Gå till innehållet
Laddar…

Mitt hjärta skrek av panik innan vi ens var framme – Emma hos UNICEF i Zambia, del 8

Egentligen ville jag bara blunda och treva mig fram med fäktandes händer. Jag hade en klump i magen, och när jag genomgått en lång byråkratiprocess där jag fått en stämpel som gav mig tillstånd att vistas på kliniken för undernärda barn, kändes klumpen som bly.

Jag ville så gärna vara med, men samtidigt var jag livrädd för stället. Jag visste att det var jag som bett om att få komma, men mitt hjärta skrek av panik innan vi ens var framme. Svetten började pärla sig i pannan och t-shirten klibbade obehagligt på ryggen under taxifärden mot Matero Health Centre. Solen stekte hett och nervositeten bidrog med sitt. I snigelfart försökte vi bemästra de näst intill obrukbara vägarna och för varje meter växte en känsla av hopplöshet inom mig. Ännu en gång visste jag inte vad jag skulle vänta mig, men befarade det värsta.

En liten pojke som tagits omhand på Matero Health Centre

Jag hoppades att kliniken skulle vara tom. Nu när regnperioden är över så behöver de inte ta emot lika många barn i akuta tillstånd. Matero Health Centre är en liten klinik och har plats för åtta barn i de mest kritiska tillstånden. När regnet faller tungt i månader så fylls kliniken i regel med det dubbla. Där vårdas barnen i 3-4 veckor innan de förhoppningsvis blivit stabila nog att flyttas till andra hälsocenter för fortsatt vård.

Tyvärr så talar inte riktigt statistiken för de små. Nära hälften av de barn som tas omhand för akut näringsbrist klarar inte den tuffa kampen utan tynar långsamt bort. Det är barn som inte fått en chans, barn som fötts till ett liv där det krävs mirakel.

När vi kommit fram till kliniken gjorde jag automatisk så som jag alltid gör när något känns för känslomässigt tungt. Jag tryckte på AV-knappen och gjorde det som skulle göras. Så snart jag gick in genom dörren till avdelningen för undernärda barn drog jag på mig ett iskallt och kontrollerat lugn. Jag var professionell under mötet med sjuksystrarna och kände att dagen nog skulle gå fint trots allt.

Jag möttes varken av en outhärdlig lukt eller plågsamma barnskrik. Jag skymtade tomma sängar och släppte lite på garden, var avdelningen tom så som jag hoppats?!

Den ansvariga sjuksystern berättade att de haft det väldigt lugnt i ett par dagar men att det samma morgon kommit in en liten pojke. Modet som jag skyddat mig med försvann lika snabbt som jag fick beskedet och jag svor tyst för mig själv. Jag kände att jag inte var redo men drogs med in i salen där den lilla pojken låg som apatisk i armarna på sin mor.

Det kändes som om mitt hjärta slutade att slå och jag kunde inte släppa den lilla krabaten med blicken. Han såg plågad ut och orkade inte hålla ögonen öppna. Hans beniga kropp var svagt svullen och nacken orkade inte kontrollera det tunga huvudet. Halsen såg bara ut som senor och gjorde att hela kroppen såg oproportionerlig ut.

Livet i mammans famn var nästan två år och vägde bara sex kilo.

Sjuksköterskorna följer ett schema så att pojken ska få i sig tillräckligt med näring i lagom takt. När de kom för att försöka få honom att dricka lite av den extra näringsrika mjölken så började pojken att gny och tillslut brista ut i plågsam gråt.

Min hjärna var förlamad och jag visste inte vart jag skulle göra av mig själv. Jag tog lite bilder på lokalen för att samla mina tankar och bad sedan om att få gå. Jag kände mig överflödig och orkade bara inte stanna. Att se pojken var för smärtsamt så jag skyndade mig ut. – Glad över att där bara fanns en pojke, men otroligt sorgsen för hans skull.

Jag bestämde mig för att göra ett nytt försök dagen därpå…

Läs fortsättningen här på bloggen imorgon!

Har du missat Emmas tidigare poster då finner du dem alla här!

Vill du vara med och rädda barn undan undernäring? Besök vår gåvoshop och handla 50 påsar jordnötskräm. Tre påsar jordnötskräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn.