur och ordning skapar vi bestående förändringar, för Fsoha och alla hans jämnåriga. Så jag kan hjälpa honom, genom att stödja UNICEF. Mamman ler igen, sådär snabbt, mot mig. Och jag ler tillbaka. Det ska bli bra.

David Hellenius träffar föräldralösa barn i Kenya

David Hellenius reste som nyutnämnd UNICEF-ambassadör och programledare för Humorgalan för varenda unge, i slutet av februari 2011 med UNICEF till Kenya för att besöka Kibera – ett av Afrikas största slumområden. Här träffade David barn som lever under fruktansvärda förhållanden – många av dem föräldralösa på grund av aids.

UNICEF-ambassadör David Hellenius besöker ett av Afrikas största slumområden, Kibera i Kenya. Här skojar han med lille Jack. Foto: UNICEF/Karlsson

UNICEF-ambassadör David Hellenius besöker ett av Afrikas största slumområden, Kibera i Kenya. Här skojar han med lille Jack. Foto: UNICEF/Karlsson

Kibera – ett av Afrikas största slumområden

I Kenya lever idag över 38 miljoner människor, varav 19 miljoner är barn. 2,5 miljoner av barnen är föräldralösa – många av dem på grund av aidsepidemin som är ett stort problem i landet. Vi beräknar att det finns 1,5-2 miljoner hivpositiva människor i Kenya och många dör i aids. Det påverkar en hel generation vuxna kring barnen som förlorar föräldrar, släktingar, grannar, lärare, läkare…

20 procent av befolkningen lever på under 1,25 dollar per dag. 25 procent av barn mellan 5-14 år arbetar i någon form för att hjälpa till med familjens försörjning eller för att klara sig ensamma utan föräldrar. På vissa platser är situationen ännu värre.

Vi reser några mil söder om huvudstaden Nairobi för att besöka ett av Afrikas största slumområden – Kibera. Här bor 300-400 000 människor mycket trångt under usla sanitära förhållanden. 43 procent av dem har inte tillgång till rent vatten och 58 procent saknar fungerande toaletter. Det är svårt att sköta sin hygien och många blir sjuka. Bristen på sjukvård är ett stort problem.

”Flygande toaletter”

Att gå på toaletten kostar cirka fyra kronor och då är det bara en äcklig latrin. För människor utan inkomst (och för flickor och kvinnor på grunden av risken för sexuellt våld) är den enda utvägen att använda en plastpåse som de knyter ihop och svingar iväg så långt det går. Så kallade ”flygande toaletter” kastas ut över hustaken på kvällen och man ser påsarna ligga tätt på alla tak.

Få barn i Kibera går i skolan

På grund av svåra fattiga hemförhållanden och dålig infrastruktur är det svårt att få barn att gå i skolan. I Kenya har man generellt en god tillgång till skola, nästan 93 procent av alla barn i landet börjar skolan. Men i Kibera är det annorlunda. Här går bara 60 procent av barnen i skolan och det arbetar UNICEF för att ändra på. Vi ser till att ensamma och utsatta barn i området får utbildning, så att de ska få en möjlighet att ta sig ut ur fattigdom och utsatthet.

I Kenya har man generellt en god tillgång till skola, nästan 93 procent av alla barn i landet börjar skolan. Men i Kibera är det annorlunda. Här går bara 60 procent av barnen i skolan och det arbetar UNICEF för att ändra på. Foto: UNICEF/Karlsson

I Kenya har man generellt en god tillgång till skola, nästan 93 procent av alla barn i landet börjar skolan. Men i Kibera är det annorlunda. Här går bara 60 procent av barnen i skolan och det arbetar UNICEF för att ändra på. Foto: UNICEF/Karlsson

Lösningen: Cash Transfer Program

Landet saknar ett socialt skyddsnät för utsatta fattiga och föräldrarlösa barn som lever under extremt svåra förhållanden. UNICEF arbetar aktivt på regeringsnivå för att utveckla en policy för socialbidrag och för att få till stånd fri skolgång för grundskolan. I samarbete med regeringen och Världsbanken har UNICEF startat ”Cash Transfer Program”, ett projekt som stöttar föräldralösa och särskilt utsatta barn. Det är ett pilotprojekt som håller på att utvecklas och som visar hur ett socialt system kan skydda barn.

Redan idag hjälper projektet tusentals barn och målet är att 2013 ha nått 125 000 hushåll. Familjerna får cirka 20 dollar i månaden för att kunna se till att barnen får gå till skolan och att de får näring. Prioriterade familjer är så kallade ”child headed households”, barn som bor ensamma utan föräldrar och själva kämpar för att klara sin försörjning. I Kibera är får cirka 800 familjer stöd genom det här programmet. 102 av dem är ”child headed”.

Filigona 13 år bor ensam med sina tonårsbröder

Vi besöker Ayany Priamry School som är en UNICEF-stödd skola med cirka 1 500 elever i årskurserna 1-7. En av eleverna är Filigona som är 13 år och går i sjätte klass. David följer med henne hem till ett litet slitet skjul med ett enda rum där hon bor ensam med sina bröder Job (18 år) och Gerald (16 år). Syskonen tar del av UNICEFs ”Cash Transfer Program”.

Filigonas mamma dog i aids och pappan har övergivit syskonen, som sover tillsammans på golvet på en maläten madrass. Taket är täckt med plastpåsar för att regnet inte ska läcka in. Det finns två stolar och ett rangligt bord.

Filigona äter aldrig frukost eftersom hon inte har någon mat. Hon går hemifrån vid 06:30 för att ta sig till skolan som ligger ungefär en halvtimme bort. Det är svårt att plugga när magen är helt tom, säger hon. Först klockan 13 äter hon dagens första mål mat som serveras i skolan. Där får hon ibland också lite mat som hon kan ta med sig hem. Dessvärre får hon lite eller ingen av den maten eftersom hennes bröder brukar roffa åt sig det mesta.

Filigonas högsta önskan är att bo på en trevligare och säkrare plats. På kvällarna går bröderna ut och lämnar henne ensam, vilket gör henne till ett lätt byte för sexuella övergrepp och våld. Men trots den fruktansvärt svåra situationen har Filigona ändå hopp om framtiden – tack vare att hon går i skolan. Matematik och naturvetenskap är favoritämnena och hon vill bli läkare när hon blir stor.

Tejpade plaströr

De flesta hemmen i Kibera har inget rinnande vatten. Där det finns vatten är det draget i plaströr som går längs med avloppsdiken, som leder avloppsvatten ner till foten av dalen. De här plaströren är väldigt sköra och ofta lagade med tejp, utan tanke på att hålla dem rena. Konsekvensen är att detta blir en exemplarisk utgångspunkt för vattenburna sjukdomar som kolera och tyfoid (elakartad salmonellasjukdom som i regel kräver vård på sjukhus).

Vatten kostar

För att få tillgång till vatten måste de flesta betala, ofta mycket mer än vad man betalar i Nairobi utanför de här informella områdena. De flesta bär vatten i dunkar till sina ”hem”. Det är viktigt att veta att det är begränsad tillgång till vatten, även i Nairobi där det finns ordentliga avlopp. En enkel sak som att ta en dusch kan kosta en familj 3 KsH (vilket är drygt 2 kr).

Lek är livsviktigt – särskilt för utsatta barn. David har fått tag i en boll. Foto: UNICEF/Karlsson

Lek är livsviktigt – särskilt för utsatta barn. David har fått tag i en boll. Foto: UNICEF/Karlsson

Florence 13 år vill bli lärare

David hälsar också på hemma hos trettonåriga Florence Awino som går i årskurs sju. Hennes favoritämne är matematik och naturvetenskap och hon vill bli lärare när hon blir stor. När hennes mamma dog 2010 lämnade hon efter sig fyra barn: Diana (8 år), Florence (13 år), Dennis (19 år) och Robert (21 år). Pappan dog för många år sedan. Dennis jobbar som mekaniker i Dagoretti och är den som i huvudsak försörjer familjen. En moster bor i närheten och ibland tittar hon förbi, men hon har sina egna tre barn att ta hand om.

Skjulet de bor i har ett rum och ett fönster. Rummet är både vardagsrum, kök och sovrum. Jämfört med Filigonas skjul är detta mer ett hem. Det finns en liten TV, några stolar som är okej och en del av rummet används som kök. När det regnar läcker det in genom taket. Den offentliga toaletten är ett provisorium utan någon som helst avskildhet och för att ta sig dit måste man gå genom leriga stigar fulla av skräp.

Dennis köper 20-litersdunkar med vatten för 15 öre och Florence brukar bada innan hon går till skolan. När det är riktigt ont om vatten kostar dunken 1,50 kronor. Till frukost äter Florence fem skivor bröd och dricker svart te. Systern Diana är dövstum. Diana går i en skola för barn med speciella behov och använder teckenspråk för att kommunicera med sina syskon.

Aids-loppet drog in 27 240 kr

Den 22 maj i år gick den tredje upplagan av Aids-loppet av stapeln. Och nu i efterhand kan vi summera loppet med: strålande väder, livemusik  av inga mindre än Tess in Toulouse och Skandalites, fina spår och en härlig stämning!  Dessutom inbringade loppet 27 240  kronor till UNICEFs arbete med hiv och aids-drabbade barn i Malawi.

Vi vill tacka arrangörerna, banden, infektionskliniken (som bjöd på föredrag), UNICEFs frivilliga, funktionärer från IF Linnea, sponsorer och alla ni som knöt på er löparskorna denna härliga majdag. Tack alla för att ni är med oss i kampen mot hiv och aids!

Se bilder från loppet här!

Och är ni nyfikna på vem som vann respektive kategori hittar ni resultatet här på marathon.se.

Marynka föddes frisk trots att hennes mamma har hiv

Tack vare våra effektiva behandlingsmetoder föds idag friska barn till mammor som lever med hiv. Marynka är en av dem. ”Viruset hade redan inneburit så många tråkigheter i mitt liv, och jag ville inte att det skulle bli likadant för mitt lilla barn”, berättar Olga, en ung mamma i Ukraina.

Mamma Olga från Ukraina har hiv. Men lilla Marynka föddes frisk. Foto: UNICEF/Pirozzi

Mamma Olga från Ukraina har hiv. Men lilla Marynka föddes frisk. Foto: UNICEF/Pirozzi

UNICEF arbetar både för att förhindra spridningen av hiv och med stöd till de som drabbas. Vi bygger ut mödravårdscentralernas program som hindrar överföring av hivsmitta från mamma till barn, arbetar för att fler barn med hiv ska få bromsmediciner och informerar ungdomar om hur de kan skydda sig. Det effektiva behandlingsprogrammen med bland annat bromsmediciner till mammor och spädbarn skyddar de små under både själva graviditeten, förlossningen och amningen. På så sätt räddas många små barns liv.

Redan när mamma Olga var 25 år blev hon smittad med hiv. När hon senare fick reda på att hon var gravid begav hon sig genast till staden Odessas hiv/aids-center och sa till dem: ”Snälla hjälp mig rädda mitt barn.” Tack vare det är Marynka idag en frisk femåring och Olga en stolt mamma.

Happy! Så heter den organisation som hjälper barn som drabbats av hiv/aids och hur märkligt det än kan låta så är det ett perfekt namn. Deras lokal ligger alldeles i närheten av det sjukhus som vi börjar dagen med att besöka. På sjukhuset har UNICEF hjälpt att bygga en verksamhet för att testa, behandla och ge stöd till hiv-positiva mammor och barn. UNICEF har bland annat utbildat 10 läkare och sjuksköterskor i hur man testar och behandlar hiv/aids. Här träffar vi Hanna som hälsar oss med ett stort leende. Hon är 12 år och har utvecklat aids. Just nu har hon varit på sjukhuset och fått behandling för lunginflammation, en av de sjukdomar som aidssjuka ofta får. Hon är frisk för den här gången och kan följa med oss till Happys lokaler. Där träffar vi ungdomar som ensamma har ansvaret för sina yngre syskon, mammor med bebisar som har hiv och de fostermammor som tar in föräldralösa barn i sina familjer. Allt genomsyras av en sådan styrka och hopp! Så vi som besökare har gråten i halsen medan de aidssjuka barnen är fyllda av styrka och leenden. Så är det förstås inte alltid men känslan man tar med sig är i alla fall glädje över den kraft och framtidstro de har, trots allt!

/ Per Westberg

Köp 25 hiv-test i vår gåvoshop!

Fortsättning på gårdagens bloggpost: Det kändes som en blandning mellan ett stall och ett fängelse

…Det första som tog tag i mig när jag gick in i kliniken var bristen på ljus och den enorma trängseln av kvinnor och barn. Överallt satt det eller stod det mammor med sina små barn inlindade i bylten. Barnskriken studsade mot de hårda väggarna och underbemannade sjuksköterskor tryckte sig fram genom folkmassorna för att kunna utföra sina uppgifter. Jag har vanligtvis inte svårt för trånga utrymmen men just då ville jag bara vända och gå ut igen.

Fast jag blev kvar. Under min första vecka har jag fått följa de tappra mentor-mammorna på M2M och sett hur de med små resurser förstärker kvinnor och barn. Jag har lärt mig massor om HIV/AIDS och har försökt att vara till hjälp för de slitande mentorerna.

Att jag inte kan något av de över 70 språk som talas i Zambia var inte direkt till min fördel, men många talar god engelska. Jag har fått följa med till salen där de nyblivna mammorna vilar efter förlossningen och talat med dem om vikten av att HIV-testa sig samt om vad det finns för olika preventivmedel. Jag har själv ingen sjuksköterskeutbildning men blev ändå ombedd att surra runt om ämnena bara för att göra dem uppmärksammade.

Vilosalen för de nyförlösta kvinnorna, som fött inom 12-16 timmar, är inredd med gnisslande britsar täckta av fläckiga lakan. Det finns inte tillräckligt med plats för de nyblivna mammorna utan de får dela säng med minst en annan kvinna. De ligger på tvären så att benen dinglar fritt mot golvet och de håller sina noga inlindade bäbisar i slappa armar. Första gången jag gick in till dessa mammor hade jag svårt att möta deras trötta ögon.

M2M har som uppgift att prata med alla nyblivna mammor på kliniken och be dem att göra ett HIV-test. De förs in i loggböcker och uppmuntras att under sex månader komma var tredje vecka för att testa sitt barn. Vet mammorna redan att de är HIV-positiva så undervisas de i substitut för bröstmjölk. De bjuds in till att medverka i M2M stödgrupper där virussmittade kvinnor får aktivt stöd och utbildning en gång i veckan.

Under onsdagen var det dags för stödgruppsmöte och jag fick i uppgift att förbereda mellanmålet till de som skulle komma. Jag gick till marknaden för att handla ägg, bröd och tomater och trängde mig fram i labyrintgångar där barnen tog sig snabbast fram. Folk stirrade på mig och mitt ljusa skinn med stora ögon och bara någon enstaka försäljare frågade om jag ville köpa just deras varor.

På vägen tillbaka mot centret gick jag över en stor öppen yta som såg ut som ett bombnedslag. Barn lekte bland skräpet på backen i bara underbyxor och med den röda jorden i stora fläckar på sina mörka kroppar. I utkanten av fältet var ett stort tält uppsatt som tydligen fungerar som skola för ungdomarna i området.  (Jag personligen tyckte mest att det liknade en avdankad festivalcamping, lindrigt beskrivet. )

Mammor som köar med sina barn

Inne på kliniken var det full rulle och sjuksköterskorna avverkade vaccineringar på löpande band. Max fem sekunder per barn, längre fick det inte ta om de skulle hinna med alla. En sjuksyster fyllde i formulär, en syster fyllde sprutorna med vaccin och en syster gav barnen injektionerna. De satt mitt i smeten och jag är väldigt imponerad över hur effektiva de kunde vara i trängseln. Att sitta så i flera timmar måste vara påfrestande, och att varje litet barn tröstlöst skriker rakt ut efter sticket gör inte arbetsmiljön bättre…

Fortsättning följer imorgon!

Det vaccineras för fullt inne på kliniken

I det hårt AIDS-drabbade Zambia

Vår medarbetare Tina är i Zambia för att göra reportage och skickar en hälsning från Kabwe:

I det hårt AIDS-drabbade Zambia öser regnet ner, det är regnperiod. I klassrummet i Buiantadshi Open School i Kabwe lär sig 13-14 åringarna vad HIV/AIDS är och hur man undviker att få sjukdomen. Många av eleverna har själva förlorat en förälder eller två i AIDS.

Under regnperioden ser många av vägarna ut såhär i Zambia

Eleverna ställer sig upp i bänkarna när de svarar på lärarnas frågor. Sedan framför de med stor självsäkerhet ett rollspel där de demonstrerar sina kunskaper.

– Till en början var eleverna blyga och ville inte prata om sex, men nu har blygheten försvunnit, berättar lärarinnan Regina Musonda.

UNICEF stödjer utbildningen genom att utbilda lärarna så att de kan undervisa i ämnet som kallas Life Skills. Livskunskap skulle det kanske kunna översättas till.

Livsviktig kunskap för eleverna i Buiantadschi Open School.