Gå till innehållet
Laddar…

Tack!

Idag avslutar vi vår kampanj – Inga fler barn i socialt utanförskap. Ett stort tack till alla er som ställt er bakom vårt krav till regeringen, delat med er av viktiga erfarenheter och perspektiv samt på olika sätt engagerat er kring frågan. Nu hoppas vi att våra gemensamma krafter leder till förändring.

Inga fler barn i socialt utanförskapIdag överlämnande vi våra krav, rapporter om barn i socialt utanförskap samt en tavla med barnperspektiv till regeringens nya barnminister Åsa Regnér. Tavlan blir förhoppningsvis en påminnelse om att att barns delaktighet ska finnas med vid allt beslutsfattande som berör barn, samt att det är hög tid att ta itu med frågan om barn i socialt utanförskap.

Kravet vi drivit och bett folk ställa sig bakom innebär att den nya regeringen inom 100 dagar ska ta fram en nationell handlingsplan som baseras på helhetssyn, samverkan, barns delaktighet och likvärdig utbildning.

Socialt utanförskap är ett komplext begrepp som kan betyda många saker. Det kan handla om barn som lever i ekonomisk utsatthet, med fysisk och psykisk ohälsa, våld eller missbruk, skolsvårigheter eller sämre förutsättningar att göra sina röster hörda. Under den här kampanjen har vi försökt belysa alla de olika delar socialt utanförskap kan innebära. Och vi har fått genomslag, vår rapport I välfärdens utkant, har bland annat diskuterats i ekot och lyfts av engagerade personer som Alexandra Pascalidou. Vi har också lyft frågan om barn i samhällsvård, vilket bland annat synts på nyheterna

Även om kampanjen är slut fortsätter vi vårt dagliga påverkansarbete och kampen för alla barns lika rättigheter. Vi hoppas att den nya regeringen tar frågan på allvar och gör barn i socialt utanförskap till en politisk prioritering. Om 100 dagar följer vi upp. Hoppas ni är med oss då!

Vi tar tempen på socialt utanförskap i Sverige

Utbildning är den enskilt viktigaste faktorn för att bryta utanförskap. Ändå visar forskning med största tydlighet att skolan går i motsatt riktning. Det krävs en politisk vilja att se det sociala utanförskapets alla ansikten och agera utifrån en helhetssyn.

Sverige är ett bra land att leva i för de allra flesta barn. Men inte för alla. Det finns barn som halkar efter ordentligt, som inte får rättigheter som utbildning, skälig levnadsstandard, social trygghet, skydd mot våld och omsorgsbrister, tillgång till fritidsaktiviteter etc. tillgodosedda. De här barnen står utanför viktiga delar av samhället och riskerar ett socialt utanförskap. I Sverige ser vi en oroväckande utveckling som går tvärt emot behovet av att bryta utanförskap och få till ökad delaktighet för barn och unga i samhället.

Utbildning är den enskilt viktigaste faktorn för att bryta utanförskap. Ändå visar forskning med största tydlighet att skolan går i motsatt riktning; istället för att verka kompensatoriskt, vilket är ett av skolans viktigaste uppdrag, blir skolan en plattform där utanförskap riskerar att förstärkas. Ett barns bakgrund och boendekommun påverkar i allt högre grad dess möjligheter att få bra skolresultat.

Barnkonventionen accepterar inte regionala olikheter och slår fast att alla barn utan åtskillnad ska ha tillgång till utbildning. Sverige har ett ansvar att aktivt skydda barn mot diskriminering i tillgodoseendet av den rättigheten.

Att barn får göra sina röster hörda och blir lyssnade på är en grundläggande princip i barnkonventionen. Vid alla beslut som berör barn, ska barnet tillfrågas och få sina åsikter beaktade. Det får konsekvenser som inte går att reparera, när ett barn får sina rättigheter kränkta och sedan inte blir lyssnat på eller tas på allvar. Detta har inte minst framkommit av regeringens utredning om vanvård.

Det krävs ett ökat barnperspektiv i beslutsfattande som berör barn i sårbara situationer. En ny studie visar att socialtjänsterna bortser från barnperspektivet vid sina utredningar om barn som misstänks fara illa, vuxnas åsikter och behov prioriteras framför barnens.

Att barn har en undanskymd position och är osynliga i socialarbetares beskrivningar tydliggjordes i en studie redan 2010.

En grundbult i detta handlar om att se barn som kompetenta aktörer, som egna individer med rätten att forma åsikter och få dem beaktade. Det synsättet måste nå fram i beslutsfattande rum.

Barn i socialt utanförskap lever ofta med sårbarhet på mer än ett område. Sambanden mellan olika faktorer och hur de riskerar att förstärka varandra; ekonomisk utsatthet, psykisk ohälsa, samhällsvård, skolmisslyckande, kriminalitet, tonårsgraviditeter etc., är sedan länge kända.

Ändå är insatser oftast inriktade på ett av dessa områden och samverkan brister mellan inblandade myndigheter. Socialt utanförskap har många olika ansikten och insatser blir haltande så länge det saknas politisk vilja att se dem alla och agera utifrån en helhetssyn.

Läs mer om socialt utanförskap och våra krav till regeringen.

 

Ny rapport visar att helhetsgrepp krävs för barn i socialt utanförskap

Socialstyrelsens senaste rapport ”Vård och omsorg om placerade barn" pekar på en mångfacetterade problematik – barn i socialt utanförskap missgynnas inom flera områden. Rapporten ger en alarmerande bild av de ca 26 000 barn som varje år lever i samhällsvård samt deras uppväxt, hälsa och utbildning.

Bland Sveriges två miljoner barn ser förutsättningarna att få en bra start i livet väldigt olika ut. De barn som inte får sina mest grundläggande behov och rättigheter enligt barnkonventionen tillgodosedda riskerar ett socialt utanförskap. Rättigheter som utbildning, socialt stöd, hälso- och sjukvård, skydd mot våld och omsorgsbrister. Konsekvenserna kan bli en negativ och svårbruten utvecklingskedja, med överrisker för sociala problem, ohälsa, avbruten skolgång och fattigdom.

Enligt Socialstyrelsens rapport ”Vård och omsorg om placerade barn” finns det en mångfacetterad problematik för de ca 26 000 barn som varje år lever i samhällsvård. Överriskerna för dessa barn är många: sämre fysisk och psykisk hälsa, högre dödlighet, fler som använder psykofarmaka och har vårdats för självskadebeteenden, färre som går ut grundskolan med grundläggande gymnasiebehörighet. Samhället måste bli en bättre förälder och det måste till handling på alla nivåer, uppmanar Socialstyrelsen.

Det sociala utanförskapet har många olika ansikten och orsaker. Den gemensamma nämnaren för barn i riskzonen för socialt utanförskap, är att de ofta har en komplex och sammansatt multiproblematik. De olika bakomliggande faktorerna samverkar med varandra och riskerar också att förstärka varandra.

Den enskilt viktigaste faktorn för att bryta socialt utanförskap är en fullföljd skolgång enligt forskning. Samtidigt visar forskning att placerade barn ofta inte får sina behov tillgodosedda när det gäller bland annat utbildning. Skapliga betyg i årskurs 9 minskar risken för tidig död, ohälsa och psykosociala problem som missbruk, självskadehandlingar, kriminalitet och försörjningsproblem. Placerade barn får inte rätt sorts stöd för att klara av skolarbetet, menar Socialstyrelsen. Men det finns goda exempel där placerade barn med rätt sorts stöd har fått rätten till utbildning tillgodosedd, exempelvis projektet SkolFam som arbetar utifrån en helhetssyn på barnet.

Diskussioner, insatser och satsningar på barn och unga fokuserar inte sällan på ett av deras livsområden. Detta har varit tydligt inte minst under den pågående barnfattigdomsdebatten, mycket har handlat om siffror och statistik, kronor och ören. Samtidigt har barn och unga själva pratat om ekonomisk och social utsatthet utifrån hur det påverkar hela deras liv: svårigheter att klara av skolarbetet, negativa effekter på hälsan, svårigheter att upprätthålla kamratrelationer, depression, sämre självbild och självkänsla, känslor som sorg, aggressivitet, ilska och ångest, bristande framtidstro etc. (läs mer i vår rapport ”Ungas röster om socialt utanförskap i Sverige” samt Rädda Barnens ”På marginalen”)

Barn behöver många saker för att utvecklas bra, och det är tydligt att barn som halkar efter ofta gör det på fler än ett sätt. Det är dags att se och erkänna barn utifrån denna helhetsbild och göra dem mer delaktiga. Regeringen behöver ta fram en helhetsstrategi för de barn som halkar efter mest och lever i socialt utanförskap i Sverige.

Läs mer om vilka förändringar UNICEF Sverige arbetar för kring barn i socialt utanförskap.

Strategi saknas för att bryta barns utanförskap

Idag publicerades Rädda Barnens tionde årsrapport om barnfattigdom i Sverige. Enligt rapporten är barnfattigdomen i Sverige på fortsatt höga nivåer.

Rapporten från Rädda barnen visar att 242 000 barn levde i ekonomisk utsatthet under 2010. Den uppmärksammar också att skillnaderna är fortsatt stora beroende på var i landet ett barn bor eller vilka föräldrar det har.

UNICEF släppte i våras rapporten Report Card 10 – Measuring child poverty där barnfattigdom har undersökts I 35 rika länder. Rapporten visar att Sverige ligger dåligt till när man mäter barnfattigdomsgapet, det vill säga hur djupt barn faller under fattigdomsgränsen. Barn i Sverige tillåts barn falla 21 procent under fattigdomsgränsen, vilket ger en överraskande dålig placering på 22:a plats bland de jämförda länderna. Följderna för barnen innebär förutom ett ekonomisk och socialt utanförskap, även sämre hälsa, sämre självkänsla, svårigheter att klara av skolarbetet, risk för fortsatt ekonomisk utsatthet etc. Barnen hamnar i en ond cirkel som är svår att ta sig ur.

Det fattigdomsgap som framkommer i rapporten visar att dagens insatser inte räcker till för de barn i Sverige som har det allra sämst ställt. Därför behöver regeringen ta fram en ny strategi som upptäcker och fångar upp de barn som halkar efter och hamnar i utanförskap. I en sådan strategi spelar skolan en nyckelroll. Skolan är den enskilt viktigaste faktorn när det gäller att bryta ett socialt utanförskap och ta sig ur fattigdom. Oavsett bakgrund eller boendekommun måste alla barn i Sverige få den kvalitativa utbildning de har rätt till enligt barnkonventionen.

Barnens egna röster kring ekonomisk utsatthet och socialt utanförskap återges i vår rapport Jag är bara femton år men ibland känns det redan som att det är kört, som var en del av vår kampanj #utanför – om barn i socialt utanförskap. Barnen berättar om känslor av underlägsenhet i förhållande till andra barn, oro över familjens situation, sänkta förväntningar på framtiden, svårigheter att hänga med i skolarbetet på grund av att det saknas datorer eller en lugn plats i hemmet att göra läxor på och om kriminalitet eller destruktiva handlingar som enda vägen ut ur en svår livssituation. Barnen efterlyser bland annat gratis läxhjälp, tillgång till datorer, fler ungdomsgårdar, fler engagerade lärare och vuxna förebilder som visar att det går att bryta det sociala utanförskapet.

UNICEF Sverige ser även att följande förändringar behövs för barn som lever i socialt utanförskap i Sverige:

  • att regeringen tar fram en strategi med åtgärder för att bryta socialt utanförskap bland barn
  • att samverkan blir bättre mellan myndigheter som skola, socialtjänst och BUP
  • att alla barn ska ha rätt till bra utbildning oavsett bakgrund eller boendekommun
  • att barnkonventionen blir svensk lag
  • att barn som lever i socialt utanförskap får komma till tals och vara delaktiga när det handlar om att hitta lösningar i deras

Tack!

Tack till alla er som delat med er och som vågat berätta inom vår kampanj mot att barn hamnar utanför. Underlaget har gett oss ytterligare stöd och argument i vårt arbete med att öka kunskapen om barn i socialt utanförskap och för att öppna ögonen på de som måste se. Vi vill även rikta ett stort tack till de 21 757* som skrivit under mot utanförskapet.

Underskrifterna lämnades igår över till barn- och äldreminister Maria Larsson i samband med den parad som vår VIP-grupp genomförde. Foto: Melker Dahlstrand

Det finns ungefär två miljoner barn i Sverige. Under de senaste veckorna har vi visat hur förutsättningarna att få en bra start i livet ser väldigt olika ut. De barn som inte har tillgång till rättigheter som utbildning, hälsovård, trygghet och skydd har inte möjlighet att delta fullt ut i samhället, utan riskerar att hamna i socialt utanförskap.

De här barnen och deras berättelser har vi synliggjort för att visa att någonting inte stämmer. Det har vi gjort dels genom rapporten ”Jag är bara 15 år, men ibland känns det redan som att det är kört”/ Ungas röster om socialt utanförskap i Sverige, dels genom vår dokumentärfilm ”Mitt liv som barn”, men också genom de berättelser ni skickat in till oss och som vi tillsammans kommunicerat under de senaste veckorna:

http://blog.unicef.se/2012/10/30/roster-om-socialt-utanforskap/
http://blog.unicef.se/2012/11/05/fler-roster-om-socialt-utanforskap/

Vad är då lösningen på problemet med socialt utanförskap? Barnkonventionen som svensk lag borde ha blivit verklighet för länge sedan. Enligt artikel 2 och 12 i barnkonventionen har alla barn samma rättigheter och lika värde, barn har också rätt att komma till tals och göra sina röster hörda. Det är dags att öppna ögonen och se att vi har ett samhälle som inte inkluderar varenda unge, ett samhälle där många barn känner sig utestängda och har svårt att komma till tals om sina livsvillkor.

Barn som lever i socialt utanförskap känner underläge i förhållande till andra barn, de upplever att det inte satsas på dem och de har en svag tillit till att samhället kan stödja dem. Allt det här avspeglar sig i deras liv här och nu, men också i deras tankar om framtiden. Risken finns att barnen på ett mentalt plan krymper sig själva och sina förväntningar. De barn och unga vi själva mött har flera egna förslag på vad de behöver i sina liv och i samhället, bl.a:

riktad läxhjälp, engagerade lärare, kontaktpersoner, ungdomsgårdar, tjejgrupper, kolloverksamhet, mer uppmärksamhet från lärarna när det är mycket frånvaro, tillhandahållande av datorer på skola och ungdomsgårdar, inte för ingripande insatser från socialtjänsten utan rätt stöd i hemmiljö, bättre stöd från socialtjänsten, mer förståelse från de vuxna om det utanförskap de befinner sig i, möjligheten för alla att delta i fritidsaktiviteter, vuxna som ser och uppmärksammar samt bra förebilder.

UNICEF Sverige ser att följande förändringar behövs för barn som lever i socialt utanförskap:

  • att regeringen tar fram en strategi med åtgärder för att bryta socialt utanförskap bland barn
  • att samverkan blir bättre mellan myndigheter som skola, socialtjänst och BUP
  • att alla barn ska ha rätt till bra utbildning oavsett bakgrund eller boendekommun
  • att barnkonventionen blir svensk lag
  • att barn som lever i socialt utanförskap får komma till tals och vara delaktiga när det handlar om att hitta lösningar i deras liv

Debatten slutar inte här. Vi avslutar idag kampanjen #utanför, men vi kommer att fortsätta att driva frågan om att synliggöra barn i socialt utanförskap och ställa krav på ansvariga politiker. Vi ger oss inte. För inga barn får hamna utanför. Och är det något som har framkommit genom barnens egna röster, så är det att barnen trots känslor av utanförskap har en tilltro till de egna förmågorna. Det måste samhället ta tillvara.

Bilder från paraden och överlämningen av underskrifterna:

Foto: Melker Dahlstrand

Foto: Melker Dahlstrand

Foto: Melker Dahlstrand

Foto: Melker Dahlstrand

Foto: Melker Dahlstrand

Foto: Melker Dahlstrand

Foto: Melker Dahlstrand

Foto: Melker Dahlstrand

Foto: Melker Dahlstrand

Foto: Melker Dahlstrand

Foto: Melker Dahlstrand

Foto: Melker Dahlstrand

*Siffran bygger på det antal underskrifter som inkommit fram till kl 14.00 igår och som överlämnades till barnminister Maria Larsson. Underskrifter som inkommit efter det kommer kompletteras till Larsson i efterhand. I skrivande stund har 22 169 skrivit under.

”Man måste kunna se upp till någon”

UNICEF har i samarbete med Socialhögskolan tagit fram rapporten "Jag är bara femton år, men ibland känns det redan som att det är kört", i vilken ungas röster om socialt utanförskap lyfts fram. Idag publicerar vi ett kort utdrag ur rapporten, kopplat till barnens syn på omgivningen.

Bland de barn som deltar i rapporten finns en stor oro över att hamna i missbruk och kriminalitet, vilket delvis beror på att de under sin barndom på nära håll varit med om att syskon, föräldrar och vänner råkat illa ut. I de mer resurssvaga områdena bär barnen på känslor av att det omgivande samhället försummar dem och behandlar dem orättvist. Ett par av dem berättar exempelvis att deras lägenheter besökts av vägglöss och att bostadsbolaget underlåtit att åtgärda det. Flera av barnen känner sig också orättvist påpassade och misstänkliggjorda av polisen när de umgås utomhus.

”Det är ju så… det känns som att samhället ser ner på oss”

Ett par av barnen berättar att de mer eller mindre regelmässigt stjäl, inte främst av anledningar som spänningssökande eller status, utan för att de vill kunna förfoga över sådant som de menar att andra barn har tillgång till. Även om de är tydliga med att de har ett val, upplever somliga av dem att det finns få andra möjligheter för dem i samhället.

”Folk vill ha pengar. Många av oss har inte mycket pengar, annars skulle jag inte vara ute hela tiden. Då skulle jag vara i en villa eller nåt. Mamma går på socialen, min pappa har dött… Jag vill också ha det bra och må bättre, då kommer man in i de här kretsarna… ”

Sammantaget framgår av barnens berättelser att de har känslor av att vara förfördelade i relation till andra barn. Dessa känslor bottnar främst i upplevelser av att i mer eller mindre grad vara försummade av samhället. Det handlar dels om konkreta situationer där de upplever att olika samhällsföreträdare bryr sig mindre om dem än om andra barn, dels om det faktum att personer i deras omgivning har en marginell position i samhället. Detta uppfattas av barnen som att de är mindre viktiga och värdefulla.

I barnens berättelser skymtar en del destruktiva aktiviteter som kriminalitet fram. Så gott som alla återkommer i sina berättelser om förekomsten av äldre personer som utpressar yngre, icke-straffmyndiga barn, att utföra illegala tjänster åt dem. En del av dem berättar att de har vänner i sin omgivning som har börjat vika ut sig på internet eller faller in i kriminalitet. Vissa av dem ser pessimistiskt på samhällets möjligheter att hejda en sådan utveckling, eftersom de menar att de sociala villkoren i området i stort sett alltid varit desamma.

Som en motvikt till att hoppa av skolan eller hamna i kriminalitet uppger de flesta av barnen att de är i behov av förebilder som levt under liknande ekonomiska och sociala villkor som dem. För flera av barnen är det avgörande att de är omgivna av människor med jämförliga uppväxtvillkor som har lyckats ta sig igenom utbildningssystemet, eftersom det tänder hoppet också för dem.

Maria Larsson är ansvarig politiker. Den 8 november tågar vi till riksdagen och överlämnar en telefon full av underskrifter och meddelanden till henne. Prata in ett meddelande på 08-555 137 27 eller SMSa UTANFÖR följt av ditt meddelande till 72 401 (kostar som ett vanligt SMS). Tack!

”Sedan var det vi andra”

Jag heter Kim Kärnfalk och den 23:e februari 2001 vann jag och mitt band Friends Melodifestivalen i Malmö. När omröstningen var klar och vi äntrade scenen regnade det guldglitter över oss. Jag minns att jag i ren glädjeyra vände huvudet upp mot taket och skrek rakt ut. För mig var vinsten en revansch på alla vuxna som tittat snett på mig de första tio åren av mitt liv. Jag ska förklara varför.

När jag var sju år började jag skolan. Det tog tre dagar att förstå att vissa av oss barn var lite finare än andra. I min klass gick det barn olika bostadsområden i Uddevalla. Några hade gifta föräldrar och de bodde i villa. De blev skjutsade till skolan, oftast av sina pappor, och jag minns att de alltid fick en kram innan de klev ur bilen. Några hade ensamstående mammor som hade bra jobb och de bodde i bostadsrättsområden precis bredvid skolan.

Sedan var det vi andra.

Staffan, vars mamma tog emot män i sin lägenhet på kvällarna, Emma som tiggde mat av oss andra och vägrade duscha för att inte hennes styvfar skulle tycka att hon luktade gott, Sara vars pappa ofta var så full så han spydde ut över frukostbordet och så jag som hade en mamma som hängde ihop med en knarkare. Det var vi som bodde längst bort, i hög- och låghusen dit polisen ofta kom och där ingen någonsin åkt på semester. Vi som inte lärde oss åka slalom, inte fick Salomonryggsäckar eller alltid fick smöra knäckebrödet på den minst håliga sidan för att spara. För mig var mitt liv inte konstigt. Inte förrän jag förstod att andra tyckte det. Framförallt vuxna. Inte sällan tittade de på mig med medlidande i blicken. Det var tydligen synd om mig för att morsans kille knarkade. Det var mer synd om mamma, tyckte jag. Det var ju hon som fick stryk. Fast det visste ingen.  Vissa vuxna var elaka. Hos Petra fick jag inte sitta i vardagsrumssoffan för hennes mamma inte ville ha mig där. När min bästa kompis fyllde år blev jag inte bjuden. Jag kunde tydligen ha en negativ inverkan på de andra barnen. Sådant sätter sig. Det sätter sig djupt.

Jag hade lätt för mig i skolan. Efter ett par veckor insåg jag att om man är bäst på något får man uppmärksamhet. Micke i klassen insåg att han var bäst på att vara sämst. Han lever inte längre. Många av mina barndomsvänner har farit illa i livet på grund av att de aldrig fick en chans, en vuxen som såg det fina i just att de fanns. Att det inte spelade någon roll om man aldrig varit på Kanarieöarna eller fick den dyraste skoltröjan varje år.

Det är ingen tillfällighet att jag blev sångerska. En hyllad sådan under en tid. I fem år levde jag på scener över hela Sverige. Varje gång jag ställde mig på scenen vann jag kriget mot de som räknade ut mig, de som ryckte på axlarna och signalerade att jag inte hörde till, att jag var utanför.

Nu arbetar jag som radiopratare på Radio 1. Det är åsiktsradio och jag är anställd för att säga vad jag tycker. Min agenda är att försöka göra världen bättre, påverka människor att se varandra och vara rädd om varje individ som är på väg att växa upp. Det är så lite vi barn i utanförskap behöver. Det räcker att ni säger att vi hör till. Högt och många gånger. För det tar lång tid innan det går in. Men sluta aldrig försöka. För till slut vågar vi tro på att ni har rätt.

/Kim Kärnfalk

*Barnen i texten heter i verkligheten någonting annat

Just nu har UNICEF Sverige en kampanj mot att barn hamnar i utanförskap. Vill du hjälpa till? Skriv under på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!

I vår film Mitt liv som barn – en dokumentärfilm om barn i socialt utanförskap får vi möta Lilly, Imre, Rasmus, Christian, Alba, Damir, Alexandro, Yousef och Ernesta. De vittnar alla om att de på ett eller annat sätt hamnat utanför, i ett socialt utanförskap där deras rättigheter inte blivit tillgodosedda.

Som ett komplement har vi tagit fram material för handledning för lärare. Vi hoppas att filmen kan användas som utgångspunkt för diskussioner med elever från åk 7 och uppåt om livsvillkoren för barn och unga i Sverige idag och hur detta relaterar till barnets rättigheter i barnkonventionen. Här hittar du gratis handledning till filmen.

 

 

Röster om socialt utanförskap

UNICEF accepterar inte att barn tillåts hamna i socialt utanförskap. Därför har vi just nu en kampanj där du kan skriva under på att inga barn får hamna utanför. Vi har fått in flera personliga och väldigt gripande berättelser till vår mail. Vi vill dela med oss av dem för vi tycker det är viktigt att så många som möjligt hör dem. Därför publicerar vi idag några av dem på vår blogg.

”Jag har alltid varit utanför men mitt i allt samtidigt.
Jag har burit en mask för att passa in, för att inte väcka frågor.
Ibland har någon sett ärren på min arm.

Jag missbrukade droger, skar mej och levde ett otroligt kaosigt liv.
Var alltid utanför även om jag hade ’min plats’ i alla olika ’grupper’ i skolan och utanför.
Mina diagnoser har varit en anledning till mitt utanförskap.”

————————————————————————————————————–

”I ett modernt samhälle 2012 faller dessa barn utanför ramarna, Barn med NPF diagnoser såsom asperger, adhd, dyslexi mfl.

Skolor bryter mot skollagen för det finns inga pengar till extra resurser, vissa föräldrar känner till att man kan anmäla till skolinspektionen ANDRA INTE..vad gör då dem? I bästa fall får skolan kritik ,sen händer inte mer…med hur har barnen mått.Här kan jag berätta av egen erfarenhet har en son på 14 år som har asperger diagnos, vi har fått stånga oss blodiga för att han ska få stöd..Hösten 2011 mådde vår son så fruktansvärt dåligt av att tvingas jobba inkluderat, magkatarr, yrsel, ångest insomnings svårigheter. Han bara satt av tiden när han var i skolan, Våren 2012 var han hemmasittare..sjukskriven utbränd av skolsituationen, vi anmälde till skolinspektionen skolan fick kritik juni 2012..alla år han mått dåligt alla förlorade skolår och nu går han i årskurs 9 hur i friden ska han hinna i kapp allt han missat.”

————————————————————————————————————–

”Hej, har själv levt i ett till synes fläckfritt familjeliv utifrån sett. Hade en pappa som söp på semestrar och helger men var en fantastiskt duktig och skötsam människa till vardags. han ville mitt bästa men kunde aldrig vara den närvarande pappan som ett barn behöver. Jag kom till världen för att inte min mamma skulle lämna honom och väldigt tidigt blev min uppgift (att finnas till för andra) att gå i mellan dem och skydda henne från att bli påhoppad och slagen vid de tillfällena han var berusad./…/Utanförskapet blir stort då man inte hänger med på samma nivå som sina jämnåriga kamrater eftersom ens egna behov inte fått utrymme och referenser uteblivit, dvs att få lära sig vad riktig kärlek och vänskap är (att förhålla sig till olika relationer) för att sedan kunna klara sig på egen hand ute i den stora världen. Att hitta på själv vad kärlek och vänskap (relationer till andra) skulle kunna vara på egen hand är en tuff uppgift (de problem som det medför) samtidigt som skola och jobb ska skötas sedan i det vuxna livet.”

————————————————————————————————————–

”Är glad över att någon äntligen gör något för alla barn som hamnar på undantag i detta välfärdens Sverige.

Min son är nu 8,5 år. Sedan 3 års ålder har han problematiserats av dagis fröknar, lärare, socialsekreterare, rektorer, jämnåriga och andra vuxna runtomkring. Jag har varit ensam med honom sedan han var 10 månader, haft ensam vårdnad sedan han var 3 år.

Den 28 juni i år fick han sin ADHD diagnos. Den diagnos som jag hört elevassistent, socialsekreterare och terapeuter säga att han inte har, utan att det är mitt fel att han har den problematik han har. Han har bytt dagis och skola otaliga gånger p.g.a. okunskap och rädsla från vuxen världen. Han har blivit bortstött av både vuxna och barn och fått stämpel på sig att vara bråkig och ouppfostrad.”

————————————————————————————————————–

Jag är lärare. Några av mina elever som sökt asyl i Sverige som ensamkommande barn är utvisade sedan fem dagar. De är eftersökta av en regim då deras pappa engagerat sig politiskt. Föräldrarna är försvunna. Just nu befinner de sig i ett EU-land där de tvingas leva på gatan. Nu försöker vi få dem att överleva dag för dag på gatan i en storstad utan klara svar på vad som händer härnäst… De är utanför i alla aspekter!

 ————————————————————————————————————–

”Jag som skriver är mamma till Simon, 6 år.
min son har ont i magen om kvällarna
han vill inte gå till skolan
’jag HATAR rasterna’ säger han med eftertryck
han vill så gärna vara med andra barn och leka
men han vågar inte längre gå fram och fråga om han får vara med
han har fått höra att han är
för dum för att leka
för ful för att leka
för tjock för att leka
så nu går han mest lessen för sig själv
jag har ett barn med en obestämd diagnos
något är det men svårt att sätta fingret på vad, står det i hans utredning
men är det hos barnen man ska leta efter orsaker och fel?
är det inte vi vuxna som måste öppna ögonen ordentligt och lära oss tolka sådant som vi ser
de vuxna pedagoger som arbetar med och runt min son ser inte detta
de tycker han är sååå duktig och alltid glad
men sen väljer han ju ofta att vara själv
hur många 6-åringar tror ni ”väljer” att vara själv?
som förälder når man inte fram
de ser ju inte det jag som förälder beskriver, och det man inte ser det finns inte
för det finns vuxna som väljer att blunda med både öron och ögon
brist på kunskap
brist på förmåga
brist på pengar
verkar vara de huvudsakliga orsakerna
till att mitt barn ligger likblek, kallsvettig och vettskrämd på kvällen
vid tanken på skolan kommande dag”
(Simon i texten heter i verkligheten någonting annat)

Har du något att berätta? Maila oss på utanfor@unicef.se och dela med dig av din berättelse. Tack.

”Jag har mer problem att tänka på än skolan”

UNICEF har i samarbete med Socialhögskolan tagit fram rapporten "Jag är bara femton år, men ibland känns det redan som att det är kört", i vilken ungas röster om socialt utanförskap lyfts fram. Idag publicerar vi ett kort utdrag ur rapporten, kopplat till barnens syn på skolan och fritiden.

Foto: Frank Aschberg

Många av barnen i rapporten lever under villkor som gör att de måste mobilisera mer kraft än sina klasskamrater för att klara av skolan. De upplever att förutsättningarna skiljer sig väsentligt mellan dem och klasskamraterna, något skolan inte förmår ta hänsyn till. Barnen uttrycker en oro över att inte kunna slutföra skolan, att stå utan utbildning och arbete och att hänvisas till ett liv i kriminalitet.

”För jag lever i en situation som dom inte lever i, jag har ständiga problem. Ibland har jag mer problem att tänka på från socialen och hemma, så jag har inte orken till allt…”

Flera barn vittnar om att deras skolor avfolkas på högpresterande elever och att de och många av deras vänner har underkänt i flera ämnen. Några av dem tycker att skolan intar en alltför passiv roll. De bär på upplevelsen av att skolan har gett upp ambitionen att hjälpa elever som riskerar underkänt, vilket de tror beror på att det helt enkelt är en alltför stor andel elever med ofullständiga betyg.

”På vår skola är säkert över 50 procent utan betyg, men skolan bryr sig inte… Om dom skulle bry sig så skulle majoriteten få gå till socialen, det skulle bli för många…”

En del av barnen får redan tidigt tänka på ”vuxengrejer”, som till exempel oro över familjens ekonomi. Enligt dem själva gör det att de ges mindre möjligheter att helhjärtat gå in för skolan, eftersom de menar att skolan i viss mån är utformad efter att barn kan få stöd i hemmet.

”Vissa har föräldrar som kan hjälpa till med läxor, så är det inte för mig.”

Med utgångspunkt i barnens egna ord finns det saker som samhället kan göra för att hjälpa dem, såsom exempelvis avgiftsfri läxhjälp. Det kan finnas flera skäl bakom behovet av läxhjälp – det kan handla om föräldrar som på grund av en påfrestande livssituation har svårt att bistå med läxläsning, dels om föräldrar med knapp skolgång bakom sig eller begränsade kunskaper i svenska. Barnen hävdar att det är många elever i deras skolor som upplever liknande svårigheter i skolarbetet och att de inte ges tillräckligt stöd för att lyfta sina betyg. Det kan delvis förstås som att barn i behov av stöd i allt högre utsträckning ses som individer ansvariga för sina egna och sina familjers situationer. Den handfallenhet några barn upplever att skolan har kan möjligtvis sättas i samband med en segregerad skola där likvärdigheten är på nedgång och där skolor måste tillföras resurser för att hantera en ansamling problem.

Vill du läsa rapporten i sin helhet hittar du den här. Vill du hjälpa till? Skriv under mot att barn hamnar i utanförskap på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!

”Plötsligt fick jag en identitet… ett maskrosbarn”

– Det här är Morgan, han är ny i klassen, så ni får vara snälla mot honom, säger min nya fröken som har jättestora glasögon, brunt kort hår och röda hängselbyxor. Jag tittar ner mot katedern. Hjärtat bultar. Ännu en klass.

Morgan Alling

När jag var barn bytte jag skola 9 gånger. Varje ny skola innebar nya prövningar, första skolorna satt jag mest tyst men med tiden lärde jag mig att scanna av klassrummen och skolgårdarna vilka elever som var tuffa, mesar, coolingarna, värstingarna, sportnördarna, plugghästarna. Blixtsnabbt anpassade jag mig till den nya miljön.
– Du kan sätta dig bredvid Therese.
Tyst går jag mellan bänkraderna och glider ner på min stol. Det känns skönt att Therese är med mig, hon är min nya granne som jag lärde känna innan skolstarten.
Hela dagen är jag beredd på att någon ska mucka med mig, men det gör de inte.
Jag tror att det berodde på Peter.
Han har på sig blå mockasiner och jag la genast märke till hur konstigt han gick. Först trodde jag att han skojade.
– Han går alltid på tå, viskar Therese.
– Tå-Peter, viskar en tjej som sitter framför mig.
– Tåbira-Peter, viskar jag tillbaka. Han kanske tror att han är en giraff.
Tjejen börjar skratta högt.
Fröken ropar:
– Nej, tysta!
Peter märkte inte att jag skojade med honom, men jag fick glada miner.
Under några veckor småretas jag med Tåbira-Peter, för jag märker ju att då är det inte jag som blir utanför.
En dag när jag och Therese kliver av skolbussen och går hem genom de värmländska skogarna så råkar jag säga något om Tå-Peter.
– Lägg av, säger hon surt.
– Vadå, jag skojar ju bara.
Men Therese skrattar inte.
– Vet du varför han går på tå?
– Nej, varför då?
– För att hans pappa alltid är full. Peter går på tå för att han inte vill väcka sin pappa, han smyger för annars får han stryk.
Det hugger tag i hjärtat. Tåbira-Peter är också en alkoholistbarn. En ganska märklig känsla griper tag i mig. En insikt om att jag inte är ensam. En till som levde med alkohol. En till på besök i verkligheten. På något sätt gör det mig glad. I morgon ska jag prata med Peter. Han ska veta att jag är som han. Han ska inte vara ensam.

Det här hände när jag var 7 år gammal och det var mitt första möte med insikten om att vi är många som är utanför. Det gjorde mig både glad men också förbannad. Glad för att jag insåg att jag inte var ensam, men förbannad att han var utanför.

Vi vill vara normala, som alla andra. Vi har inga problem, därför håller vi tyst. Tystnaden är för att skydda. Med tystnaden bygger vi långsamt upp ett självförakt stort som ett kärnkraftverk. Samtidigt som man sitter och ler och låtsas som om att ingenting är fel så imploderar vi av låg självkänsla. Vi är ingenting värda. Men vi låtsas inte om det.
En vanlig fråga jag får är när jag berättar om min historia är:
– Vad är det som gjort att just du har klarat dig?
Det är många olika delar men en viktig händelse är den vuxne som en gång la en hand på min axel:
– Du är ju ett maskrosbarn, Morgan
– Är jag?
– Ja, du är ett maskrosbarn, en som växer upp genom betongen.
Jag kände en stolthet. Plötsligt fick jag en identitet… ett maskrosbarn. Jag fick från nobody till somebody. Jag var bra och dög som jag var var. En sån enkel liten sak. Men orden har suttit kvar där och det gav mig styrka.

Vi måste stärka barn och ungdomar som är utanför. Berätta för de: ”Ja, det är jobbigt, det är tufft att vara utanför men ni är inte ensamma. Vi är många som gått igenom det, vi är många som stödjer och vill hjälpa.”
Insikten att vi är många som är utanför gör inte smärtan mindre, men det kan gå fortare att försonas med sig själv och sina skuldkänslor, när man förstår att det är inte en själv det är fel på.
När klasskamrater, vänner, grannar, släktingar och hela samhället håller tyst så vinner förövaren. Då lägger man skulden på sig själv, det förmildrar ångesten.

Jag har inte träffat Peter sen jag flyttade från Värmland, så jag vet inte hur det gått för honom. Men det jag vet är att utanförskapet både kan vara en destruktiv väg in mot självutplåning genom droger, kriminalitet, beroende, dålig hälsa fysisk som psykisk, det kan också vara en drivkraft för att överleva. ”Jag ska visa de djävlarna, jag ska inte bli som de!”
Därför måste vi alla gå samman och ta problemen på allvar. För barnens skull, för vår framtids skull.

/Morgan Alling

Just nu har UNICEF Sverige en kampanj mot att barn hamnar i utanförskap. Vill du hjälpa till? Skriv under på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!

”Folk som säger att pengar inte löser något har aldrig haft pengaproblem”

UNICEF har i samarbete med Socialhögskolan tagit fram rapporten ”Jag är bara femton år, men ibland känns det redan som att det är kört”, i vilken ungas röster om socialt utanförskap lyfts fram. Idag publicerar vi ett kort utdrag ur rapporten, kopplat till barnens syn på ekonomi.

Barnen i rapporten beskriver att ett av de mer påtagliga problemen i vardagen handlar om brist på ekonomiska resurser. Det rör sig inte om en avsaknad av basala nödvändigheter som till exempel mat och tak över huvudet, utan snarare om en upplevelse av att inte kunna delta i den allmänna livsstilen. Det som anses som självklart och normalt i samhället och bland övriga jämnåriga kamrater, har de inte tillgång till.

”När mina kompisar går på bio eller åker till stan har jag inte pengar… då driver jag runt istället eller går hem själv”

Barnens berättelser handlar om att vara fråntagen möjligheten att ägna sig åt fritidsaktiviteter, skammen över att inte kunna delta i skolutflykter och om hur det är att vara många syskon hemma som ska dela på en dator, samtidigt som skolan förväntar sig att alla har tillgång till datorer hemma vid läxläsning. Alternativet blir istället att driva runt med kompisarna vilket gör att skolarbetet blir lidande. Att barnen inte har tillgång till datorer försvårar för dem att upprätthålla sociala relationer via internet, vilket förväntas av dem i sociala sammanhang. De beskriver också att de undviker att be sina föräldrar om pengar och när de väl frågar är det ofta förenat med känslor av att ligga till last.

Jag skäms för att fråga min mamma om pengar för jag vet att hon inte har några”

Barnens tillvaro påverkas i allra högsta grad av ett knappt ekonomiskt utrymme, det är en omständighet som skapar stress. Barnen har sänkt sina förväntningar på vad livet har att erbjuda och i många fall har slutat bry sig. De exkluderar sig själva från situationer och aktiviteter som andra barn tar för givna, i värsta fall medför det att de mer permanent ställer sig utanför. Somliga av dem uttrycker att de använder sig av innovativa, men destruktiva strategier för att komma över pengar:

”Men det är jobbigt att inte kunna smälta in, för ingen ska se att ens mamma inte har pengar… Det gör att man ibland försöker hitta andra vägar. Jag visade mig en gång för killar och fick pengar”

Barnen lyfter fram vikten av att ha ett nätverk runt omkring sig, skola, kontaktpersoner, släkt och vänner, som på olika sätt kan sticka till pengar när familjens ekonomi krisar. Det är naturligtvis bra, men gör samtidigt att barnens välfärd blir villkorad då det saknas garantier för att dessa personer eller organisationer träder in i alla lägen.

Vill du läsa rapporten i sin helhet hittar du den här. Vill du hjälpa till? Skriv under mot att barn hamnar i utanförskap på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!

Inga barn får hamna utanför

Att inte få vara med. Att stå bredvid och se på. Att inte hänga med. Att inte synas. Att hela tiden jobba i uppförsbacke. Att alltid kämpa. Att ingen lyssnar. Att bära andras problem. Att inte tro på sig själv. Att sakna hopp om framtiden. Inga barn ska behöva känna så här.

I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför skola, barnhälsovård, fritidsaktiviteter och andra skyddsnät. Som hamnar i socialt utanförskap.

Med start i dag och tre veckor framåt samlar vi berättelser om socialt utanförskap. Vi samlar dem i ett försök att visa att något inte stämmer. För att öppna ögonen på de som måste se.

I rapporten ”Jag är bara 15 år, men ibland känns det redan som att det är kört” / Ungas röster om socialt utanförskap i Sverige berättar de intervjuade barnen bland annat om hur de känner sig osynliga, mindre värda, hur de oroar sig för familjens ekonomi och har svårt att hänga med i skolan. I filmen Mitt liv som barn – en dokumentärfilm om barn i socialt utanförskap får vi möta Lilly, Imre, Rasmus, Christian, Alba, Damir, Alexandro, Yousef och Ernesta. De vittnar alla om att de på ett eller annat sätt hamnat utanför, i ett socialt utanförskap där deras rättigheter inte blivit tillgodosedda.

Vi behöver din hjälp

För att barn ska veta att vi bryr oss, för att säga högt och tydligt att det här är inte okej så behöver vi vara många. Skriv under vårt upprop nu. Eller SMS:a barnminister Maria Larsson på 72 401. Se filmen och sprid den på facebook, twitter och i mail. Och följ hela kampanjen på UNICEF Sveriges facebook, på vår twitter (#utanför) på unicef.se/utanfor.

Tack!

Mer stöd i skolan en väg ut ur socialt utanförskap

Avgiftsfri läxhjälp, kontaktpersoner, ungdomsgårdar och möjlighet att låna datorer för att göra läxor. Det är vad barn som lever i socialt utanförskap i Sverige själva lyfter fram som exempel på insatser som kan hjälpa dem. Det visar en ny studie från Unicef där barnen själva kommer till tals om sin livssituation.

Rapporten ”Jag är bara 15 år, men ibland känns det redan som att det är kört”/ Ungas röster om socialt utanförskap i Sverige har tagits fram i samarbete med Socialhögskolan i Stockholm. De intervjuade barnen berättar bland annat om hur de känner sig osynliga, mindre värda, hur de oroar sig för familjens ekonomi och har svårt att hänga med i skolan. ”Jag har ständiga problem. Jag har mer problem att tänka på än skolan”, säger ett barn.

Socialt utanförskap kan till exempel bottna i ekonomisk utsatthet och arbetslöshet, men har även andra orsaker som brister i hälsa, boende, utbildning, sociala relationer, funktionshinder och utsatthet för våld. Barn i Sverige är socialt utanför om de inte har tillgång till sådant som betraktas som normalt och acceptabelt i vårt samhälle – till exempel utbildning, hälso-och sjukvård, fritidsaktiviteter och internetuppkoppling.

De tio barn, i åldrarna 15-16 år, som har djupintervjuats i rapporten kommer från tre olika bostadsområden i Stockholmsområdet. De berättar om hur hela deras vardag präglas av det utanförskap som de befinner sig i. Det kan handla om att ringa sig sjuk i samband med skolutflykter, eftersom man inte har råd med avgifterna, eller att inte kunna ägna sig åt fritidsaktiviteter som kostar pengar. ”Jag skäms för att fråga min mamma om pengar, för jag vet att hon inte har några”, uppger ett barn.

Det kan också handla om att skolarbetet blir lidande eftersom man saknar dator, inte har någon lugn plats att göra sina läxor på, eller någon som kan hjälpa till med läxorna. ”Vissa har föräldrar som kan hjälpa med läxor, så är det inte för mig.

Barnen berättar hur de själva och många av deras vänner har underkänt i många ämnen, men att skolan intar en alltför passiv roll. ”På vår skola är säkert 50 procent utan betyg, men skolan bryr sig inte.”

Flera av barnen pekar på den avgiftsfria läxhjälpen som helt avgörande för att de ska klara av skolan. De berättar att de sällan umgås med vänner hemma, vilket gör den lokala ungdomsgården väldigt viktig. Där finns datorer som barnen kan använda när de gör läxor eller för att upprätthålla sociala kontakter.

Andra betydelsefulla faktorer i omgivningen som barnen nämner är stödjande tjejgrupper och kontaktpersoner med förståelse för deras problem. Men barnen uppger också att socialtjänsten ibland har gått in med missriktade insatser och ingripit med familjehemsplaceringar, när det istället har handlat om behov av stöd för att klara av skolan, och stöd till föräldrar att klara av sin föräldraroll.

Barnens berättelser visar att många av dem känner ett underläge i förhållande till andra barn i samhället. De upplever att det satsas mer på andra barn, familjer och områden.
De vittnar om hur de tidigt kommer i kontakt med kriminalitet och hur de måste förhålla sig till det i vardagen. Äldre personer i deras omgivning pressar barn som inte är straffmyndiga att utföra illegala tjänster åt dem.

Flera av barnen är desillusionerade och har redan sänkt förväntningarna på vad livet har att erbjuda. De oroar sig mycket för framtiden och saknar förebilder i sin omgivning. ”Men jag hoppas, hoppas verkligen jag kommer att komma in på gymnasium, få utbildning. Men till och med det vet jag är svårt för mig. För jag har så mycket stress i mitt liv. Fatta att jag tycker att det känns typ omöjligt att bli målare…”

Samtidigt visar studien att de flesta av barnen i grund och botten har tilltro till sina egna förmågor. Rapporten understryker vikten av att samhället tar till vara det, och att det finns starka skäl för att aktivt investera i  barnen och de verksamheter där de befinner sig.

— Görs inte det, riskerar man att barnens utanförskap permanentas, vilket kan leda till arbetslöshet, kriminalitet och missbruk. Så länge som barn hamnar utanför och tillåts halka efter, tar inte politikerna sitt ansvar enligt barnkonventionen, säger Christina Heilborn, barnrättsjurist vid Unicef.

Unicef Sverige föreslår:
– att regeringen tar fram en strategi med åtgärder för att bryta socialt utanförskap bland barn
– att samverkan blir bättre mellan myndigheter som skola, socialtjänst och BUP
– att alla barn ska ha rätt till bra utbildning oavsett bakgrund eller boendekommun
– att barnkonventionen blir svensk lag
– att barn som lever i socialt utanförskap får komma till tals och vara delaktiga när det handlar om att hitta lösningar i deras liv

Något är fel

Måndag är en viktig dag. Med start måndag samlar vi berättelser om socialt utanförskap. Vi samlar dem för att visa att något inte stämmer. För att öppna ögonen på de som måste se.

Det finns ungefär två miljoner barn i Sverige. Bland dessa ser förutsättningarna att få en bra start i livet väldigt olika ut. De barn som inte har tillgång till rättigheter som exempelvis utbildning, god hälsa och bra levnadsstandard har inte möjligheter att delta fullt ut i samhället utan riskerar att hamna i socialt utanförskap.

Begreppet socialt utanförskap riktar fokus mot olika aspekter av barns förhållanden, inte enbart fattigdom. Något förenklat kan socialt utanförskap beskrivas som ett utvidgat fattigdomsbegrepp där hänsyn tas till bristande resurser inom en rad livsområden.

Socialt utanförskap har tidigare framför allt varit anpassat efter vuxnas livssituationer. I de situationer barn har betecknats som socialt utanför har det ofta varit med hänvisning till deras föräldrar. Men när vi nu lyfter frågan gör vi det med fokus på barnen. Tecken på socialt utanförskap i barndomen kan exempelvis vara resursbrister i hemmiljön, knappa konsumtionsmöjligheter, svaga skolprestationer, avbruten skolgång, tonårsgraviditeter, kriminalitet, missbruk och dålig fysisk och psykisk hälsa.

Vad säger barnkonventionen?

Det är en grundtanke i barnkonventionen att barn har fullt och lika människovärde. Idén om jämställdhet gäller också mellan barn: alla barn har lika värde. Alla rättigheter ska gälla alla barn utan undantag eller diskriminering.

I Sverige arbetar UNICEF för att barnkonventionen ska bli lag och att grundprinciperna i barnkonventionen ska få genomslag i alla sammanhang där barn lever och verkar, oavsett deras sociala, ekonomiska och kulturella bakgrund.

Inga barn får hamna utanför. Hjälp oss lyfta frågan. Skriv under, sprid filmen, blogga, facebooka, twittra. All info finns från måndag på unicef.se/utanfor.

Kampanjen uppmärksammas idag i Dagens Media.