Gå till innehållet
Laddar…

Jenny och Camilla besöker mammor i Zambia

På söndag är det mors dag. Därför vill vi den här veckan uppmärksamma alla fantastiska men utsatta mammor runt om i världen. UNICEF-ambassadören Jenny Strömstedt och författaren Camilla Läckberg reste tillsammans med oss till Zambia. De fick träffa två mammor, Margaret och Mavis, som kämpar för att skydda sina barn.

I Zambia är fattigdom och undernäring ett stort problem. 40 procent av alla barn under fem år riskerar att få bestående men av undernäring och 60 procent av befolkningen i landet lever på två dollar eller mindre om dagen. För några veckor sedan besökte Jenny Strömstedt och Camilla Läckberg Chimwemwe, ett fattigt område utanför staden Kitwe i Zambia.

Chimwemwe bor Margaret med sina åtta barn, varav de yngsta pojkarna Shadrach, Misheck och Adednego är trillingar. Två av pojkarna lider av undernäring. Margret lever ensam med alla barnen och har svårt att få ihop tillräckligt med mat till dem varje dag.

– Jag försöker ett steg i taget, och säljer friterad frukt på gatan. Jag fortsätter så för att skaffa mat till mina barn, säger Margaret.

UNICEF stöttar en hälsoklinik i området och pojkarna har nu fått vård och behandling mot undernäringen. De går på regelbundna besök på kliniken där barnen undersöks, vägs och mäts för att se att behandlingen hjälper.

Jenny följde med Margaret och pojkarna på ett återbesök på kliniken och fick glädjande besked. Behandlingen har gett resultat och båda barnen har gått upp i vikt. En del av behandlingen är att pojkarna får nötkräm mot undernäring. Nötkrämen innehåller alla de viktiga vitaminer och mineraler små barn behöver för att växa.

– Från 7,6 kilo till 10,7 kilo på två månader. Det är en rejäl viktuppgång. Tre påsar näringskräm om dagen räcker för att få barnet på rätt kurva igen, säger Jenny.

I Chimwemwe bor också Mavis med sina sju barn. Hennes yngsta dotter Gloria är ett år och några månader. För några veckor sedan fick Mavis veta att Gloria lider av undernäring.

– Jag blev ledsen när jag fick veta att hon var undernärd och orolig eftersom jag vet att barn kan dö av undernäring, säger Mavis.

Tack vare UNICEF har Gloria nu fått hjälp med behandling. Vid ett återbesök till hälsokliniken följde Camilla med Mavis och Gloria. Under besöket undersöks bland annat Glorias överarm för att se om behandlingen gett resultat. När ett måttband visar rött betyder det att barnet är akut undernärt. I Glorias fall visar bandet nu grönt vilket betyder att hon mår bättre, har ökat i vikt och är inte längre akut undernärd.

– Gud vad skönt att bandet visar grönt. Det betyder att hon absolut är på bättringsvägen, säger Camilla.

 

Morsdagpaketet kostar 278 kronor och innehåller livräddande produkter som till exempel nötkräm, vaccin och vätskeersättning. Låt mamma rädda barns liv på morsdag. Foto: © RedWolf studio

Hylla mamma på mors dag

Runt om i världen kämpar mammor för sina barns överlevnad. Låt mamma vara med och hjälpa andra mammor, som Margaret och Mavis, på mors dag.

I vår gåvoshop finns vårt morsdagpaket som innehåller livräddande produkter för ett barn. Den livsviktiga nötkrämen som Margrets pojkar och Mavis dotter får mot undernäring, vaccin som skyddar mot farliga sjukdomar, myggnät som skyddat mot exempelvis malaria, vätskeersättning mot uttorkning och vattenreningstabletter som förhindrar barn att bli sjuka eller dö av smutsigt vatten. För bara 278 kronor kan mamma rädda barns liv.

Om du köper morsdagpaketet senast tisdag 23 maj får du även ett tryckt gåvokort att ge bort.

”Jag hoppas att många av oss i trygga Sverige vill hjälpa till att lyfta de barn som behöver det” – Emmas sista post från Zambia

Jag vill börja med att läsa Emmas blogg från början, del 1!

(Fortsättning på Transitskolor ger fattiga barn en chans till utbildning)

För att få en extra inblick i Zambias skolsystem så gjorde jag ett besök utöver programmet med FAWEZA. Jag besökte en så kallad Community school i Kalingalinga, som också stöttas av UNICEF, och lärde mig om hur friskolorna växte upp utan stöd av regeringen.

Friskolorna startades av volontärer, oftast outbildade lärare, som ville stötta barnen utanför regeringens skolor. De satt ofta samlade under träd, eftersom det inte fanns lokaler som de kunde använda, och försökte lära sig allt utan något som helst material.

Idag skulle förmodligen inte Zambia klara sig utan friskolorna men ändå är de inte riktigt accepterade. Regeringen ska stötta dem med 30 % av utbildningsbudgeten men enligt rektorn i Kalingalinga ser de ingenting av något statligt bidrag. Skolan fungerar, tackvare stöd från olika organisationer som utbildar lärare och bistår med material.

I klassrummen delar barnen på de få skrivböcker som finns och de var minst fyra elever som läste ur samma lärobok. Eleverna är välkomna utan skoluniformer och klasserna är indelade i kunskapsnivåer snarare än ålder.

Jag fick hälsa på i skolans alla klasser och berätta om mig själv och Sverige. Jag fick möjlighet att prata med eleverna och lyssna till deras drömmar om livet och önskningar i skolan. En pojke uttryckte stor oro över att kolen till ”skolköket” var slut och att de inte hade råd att köpa in ny, utan fick använda vanlig ved som bränsle. Han var rädd att de inte längre skulle få sin dagliga grötportion som för många är dagens enda föda. De drog med mig ut på skolgården där två kvinnliga volontärer stod och rörde i en stor gryta på rejäla vedklampar.

Det kokas gröt till lunchen

Jag skämdes genast över att ha klagat på skolmaten hemma i Sverige när jag såg vad den här skolans över 200 elever fick äta varje dag. Det gjorde ont i hjärtat att höra hur deras största bekymmer var om den lilla portionen gröt skulle försvinna eller has råd att ha kvar.

Efter veckan med utbildning i fokus är det många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag har sett hur eldsjälar sliter med minimala resurser för att förbereda Zambias barn för vuxenlivet, ändå är det alldeles för många som växer upp utan grundläggande kunskaper som att läsa, skriva och räkna. Jag personligen ser barnens utbildning som lösningen på många av landets problem och oroas djupt vid tanken på de enorma brister som finns.

Jag ser ett stort behov av hjälp från omvärlden som tyder på att Zambia som nation har en väldigt lång väg att vandra. Jag är glad över att UNICEF finns och pushar på utvecklingen för barnens rätt. Det känns tryggt att UNICEF håller ett öga på beslut som fattas och påminner makthavare om vikten av att ta hand om de små.

Under mina fyra veckor i Zambia är jag övertygad om att UNICEF behövs och i själva verket är livsviktigt för många barn. Jag hoppas att många av oss i trygga Sverige vill hjälpa till att lyfta de barn som behöver det. Jag hoppas att vi är många som väljer att göra en liten insats för våra medmänniskor runt om på jorden, det är först då vi kan leva i en bättre och mer rättvis värld. Varje insats räknas i det stora hela..

TACK Peace and Love som gjort denna resa möjlig, och tack UNICEF för att ni gjort min vistelse till något alldeles extra.

Har du missat Emmas tidigare poster så hittar du dem alla här!

Transitskolor ger fattiga barn en chans till utbildning

Fortsättning på gårdagens post:  ”Flickorna fick läsa samma böcker om och om igen i brist på annat”

…FAWEZA ser bristen på böcker som ett stort problem och har därför ett rullande bibliotek som åker runt till Lusakas alla skolor. The Mobile Library är som en bokbuss som kompletterar med läroböcker och annan litteratur. Jag fick följa med biblioteket till en flickskola där vi möttes av jubel och exalterade ansikten. Flickorna nästan slogs om böckerna och några lämnade oss besvikna, utan den lärobok de behövde för att klara examen.

I mina öron låter det ganska galet, att skolorna har prov på ämnen som de inte kan förse eleverna med tillräckligt mycket material för att klara av. Jag är van vid att elever i grund- och gymnasieskolan kuggar prov på grund av sin egen motivation, inte på grund av att de ej haft råd med böcker. Det känns orättvist och onödigt på något vis.

För att försöka hjälpa dem som hamnar utanför skolan eller som sliter ont för att kunna vara kvar, driver FAWEZA ett projekt som heter Back to Back, där elever, lärare, föräldrar och samhället tillsammans gör insatser för att stötta varandra. Som ett fan av entreprenörskap, företagsamhet och kreativitet älskar jag det här projektet!

Back to Back går ut på att lärare och elever får använda sina kunskaper, så som att läsa, skriva och räkna, och förmedla dem vidare till de outbildade föräldrarna. De vuxna får i gengäld lära barnen något som de själva har kunskap inom, t ex olika former av hantverk.

Back to Back-grupperna gör upp affärsidéer där de använder sina kunskaper tillsammans och pengarna som kommer in går till att stötta eleverna till fortsatt utbildning. FAWEZA bidrar med kunskap och resurser, t ex symaskiner, för att idéerna ska bli så framgångsrika som möjligt. På så vis sysselsätts de ofta arbetslösa föräldrarna, barnen får möjlighet att fortsätta sin utbildning och samhället får ta en aktiv roll i att stötta de olika affärsidéerna. De utbyter värdefull kunskap med varandra som de har nytta av för resten av livet.

Men som jag nämnde tidigare så är det många elever som tvingas hoppa av skolan i alla fall. Dessa barn försöker FAWEZA att fånga upp i så kallade transitskolor där barnen på eftermiddagarna får möjlighet till undervisning. Där finns inga krav på skoluniformer och klasserna delar på de resurser som finns.

Jag besökte en transitskola där barn i olika åldrar satt på golvet och trängdes på smala bänkar i ett mörkt klassrum. De hade alla halkat ur det vanliga skolsystemet och fick genom transitskolan möjlighet till att fortsätta utvecklas och kanske komma ifatt den vanliga skolan igen. Tack vare stöd från UNICEF kan lärare specialutbildas till att ha hand om transitklasserna och hjälpa barnen vidare i sin utveckling.

Barnen i transitskolan trängs vid de bänkar som finns...

...medans andra sitter på golvet.

Genom transitskolorna får de fattiga barnen, som hamnat utanför skolsystemet, en chans att fortsätta att utvecklas.

”Flickorna fick läsa samma böcker om och om igen i brist på annat” – Zambiska läscirklar och SAFE-spaces

Fortsättning på gårdagens bloggpost: ”Flickor i Zambia står inför otroligt många faror, hinder och tuffa problem som påverkar deras skolgång negativt”

Flickorna i klubben SAFE-spaces

…På flickornas gymnasieskola, Kamulanga Centre of Excellence, pågår ett nytt projekt som berör många fler.  100 flickor som anses vara lite extra utsatta har tillsammans bildat en klubb, SAFE-spaces, där de minst en gång i veckan har möten för att utrustas med kunskaper som berör dem. De får bland annat träffa advokater som lär de unga kvinnorna om deras rättigheter och som kan hjälpa dem med juridiken i verkliga fall. FAWEZA har samlat ihop ett stort gäng nyckelroller som föreläser och undervisar tjejerna som ska växa upp till självständiga kvinnor.

FAWEZA bedriver också SAFE-club runt om på Zambias skolor. SAFE-club är ett öppet forum där både tjejer och killar träffas för att lära sig om HIV/AIDS, droger och andra viktiga ämnen. På en gymnasieskola fick jag delta under ett möte där dagens ämne handlade om alkohol. De hade heta diskussioner om hur skolan skulle få slut på öldrickandet bland elever och genom att dramatisera, sjunga och skriva poesi uttryckte de sina åsikter. Eleverna sprutade ut förslag på hur de skulle kunna föregå som goda exempel och påverka sina kamrater.

Jag tycker det känns viktigt att man försöker behandla själva orsaken till problemen i samhället och inte bara försöka rätta till konsekvenserna som oftast är dyra. Därför är det viktigt att det finns projekt som dessa så att ungdomarna i tid kan få tillräckligt mycket kunskap för att göra kloka val i livet.

Jag besökte ett projekt för pojkar i grundskolan där även de undervisas i liknande ämnen. Under mitt besök fick de lära sig om droger och hur de smidigt ska kunna hålla sig ifrån trassel som sådant. Det var en varm och positiv stämning i klassrummet och pojkarna belönade varandra med klappramsor vid bra svar och ”kalla duschar” vid de lite mindre geniala.

Flickorna sitter i cirklar och läser

Enligt FAWEZA är läskunnigheten för många i Zambia väldigt begränsad. För att det ska ske en förändring på den punkten arrangerar de bland annat läscirklar, där UNICEF varit med att ta fram specialanpassade böcker till barnen. Böckerna handlar om viktiga samhällsproblem i Afrika och de är skrivna på ett enkelt sätt som lämpar målgruppen.

Jag fick delta i läscirklarna på en flickskola där flitens lampa lyste klart. Ca 100 flickor satt i ringar på golvet och läste högt. Varje grupp hade en utsedd ”storasyster” som stöttade resten av flickorna till att höja rösten och uttala orden på rätt sätt.

Flickorna och deras lärare berättade att de tyckte läscirklarna var väldigt effektiva och ett bra komplement till övriga skolan. De var väldigt förtjusta i böckerna men önskade att de hade fler titlar att välja mellan då utbudet är lite för begränsat för två år med samma material. Flickorna fick läsa samma böcker om och om igen i brist på annat.

Flickorna läser koncentrerat ur böckerna

Och vad jag lärt mig under veckan är också just det, att skolorna jobbar med väldigt dåliga resurser. Regeringen bistår inte på långa vägar med tillräkligt material för att skolorna ska kunna bedriva värdig undervisning. Det ska vara gratis för barnen att gå i grundskolan, men då eleverna får köpa sina egna läroböcker blir utgifterna stora. Alla ska dessutom bära skoluniform, som också är en extra kostnad…

Läs fortsättningen på posten: Transitskolorna ger fattiga barn en chans till utbildning

”Flickor i Zambia står inför otroligt många faror, hinder och tuffa problem som påverkar deras skolgång negativt” – Emma besöker FAWEZA (Forum for African Women Educationalists of Zambia)

Under min sista vecka som praktikant på UNICEF i Zambia har jag varit med organisationen FAWEZA (Forum for African Women Educationalists of Zambia) som i huvudsak stöttar utbildandet av unga kvinnor. Deras syfte är att skapa jämlika möjligheter för pojkar och flickor i skolan och att förse de utsatta flickorna med nödvändiga kunskaper för att klara svårigheter i vardagen.

Det känns som om jag fått följa en nedåtgående spiral, som FAWEZA bland andra, desperat försöker att få ett stopp på. Flickor i Zambia står inför otroligt många faror, hinder och tuffa problem som påverkar deras skolgång negativt. Allt som jag lärt mig under de tidigare veckorna knyts ihop här och jag ser en helhetsbild som jag tidigare inte förstått.

Många frågar varför jag valt att engagera mig i just utsatta barn, när det finns så många olika grupper som behöver hjälp. Min tanke har från början varit att eftersom jag inte kan göra allt, så ska jag fokusera på något där jag kan göra så mycket som möjligt. Jag förstår att vägen mot en värld utan fattigdom och misär är lång, och en förändring världen över kommer att ta tid. Desto viktigare är det att alla gör vad de kan så snart som möjligt!

Enligt mig är barnen en självklarhet att satsa på, de är ju faktiskt vår framtid. Det är de som kommer ta över och förhoppningsvis fortsätta arbetet för en rättvisare värld. Det är de som kommer fatta de stora besluten i framtiden och därför är det väl vårt ansvar att förbereda dem inför vad som komma skall? Det är vårt ansvar att ge dem tillräckligt med utbildning så att de kan utföra stordåd tillsammans.

Hemma i Sverige känns det som om vi är på god väg. I Sverige har barnen skolplikt och staten ser till att alla har råd med den grundläggande utbildningen. I Zambia gäller inte samma sak. Här ser jag överallt barn som vuxit upp för snabbt, som inte fått möjlighet till utbildning utan som istället kastas in i arbetslivet så snart de lärt sig gå, för att kunna överleva. Det är barn som berövats rätten att få vara just barn.

Speciellt utsatta är de unga flickor som axlas med stort ansvar i hemmen. Sedan länge har pojkars utbildning prioriterats högre och familjer som inte har råd med skolgången för alla sina barn väljer ofta att satsa på dem. En del flickor börjar i grundskolan, men när familjekonomin är knaper så blir de först att få lämna. De är till störst nytta i hemmet och kan därmed avlasta föräldrarnas hushållsarbete så att de har mer tid till avlönat jobb.

En annan orsak till varför flickorna i Zambia tvingas hoppa av sina studier är tonårsgraviditeter. Tack vare okunskap eller fattigdom blir unga flickor tidigt gravida och hoppar av skolan för att ta hand om sina barn.

SAFE-house med 16 inackorderade gymnasieflickor i ett av Lusakas tuffaste slumområden

FAWEZA driver ett projekt som kallas SAFE-house där unga och speciellt utsatta flickor inackorderas för att studera i en tryggare tillvaro. Det är flickor som annars tvingas gå i timmar för att komma till närmaste skola och som därmed löper stor risk att utsättas för övergrepp eller andra olyckor.

Det är väldigt vanligt att flickor går långa distanser till och från skolan och när de kommer hem på eftermiddagarna så har de ansvar för matlagning och övriga hushållssysslor som hindrar dem från att göra läxor. De går sent till sängs och är uppe med tuppen för att hinna tillbaka till skolan i tid, utan att ha gjort sina skoluppgifter.

Många unga flickor tar därför hjälp av minibusschaufförer som erbjuder dem skjuts till eller från skolan. De åker med dem under en tid innan gentjänster börjar krävas och flickorna faller offer för sexuellt utnyttjande där de smittas av sjukdomar och ibland blir gravida.

FAWEZA vill förebygga problem som dessa genom att erbjuda boende för flickorna där de får mer tid till att fokusera på sina studier och minskar risken för övergrepp. Jag besökte ett SAFE-house med 16 inackorderade gymnasieflickor i ett av Lusakas tuffaste slumområden…

Läs fortsättningen i posten: ”Flickorna fick läsa samma böcker om och om igen i brist på annat”

”Tårarna rullade långsamt på hennes mörka kinder under tiden hon berättade vad som hänt” – Emma konfronteras med fruktansvärda övergrepp på barn i Zambia, del 2

Fortsättning på gårdagens bloggpost:  ”Hennes kläder var skitiga och hennes trosor var fulla av blod när hon kom till mottagningen”

…Extra farligt med våldtäkter och sexuella övergrepp är det här i Afrika där HIV-viruset är så utspritt. Avdelningen får in ungefär ett barn i veckan som testas positivt, ett barn i veckan som blivit märkt för livet.

Enligt traditionell tro har det utvecklats ett befängt rykte om att en HIV-smittad man kan botas om han har sex med en minderårig, ett påstående som ökat spridningen radikalt. Nu har samhället fått lite mer pli på de dumma idéerna men enligt sägner ska samlag med minderåriga heala både det ena och det andra. Vad är det för värld vi lever i?

Blodprover tas för att se om någon smittats av sjukdomar

Barnen kan inte ens gå till skolan utan att utsättas för sexuella övergrepp. En 10-årig flicka blev våldtagen av en okänd man när hon gick med sina yngre vänner på väg till skolan. Hon lurades med till ett buskage genom att bli lovad att få plocka guavafrukt till allesammans, men blev istället tvingad till sex.

En annan flicka, 12 år gammal, blev våldtagen när hon skickats till affären av sin mamma för att handla mat. Hennes kläder var skitiga och hennes trosor var fulla av blod när hon kom till mottagningen. Tårarna rullade långsamt på hennes mörka kinder under tiden hon berättade vad som hänt. Undersökningen var plågsam och hon skrek rakt ut då såren fortfarande blödde i hennes underliv. Hon kramade hårt i mina händer och bad doktorn att få slippa.

Jag undrar hur ofta sådana här övergrepp egentligen händer..?! Tyvärr sägs det vara bara en liten procent som anmäler brotten och en ännu mindre del av de åtalade får sitt straff. När jag frågar varför det är så få som anmäler så får jag ett enkelt svar av Mr Sampa; Fattigdom.

Eftersom de flesta sexuella övergreppen sker i hemmet eller av någon närstående vågar man inte göra en anmälan. Man vill inte orsaka trubbel inom familjen och hotas av att bli lämnad av den som kanske försörjer en hel släkt. Skulle fadern, brodern, styvpappan eller någon annan hamna i fängelse så skulle många familjer inte klara sig ekonomiskt. Majoriteten av de som vi tagit emot på avdelningen kommer från slummen och lever under miserabla förhållanden.

Veckan på One Stop Centre, som stöttas av UNICEF, har varit jobbig. Jag har lärt mig otroligt mycket om något som jag tidigare haft väldigt lite kunskap om och fått en inblick i en verklighet som många blundar för. Jag hoppas ur djupet av mitt hjärta att vi någon gång kommer kunna leva i en värld där barn får vara barn, att den här avdelningen får lite att göra.

/ Emma

Alla har vi ett val antingen blundar vi eller gör vi någonting. Allt stort börjar med något litet.

Du kan göra mer skillnad än du tror.

Besök unicef.se för att se hur du kan hjälpa! Eller har du en blogg länka gärna till oss, det är också ett effektivt sätt att göra skillnad!

”Hennes kläder var skitiga och hennes trosor var fulla av blod när hon kom till mottagningen” – Emma konfronteras med fruktansvärda övergrepp på barn i Zambia

Vad är egentligen det värsta som skulle kunna hända ett barn? Vad känns som det vidrigaste man skulle kunna utsätta ett oskyldigt litet liv för? Vad skulle du som förälder frukta allra mest?

Varje dag kränks, förnedras, skadas och förstörs barn genom att bli sexuellt utnyttjade. Enligt min personliga åsikt så är det något av det ondaste en människa kan göra mot en annan.

Under min tredje vecka i Zambia har jag varit på University Teaching Hospital och jobbat med sexuellt utnyttjade barn på UNICEF-stödda One Stop Centre. Avdelningen har allt från en polis och advokat till doktorer och terapeuter för att försöka hjälpa barnen genom sina traumatiska upplevelser.

Under veckan som varit har jag sett toppen av ett isberg. Mina öron har lyssnat till de mest hjärtskärande historier och mina ögon har vilat på barn förvridna av smärta. Jag har fått ta emot ett 20-tal själar som trotsat normen och faktiskt anmält de omänskliga övergreppen.

Mr. Sampa är bekymrad över situationen i Zambia

One Stop Centre jobbar med i snitt fem nya fall av sexuellt utnyttjade barn varje dag. Ungefär 90 % av dem är flickor och alla mellan 0-15 år. Jag har fått följa Mr Sampa och varit med på hela processen som barnen får genomgå. Jag har sett hur föräldrar, som skäms, klandrar sig själva och sliter sig i håret av förtvivlan, kommit med sina barn till avdelningen i chock.

Både barnen och de som följer dem till centret får berätta vad som hänt och sedan undersöks de små för att bekräfta fallet och samla bevis.

Historierna har varit fruktansvärda och flera gånger skämdes jag över att tillhöra det mänskliga släktet. Flera gånger ville jag krama om de förstörda barnen och be om förlåtelse för hur världen ser ut. Jag mådde illa över att höra hur ynkliga män förgripit sig på barn som är för små för att ens förstå vad de blivit utsatta för.

Jag träffade en 12-årig flicka som var mentalt handikappad och som utnyttjats av sin granne vid minst tre tillfällen. Flickan berättade för oss och sin mamma genom kroppspåk, hon kunde bara säga ett fåtal ord, men ändå var budskapet klockrent. Undersökningen bekräftade vad vi befarat.

Den yngsta flicka som kom till oss under veckan var bara tre år gammal och kunde inte heller berätta vad som hänt, helt enkelt för att hon var för liten. Hennes pappa förklarade ändå att de hittat blåmärken och öppna sår mellan benen på flickan som klagat på att hon hade ont ”där man kissar”.

En flicka på sex år kom in till oss efter att ha blivit våldtagen av en vän till familjen. Mannen hade först gett sig på flickans äldre syster men misslyckats och förgripit sig på den lilla flickan istället, inför ögonen på systern. Jag passade på att umgås med det skärrade barnet under väntan på One Stop Centre och vi ritade roliga figurer i avdelningens slitna målarböcker. Det tog lång tid innan ett första leende smög sig på hennes läppar och jag önskade att jag kunde radera all smärta som tyngde.

En 9-årig tjej kom till oss med skrämda ögon och iklädd en trasig prinsessklänning. Hon hade blivit våldtagen av sin egen styvfar då resten av familjen var på begravning. Hennes armar kramade hårt och reserverat runt sin taniga kropp när hon berättade hur mannen nästan strypt henne för att hon skulle sluta skrika. Jag fick hålla den panikslagna flickan i handen genom undersökningen som visade färska sår av våldsamhet samt att hon smittats av syfilis.

Just detta gör allt så extra vidrigt, offren utsätts för fara på så många olika plan. Sexuellt utnyttjande lämnar inte bara oönskade graviditeter, könssjukdomar och HIV/AIDS bakom sig utan även prostitution, alkoholism och mentala ärr. Många får en förvrängd bild av sexualitet och en stor del drabbas på något sätt av depression…

Fortsättning på bloggposten:

Alla barn har rätt att växa upp i en trygg miljö där de slipper utsättas för våld och exploatering. Stöd oss i arbetet med att skydda barn världen över!

Hungern speglades klart i de orkeslösa ögonen – Emma i hos UNICEF i Zambia, del 9

Fortsättning på gårdagens bloggpost ”Mitt hjärta skrek av panik innan vi ens var framme”

Den lilla pojken och hans mormor

…När jag kom tillbaka nästa morgon hade den lilla pojkens mamma ersatts mot hans mormor, en tanig kvinna med stora runda ögon. Pojken såg piggare ut och det värmde i hjärtat av att kunna se resultat på så kort tid.

Den rangliga sängen som stod bredvid pojken var inte längre tom. Under de tidiga morgontimmarna hade en flicka på 1 år och nio månader flyttat in på kliniken på grund av näringsbrist och hennes unga mamma satt oroad på sängkanten. Flickan såg uppblåst ut och huden stramade hårt över ben och fötter, något som ibland sker på riktigt undernärda.

Klockan nio var det dags för matning och jag fick koka ihop den näringsrika mjölkblandningen till de två barnen. Jag fick hjälp med att räkna ut hur mycket de skulle dricka utefter hur mycket de vägde och kokade upp vatten med bara några milliliter i marginal för att inte slösa på pulvret. Det krånglade med vattnet på kliniken så jag fick order att koka det extra länge innan jag rörde ner finmätta skopor med mjölkpulver.

Den lilla flickan som kom in till kliniken tidigt på morgonen

Jag är van vid att små barn gråter då de vill ha mat i magen men här var det tvärt om. När det var dags att få mjölken i de små så rullade tårarna som aldrig förr. Plågsamma läten skar in i hjärtat och på alla sätt försökte de undkomma matningen. Gick det inte att hälla med kopp så fick kvinnorna spruta in maten i deras munnar istället. Varje milliliter var viktig och på sluttampen höll de nästan barnen upp och ner för att tvinga i dem dropparna med näring. Kvinnorna höll för näsan på barnen så att de öppnade sina hårt igenknipna läppar och gav plats för sprutan med mjölk.

Efter matningen somnade pojken som en stock då han använt sina sista krafter i ren protest. Flickan tvättades av efter den hårdhänta kampen och somnade sedan även hon. Det blev lugnt på kliniken och jag fick vänta tillsammans med de två kvinnorna, som inte talade någon engelska, på att något annat skulle hända. En liten flicka från salen bredvid kom stapplandes på svaga och stela ben, men annars var det lugnt och stilla. De enda som verkade ha mycket att göra var de spindlar som kilade omkring på väggar och golv.

Efter en tid var det dags att ta sig en titt på barnen och se om de fått diarré, i så fall måste det antecknas i journalerna. Men båda barnen på avdelningen hade mottagit näringen på bästa sätt och fick fortsätta vila för att spara energi.

Så snart de somnat om kom ännu en mamma in på mottagningen med sin illa medtagna son. Pojken var två år och vägde sju kilo. Hans ögon var svagt insjunkna och han såg väldigt sliten ut. Det syntes tydligt att han inte kunde utvecklas så som han borde tackvare för lite näring.

En manlig doktor kom för att undersöka barnen och när den nyinkomna pojken fick en spruta i rumpan kunde han knappt få fram ett pip då han försökte att skrika rakt ut. I slowmotion viftade han med sina smala armar men hade ingen energi till att säga ifrån.

Pojken fick snabbt en mugg med mjölk som han sörplade i sig på ett kick och sträckte sig efter tomma koppar för att få mer. Han ville dricka själv och ansträngde sig hårt för att lyfta den tunga mjölken. Med stark vilja klarade han det med nöd och näppe och den spinkiga pojken ville hela tiden ha mer. Hungern speglades klart i de orkeslösa ögonen!

Mitt hjärta skrek av panik innan vi ens var framme – Emma hos UNICEF i Zambia, del 8

Egentligen ville jag bara blunda och treva mig fram med fäktandes händer. Jag hade en klump i magen, och när jag genomgått en lång byråkratiprocess där jag fått en stämpel som gav mig tillstånd att vistas på kliniken för undernärda barn, kändes klumpen som bly.

Jag ville så gärna vara med, men samtidigt var jag livrädd för stället. Jag visste att det var jag som bett om att få komma, men mitt hjärta skrek av panik innan vi ens var framme. Svetten började pärla sig i pannan och t-shirten klibbade obehagligt på ryggen under taxifärden mot Matero Health Centre. Solen stekte hett och nervositeten bidrog med sitt. I snigelfart försökte vi bemästra de näst intill obrukbara vägarna och för varje meter växte en känsla av hopplöshet inom mig. Ännu en gång visste jag inte vad jag skulle vänta mig, men befarade det värsta.

En liten pojke som tagits omhand på Matero Health Centre

Jag hoppades att kliniken skulle vara tom. Nu när regnperioden är över så behöver de inte ta emot lika många barn i akuta tillstånd. Matero Health Centre är en liten klinik och har plats för åtta barn i de mest kritiska tillstånden. När regnet faller tungt i månader så fylls kliniken i regel med det dubbla. Där vårdas barnen i 3-4 veckor innan de förhoppningsvis blivit stabila nog att flyttas till andra hälsocenter för fortsatt vård.

Tyvärr så talar inte riktigt statistiken för de små. Nära hälften av de barn som tas omhand för akut näringsbrist klarar inte den tuffa kampen utan tynar långsamt bort. Det är barn som inte fått en chans, barn som fötts till ett liv där det krävs mirakel.

När vi kommit fram till kliniken gjorde jag automatisk så som jag alltid gör när något känns för känslomässigt tungt. Jag tryckte på AV-knappen och gjorde det som skulle göras. Så snart jag gick in genom dörren till avdelningen för undernärda barn drog jag på mig ett iskallt och kontrollerat lugn. Jag var professionell under mötet med sjuksystrarna och kände att dagen nog skulle gå fint trots allt.

Jag möttes varken av en outhärdlig lukt eller plågsamma barnskrik. Jag skymtade tomma sängar och släppte lite på garden, var avdelningen tom så som jag hoppats?!

Den ansvariga sjuksystern berättade att de haft det väldigt lugnt i ett par dagar men att det samma morgon kommit in en liten pojke. Modet som jag skyddat mig med försvann lika snabbt som jag fick beskedet och jag svor tyst för mig själv. Jag kände att jag inte var redo men drogs med in i salen där den lilla pojken låg som apatisk i armarna på sin mor.

Det kändes som om mitt hjärta slutade att slå och jag kunde inte släppa den lilla krabaten med blicken. Han såg plågad ut och orkade inte hålla ögonen öppna. Hans beniga kropp var svagt svullen och nacken orkade inte kontrollera det tunga huvudet. Halsen såg bara ut som senor och gjorde att hela kroppen såg oproportionerlig ut.

Livet i mammans famn var nästan två år och vägde bara sex kilo.

Sjuksköterskorna följer ett schema så att pojken ska få i sig tillräckligt med näring i lagom takt. När de kom för att försöka få honom att dricka lite av den extra näringsrika mjölken så började pojken att gny och tillslut brista ut i plågsam gråt.

Min hjärna var förlamad och jag visste inte vart jag skulle göra av mig själv. Jag tog lite bilder på lokalen för att samla mina tankar och bad sedan om att få gå. Jag kände mig överflödig och orkade bara inte stanna. Att se pojken var för smärtsamt så jag skyndade mig ut. – Glad över att där bara fanns en pojke, men otroligt sorgsen för hans skull.

Jag bestämde mig för att göra ett nytt försök dagen därpå…

Läs fortsättningen här på bloggen imorgon!

Har du missat Emmas tidigare poster då finner du dem alla här!

Vill du vara med och rädda barn undan undernäring? Besök vår gåvoshop och handla 50 påsar jordnötskräm. Tre påsar jordnötskräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn.

Hela tiden ser jag människor koka soppa på en spik – Emma hos UNICEF i Zambia, del 7

Sista delen i följetongen Mothers 2 Mothers, fortsättning på gårdagens post: Max fem sekunder per barn, längre fick det inte ta om de skulle hinna med alla

…Men eftersom jag inte kunde hjälpa sköterskorna tog jag hand om förberedelserna inför stödgruppen och blev stationerad i ett minimalt kök med de nyinförskaffade varorna. Ett litet fönster fungerade som enda ljuskälla och mot ena väggen stod en spis. I hörnen hängde spindelväv och på golvet sprang myror. Jag hade en liten arbetsbänk där jag kunde skära upp tomaterna och i rummet bredvid fanns rinnande vatten där jag diskade alla tallrikar och muggar en extra gång. Jag stekte ägg efter ägg och kokade vatten till te.

När min del av jobbet var klart var det dags att starta mötet och ett 20-tal kvinnor hade samlats för att lyssna till M2M. Dagens ämne handlade om näringsrik barnmat och hur de kan laga den själva. Jag fick assistera under demonstrationerna av hur man gör banan och avokado – yoghurt, sötpotatispuré och gröt på torkade småfiskar. Samma demonstration höll vi ännu en gång under veckan dit alla kvinnor var välkomna att titta ner i de kokande grytorna och få inspiration till näringsrik barnmat.

I slutet av varje arbetsdag hjälpte jag till att sammanställda de kvinnor som M2M antecknat i sina loggböcker. Det borde ha funnits ett smidigt datasystem, men allt skrevs in i loggböckerna för hand. Vi fick resultaten på de HIV-tester som gjorts och letade upp kvinnornas namn bland alla böcker för att föra in deras status.

Ca 30 tester tas varje dag och resultaten är varierande, ibland är det bara en positiv, ibland nästan hälften. Vad man i alla fall kan se är att de kvinnor som fått bromsmediciner under sin graviditet ytterst sällan för över viruset till sina barn. Jag är fascinerad över hur effektiv medicineringen är på de som väljer att använda den!

Kön ringlade lång utanför "Outreachen"

Under fredagen, min sista dag på M2M, fick jag möjlighet att följa med sjuksköterskorna på en så kallad ”out-reach”. Vi plockade ihop en säck med vaccinsprutor och lite olika bra-att-ha-prylar innan vi trängde oss in i en lokalbuss. Vi åkte på vägar som inte borde få kallas vägar, där bussen lutade så mycket att vi trodde den skulle välta.

I John Howard släpptes vi av och gick den sista biten till ett övergivet cementhus. Utanför väntade en lång kö av mammor med sina barn som skulle vägas och få vaccin. Lokala volontärer hjälpte till att organisera ett system och vips hade vi förflyttat Chawama-kliniken till ett öde hus.

Mothers 2 Mothers out-reach

Allt jag sett under veckan har fått mig att häpna. Jag har varit på kliniken mellan 07.30 – 16.00 varje dag och hela tiden ser jag människor koka soppa på en spik. M2M gör ett enormt viktigt jobb och jag tror verkligen de behövs för att få bukt på spridningen av HIV/AIDS. Kunskap, acceptans och medicinering är nog nyckeln i det hela.

Det var sorgligt att ta farväl av de underbara mentor-mammorna, men på måndag börjar nya äventyr. Jag håller dem kärt i minnet, och den dag jag själv fött barn på ett sjukhus i Sverige ska jag minnas veckans upplevelser. Tack Mothers 2 Mothers!

Och tack Emma säger vi på UNICEF för att du delar med dig av dina upplevelser, för din vilja att förändra och för att du är med i kampen för alla barn!

Vill du också vara med i kampen för alla barn?  Besök vår gåvoshop och handla fältprodukter som räddar liv! Kanske ett mamma-baby-pack som ser till att hiv ej sprids från mamma till barn!

Mamma-baby-paketet

Det kändes som en blandning mellan ett stall och ett fängelse – Emma hos UNICEF i Zambia del 5

Fortsättning på gårdagens bloggpost: Mothers 2 Mothers – helping mothers saving babies!:

… De moderna butikerna byttes ut mot små stånd åt allehanda försäljare. De finare stadsjeeparna byttes ut mot rostiga pickuper och rangliga cyklar. Allt fler människor sågs släpa runt på otympliga saker och myrstigar av promenerande folk slingrade sig fram. Kvinnor bar stora korgar med frukt på sina huvuden och barn i färgsprakande knyten på ryggen. Kostymerna blev allt färre och istället sågs de traditionella klädnaderna överallt. Bilrutorna som tidigare varit nere trycktes noggrant upp och dörrarna låstes inifrån vid de röda trafikljusen.

I området där jag bor ligger mängder av fina hus bakom höga murar med vaktade grindar. Träd och buskar är noga omhändertagna och gatorna är relativt fria från bråte och skräp. Dit Veronicah körde mig, till the Chawama-district, ligger enkla små cementbostäder så långt ögat kan nå.

Dörröppningarna till husen täcks av fladdrande tygstycken, fönstren är igenspikade för att hålla vintern ute och plåttaken är lappade så gott det går. Marken är täckt av skräp och i dikeskanterna finns fortfarande vatten kvar efter den senaste regnperioden. I den grönbruna sörjan guppar både det ena och det andra som skulle göra vem som helst sjuk. I luften cirkulerar rött damm som aldrig tycks lägga sig, tillsammans med flugor som däremot vill sätta sig överallt. Den unkna lukten av ruttet var till en början svår att vänja sig vid.

Efter ca 30 minuters bilfärd svängde vi in på gården till Chawama Health Centre. Jag togs direkt omhand av ett gäng mammor som själva lever med HIV och som anställts av M2M som mentorer. De uppmuntrar alla kvinnor på hälsokliniken till att HIV-testa både sig själva och sina barn för att så snabbt som möjligt kunna påbörja behandling om de är virusbärare.

Mentorerna fungerar som ett verkligt och nära stöd i och med att de själva sitter i samma situation och de kan utifrån sina egna erfarenheter sätta sig in i mammornas funderingar och stå upp som goda exempel för hur deras liv skulle kunna se ut.

Mentormammor och Emma

En kvinna berättar hur hon genom M2M klivit in i ett rum fyllt av HIV-positiva kvinnor och häpnats över hur friska och levande de såg ut. Hon hade trott sig få se lidande mammor som gett upp hoppet och bara väntade på livets slut, inte alls glädje och framtidstro. Det här tycker jag tyder på att Zambias kvinnor saknar kunskap om sjukdomen och att okunskapen skapar onödig oro och ångest.

Att vara smittad av HIV är fortfarande tabubelagt i samhället och mammor som fått positivt svar på testen blir ibland övergivna av sina män. De blir ensamstående, oftast utan egen inkomst och dras in i en nedåtgående spiral av fattigdom. M2M vill hjälpa kvinnorna till att hitta någon i familjen som de kan berätta om sin status för och som de kan ge mer kunskap och förståelse till för att förhindra missförstånd. Man försöker även uppmuntra övriga familjemedlemmar till att ta reda på sin status.

Jag visste inte vad jag skulle vänta mig av den Zambiska sjukvården men tappade hakan när jag gick in i byggnaden där M2M håller till. Det kändes som en blandning mellan ett stall och fängelse. Jag möttes av bås i iskall betong, galler för dörrar och fönster och nakna glödlampor som kastar ett skumt sken på de flagnande väggarna. Trasiga affischer sitter upptejpade med varningstexter om kolera, malaria, HIV och andra sjukdomar.

Läs fortsättningen på bloggposten, Max fem sekunder per barn, längre fick det inte ta om de skulle hinna med alla

30 hiv-test

Många barn som bär på hiv har smittats genom sina mammor, under graviditeten, i samband med förlossningen eller amning. Genom att ge en blivande mamma bromsmediciner kan man förhindra att barnet smittas. Därför är det avgörande att testa alla gravida mammor. Köp ett 30-pack hiv-test för 243 kr och var med i kampen mot hiv!

Mothers 2 Mothers – helping mothers saving babies – Emma hos UNICEF i Zambia, del 4

Med tvivlande tankar till varför jag över huvudtaget är här så begav jag mig på måndagsmorgonen till FN:s högkvarter för att besöka UNICEF. Under solens tidiga strålar tågade människor på rad bredvid den tunga biltrafik som varje dag försöker ta sig fram på de sargade gatorna. Meterstora hål i vägbanorna gör det svårt att hålla tempo och förarna får sicksacka sig fram så gott det går. Tåliga fordon, så som olika former av Jeepar, kryssar sig fram på de sparsamt asfalterade lederna.

Utanför FN-byggnaden stod beväpnade vakter och säkerheten var påtaglig. Ett par trappor upp ligger UNICEF:s kontor där jag presenterades som ”the Swedish intern” och togs om hand av Elin på HIV/AIDS-sektionen.  Hon berättade om planerna för min vistelse i Zambia och förklarade att jag under min första vecka skulle få jobba inom hennes område.

Efter att ha medverkat på ett möte med studiebesökare från Nya Guinea och hälsat på den fartfyllda platschefen Lotta Sylwander så begav sig Elin och jag till en organisation vid namn Mothers2Mothers. Det blev ett snabbt stopp på huvudkontoret där jag möttes av Veronicah som berättade om deras arbete och som skulle ta med mig ut på fält.

M2M startades år 2001 i Kapstaden, med en dröm om att leva i en värld dit inga barn föds smittade av HIV. Man vill att gravida kvinnor som insjuknat av viruset ska kunna leva långa och lyckliga liv där de kan fortsätta att ta hand om sina familjer.

En stödgrupp för smittade kvinnor

M2M såg ett glapp mellan den effektiva medicineringen och de kvinnor som fått positivt resultat på sitt HIV-test, det fanns inte tillräckliga resurser som jobbade med det traumatiska beskedet. De bristande kunskaperna om HIV/AIDS har medfört att många förknippar sjukdomen med hopplöst liv och förtidig död. M2M vill genom ett psykosocialt stöd utbilda och vägleda de virussmittade mammorna till ett så normalt liv som möjligt och även dela med sig av kunskap om virusspridningen till friska kvinnor.

Veronicah körde mig bort från centrum och omgivningarna utanför bilfönstret förändrades drastiskt. Bilderna av det Afrika som jag byggt upp hemma i Sverige började ta form framför mina ögon och den tveksamhet som jag tidigare känt var som bortblåst. Som allt annat så har även Lusaka två sidor…

Fortsättning följer här!

Missade du del 1-3?

Visste du att du kan vara med och se till att HIV-viruset inte sprids från mammor till barn! Ge bort ett Mamma-baby-paketet, varför inte i mors dag – present? Du hittar det i vår Gåvoshop!

På rangliga ben stapplade jag mina första steg på Zambias mark – Emma hos UNICEF i Zambia, del 3

Ett första intryck

En kraftig vind tog tag och slet i mitt yviga hår. Luften var varm och torr och darrade en aning precis ovanför asfalten. Jag drog ett par djupa andetag och på rangliga ben stapplade jag sedan mina första steg på Zambias mark.

På flygplatsen väntade den redan förbeställde chauffören ”Uncle Louie” som fått i uppdrag att köra mig till mitt nya hem i Lusaka. Han undervisade mig snabbt i landets historia och då vi var framme hölls ett litet förhör över de forna presidenterna. Innan jag hunnit låsa upp alla säkerhetslås till ytterdörren fick jag även med mig lite tips och råd i bagaget.

Innan avresa klickade jag mig in på utrikesdepartementets hemsida för att lära mig mer om Zambia. De rådde resenärer till att vara vaksamma och försiktiga då beväpnade rån inte är helt ovanligt på Lusakas gator. Eventuella faror listades upp en efter en, allt från inbrott till att bli påkörd av fordon i mörker, och som svensk liten tjej kände jag mig ganska ynklig efter den allvarsamma läsningen. Jag visste inte alls vad jag kunde vänta mig men målade upp en hård bild av landet då jag var hemma i Sverige.

När jag kom till Zambia och möttes av breda leenden, välkomnande fraser och såg karavaner av människor vandra längs vägarna i eftermiddagssolen, så stämde den eldröda verkligheten inte överrens med den mörkgrå och farliga bild som jag föreställt mig. Jag kände mig varmt välkomnad till landet och somnade utan någon som helst oro den första natten.

Morgonen därpå var jag uppe med tuppen, fylld av förväntan och planer på att se mig omkring. Eftersom det nu är vinter i Zambia kändes natten kylig och det var skönt att komma ut i solens värmande strålar.

Jag frågade mig fram efter ett köpcentrum som skulle ligga inom gångavstånd från mitt boende. Väl där möttes jag av en livlig atmosfär. Manda Hill var ett relativt modernt köpcentrum som skulle kunna passa in vart som helst i världen. Vill nog påstå att jag faktiskt blev lite snopen över hur rikt allt kändes. Fina bostadshus, människor i dyra kläder och modernt köpcentrum hade jag inte riktigt väntat mig.

Samma kväll gick jag fundersam till sängs och undrade om jag verkligen hamnat rätt. Av alla ställen i världen, var det här jag skulle försöka hjälpa till och lära mig om fattigdom? De flesta människor jag mötte på gatorna mellan mitt hem och Manda Hill såg ut att ha det riktigt bra ställt, var jag naiv som trott att jag skulle få möta ett utsatt kaos?

Missade du Emma i Zambia del 1 och 2 så hittar du dem här!

Från fjäll till Afrika – Afrika? Zebror, giraffer, tigrar och elefanter. Folkmord, korruption, AIDS och undernärd befolkning.

Emma Arnesson bloggar om sin resa till Zambia med UNICEF.

Del 2.  ”Afrika?”

I december flydde jag till fjällvärlden för att få en gnutta ro. Efter ett år med omtumlande resor behövde jag tid till reflektion, men samtidigt tjäna lite pengar för framtida drömmar.  Hela vintern har jag varit insnöad på servicemind och att balansera tallrikar på darrande armar, idag inser jag att jag snart är i Afrika.

Jag har aldrig varit i Afrika.

..Afrika? Zebror, giraffer, tigrar och elefanter. Folkmord, korruption, AIDS och undernärd befolkning. Afrika.

Den 14 maj kommer jag att lämna Östersund för att påbörja mitt äventyr i Zambia. Där riskerar nästan hälften av alla barn att få bestående men, eller i värsta fall dö, på grund av undernäring. Hälften av de små liv som faktiskt får sjukvård dör ändå av brist på näring.

Av Zambias 11 miljoner invånare är 6 miljoner under 18 år. Varje år dör 100 000 barn innan de ens fyllt fem. Ändå är undernäring endast ett av landets svåra problem.

Liksom i många afrikanska länder härjar aidsepidemin vilt och skördar årligen stora mängder liv. Varje år föds 40 000 barn smittade. I Zambia saknar 1,1 miljoner under 18 år sina föräldrar tack vare epidemin och idag finns drygt 20 000 hushåll i landet som enbart består av barn.

HIV är ett så kallat retrovirus med ganska låg smittsamhet. Viruset lagras i kroppens arvsmassa och läker inte ut spontant, utan en smittad person får leva med det i resten av livet. Viruset förs vidare via blod och andra kroppsvätskor, då också ofta vid oskyddade sexuella kontakter. En hiv-smittad kvinna för lätt över viruset till sitt barn under graviditeten som gör att barnet för alltid får leva med sjukdomen.

Idag finns det effektiva bromsmediciner för viruset, men att de finns hjälper inte så länge de inte når ut till de drabbade. Och det är svårt att nå ut, det krävs resurser. Virusspridningen är som allra störst i utvecklingsländer där kunskap om sjukdomen är otillräcklig.

När jag tänker på allt detta så smyger sig resfebern på. Ska lilla obetydliga jag ut i världen? Vad kan jag göra åt de stora världsproblemen? Är det någon mening att bry sig över huvud taget? Många tankar försöker få mig att balla ur. Men jag har bestämt mig! Jag ska göra vad jag kan. Om alla bara gör någonting så borde väl världen se annorlunda ut? Jag ska sprida budskapet om fred och kärlek.

Läs om hur UNICEF arbetar med barn och undernäring i Zambia!

”Peace and Love i världen” – Emma åker till UNICEF i Zambia

Vi har tidigare haft ett antal gästbloggare här på UNICEFS blogg och nu är det dags för ytterligare en – Emma, som under en månads tid kommer att vara på plats hos UNICEF i Zambia. De fyra veckor som hon ska spendera i Zambia bekostas av ett stipendium från Peace & Love-festivalen i Borlänge.

Följ hennes  resa här på bloggen och läs om hennes upplevelser med barnen i fokus.

Emma Arnesson

Del 1:

”Jag heter Emma Arnesson, är född 1988 och bor i vackra Östersund. Jag lever ett bra liv, omges av bra människor och har bra uppbyggda förutsättningar för framtiden. Det här vet jag om och är något som jag försöker vårda varje dag.

Men den jord som vi vandrar på är långt ifrån rättvis och i världens alla hörn finns människor som tvingas leva sina liv i misär. Hela tiden föds det barn dömda till att växa upp i fruktansvärda miljöer och utan möjlighet till att själva ta kontroll över sina liv. För dem finns det ingen plats för drömmar, det finns ingen plats för lek, det finns ingen plats för frihet och det finns ingen plats för de små att bara få vara barn.

Det som många ser som självklart, att få bo med en bra familj, att få gå på dagis och skola, att få sjukvård när man är sjuk och att få känna sig älskad, är något som inte är en självklarhet för alldeles för många barn. Det krävs kärlek, respekt och trygghet för att barnen, vår framtid, ska må bra och kunna göra vår planet till en plats där alla får chans att göra det bästa av sina liv. Vi måste tillsammans ta steget och ge barn runt om i världen de byggstenar som krävs för att skapa en framtid.”

Även Världsföräldrarna Jim och Jennie besökte för en tid sedan Zambia. Läs om deras upplevelser, om situationen i Zambia och om vad UNICEF gör på plats!