En av alla de fantastiska starka mammor som vi vill hylla och uppmärksamma den här veckan är Everlyne Ewo, 20 år. Hon har tre barn och bor i en by utanför Lodwar i nordvästra Kenya. Huset där familjen bor har hon byggt på egen hand. Everlyne fick sitt första barn, en dotter, när hon bara var 16 år. När Everlyne blev gravid tvingades hon sluta skolan, men hennes dröm är att få avsluta sin utbildning.

I april träffade Jenny Strömstedt Everlyne på en resa tillsammans med skribenterna Clara Lidström och Malin Wollin. Tack vare stöd från UNICEF är alla Everlynes barn vaccinerade och födda på det UNICEF-stödda sjukhuset i Lodwar. Everlyne vet också vikten av att gå till hälsostationen om något av barnen blir sjukt, och hon kommer att kämpa för att alla hennes barn ska få gå i skolan.

För att stötta mammor som Everlyne, har Jenny, Clara och Malin med flera bestämt sig för att de ska ge bort sin mors dag och önskar sig därför inget annat än ett morsdagpaket från UNICEFs gåvoshop. De uppmanar nu andra mammor att #gebortmorsdag för att utsatta mammor runt om i världen ska kunna ge sina barn en tryggare start i livet.

– Det är det finaste som finns att firas på mors dag. Jag blir glad för varenda teckning. Men i år skulle jag vilja ge bort all omtanke och alla presenter till de mammor ute i världen som befinner sig på flykt, som lever i fattigdom och inte kan ge sina barn mat för dagen, i områden drabbade av torka eller konflikt, säger Jenny Strömstedt.

Du kan läsa mer om Jennys möte med Everlyne i Expressen. Clara Lidström har bloggat om sin resa till Kenya och mammorna hon mötte där, och Malin Wollin har skrivit en krönika i Aftonbladet.

Vill du som mamma hänga på Jennys, Claras och Malins initiativ?

Önska dig ett morsdagpaket och dela bilden på Everlyne eller morsdagpaketet i dina sociala medier. Berätta att du i år vill #gebortmorsdag för att utsatta mammor runt om i världen ska kunna ge sina barn en bättre start i livet.

I gåvoshopen hittar du den perfekta morsdagpresenten för att hylla en mamma i din närhet, och samtidigt stötta mammor som Everlyne över hela världen.

Väderfenomenet El Nino håller i sig några månader men effekterna kommer påverka barnen under många år. Miljoner barn är drabbade av matbrist och vattenbrist i östra och södra Afrika. Fler barn blir sjuka och många tvingas sluta gå i skolan. Situationen förvärras av stigande matpriser som gör att familjer måste hoppa över måltider och sälja sina tillhörigheter för att överleva.

Efter två år av översvämningar, skyfall och torka i en del länder förstör El Nino liv och hem. Under 2014 och 2015 förstördes många skördar av en rad svåra väderförhållanden som lämnade många barn och deras familjer beroende av humanitärt stöd för att överleva.

– Väderfenomenet El Nino kommer att avta men kostnaden för barnen […] kommer att kännas i flera år framöver, säger Leila Gharagozloo-Pakkala, UNICEFs chef i östra och södra Afrika. Regeringar svarar med de resurser de har, men det här är en situation utan motstycke. Om barnen ska överleva måste vi agera idag.

Katastrofläge för många

I både Lesotho, Zimbabwe och stora delar av Sydafrika har katastrofläge utlysts. De extrema väderförhållandena gör att miljoner barn drabbas i länder som redan är drabbade av konflikter och fattigdom:

• I Etiopien behöver nästan sex miljoner barn livsmedelsstöd och fler barn är akut undernärda nu än under svältkatastrofen i Afrikas Horn för fem år sen.
• I Somalia är 1,1 miljoner människor på flykt inom landet och mer än två tredjedelar av dem behöver akut humanitärt stöd.
• I Kenya har skyfall och översvämningar har lett till kolerautbrott och att 100 000 människor har tvingats fly från sina hem.
• I Zimbabwe uppskattas 2,8 miljoner människor lida brist på mat och näring. Torkan har resulterat i brist på vatten och ökad risk för vattenburna sjukdomar som diarré och kolera. Sjukdomar som snabbt kan bli livshotande för små barn.
• Malawi går mot den värsta matkrisen på nio år – 2,8 miljoner människor riskerar att drabbas av svält. Antalet barn med akut undernäring har dubblerats de senaste två månaderna.
• I Angola riskerar 800 000 människor att inte ha tillräckligt med mat.

FNs kontor för humanitärt bistånd (OCHA) uppskattar att det kommer ta de drabbade områdena två år att återhämta sig från torkan som El Nino har orsakat, om skördarna förbättras under årets andra halva. Hittills har UNICEF bara fått in knappt 15 procent av de pengar som behövs för att hjälpa alla drabbade barn i områdena i södra Afrika.

Läget är akut för drygt en miljon akut undernärda barn. Om de ska överleva måste vi agera nu. Ge en katastrofgåva idag och var med och rädda barns liv.

Byn Lehley ligger i norra Kenya, en timmes skakig bilresa rakt ut i öknen från Wajir. Dammet virvlar mellan risbuskar och jordhögar. Marken är glödande het, det måste vara över 40 grader i skuggan. Det är besvärligt att ta sig runt i området, och det beror inte bara på de obefintliga vägarna (till och med de stora, fyrhjulsdrivna jättejeeparna kör fast i ökensanden). Vi har beväpnad eskort hela tiden, fyra stenhårda män med kamouflageuniformer och automatvapen. De kör framför oss, dammet som deras fordon rör upp gör att vi susar framåt i ett moln av guld.

Vi är på väg till ett av UNICEFs utskänkningsställen av näringstillskott. Lådorna med Plumpy Nut, nötkrämen som finns att köpa på unicef.se, står staplade intill funktionärernas bord. Ett hundratal barn, kanske fler, trängs i skuggan under träden intill. Mammornas färggranna klädnader böljar när händer sträcks efter barn som är väg åt fel håll, som rätar till byxor och skjortkragar, som håller fram vattenmuggar eller prasslar med sina medhavda påsar.

Nötkrämen de utmärglade barnen får fyller flera syften. För det första är den oerhört näringsriktig, god och energirik. Barn som inte längre kan äta vanlig föda lyckas oftast få sig krämen. Och själva tempot med vilket barnen får i sig nötmassan är en indikator på hur långt undernäringen har gått.

En gång i veckan kommer funktionärerna hit till Lehley och kontrollerar barnens hälsotillstånd. De mäts och vägs, och på överarmen kontrolleras graden av undernäring med hjälp av ett särskilt måttband. Om den gröna färgen dyker upp i avläsningsfönstret räknas barnet som normalviktigt. Gul betyder undernärd och röd svält. Varje barn har ett eget kort, en sorts journal, där resultaten dokumenteras. Beroende på grad av undernäring ges olika typer av näringstillskott och mediciner.

– När barnen kommer första gången avmaskas de, säger Emiliana Mbelenga, dietist som arbetar med samordningen av hjälpinsatserna.

– De får antibiotika mot sina infektioner och tillsats av vitamin A. Sedan följer vi deras utveckling tills hjälpen inte längre behövs.

Förutom UNICEFs näringstillskott får familjerna också hjälp med mjöl och några andra basvaror. Runt om i distriktet finns det 43 liknande utskänkningsställen.

– Ibland har det varit svårt att få ut leveranser av förnödenheterna till människorna som behöver dem, säger Emilana.

– Det är faktiskt bara UNICEF som aldrig har krånglat, avslutar hon.

/ Liza Marklund, UNICEF-ambassadör

Inte klar med julklapparna? Handla nötkrämen Plumpy Nut i vår gåvoshop och var med och fyll upp våra utskänkningsställen. Du får ett fint digitalt gåvobevis att ge bort i julklapp.

Se ett klipp med Liza på plats i Kenya där nötkrämen delas ut.

God Jul!

Vår generalsekreterare Véronique Lönnerblad befinner sig just nu i Afrikas horn, på väg in i Somalia. Här kan du läsa hennes första blogginlägg.

Del 1

Landade igår i Nairobi. Efter alla skräckreportage om läget i Kenya känns det konstigt att se att staden är sig lik: en stor affärsstad, fylld av bilar, män i kostymer…livet här fortsätter som vanligt. Tillsammans med mina kollegor ägnade vi hela dagen åt så kallade briefings (lägesrapporter), bland annat om säkerhet med fokus på lägren och Somalia. Efter det förstår jag ännu bättre hur svårt det är att arbeta där.
I Somalia har vi 160 anställda i landet (både nationell och internationell personal). Vi är en av få organisationer som finns inne i landet och kommer in med hjälp. Säkerhetsläget ändras dock hela tiden och våra leveranser måste därför ta olika vägar varje dag. Under de två senaste månaderna har vi kommit in i landet med cirka 60 lastbilar, sex fartyg och cirka 60 flygplan, totalt cirka 4000 ton mat. Numera landar tre flygplan om dagen från oss med olika förnödenheter, framförallt näringstillskott.

Idag ska jag åka till Somalia för att få ta del av situationen för de tusentals människor som vandrar till fots till Kenya. Jag ska också till flyktinglägret i Dadaab som i antal motsvarar Kenyas tredje största stad med 500 000 flyktingar. Det kommer 8 500 nyanlända varje dag. 65% är barn och resten framförallt kvinnor. När de anländer är de i mycket dåligt skick. Alltför många barn går inte att rädda.

Ansvaret för lägret ligger på UNHCR, FN:s flyktingkommissariat, som i går fick 62 miljoner USD för att utveckla och förbättra situationen i lägret i Dadaab. En ofantligt stor summa pengar som kommer att kunna hjälpa hundratusentals som inte har ett eget hem.

UNICEF arbetar med katastrofens första fas men jobbar samtidigt långsiktigt med vad som händer när katastrofens mest aukta fas är över. Vad kan man göra för att något liknande inte ska hända igen? Hur kan man till exempel ta till vara på allt vatten som kommer med regnet under kanske två till tre månaders tid osv?

Pengarna behövs nu och de kommer att behövas under lång tid framöver. De gör skillnad. I de delar där organisationer som UNICEF har verkat kan man se att situationen blivit bättre. Det gäller bland annat tillgången till vatten.
/Véronique Lönnerblad, generalsekreterare UNICEF Sverige

Läs Veroniques dagbok, del2!

Kibera – ett av Afrikas största slumområden

I Kenya lever idag över 38 miljoner människor, varav 19 miljoner är barn. 2,5 miljoner av barnen är föräldralösa – många av dem på grund av aidsepidemin som är ett stort problem i landet. Vi beräknar att det finns 1,5-2 miljoner hivpositiva människor i Kenya och många dör i aids. Det påverkar en hel generation vuxna kring barnen som förlorar föräldrar, släktingar, grannar, lärare, läkare…

20 procent av befolkningen lever på under 1,25 dollar per dag. 25 procent av barn mellan 5-14 år arbetar i någon form för att hjälpa till med familjens försörjning eller för att klara sig ensamma utan föräldrar. På vissa platser är situationen ännu värre.

Vi reser några mil söder om huvudstaden Nairobi för att besöka ett av Afrikas största slumområden – Kibera. Här bor 300-400 000 människor mycket trångt under usla sanitära förhållanden. 43 procent av dem har inte tillgång till rent vatten och 58 procent saknar fungerande toaletter. Det är svårt att sköta sin hygien och många blir sjuka. Bristen på sjukvård är ett stort problem.

”Flygande toaletter”

Att gå på toaletten kostar cirka fyra kronor och då är det bara en äcklig latrin. För människor utan inkomst (och för flickor och kvinnor på grunden av risken för sexuellt våld) är den enda utvägen att använda en plastpåse som de knyter ihop och svingar iväg så långt det går. Så kallade ”flygande toaletter” kastas ut över hustaken på kvällen och man ser påsarna ligga tätt på alla tak.

Få barn i Kibera går i skolan

På grund av svåra fattiga hemförhållanden och dålig infrastruktur är det svårt att få barn att gå i skolan. I Kenya har man generellt en god tillgång till skola, nästan 93 procent av alla barn i landet börjar skolan. Men i Kibera är det annorlunda. Här går bara 60 procent av barnen i skolan och det arbetar UNICEF för att ändra på. Vi ser till att ensamma och utsatta barn i området får utbildning, så att de ska få en möjlighet att ta sig ut ur fattigdom och utsatthet.

Lösningen: Cash Transfer Program

Landet saknar ett socialt skyddsnät för utsatta fattiga och föräldrarlösa barn som lever under extremt svåra förhållanden. UNICEF arbetar aktivt på regeringsnivå för att utveckla en policy för socialbidrag och för att få till stånd fri skolgång för grundskolan. I samarbete med regeringen och Världsbanken har UNICEF startat ”Cash Transfer Program”, ett projekt som stöttar föräldralösa och särskilt utsatta barn. Det är ett pilotprojekt som håller på att utvecklas och som visar hur ett socialt system kan skydda barn.

Redan idag hjälper projektet tusentals barn och målet är att 2013 ha nått 125 000 hushåll. Familjerna får cirka 20 dollar i månaden för att kunna se till att barnen får gå till skolan och att de får näring. Prioriterade familjer är så kallade ”child headed households”, barn som bor ensamma utan föräldrar och själva kämpar för att klara sin försörjning. I Kibera är får cirka 800 familjer stöd genom det här programmet. 102 av dem är ”child headed”.

Filigona 13 år bor ensam med sina tonårsbröder

Vi besöker Ayany Priamry School som är en UNICEF-stödd skola med cirka 1 500 elever i årskurserna 1-7. En av eleverna är Filigona som är 13 år och går i sjätte klass. David följer med henne hem till ett litet slitet skjul med ett enda rum där hon bor ensam med sina bröder Job (18 år) och Gerald (16 år). Syskonen tar del av UNICEFs ”Cash Transfer Program”.

Filigonas mamma dog i aids och pappan har övergivit syskonen, som sover tillsammans på golvet på en maläten madrass. Taket är täckt med plastpåsar för att regnet inte ska läcka in. Det finns två stolar och ett rangligt bord.

Filigona äter aldrig frukost eftersom hon inte har någon mat. Hon går hemifrån vid 06:30 för att ta sig till skolan som ligger ungefär en halvtimme bort. Det är svårt att plugga när magen är helt tom, säger hon. Först klockan 13 äter hon dagens första mål mat som serveras i skolan. Där får hon ibland också lite mat som hon kan ta med sig hem. Dessvärre får hon lite eller ingen av den maten eftersom hennes bröder brukar roffa åt sig det mesta.

Filigonas högsta önskan är att bo på en trevligare och säkrare plats. På kvällarna går bröderna ut och lämnar henne ensam, vilket gör henne till ett lätt byte för sexuella övergrepp och våld. Men trots den fruktansvärt svåra situationen har Filigona ändå hopp om framtiden – tack vare att hon går i skolan. Matematik och naturvetenskap är favoritämnena och hon vill bli läkare när hon blir stor.

Tejpade plaströr

De flesta hemmen i Kibera har inget rinnande vatten. Där det finns vatten är det draget i plaströr som går längs med avloppsdiken, som leder avloppsvatten ner till foten av dalen. De här plaströren är väldigt sköra och ofta lagade med tejp, utan tanke på att hålla dem rena. Konsekvensen är att detta blir en exemplarisk utgångspunkt för vattenburna sjukdomar som kolera och tyfoid (elakartad salmonellasjukdom som i regel kräver vård på sjukhus).

Vatten kostar

För att få tillgång till vatten måste de flesta betala, ofta mycket mer än vad man betalar i Nairobi utanför de här informella områdena. De flesta bär vatten i dunkar till sina ”hem”. Det är viktigt att veta att det är begränsad tillgång till vatten, även i Nairobi där det finns ordentliga avlopp. En enkel sak som att ta en dusch kan kosta en familj 3 KsH (vilket är drygt 2 kr).

Florence 13 år vill bli lärare

David hälsar också på hemma hos trettonåriga Florence Awino som går i årskurs sju. Hennes favoritämne är matematik och naturvetenskap och hon vill bli lärare när hon blir stor. När hennes mamma dog 2010 lämnade hon efter sig fyra barn: Diana (8 år), Florence (13 år), Dennis (19 år) och Robert (21 år). Pappan dog för många år sedan. Dennis jobbar som mekaniker i Dagoretti och är den som i huvudsak försörjer familjen. En moster bor i närheten och ibland tittar hon förbi, men hon har sina egna tre barn att ta hand om.

Skjulet de bor i har ett rum och ett fönster. Rummet är både vardagsrum, kök och sovrum. Jämfört med Filigonas skjul är detta mer ett hem. Det finns en liten TV, några stolar som är okej och en del av rummet används som kök. När det regnar läcker det in genom taket. Den offentliga toaletten är ett provisorium utan någon som helst avskildhet och för att ta sig dit måste man gå genom leriga stigar fulla av skräp.

Dennis köper 20-litersdunkar med vatten för 15 öre och Florence brukar bada innan hon går till skolan. När det är riktigt ont om vatten kostar dunken 1,50 kronor. Till frukost äter Florence fem skivor bröd och dricker svart te. Systern Diana är dövstum. Diana går i en skola för barn med speciella behov och använder teckenspråk för att kommunicera med sina syskon.

Kerstin Karlström är utbildningsspecialist och arbetar för UNICEF Kenya. För tillfället befinner hon sig i världens största flyktingläger, i Dadaab i östra Kenya. Hennes uppgift är bland annat att se till att barn som kommer som flyktingar från Somalia får gå i skolan under tiden de bor i lägren.

Igår, 19 juli, publicerade tidningen Expressen Kerstins dramatiska berättelse om hur en vanlig dag i Dadaab kan se ut. Här är ett utdrag från hennes ’dagbok’:

09.00–11.30: Möte med byäldsten. Vi försöker alltid se till att besluten vi fattar är förankrade med de äldre i byn. Alla projekt baseras på vad samhällena själva vill ha. I just den här byn önskas det undervisning närmre hemmen, för flickornas skull. Vi måste hitta resurser för att bygga klassrum, betala för lärarutbildning och lärare samt köpa läromedel.

12.30–14.30: Vi träffar några elever som går i sjuan. En flicka berättar att hon delar mattebok med nio andra tjejer. Förutom fler läroböcker önskar de sig också lampor som de kan ladda med solljus på dagen, så att de ser att läsa på kvällarna.

14.30–16.30: Jag åker till en mottagning för nyanlända med en näringsexpert. En del barn är så undernärda att de knappt kan fokusera. En ettårig pojke ser inte ut att vara mer än sex månader. Han sitter med sin pappa. Mamman är död. Pojkens kropp är jätteliten, med stort huvud och ihåliga ögon. Vi vill ta dem till närmaste sjukhus, men pappan förklarar att sonen nyss kommit ut från sjukhuset, där han fått dropp. Nu ska han äta en vällingliknande gröt.

Jag ser en liten flicka i 10-årsåldern. Hon sitter utanför mottagningsenheten med sina två år yngre bröder och en bebis. Mamman är där för att hämta deras tvåveckorsranson och när de ska gå hem får flickan bära bebisen på ryggen samtidigt som hon håller sina två bröder i var sin hand. Trots att jag och kollegorna är ganska härdade åker vi därifrån tårögda.

Lämna ett bidrag till UNICEFs katastrofarbete i Östafrika.

16.30: Nyanlända får slå läger i utkanterna, på grund av platsbrist. När vi åker förbi ett sådant läger ser vi barn som bara bott där i två veckor springer omkring och leker. Man ser lättnaden hos dem, att de äntligen kommit fram och fått hjälp.

17.00: Eskorten kör oss tillbaka till campen. Enligt säkerhetsregler måste vi vara inne vid 18. Vi stoppas på vägen av en person som vill att vi ska hjälpa en mässlingssjuk 20-åring till sjukhus. Vi kontaktar de som sköter vaccineringen i just det området för att få det bekräftat att alla nyanlända barn är vaccinerade.

22.00: Läggdags. Det blåser starkt och jag vaknar minst tre gånger varje natt av att det känns som att tältduken ska flyga i väg. Innan jag somnar tänker jag på min treåring. Jag är så glad att hon har fått möjligheten att vara barn.

Klippt ur Expressen, 19 juli 2011.

Läs mer om UNICEFs katastrofarbete i Östafrika.

Lämna ett bidrag till UNICEFs katastrofarbete i Östafrika.

En livsfarlig kombination av torka, pågående konflikter och eskalerande matpriser har lett till svår undernäring i Östafrika. Miljontals barn och kvinnor riskerar att dö. Värst är situationen i Somalia. UNICEF uppmanar regeringar och givare att snabbt ge humanitärt stöd.

I videon uppmanar UNICEFs ambassadör Ewan McGregor engelsmännen att SMS:a och på så sätt ge hjälpa till. I Sverige kan du ge 50 kronor till UNICEFs katastrofarbete i Östafrika genom att SMS:a Liv till 72900. Du kan också ge en större gåva här. Din gåva behövs nu.