Våldet drabbar många i Colombia

Den väpnade konflikten i Colombia mellan regeringsstyrkor och illegala gerillagrupper har pågått i över 50 år. Det som startade som en kamp för jämlikhet har övergått till en våldsam kamp mellan kriminella gäng med droghandel som huvudsyssla. Många barn utnyttjas i konflikten och många lever under konstanta hot om våld och övergrepp. Tusentals barn utnyttjas dagligen som barnsoldater.

Många barn tvingas in i rebellgrupper eller kriminella gäng när de är bara 12 till 13 år gamla, men en del är så unga som tio år. Barnen skadas av landminor, utsätts för våld, kidnappning och sexuellt utnyttjande. De skadas både fysiskt och känslomässigt och förlorar år av sin barndom.

I Soacha lever barnen med ständigt hot om våld

I en kåkstad i Soacha, där de flesta invånare lever illegalt, träffar Eric Saade Juan Sebastian, 12 år, och Juan David, 11 år, med sina familjer. Området är farligt och kriminella gäng, med koppling till Farc och andra gerillagrupper, kämpar mot varandra om makten över området. Droger, vapen och våld är vanligt. Ingen av pojkarna kan gå ut på kvällarna, det är för farligt. Juan David är rädd att något ska hända hans mamma och syster – ibland för gängen bort tjejer. Bara tre veckor innan Erics besök dödades två tonåringar på caféet mitt i området. Juan Sebastian kände en av dem som sköts ihjäl väl och alla drabbas av våldet och hotet om våld i vardagen.

Området har byggts upp under de senaste åren av människor på flykt undan konflikter och våld i landet. Enbart i Soacha finns 45 000 internflyktingar som lever i kåkstäder kring staden. Området Eric besöker, distrikt 6, är det nyaste av totalt sex liknande områden i Soacha. Här finns ingen skola, hälsovård eller tillförlitlig tillgång till rent vatten. 69 procent av Soachas befolkning lever under fattigdomsnivån och hotet om våld är konstant. Barnen lever dessutom under ständigt hot om att rekryteras och utnyttjas av väpnade grupper som använder barnen i droghandel, för utpressning, vapenleveranser och sexuellt utnyttjande med mera.

Många barn tvingas vara soldater

Eric träffar Wolfram som är 19 år.  För fem år sedan krävde Farc-gerillan att något av barnen i hans familj och andra familjer i hans hemstad Chaparral måste gå med i Farc och kämpa för deras sak. För att hans yngre bror, då nio år, inte skulle bli ivägförd ställde Wolfram, som var 14 år, själv upp. En dag väntade medlemmar ur Farc utanför hans skola och tvingade honom att följa med.

I två år tvingades Wolfram vara springpojke och soldat åt Farc – han fick militärträning, lärde sig skjuta och var med i anfall mot den nationella armén. Han såg sina vänner bli skjutna och levde ständigt med rädsla för att dö.

Efter två år i Farc var Wolfram på väg för att leverera cigaretter till några i gruppen när han såg armén på håll och tog chansen – han lade ner pistolen och handgranaterna han hade på sig och flydde från Farc till armén, trots risken att bli skjuten om han upptäckts. Han bor nu med sin pappa i Bogota, långt från hemstaden, där de är säkra.

Vad gör UNICEF?

UNICEF kämpar för att skydda barnen i Colombia från att tvingas in i kriminella grupper. På säkra och trygga platser får barnen psykosocialt stöd genom lek, får chansen att vara barn och stärka sin självkänsla.

I Soacha drivs projektet Return to Happiness på ett lokalt center där barn som lever utsatta eller har varit drabbade av våld får bearbeta sina upplevelser genom att leka och lära av utbildade vuxna och unga. Ungdomar från området utbildas i lekterapi och arrangerar aktiviteter för de yngre barnen flera gånger i veckan. Centret är dessutom en trygg plats att vara på.

I Soacha driver UNICEF också projekt med att lära unga och barn mediaproduktion där barnen spelar in berättelser som baseras på deras egna erfarenheter – ett sätt att bearbeta saker som har hänt och ett sätt att se att det finns andra alternativ/möjligheter än att gå med i de kriminella gängen.

Ett annat förebyggande projekt är Golombiao – fotbollsspel med speciella regler där tjejer och killar spelar tillsammans. Sporten används som ett sätt för barnen att lära sig om deltagande, jämställdhet och konfliktlösning.

UNICEF samarbetar med myndigheter och lokala organisationer för att se till att de barn som flyr från gerillagrupper får det stöd de behöver. Genom psykosocialt stöd får barnen till exempel bearbeta sina traumatiska upplevelser.

Var med och kämpa för att inga barn ska utsättas för våld eller tvingas bli barnsoldater. Bli Världsförälder idag. Då ger du 100 kronor i månaden och hjälper utsatta barn världen över, varje dag, året runt.

Tyfonen Haiyan drabbade 14 miljoner människor

Den 8 november förra året drog tyfonen Haiyan in över Fillippinerna. Det var den kraftigaste tyfon som någonsin uppmätts. Vinden uppgick till 110 m/s och tsunamiliknande vågor svepte in över land.

Tyfonen krävde mer än 6 000 människors liv. Hus, skolor och hälsocenter förstördes och över 14 miljoner människor drabbades. Som alltid i katastrofer drabbas barnen hårdast. Landet är nu sakta men säkert på väg att återhämta sig, men det kommer att ta många år. UNICEF fanns på plats när katastrofen inträffade och såg till att barnen fick vaccin, mediciner, näring, rent vatten och hygienartiklar.

Janene förlorade sin mamma och fem syskon

David träffar Janene som är tio år och bor i San Jose utanför Tacloban. San Jose ligger precis vid kusten och var ett av de områden som drabbades hårdast av tyfonen. Janene förlorade sin mamma och fem syskon. Nu försöker hon, tillsammans med sin pappa och äldre syskon, bygga upp sitt liv igen. De bor i ett tält på den plats där deras gamla hus stod.

Skolan som Janene gick i innan katastrofen blev till stora delar förstörd, men har nu kunnat öppnas igen med stöd från UNICEF. Janene och de andra barnen i området kan åter gå i skolan.

Skolan är en trygg plats där Janene och hennes vänner kan få det stöd de behöver. UNICEF har sett till att skolan kan hålla lektioner i ett tält. Skolan har fått en school-in-a-box med utbildningsmaterial, och UNICEF har byggt toaletter och sett till att det finns rent vatten. För att undvika sjukdomar lär sig barnen vikten av hygien, såsom att tvätta händerna efter toalettbesök.

Vad gör UNICEF?

UNICEF påverkar regeringen att ta sitt ansvar gentemot barnen och se till att de mest utsatta får tillbaka en normal vardag. UNICEF arbetar också med att ge fler barn och familjer kunskap om vad de kan göra för att skydda sig mot de översvämningar och tyfoner som regelbundet drabbar landet.

UNICEF ser till att barnen har tillgång till rent vatten och sanitet, och att alla barn får undervisning i skolan om hur man förbereder sig för katastrofer. UNICEF vaccinerar barn, förebygger undernäring och ger barn som varit med om traumatiska upplevelser möjlighet att bearbeta dem. Hittills har UNICEF kunnat hjälpa över 1,3 miljoner människor.

UNICEF har fokuserat på att:

• Människor ska få tillgång till rent vatten och bra sanitet. 930 000 människor har nåtts av hjälp.  67 procent av barnen i Filippinerna lider av mask som kan undvikas genom att tvätta händerna ordentligt. Därför är det så viktigt att lära barnen om vikten av hygien i skolan.
• Öppna skolorna igen. 470 000 elever har fått undervisningsmaterial. 153 000 har fått skolväskor och 1 350 UNICEF-stödda tillfälliga skolor har öppnats. 4 av 5 barn är nu tillbaka i skolan.
• Sett till att barnen har tillgång till näringsriktig mat. 52 trygga och säkra platser för mammor och barn har öppnats som har gett stöd till 15 000 gravida och ammande kvinnor.
• Vaccinera barn mot bland annat mässlingen. Vaccineringsdagar har anordnats där mer än 90 000 barn har vaccinerats mot polio och fått A-vitamin.
• Se till att de barn som drabbats av katastrofen skyddas mot trafficking och andra former av utnyttjande.
• Ge psykosocialt stöd till barnen så att de kan bearbeta sina traumatiska upplevelser. 4 335 socialarbetare har utbildats i att ge barnen professionellt stöd.

Var med och kämpa för utsatta barn varje dag, året runt. Bli Världsförälder idag.

Moçambique – ett av världens fattigaste länder 

Moçambique rankas som en världens tio snabbast växande ekonomier, men trots det är den extrema fattigdomen påtagligt närvarande. Man räknar med att hälften av befolkningen,12,5 av totalt 25 miljoner människor, lever i extrem fattigdom, vilket är en av orsakerna till att Moçambique ligger i botten på skalan över världens absolut fattigaste länder.

Men det är inte bara fattigdomen som gör Moçambique till ett svårt land att växa upp i. Utbreddheten av aids, bristfälliga system för hälso- och sjukvård och den ofta undermåliga utbildningen gör att många barn inte får sina rättigheter tillgodosedda.

Elisio, Teresa och Agostinhio lever utan sina föräldrar

I en by två timmar söder om Maputo träffar Charlotte Perrelli tre syskon som lever ensamma sedan de förlorat sin mamma i aids. Det lilla plåtskjulet rymmer ett litet kök och två små rum. I det ena rummet läcker taket och de trängs därför alla tre i ett rum på mindre än tio kvadratmeter. Elisio, som idag är 15 år, kämpar för att hålla ihop den lilla familjen. För att klara försörjningen tar han diverse jobb den tiden då han inte går i skolan.

Det har nu gått tre år sedan den då tolvåriga Elisio tvingades ta ansvar för sina yngre syskon som då bara var elva respektive fyra år gamla. Nyligen upptäcktes Elisio och hans syskon av en lokal organisation som UNICEF samarbetar med. De har nu fått den första hjälpen i ett program, i form av ett månatligt matpaket som ska hjälpa dem klara matransonen utan att behöva arbeta. Nästa steg är att se över deras hälsa och vilken typ av skydd de är i behov av.

Vad gör UNICEF?

UNICEF kämpar för att alla barn ska få det skydd och den hjälp de behöver. De mest utsatta får hjälp först. Tillsammans med lokala organisationer i landet arbetar vi för att hitta och fånga upp barn som lever i samma situation som Elisio och hans syskon. Det handlar bland annat om att registrera föräldralösa barn och att sätta in insatser som matpaket, hjälp till sjukvård och möjlighet till skolgång.

För att förändra situationen för barn både direkt och på lång sikt måste man arbeta på alla nivåer, både med det enskilda barnet, familjen, skolan och kommunen men också ända upp på regeringsnivå för att ändra lagar och reformer. Det gör UNICEF. Vi arbetar också förebyggande med att stoppa spridningen av hiv och aids genom att genomföra tester och se till att hiv-positiva gravida kvinnor får mediciner som kan skydda deras barn.

Men det finns mycket mer att göra. Bara i Moçambique lever över en miljon barn helt utan sina föräldrar och precis som Elisio och hans syskon behöver de hjälp.

Bli Världsförälder nu och ge fler barn chans till den barndom de har rätt till.

Många har inte tillräckligt med mat

Mauretanien är ett av världens fattigaste länder och många barn lever mycket utsatta. Återkommande naturkatastrofer, torka och översvämningar gör att många inte har tillräckligt med mat. Matbristen i landet är alarmerande och över över 120 000 barn lider av undernäring. 122 barn av 1 000 dör innan de fyllt fem år.

Hawa och Adama är trötta och svaga

Mitt i öknen i södra Mauretanien ligger byn Nere Walu där Fatoumata Sal bor ensam med sina sju barn. Fatoumatas yngsta barn är tvillingarna Hawa och Adama, ett år gamla. Båda barnen är undernärda och lider av diarré, kräkningar och har ofta feber. De är svaga och trötta. Lisa träffar Fatoumata som berättar att hon för två år sedan förlorade två tvillingar vid födseln. Hennes oro för sina ettåriga tvillingar är påtaglig.

Barnens pappa är i huvudstaden Nouakchott för att försöka hitta arbete, en situation som är vanlig för många familjer på landsbygden. När han hittar tillfälliga jobb skickar han ibland pengar till familjen. Han besöker dem en gång om året och senast Fatoumata såg honom var i oktober. Hon har ingen annan försörjning utan kämpar ensam för att få tillräckligt med mat till sina barn. Av de äldre barnen, alla pojkar, går alla utom en i skolan.

”När du har resurser behöver du inte vara orolig. Jag har inte det och varje morgon när jag vaknar undrar jag hur vi ska klara dagen,” säger Fatoumata Sal.

Vad gör UNICEF?

Tack vare UNICEF får Hawa och Adama hjälp på Nere Walus vårdcentral. De får nötkräm mot undernäring och annan näringsbehandling, de får mediciner mot febern och vaccin för att skyddas mot farliga sjukdomar. På vårdcentralen följs deras vikt och utveckling upp och de får den vård de behöver.

UNICEF förser vårdcentraler som den här med mätutrustning för att upptäcka och hålla koll på barnens vikt och utveckling (våg, mätband och måttband för överarm), vaccin, näringsbehandling som nötkräm och mediciner. UNICEF utbildar vårdpersonalen och har mobila hälsoteam runtom i landet. Genom att samarbeta med myndigheter och partners identifierar UNICEF barn som lider av undernäring och kan ge dem den hjälp de behöver.

UNICEF kämpar för att nå ut till alla barn i Mauretanien men mer resurser behövs. Var med i kampen du också. Bli Världsförälder idag.

Föräldralösa Lamin hoppas på ett bättre liv

I staden Makeni träffade Anja Pärson elvaåriga Lamin, hans fem veckor gamla lillebror John och mormor Isatu som ensam tar ensam hand om barnen. De två föräldralösa pojkarna har nyligen flyttat till sin mormor i Freetown i utkanten av staden Makeni. De är fattiga och utsatta och bebisen John som även han lever med hiv är mycket svag. Isatu har varken råd med mat eller de mediciner John behöver för att överleva men tack vare den lokala organisationen Happy som UNICEF stödjer får han bromsmediciner och bröstmjölksersättning och blir starkare för varje dag.

Storebror Lamin har klarat sig från smittan men han lever extremt utsatt. Han har inte bara förlorat båda sina föräldrar i aids utan är dessutom tvungen att hjälpa sin mormor hemma istället för att gå i skolan. Anja Pärson följde Lamin i hans vardag – när han hämtar vatten, hjälper till med kolen de säljer för att få in lite pengar och tar hand om sin lillebror. Men Anja fick även följa med Lamin när han registrerades på Happy Center, den lokala organisation som UNICEF stödjer. En plats där han kan få vara barn och leka med andra i liknande situation, men också få mat, hjälp och stöd.

– Det är så lite som krävs här nere för att få ett liv att bli annorlunda. Om man kan ge 100 kronor i månaden genom att bli Världsförälder, vad det skulle göra skillnad här, säger Anja Pärson.

Sierra Leone – ett land härjat av inbördeskrig 

Sierra Leone i Västafrika är ett av världens fattigaste länder och tio år av inbördeskrig har satt sina spår i stora delar av samhället. Sedan freden 2002 pågår en långsam återuppbyggnad men det är lång väg kvar. Hiv och aids är enormt problem i landet och 300 000 barn är antingen hiv-smittade eller har förlorat en eller båda sina föräldrar i sjukdomen.

Att leva med hiv och aids är inte bara svårt på grund av sjukdomen i sig utan de drabbade bär även på ett stort stigma. UNICEF kämpar för att bryta det genom att bland annat nå ut med kunskap om sjukdomen till fler, ett exempel projektet Happy.

Vad gör UNICEF?

UNICEF stödjer Happy (the Hiv and Aids Prevention Project for Youth) – en lokal organisation som ser till att barn som John får tillgång till bromsmediciner och mat och att de äldre barnen som Lamin får leka med andra i samma situation. De får också utbildning om hiv och aids och på Happy kämpar man för att fler ska känna till riskerna med hiv/aids och därmed förändra det stigma som fortfarande finns kring sjukdomen.

Happy är verksamma i huvudstaden Freetown och Makeni och hjälper i dagsläget 250 barn. De gör bland annat följande:

• Ser till att föräldrar eller vårdnadshavare vet hur de ska ge barnen bromsmediciner och att de regelbundet tar barnen till sjukhuset
• Informerar vårdnadshavare, föräldrar och lokala samhällen om riskerna och påverkan av hiv och aids på barn
• Utbildar ungdomar om hiv och aids så att de kan föra informationen vidare till fler och se till att fler testar sig (genom ungdomsklubbar)
• Har utbildat fosterfamiljer (15 i Makeni) för de barn som vare sig har föräldrar, mor- eller farföräldrar kvar i livet
• De utför hivtester och ser till att barn som är hivpositiva får bromsmediciner från sjukhuset
• Ger möjligheter för barnen att träffas och leka och bara vara barn

Vi vet att det går att skapa en bättre värld för alla barn och vet hur man gör, men vi behöver bli fler i kampen för varenda unge. Vill du hjälpa till och förändra barns liv – bli Världsförälder!

Varje dygn anländer upp till 3 000 människor

Mitt i den jordanska öknen, drygt en timmes färd från Amman, söder om den syrianska gränsen, ligger flyktinglägret Zaatari. Ökenlandskapet är platt, dammigt och varmt. I det förhållandevis välplanerade lägret trängs tält med små bostadscontainrar och överallt rör sig människor på flykt, hjälparbetare och fordon.

Ingen vet exakt hur många som bor i lägret, men uppskattningen är 100 000 människor. Hälften av dem är barn. Varje dygn anländer mellan 1 000 och 3 000 nya flyktingar och innan årets slut kommer ytterligare minst 180 000 människor ha anlänt. UNICEF kämpar för att se till att barnen och deras familjer ska få tillgång till rent vatten, mat och skydd.

Konflikten i Syrien har pågått i två år och situationen för barnen förvärras för varje dag – det skoningslösa våldet har gjort att miljontals människor har tvingats fly. Många samlas i flyktingläger i Libanon och Turkiet.  Ett av de största är flyktinglägren Zaatari i Jordanien. Som vanligt i konflikter drabbas barnen hårdast. Många har trauman efter krigsupplevelser och många har mist sina föräldrar. Totalt beräknas 2,5 miljoner barn vara drabbade av kriget. Skoningslöst våld, stora folkmassor på flykt, sönderslagen infrastruktur och samhällsservice riskerar nu att ge en hel generation barn skador för livet.

Klockan fem på morgonen köar Amjad för bröd

Arja träffar Amjad som är 13 år och kommer från staden Dar’a i södra Syrien. För sex månader sedan lämnade han sitt hem tillsammans med sina föräldrar och fem av sina syskon. Det var ett snabbt uppbrott och delar av familjen blev kvar. En äldre syster valde att inte följa med till Jordanien utan flydde med sin man inom Syrien och en bror har även dödats i konflikten.

– Vi kom till Jordanien på natten för om man flyr på dagen är det större risk att man blir skjuten, säger Amjad. Förutom sin närmaste familj och minnen av krig, var det enda Amjad fick med sig i flykten en strumpa fylld med spelkulor i grönt glas. Nu bor han på en madrass i en liten bostadscontainer utan möbler eller rinnande vatten tillsammans med åtta andra familjemedlemmar.

Varje dag spelar han kula med sina kusiner och andra nyfunna vänner som flytt i hopp om att vinna fler. I hasorna hänger hans femåriga syster Bayan, vars ögon är om möjligt grönare än spelkulorna.

Innan Amjad får tid att leka hämtar han familjens ranson av bröd varje dag. Utdelningen av bröd börjar klockan fem på morgonen och då står Amjad redan där och väntar. Det finns bara ett ställe att få bröd på, köerna är långa och det räcker inte till alla i lägret. Att gå tillbaka efter mer bröd om det inte skulle räcka är otänkbart.

– Då åker man på stryk av andra som ser att man hämtar mer, säger han.

I det organiserade kaoset har livet för Amjad, hans syster och släktingar blivit en sorts främmande vardag. Det är dammigt och varmt och när Amjad berättar att han längtar efter att få andas den syriska luften, menar han också att han saknar allt det där han tvingats lämna – hemmet, storasyster och vännerna. Han är orolig att de kanske aldrig kommer kunna återvända.

Varje dag hämtar Amjad också vatten till familjen. I lägret finns över 700 vattentorn och vattentankar som varje dag fylls på av tankbilar. Zaatari-lägret har också över 1 500 latriner och över 1 000 duschar, men i takt med att allt fler familjer anländer till Zaatari blir köerna allt längre och förmågan att hålla rent sämre. Risken för att vattenburna sjukdomar ska få fäste ökar i takt med att resurserna sinar – vattenburna sjukdomar som leder till diarréer som gör att till exempel spädbarn torkar ut och dör.

Vad gör UNICEF?

Sedan konflikten inleddes för två år sedan har UNICEF har tillsammans med sett till att de drabbade barnen och deras familjer har fått rent vatten, toaletter, hälsovård, tillgång till skola och skydd mot våld och övergrepp. Här är några exempel på de insatser som gjorts för syriska barn och deras familjer:

• 1,5 miljoner barn i Syrien har fått vaccin mot polio och mässling
• Fyra miljoner människor i Syrien har fått vattenreningsutrustning som räcker i tre månader
• 32 000 barn i Syrien får psykosocialt stöd och hjälp att bearbeta trauman
• 75 000 barn i Syrien får provisorisk undervisning
• Över 300 000 barn i Jordanien, Irak, Libanon och Turkiet har fått rent vatten, toaletter, undervisning och skydd mot våld och övergrepp.
• I Jordanien har UNICEF tillsammans med regering och andra humanitära aktörer en plan för att hjälpa människor på flykt i landet. Med det saknas pengar. UNICEFs chef i Jordanien, Dominique Hyde, säger att planerna på att öppna en ny skola måste skjutas upp. Det innebär att de ytterligare 5 000 skolplatser som var planerade dröjer. Skolan kan erbjuda en vardag som är vad många av barnen behöver. De har upplevt saker som ingen människa – allra minst barn – ska behöva uppleva.
• Tillsammans med partners driver UNICEF totalt 18 barncenter inne i Zaatari där 1 200 barn varje dag får en frizon och, vid behov, psykosocial hjälp. Som världens största leverantör av vaccin till barn har UNICEF även sett till att drygt 6 500 barn har fått vaccin mot mässling och polio och tillskott av vitamin A.

Vi vet att det går att skapa en bättre värld för alla barn och vet hur man gör, men vi behöver bli fler i kampen för varenda unge. Vill du hjälpa till och förändra barns liv – bli Världsförälder!

Nona tvingas tigga för att överleva

13- åriga Nona är typexemplet på Tbilisis hemlösa barn. Hon kommer från ett hem med missbrukande föräldrar där mamman sålt marijuana och suttit i fängelse under två år och en pappa som dricker och är våldsam. I julas gick Nonas mamma bort och eftersom hon inte vågar bo med sin pappa tvingas hon istället leva på gatan och tigga för att få ihop pengar för dagen.

Livet på gatan är extremt otryggt och Nona berättar att hon alltid är rädd för att män ska ge sig på henne och döda henne. De pengar Nona och de andra barnen får ihop måste de ofta lämna ifrån sig till föräldrar eller kriminella beskyddare. Många av barnen sniffar lim och dricker sprit för att glömma den situation de befinner sig i. Det enda stället Nona och de andra barnen som lever på gatan i Tbilisi kan känna sig trygga på är ett fallfärdigt center. Ett center som snart kommer att försvinna. Det är här UNICEF kommer in i bilden.

– Det är ohållbart för de här barnen att leva det här livet, det är inte en barndom, säger David Hellenius.

Vad gör UNICEF?

UNICEF samarbetar med Georgiens regering och andra partners för att hitta nya möjligheter för barnen som lever på gatan. Det första steget är att identifiera vilka barn som behöver hjälp och erbjuda dem stöd och trygghet med hjälp av mobila team med socialarbetare, psykologer och lärare.

En viktig del av arbetet är att stödja barnen och deras familjer för att se om de kan återförenas. I de fall det inte går finns andra möjligheter för barnen såsom dagcenter där de erbjuds hälsovård, psykosocialt stöd och informell utbildning som förberedelse till vanliga skolan. Det kommer också att finnas dygnet-runt-boende med utbildad personal där barnen får stöd i att vänja sig vid ett liv borta från gatan och där de kan få hjälp att hitta gruppboenden och fosterfamiljer.

Vi vet att det går att skapa en bättre värld för alla barn och vet hur man gör, men vi behöver bli fler i kampen för varenda unge. Vill du hjälpa till och förändra barns liv – bli Världsförälder!

Trinh och Truc är fast i sitt hem

Trinh, 16 år, och Truc, 14 år, är båda funktionsnedsatta och bor med sina föräldrar i byn Hoa Tien. Den troliga orsaken till att de, och ytterligare ett syskon fötts med funktionsnedsättning, är att de gifter pappan utsattes för under Vietnamkriget.

Nedsättningarna är både mentala och fysikska men medan Trinh kan röra sig några meter själv är Truc helt orörlig. Han tillbringar dagarna liggandes på en filt med en liten fläkt bredvid. Barnen lever helt isolerade och träffar väldigt sällan andra barn. Familjen är extremt fattig och när föräldrarna jobbar på fältet eller på tillfälliga uppdrag måste storasyster Trinh ta hand om Truc. En uppgift som är övermäktig för ett barn.

Området där familjen bor, Hoa Vang, är ett av de absolut hårdast drabbade områdena av kemiska gifter.  Den amerikanska armén förvarade gifter på den lokala flygplatsen och i närheten av flygplatsen går det fortfarande inte att odla eller använda vattnet.

Ett långsiktigt arbete för förändrade attityder

I Vietnam lever 1,3 miljoner barn med funktionsnedsättningar. Många av dem utsätts för allvarlig diskriminering och har sämre tillgång till sjukvård och utbildning än andra barn. För att få till en hållbar förbättring för utsatta barn i Vietnam arbetar UNICEF nära de lokala myndigheterna, både på lokal-, regional- och nationell nivå. På så sätt kan man stärka skyddet för barn i utsatta familjer och grupper som traditionellt sätt ofta blir både diskriminerade och bortglömda.

UNICEF har bland annat sett till att regeringen har antagit en socialtjänstlag som även ger funktionsnedsatta barn rätt till omvårdnad.

UNICEF stödjer också den lokala organisationen DAVA (Da Nang Association for Victims of Agent Orange/Dioxin) i Hoa Nhon som driver 3 stycken dagcenter för barn med funktionsnedsättningar. På centren får de utbildning, mat och stöd och möjlighet att gå i skolan mellan 8 och 16. Upp till 150 barn kan få hjälp via centret men idag går bara 60 barn där. De långa avstånden mellan byarna gör att många barn, bland annat Trinh och Truc, inte har möjlighet att ta sig dit. Centret som ligger närmast familjen har en minibuss som finansierats av UNICEF, men det räcker inte.

Bättre levnadsvillkor avgörande för framtiden

Projektets insatser innebär att både barn i etniska minoritetsgrupper och barn med funktionsnedsättningar blir mer synliggjorda, delaktiga i samhället och skyddade från övergrepp och kränkningar. Deras levnadsvillkor kommer att förbättras och fler av deras rättigheter tillgodoses.

Förhoppningen är också att det ska leda till en stärkt lagstiftning, ekonomiska bidrag till utsatta familjer och ökad kapacitet hos ansvariga myndigheter. Barnen kommer att få tillgång till nya dagcenter, alternativa boenden och bättre utbildning.

Dessutom kommer kunskapen om barns rättigheter öka, något som leder till minskad diskriminering och fördomar.

Vi vet att det går att skapa en bättre värld för alla barn och vet hur man gör, men vi behöver bli fler i kampen för varenda unge. Vill du hjälpa till och förändra barns liv – bli Världsförälder!

Malawi är ett av världens fattigaste länder och har ungefär lika många invånare som Sverige. 550 000  barn i Malawi har förlorat den ena eller båda föräldrarna på grund av aids. I Malawi finns ännu inget nationellt, statligt socialt skyddsnät för de familjer som drabbats av aids utan många av barnen lämnas helt ensamma utan någon som tar hand om dem. Släktingar räcker inte alltid till för att ta hand om alla föräldralösa. Barnen måste själva ta ansvar för det som är kvar av familjen och för att det ska finnas något att äta.

För sju år sedan träffade Liza Marklund några oerhört utsatta barn i Malawi – Madalitso och hans småsyskon Ethel och Gifti. De bodde då i ett fallfärdigt lerhus på landsbygden i Malawi. Deras mamma hade dött i aids fyra år tidigare. Tre dagar efter begravningen försvann deras pappa.

– Vad jag än gör, går, sitter eller står så tänker jag på hur jag ska kunna skaffa mat. Det här är mitt problem: Hur ska jag hantera det här ansvaret? sade Madalitso vid mötet 2005.

Kärt återseende

I februari i år återvände Liza till Malawi för att träffa Madalitso och hans syskon igen.

Tillvaron är bättre för barnen men livet är fortfarande hårt. Madalitso och Ethel går nu i byskolan båda två. Ethel har kommit något år längre med studierna, Madalitso måste fortfarande jobba och odla majs till försörjningen, men båda har nått motsvarande det svenska högstadiet. Giftie bor på en internatskola där han får mat, undervisning och behandling.

– Om vi inte hade fått hjälp hade Giftie varit död, säger Madalitso.

– Jag har tänkt så mycket på de här barnen genom åren. Då och då har jag fått sporadiska uppdateringar om deras situation. Jag har fått veta att de bott kvar i sitt hus och att Giftie, som visade sig vara hivpositiv, fått bromsmediciner, säger Liza Marklund.

Vad gör UNICEF?

UNICEF arbetar på alla nivåer i landet för att se till att alla de här barnen får den hjälp de behöver och har rätt till. Som FN-organ har vi en unik möjlighet att samarbeta med och påverka regeringen för att den ska göra sitt yttersta för föräldralösa barn.

Samtidigt driver vi projekt på bynivå för att direkt hjälpa barnen till en tryggare vardag. Vi har startat trygga barncenter och förskolor för föräldralösa och barn som har föräldrar som inte kan ta hand om dem.

Vi arbetar hårt för att syskon inte ska splittras och för att barnen ska få leva kvar i sin hemmiljö där de har sina kamrater och kanske också släktingar som kan ta hand om dem. Vi bidrar med ekonomiskt stöd till de allra fattigaste hushållen. Vi ger till exempel bidrag till skoluniformer eller kanske ett litet startkapital för att kunna odla och sälja grönsaker så att familjen klarar sig bättre.

Dessutom delar vi ut matpaket till barnen i skolorna. Det är ett mycket bra sätt att få föräldralösa barn att fortsätta i skolan. Om de får mat i skolan, och matpaket att ta hem till yngre syskon, kan de studera vidare och på så sätt få en chans till en bättre framtid.

Vi behöver bli fler som kämpar för barnen, bli Världsförälder idag.

Jahanara samlar sopor på Dhakas gator

Jahanara är 9 år och ett av alla de barn i Bangladesh som lever med sin familj i Dhakas slum. Hon och hennes familj tillhör den allra fattigaste och mest utsatta gruppen i området har inte ens i ett plåtskjul att bo i, utan sover under en presenning direkt på gatan.

Laila fick följa Jahanara när hon letade bland sopor på gatan i jakt på saker som hon kan sälja på marknaden. Det är ett tufft jobb för en nioåring. Men i ett land där 45 % av befolkningen är barn och hälften av dessa lever i extrem fattigdom är detta verkligheten.

Livet på gatan är extremt utsatt. Jahanara och de andra barnen har inget som helst skydd eller trygghet. Förutom att själv arbeta tar Jahanara även hand om sina 11 månader gamla tvillingsyskon under den tid som hennes mamma och mormor arbetar.

– När jag stoppar om mina egna barn kommer jag att tänka på Jahanara och hennes syskon. Och hoppas att dom har det bra, säger Laila Bagge Wahlgren.

Vad gör UNICEF?

UNICEF jobbar på plats med att ge familjer som Jahanaras ekonomiskt bidrag så att de ska kunna ta sig ifrån gatan. Vi ger barnen möjlighet att gå i skolan och arbetar för att minska andelen barn som arbetar. Målet är också att familjen med hjälp av bidraget från oss ska kunna starta upp en egen verksamhet för att bli självförsörjande inom 18 månader.

Men för att kunna förändra och komma åt problemen krävs att man arbetar på bred front och på lång sikt. Därför tar UNICEF alltid ett helhetsgrepp på barnens situation och arbetar med alla problem, behov och rättigheter – från födelseregistrerin, hälsovård och skolgång till lagstiftning mot barnäktenskap. Vi ser också till att mammor får lära sig om sina barns rättigheter.

Lagändringar förändrar på djupet

UNICEF har under flera år arbetat med att ändra lagstiftningen i Bangladesh. Bland annat har vi varit med och drivit igenom en lag som förbjuder barnäktenskap. Trots det är det inte ovanligt att barn fortfarande tvingas gifta sig i alldeles för tidig ålder. Därför är det viktigt att dessutom arbeta för att förändra normer och attityder på olika sätt, till exempel genom att sprida kunskap via skolan.

Vi har också varit med och bidragit till en lag om att alla barn ska registreras vid födseln. Lagen, som antogs 2004, ger inte bara barn en identitet, utan också tillgång till sjukvård, hälsovård, vaccinationer och skolgång – alla de saker som barn har rätt till och som är nödvändiga för att överleva och utvecklas..

Vi vet att det går att skapa en bättre värld för alla barn och vet hur man gör, men behöver mer stöd och engagemang för att kunna åstadkomma ännu mer för barn. Vill du hjälpa till och förändra barns liv – bli Världsförälder!

En hel generation saknas

Moçambique är ett av världens fattigaste länder där hälften av befolkningen är barn. Nästan två miljoner av barnen är föräldralösa.

Hiv och aids är den huvudsakliga anledningen till att antalet föräldralösa och utsatta barn ökar. Antalet föräldralösa barn och familjer som bara består av barn förväntas öka ännu mer. Dessutom kommer snart en tid när det blir ännu fler familjer utan vuxna – när alla de äldre mormödrar och farmödrar som nu tar hand om sina föräldralösa barnbarn inte lever längre.

Luisa 74 år tar hand om nio barnbarn

Anne Lydén från Årsta utanför Stockholm är Världsförälder och fick i mars i år åka till Mocambique för att träffa några av världens utsatta barn och se hur UNICEF arbetar för att hjälpa barnen.

Hon träffar Luisa Jacinto som är 74 år. Efter att Luisas egna barn dog tar hon helt sjläv hand om nio av sina barnbarn. Barnen är mellan två och 15 år och alla i skolålder går i skolan.

De två äldsta barnen Samuel, 15 år, och Emma ,10 år hjälper till så mycket de kan och Luisa får ett månadsbidrag till mat. Men det räcker inte. Tvillingsyskonen Nando och Lucia är synligt undernärda och de äldre barnen orkar inte alltid att gå till skolan för att de inte har fått tillräckligt med mat.

– Det är lätt att känna hopplöshet då man vet att det är 1000-tals familjer som Luisas, men det finns hopp. UNICEF är med och bygger upp system för att ge utsatta familjer stöd och hjälp. Om det inte finns en vuxen i familjen, får de inget bidrag från myndigheterna. Så när Luisa inte längre finns och det är inte någon vuxen i familjen, kommer de inte att få någonting alls. Detta här arbetar UNICEF för att förändra, säger Anne Lydén, Världsförälder.

– Det var fantastiskt att på plats få möta UNICEFs kunniga personal som varje dag jobbar på att hitta lösningar som kan hjälpa många barn. Jag fick en inblick i att UNICEF inte bara jobbar på att skapa nationella system, utan att det finns länkar hela vägen ut till barnen i byar på landet och i fattiga bostadsområden. Vi kunde se hur lokala organisationer, som stöddes av UNICEF, kunde ge hjälp på gräsrotsnivå, men den här resan har gjort det väldigt tydligt för mig att det behövs så mycket mer. Behoven är enorma. Jag är verkligen stolt över att vara Världsförälder, men vi behöver bli många fler som bryr sig, fortsätter Anne.

Vad gör UNICEF?

UNICEF arbetar för att se till att de allra fattigaste och utsatta barnen ska få hjälp först. Vi letar upp de barn som behöver hjälp och registerar dem så att de kan få rätt stöd hos de lokala myndigheterna och organisationerna. Vi kämpar för att barnen ska få direkt stöd genom tillgång till mat, skolgång, hälsovård samt skydd mot våld och övergrepp. De får till exempel hjälp med förbättring av hus, matkuponger med mera, men vi ser till samtidigt till att det sker långsiktiga förändringar. Sedan 2006 har UNICEF registrerat åtta miljoner barn i landet, barn som annars hade stått utanför det sociala systemet.

Vi behöver bli fler som kämpar för barnen. Bli Världsförälder idag.

Emma, 13 år, tar ensam hand om syskonen

Daniel besöker en familj i byn Sussdenga på landsbygden i Mocambique. Familjen består av Emma Wilson som är 13 år, hennes lillasyster Nhacuay, elva år, och lillebror Checufa, nio år. Sedan deras mamma och pappa dog för fyra och fem år sedan har Emma själv tagit hand om familjen och hushållet. Strax efter föräldrarnas bortgång brann deras hus ned och barnen bor nu i ett mycket litet lerhus som är i väldigt dåligt skick. Det finns ingen dörr, taket är stoppat med diverse tygbitar och plastpåsar och vid dåligt väder regnar det rakt in på barnen.

De här barnen är oerhört utsatta. De är tvungna att arbeta för att få ihop pengar till mat, går inte i skolan och saknar helt skyddsnät. De har fått stöd från UNICEF, som till exempel hinkar och matlagningskärl, men mycket mer hjälp behövs.

– De här flickorna har svårt att berätta för mig vad de drömmer om. Först svarar de helt självklart ”mat”. Efter att jag formulerat om frågan flera gånger, visar det sig att deras högsta önskan är att få gå i skolan. Men jag vet, att som deras situation ser ut nu, kommer den önskan aldrig att gå i uppfyllelse utan att de får hjälp. Där och då får jag svaret på frågan varför jag är Världsförälder. Jag vill hjälpa dem, jag vill att de ska få äta sig mätta och jag vill att de ska få gå i skolan, säger Daniel som är Världsförälder.

Vad gör UNICEF?

UNICEF arbetar för att se till att de allra fattigaste och utsatta barnen ska få hjälp först. Vi letar upp de barn som behöver hjälp och registerar dem så att de kan få rätt stöd hos de lokala myndigheterna och organisationerna. Vi kämpar för att barnen ska få direkt stöd genom tillgång till mat, skolgång, hälsovård samt skydd mot våld och övergrepp. De får till exempel hjälp med förbättring av hus, matkuponger med mera, men vi ser till samtidigt till att det sker långsiktiga förändringar. Sedan 2006 har UNICEF registrerat åtta miljoner barn i landet, barn som annars hade stått utanför det sociala systemet.

Emma och hennes syskon har nu registrerats, ska snart börja skolan och har tillgång till hälsovård och det lokala sociala skyddsnätet. Men problemen är stora och antalet föräldralösa barn på grund av hiv och aids väntas öka ytterligare de kommande åren.

Många fler barn i Mocambique och över hela jorden behöver hjälp. Bli Världsförälder nu.

De ser väldigt lika ut, mor och son. Hon är 32 år gammal, har hiv och är ensamstående. Berättelsen om Aregai skulle kunna vara ännu en av dessa ändlöst sorgliga historier från Etiopien, men ändå är det inte så. Hon ler ofta, ett snabbt lite skyggt leende som ändå vittnar om en livsglädje.

Hon är väldigt stolt över sin son. Fsoha är nu 13 år och har tagit hand om henne under de svåra tiderna. ”Vem är pojkens pappa?” frågar jag okänsligt men får inget direkt svar. Istället får jag höra om hur hon under kriget mot Eritrea sökte sig till ett av motståndsrörelsens läger, där hon städade och lagade mat. Aregai tittar på mig som om jag förväntas dra mina egna slutsatser och det gör jag väl, en fattig kvinna i Etiopien kan ofta inte styra sitt eget öde, och ett militärläger är en våldsam och brutal plats.

Hur som haver, nu är hon ensam med pojken, det förflutna måste få komma till ro för den dagliga kampen är hård nog. ”Men sedan CCC startade har allt blivit bättre, verkligen allt!” Hon ler igen, det där flyktiga leendet, och berättar att hon fått hjälp att ta sig ur den lamslående fattigdomen. ”Jag behöver inte längre tigga, och Fsoha får gå i skola!”

Hela tiden håller hon armen runt sin sons axlar. Han har en t-shirt med ”Pokemon” skrivet tvärs över bröstet. Jag frågar honom om det, men han vet inte riktigt vad Pokemon är för något. ”Jag fick den vid en klädutdelning” säger han blygt. Jag kan inte låta bli att fundera över vem som haft t-shirten tidigare. Tekniskt sett kunde det vara min son, fast naturligtvis är det inte det. Vem barnet än är får man hoppas och anta att han haft en bättre barndom än Fsoha.

Han har precis samma mörka ögonfärg som sin mamma och berättar att han tänkte bli doktor när han blir stor. ”Du blir säkert en bra doktor” säger jag, hur jag nu skulle kunna veta det. Fast å andra sidan, att ensam ta hand om sin hivsmittade mamma är väl en nog så kvalificerande grund för en blivande läkare.

Hiv och aids är inte lika utbrett i Etiopien som i södra delarna av Afrika, men naturligtvis är det väldigt stigmatiserande även här. Att smittas av hiv är skamfyllt, skammen över att dra sjukdom över sitt hus, att ligga släkten till last i en tillvaro utan marginaler, att långsamt ligga och tvina i hemmet med dödens skugga vilande över familjen. Men också det håller på att ändras nu. Bromsmedicinerna är gratis och fördelas bland de behövande i Etiopien. Tidigare idag pratade jag med en kvinna som berättade att den av de stora skillnaderna med mikrolånen är att hon inte längre behöver vara utstött. Med lånet får hon en ny identitet, som förvärvsarbetande, och får åter vara en del av den levande världen.

Både Aregai och hennes son står där, hennes arm runt hans axlar. De tittar på mig. Jag känner mig så tafatt. Jag vill ge något till dem, pengar, eller en penna eller något, vad som helst, bara jag på något sätt kunde bidra till att de får fortsätta vara en liten familj som äntligen får lite ordning i tillvaron. Men det går inte att ge något, enligt UNICEFs regler får man aldrig ge till enskilda barn. Vi hjälper alla barn, i hela världen. Medel och gåvor fördelas rättvist av dem som ansvarar för barnen. Genom vår struktur och ordning skapar vi bestående förändringar, för Fsoha och alla hans jämnåriga. Så jag kan hjälpa honom, genom att stödja UNICEF. Mamman ler igen, sådär snabbt, mot mig. Och jag ler tillbaka. Det ska bli bra.

Kibera – ett av Afrikas största slumområden

I Kenya lever idag över 38 miljoner människor, varav 19 miljoner är barn. 2,5 miljoner av barnen är föräldralösa – många av dem på grund av aidsepidemin som är ett stort problem i landet. Vi beräknar att det finns 1,5-2 miljoner hivpositiva människor i Kenya och många dör i aids. Det påverkar en hel generation vuxna kring barnen som förlorar föräldrar, släktingar, grannar, lärare, läkare…

20 procent av befolkningen lever på under 1,25 dollar per dag. 25 procent av barn mellan 5-14 år arbetar i någon form för att hjälpa till med familjens försörjning eller för att klara sig ensamma utan föräldrar. På vissa platser är situationen ännu värre.

Vi reser några mil söder om huvudstaden Nairobi för att besöka ett av Afrikas största slumområden – Kibera. Här bor 300-400 000 människor mycket trångt under usla sanitära förhållanden. 43 procent av dem har inte tillgång till rent vatten och 58 procent saknar fungerande toaletter. Det är svårt att sköta sin hygien och många blir sjuka. Bristen på sjukvård är ett stort problem.

”Flygande toaletter”

Att gå på toaletten kostar cirka fyra kronor och då är det bara en äcklig latrin. För människor utan inkomst (och för flickor och kvinnor på grunden av risken för sexuellt våld) är den enda utvägen att använda en plastpåse som de knyter ihop och svingar iväg så långt det går. Så kallade ”flygande toaletter” kastas ut över hustaken på kvällen och man ser påsarna ligga tätt på alla tak.

Få barn i Kibera går i skolan

På grund av svåra fattiga hemförhållanden och dålig infrastruktur är det svårt att få barn att gå i skolan. I Kenya har man generellt en god tillgång till skola, nästan 93 procent av alla barn i landet börjar skolan. Men i Kibera är det annorlunda. Här går bara 60 procent av barnen i skolan och det arbetar UNICEF för att ändra på. Vi ser till att ensamma och utsatta barn i området får utbildning, så att de ska få en möjlighet att ta sig ut ur fattigdom och utsatthet.

Lösningen: Cash Transfer Program

Landet saknar ett socialt skyddsnät för utsatta fattiga och föräldrarlösa barn som lever under extremt svåra förhållanden. UNICEF arbetar aktivt på regeringsnivå för att utveckla en policy för socialbidrag och för att få till stånd fri skolgång för grundskolan. I samarbete med regeringen och Världsbanken har UNICEF startat ”Cash Transfer Program”, ett projekt som stöttar föräldralösa och särskilt utsatta barn. Det är ett pilotprojekt som håller på att utvecklas och som visar hur ett socialt system kan skydda barn.

Redan idag hjälper projektet tusentals barn och målet är att 2013 ha nått 125 000 hushåll. Familjerna får cirka 20 dollar i månaden för att kunna se till att barnen får gå till skolan och att de får näring. Prioriterade familjer är så kallade ”child headed households”, barn som bor ensamma utan föräldrar och själva kämpar för att klara sin försörjning. I Kibera är får cirka 800 familjer stöd genom det här programmet. 102 av dem är ”child headed”.

Filigona 13 år bor ensam med sina tonårsbröder

Vi besöker Ayany Priamry School som är en UNICEF-stödd skola med cirka 1 500 elever i årskurserna 1-7. En av eleverna är Filigona som är 13 år och går i sjätte klass. David följer med henne hem till ett litet slitet skjul med ett enda rum där hon bor ensam med sina bröder Job (18 år) och Gerald (16 år). Syskonen tar del av UNICEFs ”Cash Transfer Program”.

Filigonas mamma dog i aids och pappan har övergivit syskonen, som sover tillsammans på golvet på en maläten madrass. Taket är täckt med plastpåsar för att regnet inte ska läcka in. Det finns två stolar och ett rangligt bord.

Filigona äter aldrig frukost eftersom hon inte har någon mat. Hon går hemifrån vid 06:30 för att ta sig till skolan som ligger ungefär en halvtimme bort. Det är svårt att plugga när magen är helt tom, säger hon. Först klockan 13 äter hon dagens första mål mat som serveras i skolan. Där får hon ibland också lite mat som hon kan ta med sig hem. Dessvärre får hon lite eller ingen av den maten eftersom hennes bröder brukar roffa åt sig det mesta.

Filigonas högsta önskan är att bo på en trevligare och säkrare plats. På kvällarna går bröderna ut och lämnar henne ensam, vilket gör henne till ett lätt byte för sexuella övergrepp och våld. Men trots den fruktansvärt svåra situationen har Filigona ändå hopp om framtiden – tack vare att hon går i skolan. Matematik och naturvetenskap är favoritämnena och hon vill bli läkare när hon blir stor.

Tejpade plaströr

De flesta hemmen i Kibera har inget rinnande vatten. Där det finns vatten är det draget i plaströr som går längs med avloppsdiken, som leder avloppsvatten ner till foten av dalen. De här plaströren är väldigt sköra och ofta lagade med tejp, utan tanke på att hålla dem rena. Konsekvensen är att detta blir en exemplarisk utgångspunkt för vattenburna sjukdomar som kolera och tyfoid (elakartad salmonellasjukdom som i regel kräver vård på sjukhus).

Vatten kostar

För att få tillgång till vatten måste de flesta betala, ofta mycket mer än vad man betalar i Nairobi utanför de här informella områdena. De flesta bär vatten i dunkar till sina ”hem”. Det är viktigt att veta att det är begränsad tillgång till vatten, även i Nairobi där det finns ordentliga avlopp. En enkel sak som att ta en dusch kan kosta en familj 3 KsH (vilket är drygt 2 kr).

Florence 13 år vill bli lärare

David hälsar också på hemma hos trettonåriga Florence Awino som går i årskurs sju. Hennes favoritämne är matematik och naturvetenskap och hon vill bli lärare när hon blir stor. När hennes mamma dog 2010 lämnade hon efter sig fyra barn: Diana (8 år), Florence (13 år), Dennis (19 år) och Robert (21 år). Pappan dog för många år sedan. Dennis jobbar som mekaniker i Dagoretti och är den som i huvudsak försörjer familjen. En moster bor i närheten och ibland tittar hon förbi, men hon har sina egna tre barn att ta hand om.

Skjulet de bor i har ett rum och ett fönster. Rummet är både vardagsrum, kök och sovrum. Jämfört med Filigonas skjul är detta mer ett hem. Det finns en liten TV, några stolar som är okej och en del av rummet används som kök. När det regnar läcker det in genom taket. Den offentliga toaletten är ett provisorium utan någon som helst avskildhet och för att ta sig dit måste man gå genom leriga stigar fulla av skräp.

Dennis köper 20-litersdunkar med vatten för 15 öre och Florence brukar bada innan hon går till skolan. När det är riktigt ont om vatten kostar dunken 1,50 kronor. Till frukost äter Florence fem skivor bröd och dricker svart te. Systern Diana är dövstum. Diana går i en skola för barn med speciella behov och använder teckenspråk för att kommunicera med sina syskon.